”Var medveten om världen utanför det digitala spelet” står det i den viktiga säkerhetsinformationen som tillhör Elite Commandar Användarmanual. Eftersom jag ännu inte tagit mig tid att titta på filmerna om Google-glasögonen tycker jag fortfarande att den här pistolattrappen är rena rama science fiction.
Men trots all svindlande framtidskänsla var det bästa ändå säkerhetstexten: ”När du utför uppdrag (..), se till att komma ihåg de faror som lurar, såsom soffa, soffbord, sovande katter och de där legoklossarna som ingen orkat plocka upp. Var medveten om världen utanför det digitala spelet.”
Eftersom jag börja bli trött på mig själv och på att klämma ur mig något varje dag, får detta räcka för idag. Och förutom att säga ”Må kraften vara med dig” kan jag nu också avsluta med ”Glöm inte världen utanför det digitala spelet”.
Den här veckan kan man utnämna till en riktig skitvecka när det jämställdhet i reklam. Eller kanske en höjdarvecka beroende på hur man ser det. Skitvecka för att man fått se så ohyggligt många exempel på att sexismen lever och verkar må väl. Höjdarvecka för att så många människor ändå reagerar.
Så här kan det se ut på American Apparels hemsida när de vill visa ”Unisex”-kläder. Läs den mycket roliga och likafullt sorgfulla krönikan på bloggen ”En blommig kopp te”. Det var den texten som satte igång det hela. Och igår läste jag Nanna Johanssons krönika i Nöjesguiden som ytterligare körde in kniven i American Apparels unkenhet.
Och idag fick jag länken till en intressant sida som bara visar reklambilder där kvinnor visas som döda. Oftast som snygga lik.
Kom till Örebro för första gången på tjugo år. Örebro där jag vuxit upp. Örebro där jag cyklat och gått. Örebro som jag är helt präglad på. Trots att det var ynka tio år jag bodde där.Tog Instagram-kort för minnet. Och för att se om andra kommer ihåg samma saker som jag.
Det är inga människor med på bilderna. Jag känner nästan inga från min barndom som bor kvar. Nu är det av andra skäl jag åker till Örebro och då befolkas staden av nya människor. Örebro blir en ny stad parallellt med den gamla som jag alltid bär inom mig.
När jag gick på Köpmangatan såg jag gågatan jag gick på med alla glada affärer. Samtidigt blev dagen vintergrå, på gatan körde bilar som luktade avgaser och jag gick tillsammans med min mamma och syster in genom en port, förbi en taxidermist (en sådan som stoppar upp djur) och till den vikarierande dagmamman som bodde där.
Betelkyrkan där jag hade min första scoutupplevelse. Inte positiv.Älskade biblan. Låg i Konserthuset.En klasskompis föräldrar hade bageri här. Det stängde 1981.Här bodde en klasskompis mormor i en lägenhet med hembiträde.Denna del av Krämaren (vilket namn på en galleria!) har inhyst EPA och NK Fri. (Fri från vadå?)Parkaffären låg här. Där högstadieeleverna köpte frallor, nötkräm, jordnötter, krämkakor och annat näringsriktigt.Här bodde en klasskompis där jag ofta var. Hon hade gästtoalett i hallen med små engångstvålpuffar.Här låg rökrutan.
Kort därför att jag inte orkar skriva så mycket och underfundigt för att idén är så bra. Det är några kockar och evenemangspersoner som har startat en restaurangverksamhet i London. ”Mile high”. En middag som påminner om 60-talets flygäventyr eller i alla fall om våra föreställningar om dåtidens flygvärdinnor, stewarder och de reseupplevelser de var med om att leverera.
När man beställer biljett (bokar bord) vet man inte på vilket ställe man kommer att äta på. Det handlar om en ”pop-up experience”, ett evenemang som uppstår litet här och litet där.
Combine food with art, music and interactive theatre and you have a memorable evening.
Add one of London’s most exciting young chefs to the mix and you have an unforgettable evening.
Ett inlägg som helt enkelt sammanfogar olika texter.
–Sammantaget är vi helt enkelt marinerade i en kultur som är inställd på ständig förbättring. Vi föräldrar tror att vi måste anstränga oss till max hela tiden för att ge våra barn den allra bästa stimulansen. Men barnuppfostran handlar inte om produktutveckling, säger Carl Honoré.
Det här citatet kommer från gårdagens artikel i Svenska Dagbladet i serien ”Ständig förbättring”. I samma serie intervjuades en man, litet drygt 30 som var förfärande i sin människosyn. Skrämmande nog är han både pappa och chef. Därför vill jag påminna om mitt inlägg om checklistan för livet och denna dikt som i stunder mal i mitt huvud. De där dagarna när man är reducerad till ett fungerande skal, men inte mycket mer.
Maskinsång av Elmer Diktonius
(Orlodoffa doschkoff
orlodoffa doschkoff:)
det är maskinen –
jag.
Stänger och hjul
och
nitnaglar skruvar och muttrar
drivremmar (doschkoff) –
många män har gjort mig
släggat och putsat och hamrat och filat
fin är jag fin (orlo)
skinande
sjungande
rungande
skakande
golv och tak.
(Rökning förbjudes!
Spotta ej på golvet!
Osnygghet förbjudes!
Drick ej ur karaffen!
Tillträde förbjudes!
W.C. Kontor.)
Såg du mannen som kom i går? –
han krälar i dag på kryckor,
och flickan som gnolar i dag
blir i morgon rännstensavfall,
och barnet som de avlat
är som de och blir som de –
orlodoffa doschkoff –
min mat.
(Orlodoffa doschkoff
orlo – orlo – orlo:)
Olja och olja
(ha – så jag skrattar!)
människosvett och olja
och blod
(he – så jag ryter!)
Musklerna tvinar.
(hi – så jag flinar!)
hyn färgas gul.
Nacken blir böjd
(hå – så jag suckar!)
sparken i ändan
(ho – så jag hastar!)
en åter färdig
(i väg).
…så var jag med när blogg100 gick i mål på Historiska Muséet idag. Jag träffade Malinda Flodman som skriver om sex, sexualitet och sexualpolitik vid registreringen och La Linda i dörren in. La Linda startade #hmriot på sin blogg, en rörelse som handlar om vilka storlekar som H&M tillhandahåller och, framförallt, vilka storlekar de inte tillhandahåller. Och så kom jag att sitta bredvid Tina Ax som jag tyckte att jag verkligen kände igen. Det var ju inte så konstigt eftersom jag både sett ”Dokument inifrån” som handlade om henne samt varit på en seminarium där hon var med. Behöver jag säga mer än ”Du är googlad”?
Jag fick helt enkelt nytt bränsle till bloggandet, kände att jag är del av något större. Vad detta större nu är eftersom bloggandet spretar åt alla möjliga håll. Nåja, spännande var det i alla fall. Synd att jag behövde gå så tidigt.
Varför gå runt i sina egna tankar när man kan lyssna på vidunderlig litteratur? Nu har jag börjat prenumerera på Storytel och behöver därför inte längre lyssna på egna infall och tankevindlingar när jag åker spårvagn, promenerar, springer, städar, handlar, lagar mat, går på toaletten eller cyklar.
Jag har bland annat lyssnat på ”Havsmannen” av Carl-Johan Vallgren och ”Håpas att du trifs bra i fengelset” av Susanna Alakoski. Jag har vridit på mig så som man gör när man vill få av sig ett misshagligt plagg, jag har nästan gråtit när jag cyklat, kort sagt jag har blivit berörd på djupet. Båda böckerna handlar om syskonpar och om den starka bindning som kan finnas, den där starka bindningen som är på både gott och ont. Vetskapen om att den andra alltid finns där och sårbarheten i det känslomässiga beroendet.
I båda fallen handlar det om familjer där föräldrarna är förlorade i missbruk. Där syskonen är utlämnade till varandra och också är de enda som delar upplevelsen av utsatthet. I ”Havsmannen” är kärleken mellan storasyster och lillebror det som håller deras liv igång och ger mening, i Susanna Alakoskis bok är kärleken, beroendet något som systern vill slippa eftersom brodern om och om igen låter sitt missbruk vinna över sig själv.
Det finns inget gottande i utsattheten, i missbruket eller i den relativa misären. Det är två extremt klarsynta berättarröster som inifrån de båda systrarna gör mig som läsare delaktig. Ja, det är klart att båda böckerna är angelägna. Särskilt för oss mätta och duktiga medelklassare som tror att vi har fått det bra uteslutande på egna meriter.
För att kunna fortsätta förbi de romska tiggarna på Drottninggatan utan att ha småpengar med mig och för att kunna fortsätta trycka ”gilla” på alla fina bilder av vitsippor, och också mena det så lyssnar jag just nu på Jussi Adler-Olsens ”Kvinnan i rummet” och fnissar åt Stefan Sauks tolkningar av Carl Mörck och av Assad.
Är inte försommaren naturens pubertet? Det är för mycket av allting, kan det inte lugna sig litet? Jag har ett förslag:
1. tussilagon tittar upp
2. paus
3. blåsipporna kommer
4. koltrastarna flöjtar vackert om kvällarna, nätterna och tidiga morgnar
5. paus
6. svalorna flyger och låter
7. häggen blommar
8. paus
9. syrenerna blommar
10. paus
och så vidare – ni fattar vad jag menar.
För det här orkar jag inte riktigt med. Det är som en hormonstinn tonåring som är hög på Red Bull, dataspel och planlöst cyklande. Ogräset växer så fort att man ser själva växandet. Björkarna går från skira till pregnant ogenomträngliga över en natt.
Man borde egentligen inte sova, bara njuta och ta in. Men det är som ett sensoriskt bombardemang som tröttar ut. Det doftar, är så skrämmande vackert och växer utan hänsyn.
En gång för länge länge sedan var jag i New York. Det var innan…….allt. Då åt jag en otroligt god grönsaksförrätt på den då ganska nyöppnade restaurangen Lucky Strike. Restaurangen finns kvar och verkar servera trivsam mat, men just denna fänkålssallad kunde jag inte hitta på menyn. Här kommer den.
Ansa en fänkål så den inte har några träiga eller bruna delar kvar.
Jag tyckte om att det var en så kollektiv upplevelse. Alla var förundrade över skönheten. Många fotograferade. De flesta stod eller gick mycket långsamt.
Insåg att det var första gången jag sett blomningen på nära håll. Fast träden har tydligen stått där de står sedan 1998.
