Issadissas blogg

 

Jag har den senaste veckan haft anledning att fundera över begreppet ”överflöd”. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det var något jag skulle behöva argumentera för, att vi lever i ett överflödssamhälle. Jodå, jag har en del människor i mitt Facebookflöde som har det knappt, på grund av sjukdom, utförsäkring, arbetslöshet eller funktionshinder, men det är inte från det hållet jag fått mothugg. Kan vi inte bara titta runt omkring oss och enas om att de allra flesta i vårt land lever i överflöd. Hur svårt kan det vara?

Men då inser jag att allt beror på vad och vem man jämför sig med. Det är klart, jämför man sig med Paris Hilton eller Kim Kardashian, javisst, då lever vi alla i armod. Kanske är det så att vi utsätter oss så mycket för de überrikas livsstil att en del av oss börjar tro att det är vår rättighet att äga inte bara en utan tio Prada-väskor, att det är en självklarhet att ha en walk-in-closet som är full av kläder ”en vogue”. I det perspektivet är vi alla fattiga, såklart. Och överflödet tillhör endast Kim, Kanye, Paris och Hollywood-fruarna.

Som jag berättat är jag nationalekonom från början. Jag pluggade nationalekonomi och jobbade med det på 80-talet. På den tiden lärde vi oss att den privata konsumtionen måste stävjas. Och, håll i er nu, det hade absolut INGENTING kommunistiskt över sig. Det hörde till makroekonomins grundteser på den tiden. Anledningen till att den privata konsumtionen skulle hållas på mattan var att den driver inflation och inflation var det värsta nationalekonomerna visste på den här tiden. Recession, tillbakagång hade inte inträffat på många årtionden, så deflation (motsatsen till inflation och som på den här tiden var en följd av tillbakagång) kunde man knappt stava till. Medan inflationen inte bara spökade utan gjorde pengarna allt mindre värda, år från år.

Men så hände detta – att köpandet, shoppandet, konsumerandet har blivit gott. Tillochmed aktningsvärt. Vi SKA konsumera. Det är den privata konsumtionen som sägs vara motorn i ekonomin.

Jag är ingen bitter gammal nationalekonom. Jag är bara måttlöst förundrad. För det hände sig också i veckan att jag insåg att även människor på vänsterkanten har helt köpt in sig i den nya konsumtionsideologin. De behöver lyssna på Fredrik Lindström och Henrik Schyffert i ”Ägd” för att ögonen ska öppnas.

Vad jag alltså har lärt mig senaste veckan:

• överflöd är ett extremt relativt begrepp
• konsumismen omfattas av de flesta, från vänster till höger
• historielöshet är farligt, farligt

”Överflöd” är ett begrepp som alltså kan diskuteras. Tycker vissa. På samma sätt vill jag också hävda att ”fattigdom” kan diskuteras. Eller i alla fall begreppet ”relativ fattigdom”. För det är ju det som en del mer eller mindre välbärgade människor upplever sig leva i när de jämför sig med de überrika. Ursäkta att jag skriver det, men de vuxna människor som känner så borde skämmas. Nej förresten, skam är ingen konstruktiv känsla. De borde istället för att skämmas börja reflektera och sluta med sitt slappa tänkande.

Och med det sagt, vill jag bara avsluta med ett presenttips – boken ”Jämlikhetsanden” som handlar om hur mycket bättre människor mår i mer jämlika samhällen. Och ett mer jämlikt samhälle betyder här ett samhälle som har mindre inkomstklyftor. Ju mindre skillnader mellan låg- och höginkomsttagare desto bättre hälsa och välbefinnande på i princip alla sätt.

Ps. Jag kommer ihåg vad Susan, min amerikanska kompis berättade för länge, länge sedan. Hon hyrde övervåningen på ett hus som ägdes av ett par. En gång hörde hon dem diskutera om det inte var dags att skaffa barn nu. Mannen var inte helt med på noterna, tillslut hade han levererat alla sina argument MOT att skaffa barn just då varvid han skrek hjärtskärande ”I want my toys” och stormade ut på gräsmattan där hans åkgräsklippare stod bredvid allt annat som definierade honom. Ds.

Pps. Sitter jag i glashus? Jajamensan. Men det återkommer jag till. Vänligen edra, Issadissa et. al.