Alltså med mina mått mätt. Jag har en liten och hyfsat trogen läsarskara. Som har växt i och med att jag gått med i Blogg100-utmaningen och börjat posta mina inlägg i Facebook-gruppen #blogg100 inläggen. Men så sa det pang, bom, krasch och mitt onsdagsinlägg delades och delades igen. Det var fantastiskt att gå in och titta på statistiken.
Men det var ju inte riktigt min förtjänst. Det var ju Ellen Degeneres som var så himla rolig och elak och tog upp en makalöst hemsk ”produktutveckling” på pennsidan.
Eller var det min förtjänst. I alla fall. Jag hade letat och hittat och sållat och varit uttråkad och tillslut skrattat mig fördärvad och i magen kände jag: Ja, det här är bra! Det här måste fler få se.
I och med min lilla och hyfsat trogna läsarskara så nådde Ellen Degeneres längre. Eller i alla fall fortare ut. Så någonting gjorde jag. Jag hittade, placerade och rubriksatte.
….och det här var vid middagstid. Vid midnatt var jag uppe i 2000 visningar. Torsdagen fortsatte i samma stil.
Längst till höger sitter min farmor. Hon var 64 år när det här kortet togs. 1966.
I huset där jag bor finns det en hel del pensionärer. Av den där nya sorten som rör sig som om de vore förvärvsarbetande fortfarande. I vintras mötte jag en av dem. Jag skulle till jobbet och han kom joggande uppför trappan med hockeyrören i handen. Han hade alltså redan varit iväg och sportat. Klockan 8 på morgonen.
I fredags mötte jag honom återigen. Det var när jag skulle ställa in cykeln i förrådet när jag kom hem. Han var på väg att placera sin cykel i sitt förråd. Vi hälsade. Och så berättade han ganska omgående att han nästan cyklat Lidingö runt. Nästan. Det blev 34 kilometer, sa han.
Men hallå!! Vad hände med det faktum att när pensionsåldern började närma sig för i tiden, då blev man med lösgommar, käpp och tjocka syntetklänningar i rockmodell (det sista enbart om man var kvinna, förstås). Det här verkar dagens pensionärer alls inte bry sig om. Numera är det de som ockuperar maskinerna på gymmet dagtid och ser till att skrämma rådjuren i skogarna när de eldar fram i sina Asics eller på sina MTB.
Förr blev man gammal. Man fick slappna av i att vara gammal. Antagligen var man hyfsat utsliten. Det kanske var skönt att låta tänderna ligga i ett glas vatten om natten, luta sig mot en käpp när blodtrycket/-sockret föll, täcka kroppen med den stadiga synteten.
Fast det är klart. När nu åren kvar till pension är avsevärt färre än de sedan jag blev student så är jag ju egentligen väldigt glad över min granne. För tänk om jag har så mycket energi när jag slutar jobba. Tänk vad jag ska uträtta då: skriva böcker, cykla, prata med kompisar hela nätterna (det var längesedan man gjorde sånt!), resa (om jag nu har någon pension som stöttar sådana planer), göra allt på en ”bucket list” som jag ganska omgående måste börja författa.
Om en månad är jag tillbaka på 100% arbete. Heltid. Tio månader efter hopklappningen.
Och hur känner jag mig?
Klokare.
Starkare.
Tacksam.
Stöttad.
Allt jämfört med i juli förra året. Då allt var på minus.
Vad är det viktigaste som har hänt?
Gryende insikter om hur kroppen och själen hänger ihop.
Att jag börjar lära känna mig själv. Jag var inte riktigt den person jag tidigare målat upp för mig.
Gryende insikter om värdet av kriser. De behövs ibland för att utveckling ska ske.
Jag har fått kontakt med många människor, både nya vänner och gamla vänner som har visat sig besitta omtanke, klokhet och kärlek. Vi har kunnat dela erfarenheter, en del av oss, som har givit både stöd och aha-upplevelser.
Hur känns det inför framtiden?
Jag hoppas kunna hålla mig till det jag lärt mig. Att inte dras in i en massa måsten igen. Särskilt måsten som inte har med mig att göra. Fortsätta lära mig lyssna på vad kroppen säger mig. Att se varningstecknen i tid. Det måste jag skriva en gång till, för det är nog det viktigaste: att se varningstecknen i tid.
Och att våga be om hjälp tidigt. Inte sträva på duktigt. Våga be om hjälp när det gäller allt, så fort det känns övermäktigt. Det är bättre att känna sig som Wonder Woman på cykeln till jobbet än att låtsas vara Stålmannen när man jonglerar dead-lines på jobbet, föräldraplikter, dotterplikter och pengatrassel. Den jonglerande Stålmannen lyckas ibland ta alla fallande bollar men då är det i sista sekunden och tillfredsställelsen är lika med noll. Och när bollarna kaotiskt studsar runt fötterna, då handlar känslorna bara om förlust, utsatthet och noll-kontroll.
Nu när jag har energi igen då har jag glömt att jag behöver meditera. Vad lätt det var att tappa bort det. I och med att jag skriver detta så ger jag mig ett löfte om att det är dags att ta upp meditationen igen. Jag får börja i liten skala, kanske varannan dag. Tjugo minuter om dagen. Titta in i väggen och andas. Så enkelt.
Fy hundan. Sådant vi viskar om när vi lunchar och kommit litet närmare varandra. Vi kvinnor runt 50. Eller när vi fått i oss ett glas vin eller två och börjar prata allvar. Man vill inte vara först in i det. Och vad betyder det egentligen? Är det slutet eller en början?
Just nu har jag en väskryckar-prenumeration på Tara (egentligen vill jag bara åt premierna: godsaker från Bodyshop) och där är det påfallande många annonser för sexleksaker. Som om det är något den ”mogna” kvinnan behöver. Eller vill ha. Får fråga mina jämnåriga kompisar om det. Om det ena hänger ihop med det andra.
Slutet. Början. Eller bara vardagligt mittemellan med konstiga inre värme-tsunamis och märklig sömn.
Det har hon rätt i. Honungen och kålen sätter tonen tillsammans med den ingefärsdoftande, mustiga kycklinggrytan. Och glöm inte de rårörda lingonen! Receptet kommer ursprungligen från Linas matkasse. Jag har gjort några små justeringar och serverar helst potatis till. Passar bättre än ris när man väl kommit in på kåldolmespåret.
1 kg kycklingfilé
3 dl påskmust
1 1/2 tsk ingefära
1 msk soya
1 1/2 kycklingbuljongtärning
1 1/2 dl crème fraiche
Skär kycklingfiléerna i två eller tre bitar på längden. Bryn dem i smör eller olja, krydda lätt med salt och svartpeppar. Lägg över de brynta, men inte genomstekta kycklingbitarna i en gryta. Häll på påskmust, ingefära, soya, buljongtärningar och crème fraiche. Låt koka lugnt och fint i en kvart ungefär.
Koka potatis.
Rör 1 paket frysta lingon som du låtit tina med 3/4 dl socker så att sockret löser sig och lingonen vätskar sig (du vet hur det brukar se ut på finrestaurang när man får rårörda lingon – så ska resultatet bli)
Strimla kål, helst salladskål eller savoykål (kring 500 gram). Bryn i olja eller smör. Rör ordentligt hela tiden – det går fort. När kålen mjuknat och blivit litet brynt häller du på 1 msk honung och rör om. Salta och peppra.
Servera kycklinggrytan med potatis, brynt kål och rårörda lingon.
(Det här receptet mättar 4-6 personer beroende på hungrighetsgrad och hur mycket potatis man kokar)
Jag tycker om att skriva. Men jag har inte vetat om jag lyckas kommunicera. Dessutom får jag gärna skrivkramp och idétorka när jag tänker att jag ska skriva något mer berättande. Så jag gick en skrivarkurs. Det var förlösande att få uppgifter. Då blev det alldeles lätt att skriva och berätta.
En av mina bästa texter handlade om Filippa Reinfeldt. Inifrån Filippa Reinfeldt. Den har jag publicerat tidigare.
En annan favorit är hämtad från arbetslivet. Postade jag också förra året.
Om du inte orkar kolla på hela klippet: gå till Youtube och skriv ”beam me upp Scotty” eller ”use the force Luke” och se vad som händer. Och nu vet du också vad ett Easter egg är. Hoppas jag.
Med hjälp av mina barn får jag tillgång till en parallellvärld. Med egna legender, egen rangordning, egna interna skämt och egna hjältar. PewDiePie, TomSka, glitch, Easter egg, Smoosh, Annoying Orange, BatDad, Curtis Lepore. De här människorna, företeelserna, begreppen är en del av den värld nästa generation växer upp i. Att Youtube förändras beroende på vad man skriver in i sökfältet är bara ett litet bevis på att vissa legender har blivit del av den ”verkliga” världen så att utvecklare får klartecken att göra underbara tokigheter även där storpengarna och affärsallvaret finns.
En fjärdedel av tiden har jag lyckats leverera någonting varje dag. I denna utmaning Blogg100. Drygt 70 dagar och lika många inlägg kvar. Eftersom jag visste att jag skulle ha bråda veckor i början av denna hundradagarsperiod så förpublicerade jag en massa inlägg. Och tur var väl det – förra veckans astma- och allergi-lägerskola i Idre tog all tid och all energi. Det var som ett scoutläger med tentaplugg på toppen. Samt med schemalagda träningstillfällen. Två gånger om dagen.
Nu återstår det knappt 70. Vad ska jag skriva om? Eller vad vill du, ni, andra läsa om? För att få en indikation så tittade jag i statistiken. Att kategorin #blogg100 toppar är inte så märkligt, men sedan är det ju påtagligt vad som lästs mest. Det är inläggen som handlar om utmattningssyndrom, stress, arbetslivet och återhämtningen. Samt målet – välbefinnande.
Finns det mer att skriva? Kan jag göra det intressant? Kan jag tillföra något?
