Issadissas blogg - Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

En kanon #blogg100 dag 90/2

Kvar i stan. De flesta på semester. Gamla Stan har invaderats, Stortorget kantas av fullsatta uteserveringar och jag duckar för att inte förstöra de fotograferande turisternas bilder av varandra. Det finns en viss lojhet i luften. Telefonen är tyst när jag sitter ostörd på kontoret och knåpar hemsida. Det är lätt för tankarna att vandra.

Vad säger ni om att skapa en populärkulturell kanon? En måste-lista för våra barn, ungdomar och mindre bildade kollegor och bekanta. En lista för att skapa roligare fikarumssnack, vidbardiskensamtal och middagskonversationer. Det här har jag inte tänkt igenom särskilt noggrant, så jag börjar bara och hoppas på ett stort inflöde av tips och åsikter för att utforma den ultimata populärkulturella kanonen.

Film

Apocalypse Now

The Rocky Horror Picture Show

Dirty Dancing

Easy Rider

A Clockwork Orange

Blade Runner

Borta med vinden

The Big Lebowski

Pulp Fiction

Terminator och Terminator 2 – Domedagen

Alien och Aliens (1:an och 2:an)

Musik

Ballroom Blitz Sweet

God save the queen Sex Pistols

Stairway to heaven Led Zeppelin

Smoke on the water Deep Purple

Sympathy for the Devil och litet till Rolling Stones

Strawberry Fields Forever, hela Sergeant Pepper-albumet Beatles

It’s raining men Weather Girls

Bad, Billy Jean och Thriller Michael Jackson

Money Money, Mama Mia och Gimme gimme Abba

Walk on the Wild Side Lou Reed

Daddy Cool Boney M

We will rock you, We are the Champions, Bohemian Rhapsody Queen

Born to Run Bruce Springsteen

Sweet Dreams (are made of this) Eurythmics

Böcker

Neuromancer William Gibson

(Och som med nästan alla inlägg denna blogg100-utmaning så är det här ett redan skrivet och publicerat inlägg. När jag läser om det nu noterar jag med intresse att jag bara la in en bok. Vad hände sen?)

Om ”Doctor Who” och andra förvärvade smaker #blogg100 dag 90/1

(Nytt tema – film och TV. Populärkultur, helt enkelt. Rekommendationer och ”analyser” utlovas.)

Det började med att 10-åriga P såg några märkliga små figurer på SF-bokhandeln som han absolut ville ha men inte fick. Ett slags konformade robotar med bulor på. De fanns tillsammans med andra dyra föremål i plast som var märkta med ”Doctor Who”. Ja, verkligen Doktor Vem?

Men så dök Netflix in i våra liv. Jag plöjde ”House of Cards” för den hade ju alla hyllat. Och så läste jag Johan Cronemans krönika om att han var trött på all ondska som höjdes till skyarna och då kändes det inte lika trevligt att gilla ”House of Cards” längre. Så var det påsklov. In i våra liv materialiserades ”Doctor Who”. Jag blev inte såld direkt. Men som med kaffe, rödvin, öl och Jussi Adler-Olsen, så blev jag varse att det här var min sorts faiblesse.

En förortstjej från London med blonderat hår och utväxt, med ”kickers”-kläder (i England ”chav”), boende i ett halvtrist flerfamiljshus med sin mamma, likaledes blonderad träffar Doctor Who och blir hans följeslagare på resorna genom tid och rum. Tillsammans räddar de världen och hamnar i tidsparadoxer. Är de tillsammans eller är hon egentligen mest kär i äventyren och sin pojkvän som finns kvar i förorten? Doctor Who pratar engelska med ”northern accent” ända tills han, efter en säsong blir en ny inkarnation och byter ut accenten och klädstilen.

Det är en alldeles underbar blandning av anglofili (en kopp te är universalmedicinen, förstås), science fiction, metaberättelser, litet skräck och fina ingredienser som vänskap och hjältemod.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Qpx3bi_kirM&w=420&h=315]

Ps. De konformade robotarna heter Dalek och har ett mantra: ”Exterminate, exterminate, exterminate”. Ds.

Och vad är det för fel på litet jävla enkel reflektion? #blogg100 dag 89/2

”När jag var liten tog vi bara cykeln till fotbollsplanen och där fanns alltid någon att spela med. Nuförtiden sitter barnen bara framför datorn.”

Jaha.
Nähä.
Har du hört talas om FÖRÄNDRING?
Har du inte tänkt på att du själv jobbar med helt andra saker än dina föräldrar?
Har du tänkt på att du själv sitter framför datorn hela dagarna på jobbet när du inte sitter i möten?
Har du tänkt på att du själv satt på tunnelbanan imorse och blippade på mobilen samtidigt som du bläddrade i Metro?

Jag blir så inihelvete trött på alla dumma vuxna som utgjuter sig över sina barn och barnbarn, men allra helst över andras barn och barnbarn. Meh! Vilka är det som har skapat den här tillvaron våra barn och barnbarn ska existera i och förhålla sig till? Jo, vi vuxna såklart.

Skärp oss, vi vuxna!

Det är vi vuxna som sitter oss till döds framför skärmar på kontoren och sedan får för sig att bli Iron Men och Women vid fyrtifem års ålder och får hjärtproblem och stressfrakturer när vi egentligen borde börja lyssna till våra egna kroppar och kanske, kanske våga föreslå ett promenadmöte. Gör vi det?

Det är vi vuxna som tittar på Cesar Milan och Supernanny och går hem och börjar orera om ”gränssättning” när vi egentligen bara borde sätta oss och ner lyssna på våra barn (och inte tro att de är hundar). Vad gör vi?

Det är vi vuxna som placerar Buddha-figurer i vardagsrum och trädgårdar (eftersom Elle Interiör tycker att vi ska ha dem där) när vi egentligen borde fråga oss själva om våra egna konsumtionsmönster och vår statusstress. Men det är litet jobbigt, eller hur?

Det är vi vuxna som tittar så mycket på skräp-tv att det är förnedrings-tv och gosigull-program som tjänar ihop mest reklampengar till tv-kanalerna så att det blir ännu mer hemskheter för barnen att välja bland och få sin världsbild från. När vi egentligen borde diskutera världen med våra barn och barnbarn. Men hu, då kan man bli ifrågasatt!

Det är vi vuxna som suckar över Pisa-undersökningens resultat och byter skola för våra barn som andra byter underbyxor när vi egentligen borde engagera oss i lärarnas löner och driva frågan om vilken verklighet dagens skola utbildar för. Litet jobbigt det också, eller?

Det finns något väldigt självgott över vuxna i den mätta medelklassen som byggt sin supertrevliga tillvaro som ekonomer, jurister och ingenjörer på att bygga den digitaliserade verklighet vi lever i nu och sedan ha mage att klaga på sina barn och barnbarn som bara ”sitter vid skärmen”. Men vem gav dem skärmen? Vem legaliserade skräp-tv? Vem urholkade skolan (om den nu är urholkad)?

Jag vet. Idag var jag inte färdigtänkt. Jag kräktes bara. Jag kastar sten i glashus så att det dånar. Men jag är arg. På mig själv och på andra liknöjda vuxna som inte orkar följa med i förändringen och skapa det bättre samhälle som vi egentligen vill ha och som vi jobbat för.

Det är i notiserna de riktiga nyheterna hittas #blogg100 dag 89/1

notch — Dagens Industris mest intressanta artikel den dagen

OK. Jag tycker att Dagens Industri är en svårt trist tidning. Den vill få oss att tro att ekonomin, politiken och företagandet lever sina egna upphöjda liv. Som inte har med våra vanliga liv att göra. Eller ens med oss vanliga människor att göra. Fast vi lever I ekonomin och GÖR ekonomin hela tiden. När vi jobbar, när vi konsumerar, när vi väljer att INTE konsumera, när vi pratar, påverkar, läser, skriver, twittrar. Och så vidare.

Vilken tur att DIs journalister ibland skakar av sig tvångströjan och tittar på tillvaron med den vanliga människans ögon. Hen som lever i ekonomin, hen som bryr sig om sina relationer eller brist på dem, hen som skojar eller tar sig själv på allvar.

Ps. Vad Minecraft har gjort för kreativiteten hos den yngsta generationen kommer det nog att skrivas avhandlingar om. Som inom tid kommer att refereras till även längre fram i DI. Ds

Och efter det här såldes Mojang för många, många miljarder. En del av det svenska undret.

Saker som händer på Youtube #blogg 100 dag 88/2

….om man skriver rätt saker i söket

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=36do7WJM1-g]

Om du inte orkar kolla på hela klippet: gå till Youtube och skriv ”beam me upp Scotty” eller ”use the force Luke” och se vad som händer. Och nu vet du också vad ett Easter egg är. Hoppas jag.

Med hjälp av mina barn får jag tillgång till en parallellvärld. Med egna legender, egen rangordning, egna interna skämt och egna hjältar. PewDiePie, TomSka, glitch, Easter egg, Smosh, Annoying Orange, BatDad, Curtis Lepore. De här människorna, företeelserna, begreppen är en del av den värld nästa generation växer upp i. Att Youtube förändras beroende på vad man skriver in i sökfältet är bara ett litet bevis på att vissa legender har blivit del av den ”verkliga” världen så att utvecklare får klartecken att göra underbara tokigheter även där storpengarna och affärsallvaret finns.

Det här med zombies #blogg100 dag 88/1

Varifrån kom de, alla dessa zombies? Som hyfsat intresserad av populärkultur men rejält äckelmagad såg jag länge zombies som en marginell företeelse som konstiga typer med fäbless för ruttnande kött gillar. Men nu är de överallt. De har sedan länge passerat varulvarna och de senaste två åren definitivt gått om de mer estetiskt tilltalande vampyrerna.

Jag försöker förstå. Jag analyserar. Jag tänker att förkärleken för zombiesar har att göra med att de påminner oss om oss själva där i vardagen. När vi glosögt går i gången mellan pendeltågen och tunnelbanan i underjorden på Stockholms Central. När vi pressar oss framåt i kön på Ica. När vi hänger vid bardisken efter för många öl och försöker vara charmerande men lurar ingen. När vi twittrar om Melodifestivalen och ingen hör oss. När vi maniskt renoverar våra kök och badrum och laddar upp selfies på Facebook.

MEN. Som en mer realistisk och något mindre cynisk vän sa:

– Det är bättre att skjuta ner zombies än människor. Det har med spel att göra.

Jaha. Så är det kanske. För när jag nu tittar på skärmarna när 11-årige P och kompisar spelar spel, då är det nästan alltid zombies de mejar ner. Ibland en och annan alien, men absolut flest zombies. Och de finns överallt. I Vietnam, i både Syd- och Nord-Amerika, i Nazi-Tyskland och på månen. Överallt är de, zombiesarna. De exploderar och slits sönder. Blodet skvätter och inälvorna flyger. Men vad gör det, de är ju bara zombies.

Ända till ”Warm bodies” kom. Och zombiesarna fick själar igen. Eftersom de längtade så efter att känna känslor. Går det att skjuta på dem efter detta?

Pisapaniken, TV-spel och ett handslag #blogg100 dag 87

”– Vi vill ha ett handslag med alla föräldrar.”

Sa Tobias Tobé, talesman i skolfrågor hos Moderaterna. Det gällde TV-spelande. Som nu har utsetts till det fenomen som slutligen kommer att ta kål på den västerländska civilisationen (eller i alla fall den svenska skolungdomen och därmed vår hela framtid som nation).

Jaja. Och när jag var ungdom var det videovåldet som skulle brutalisera hela samhället och störta oss i fördärvet. Innan dess var det rock’n’roll och dessförinnan var det jazzen.

Och nu ställs alltså TV-spelandet (och jag antar att Tobias Tobé och alla andra då inte undantar spelande på dator och i mobil och på platta) mot läxläsandet. Om bara alla föräldrar kunde slita sina barn (och sig själva?) från spelandet och få dem att traggla engelska glosor, 10-kamraterna och pluttifikationstabellen så skulle vi inte behöva skämmas som nation när resultaten av Pisa-studien kommer.

MEN. I kräng- och påverkansbranschen, särskilt i den digitala delen som jag jobbar i så har det de senaste tre åren pratats mycket om ”gamification”. Kan vi få människor att hänga på oss som varumärke/organisation/produkt genom att vi talar till deras spellust så kan vi påverka dem att gilla vårt varumärke/organisation/produkt. (En hyfsat bra artikel hittar du här)

Har du varit uppe i Vemdalen, Trysil, Åre eller Sälen på sistone? Har du laddat ner MySkiStar? Då har du gått på Skistars gamification-idé.

Tillbaka till skolan. Vad ser vi av gamification där? Borde inte det vara det första stället man testar sådana idéer? Målgruppen är väl definierad, den behöver inte vänjas vid ett nytt beteende, den består av redan upplärda och frälsta. (Inte alls som när du som digital kommunikatör ska få en medelålders organisation eller målgrupp att göra som du tycker). Men nej. Vill inte skolan möta eleverna där de befinner sig? Skulle inte inlärningen gå så mycket bättre?

Nu lär sig spelande barn en massa engelska. Kanske inte alltid den turistengelska läromedelsförfattarna tror att de behöver och kanske inte alltid med den accent lärarna i skolan tycker är prydlig, men ändå. De lär sig skämta på engelska, de lär sig svära på engelska, de lär sig tysk och rysk brytning. De umgås med engelskan. Den blir en naturlig del av tillvaron, ytterligare ett sätt att kommunicera på.

Och så ska vi inte prata om vad de som spelar Minecraft lär sig om kreativitet och samarbete.

Äsch, det finns redan några som skrivit så bra om det här, så läs Mymlans ledare och Måns Jonassons utmärkta artikel.

Så kan man ju i all stillhet fråga sig varför det mesta som har med skolan och digital kommunikation att göra känns gammalt, dåligt och okunnigt upphandlat. De konsulter som har specialiserat sig på tjänster till svenska skolväsendet gör sig nog ganska bra med pengar utan att behöva jobba ihjäl sig.

infomentor — Gullig design, eller hur? Och helt värdelöst system bakom det gulliga. Helt värdelöst. Totalt urbota urdåligt. Men svenska kommuner och skolor köper det. Och betalar säkert multum.

Lära för livet? #blogg100 dag 86

Ett annat tema som sysselsatt mig under åren är lärande och skolan. De två sakerna hänger inte alltid ihop. Tyvärr. De borde göra det, eller hur? Temat är inte bara lärande, inte bara skolan utan de digitala infödingar våra barn är. Hur påverkar det skolan, lärandet, förhållandet vuxna/barn?

Redo?

Då kör vi!

När jag nu började fundera mer kring kunskap så dök Sir Ken Robinson upp.

Om nu skolan ska lära oss för livet, vet vi vilket liv den ska lära oss för?

Litet tydligare, om nu skolan ska förbereda oss för framtiden, vet vi hur den framtiden ser ut?

Om inte, hur kan skolan förbereda oss (våra barn) att hantera livet i en framtid som vi inte alls vet hur den kommer att se ut?

Sir Ken Robinson tar de här frågorna till en högre nivå:

Våren – litet randiga dagar, tack! #blogg100 dag 85

Är inte försommaren naturens pubertet? Det är för mycket av allting, kan det inte lugna sig litet? Jag har ett förslag:
1. häggen blommar
2. paus
3. syrenerna blommar
4. koltrastarna flöjtar vackert om kvällarna, nätterna och tidiga morgnar…
5. paus
6. svalorna flyger och låter
7. tussilagon tittar upp
8. paus
9. blåsipporna kommer
10. paus
och så vidare – ni fattar vad jag menar.

För det här orkar jag inte riktigt med. Det är som en hormonstinn tonåring som är hög på Red Bull, dataspel och planlöst cyklande. Ogräset växer så fort att man ser själva växandet. Björkarna går från skira till pregnant ogenomträngliga över en natt.

Man borde egentligen inte sova, bara njuta och ta in. Men det är som ett sensoriskt bombardemang som tröttar ut. Det doftar, är så skrämmande vackert och växer utan hänsyn.

Min nya karriär #blogg100 dag 84

Jaha. Då har jag blivit värdinna.

Jag har öppnat vårt hem för världen.

Jag har blivit en del av världens största hotellkedja.

Jag är med i Airb’n’b.

Jag lär mig av varje gäst.

Om Meron Estefanos som bor i Bagarmossen och därifrån arbetar dygnet runt för eritreanska flyktingar.

Om hur det är att vara halvung i Italien och inte längre tro att det är realistiskt att bygga livet så som man trodde före krisen.

Om att Wallander är STOR utanför Sverige och allt dubbas till tyska i de filmerna utom ”Hej”. Vilket har till följd att tyskar och österrikare har lärt sig detta enda svenska ord.

Om tillit och generositet och reciprocitet.

(Ni ser – jag kunde inte hålla mig från att blogga. Det går bara inte.)