Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: digital kommunikation (sida 2 av 11)

Nyårsafton är lika bra att sova sig igenom

Under mitt 55-åriga liv kan jag räkna mig till en handfull roliga nyårsaftnar. En handfull. De flesta nyårsaftnar har varit småtråkiga, obekväma och ibland tillochmed hemska.

En av de roliga inbegrep en trasig Sony Walkman (a.k.a. ”freestyle”), en oskottad Hornsgatan, Lido (salig klubb i åminnelse) och en dansant pojke från Järna. Vi pratar många decennier sedan.

En annan som hamnar bland de positiva minnena utspelades också på Hornsgatan, där gick skorna sönder men det berodde inte på sällskapet eftersom det inte dansade. Avsevärt närmare i tiden.

Men annars. OK. Litet mysigheter med kompisar (något årshoroskop är bra som konversationsstartare), rejäla mysigheter med barnen (men det är väl det fredagarna är till för, eller hur?). Men mest ångest. För att det finns en bild på näthinnan om hur det borde vara och som jag aldrig varit i närheten av. Det ska liksom glittra och bubbla om allt – maten, håret, drycken, kläderna, kavaljererna. Det ska helt enkelt vara som i en film med Fred Astaire och Ginger Rogers, typ ”Top Hat”. Kavaljerer med frack och blanka skor som aldrig tappar precisionen, vare sig i konversationen eller dansen och damer som med samma koncentration sätter fötterna rätt och håller sminket och lockarna på plats. Och människorna bakom kameran använder ett tillåtande utsmetningsfilter så att alla scener blir drömska.

Jag skulle kunna göra det här till ett enda personligt misslyckande. Och fortsätta slå på mig själv och säga till mig att ”Skärp dig och låt dig inte påverkas av medias stereotyper”. Jag är hyfsat bra på att skämmas och just det borde jag lära mig av med, men i det här fallet tänker jag ”F-ck  u, media”, jag tänker inte gå med på att det är min egen inställning som gör mig illa.

Jag ser på Facebook och Instagram att folk jobbar ganska hårt på att få det att likna damtidningarnas/mattidningarnas/inredningstidningarnas/livstilsbloggarnaa schablon av nyårsaftonsfirande. Det är smokingar och långklänningar, glas med bubbel, humrar och löjrom, köttbitar av filétyp och avancerade efterrätter. Det glittrar eftersom filter används. Och stearinljusen ger mjukt skimmer och tillåtande stämning.

Men. Vad hände sedan? Vem blev fullare än accepterat? Vem tafsade på vem? Grät någon tyst på toaletten? Hur många barn grimaserade inombords över sina småfulla eller dretfulla föräldrar? Eller lyckades uppskjutandet av fyrverkerier för många hundralappar eller (fy och usch!) tusenlappar få stopp på alla känslor för det lät så överjävligt? Fast allt såg så bra ut. Kläderna. Maten. Bubblet. Fyrverkerierna.

Vad gjorde jag själv på nyårsafton 2016? Åt en schysst middag med Pojken efter vilken vi bäddade ner oss i soffan och såg Episod 5 av Star Wars. Till minne av Carrie Fischer. Vi var litet oroliga att lånekatten skulle bli upprörd av smällarna från fyrverkerierna, men han klippte bara litet med öronen.

Nästa år? Kanske dags att fråga mig vad jag vill. Inte vad media vill. Och 2016 års firande var helt i rätt stil. Jag får låta mig inspireras av den.

 

 

Tillbaka till Lucia (-gate)

Jag vet att jag varit sträng. Jag vet att jag kanske gjort att några personer känner sig obekväma och förlägna. Då vill jag passa på att berätta att de senaste veckorna har jag pudlat ett antal gånger. Det är ganska skönt att verka i ett sammanhang där det går att säga: ”Jag hade fel. Jag har tagit bättre reda på fakta så nu har jag en annan uppfattning. ”

Och jag tror faktiskt att det går att pudla i sociala medier också. Bland sina vänner och bekanta. Men även om en är en offentlig person. Så nu tycker jag att det är dags för Katerina Janouch (se min tidigare bloggpost) och Ann Heberlein (inlägg från 7 december kl. 15.16) att tänka efter några varv och också berätta om sina reflektioner. Dessutom tycker jag att Elisabet Höglund (se min tidigare bloggpost) borde förklara varför hon skrev det hon gjorde i sin blogg. Vem vet, hennes bloggpost kanske inte alls var ett inlägg i debatten som uppstod kring Åhléns Lucia utan bara en trevlig berättelse med historiska förtecken.

Om det är så att någon av mina läsare fortfarande tror att Katerina Janouch hade rätt så är det nu dags att läsa vad Expo grävt fram. Redan en par dagar innan deras artikel så tolkade den omåttligt klartänkte Jack Werner (en av upphovspersonerna bakom Viralgranskaren) skeendet på samma sätt. Som vanligt välskrivet, lugnt förklarande. Jag citerar:

Konspirationsteorier är ett klassiskt sätt att slippa undan den hårda, oförsonliga verkligheten. Vi anar hellre onda viljor i illslugt samarbete ovanför våra huvuden än ser en enkel men vidrig sanning i vitögat. Om en hatstorm är resultatet av ett storföretags myglande tillsammans med en grupp antirasister är det för vissa paradoxalt nog lättare att acceptera än verkligheten: att det finns svenskar som inte drar sig för att hata barn för att de har fel hudfärg. Men varje gång vi unnar oss att försjunka i dessa fantasivärldar blir de lite bekvämare. Till slut blir de svåra att ta sig upp ur igen.

Om ni fortfarande tror att Katerina Janouch hade rätt så finns ett brev från reklambyrån citerat här.

Jag vill inte på något sätt banka in min sanning i någon annans huvud. Jag vill själv förstå vad hela Luciagate handlar om EGENTLIGEN. För som den kloke personen Henrik Fröjmark skriver :

Kan vi inte snälla snälla prata (min kursivering) om att vi de senaste åren har fått en organiserad rasism som livnär sig på en ökande vardagsrasism (min kursivering) och som vill ändra verkligheten som den ser ut (….) Och hur fasen vi hamnat här. Och hur fasen vi ska ta oss till något annat.
Hur blev rasismen det nya normala, det som företag och allmänheten måste anpassa sig efter?

För det är så att det finns ett EGENTLIGEN. Som i vad Luciagate egentligen handlar om. För nu om någonsin så MÅSTE vi problematisera och reflektera. Det är vår stora uppgift. Annars kommer vi att förbli verktyg i händerna på krafter vi inte själva styr. Och antagligen inte ens erkänner.

Lucia och det slappa tänkandets triumfer

sommar-pewdiepie

PewDiePie med huvudprydnad. Dock utan ljus.

I all korthet – i veckan firade det slappa tänkandet och det icke-reflekterande delandet enorma triumfer. Det är inte Åhléns som varumärke eller de rasistiska trollen eller folkrörelsen #jagärhär som har vunnit. Det är, återigen det slappa tänkandet.

Skäms, alla välutbildade människor som har tränats i att se strukturerna bakom de enskilda observationerna, som har nätverk och kapital (alla möjliga sorters) och inflytande. Och som ändå hoppar på de förenklande inspelen. Skäms!

Dags för bakgrund och exempel.

  1. Åhléns har gjort en trycksak inför julen. Där finns en bild på en mörkhyad pojke som bär lucialinne/stjärngosseskjorta (tänk ett klädesplagg som faktiskt inte har någon självklar könstillhörighet,  även om detaljerna kan användas för att göra det vita plagget könstillhörigt) och luciakrona. Ingenting händer på nätet förrän bilden läggs ut i sociala medier i en kampanj. Trollen vaknar. Trollen skriver. Trollen gör vad trollen lagt på sig att göra – de skriver och sprider, de skriver och sprider.
  2. Motrörelsen vaknar. #jagärhär-rörelsen går in i kommentarstrådarna och använder en genomtänkt strategi för att inte låta trollen löpa fritt och använda sina strategier utan moteld. Stefan Holm, Alice Bah Kuhnke och andra fotograferar sig med luciakrona i solidaritet med den ursprungliga luciapojken och hans familj.
  3. Ytterligare en dag senare kommer ”de förnuftiga kommentarerna från folk som vill ge perspektiv”. Och nu börjar det delas bland vanligtvis upplysta människor. Det vill säga, så att jag ser det i mitt flöde.
    Katerina Janouch låter berätta i ett långt Facebook-inlägg att det är en PR-kupp iscensatt av Åhléns marknadschef samt konsulter. Den gruppen består, enligt henne av hipsterskägg med vidhängande personer som cyniskt kastar en stackars pojke med familj till lejonen (trollen).
    Elisabet Höglund ger sig också in i debatten genom att skriva en lång, ”lärd” text som handlar om att Lucia var ett kvinnligt helgon (jaså! jag visste verkligen, jag upprepar, VERKLIGEN inte det) och att Lucior i Sverige har varit flickor eller kvinnor (NÄHÄ!!!??!!!).

Ja. Nu eller egentligen redan efter punkt två hade det varit dags att ta ett steg tillbaka. Jag lyckades göra det. Jag kunde ju säga att det var på grund av min sans och måtta eller mitt klara intellekt eller något sådant, men nejnej, det handlar om att en, en enda person skrev en sak i en kommentar till en bekants Facebooksinlägg. Den här personen skrev ungefär: ”Vad skriker folk om? Småkillar har varit lucior i förskolan i minst tjugo år.”

Just det. Gå till en förskola på tisdag – beskåda den allmänna röran av luciakronor (inte bara en, absolut inte bara en), tärnljus, tomtelyktor, tomtedräkter, pepparkaksgubbekostymer, vita linnen, hudfärger och kön. Även om HM och BR Leksaker vill trycka in våra barn i extremt könsstereotypa konsumtionsmönster så har Lucia länge varit en arena för överskridande experiment. I de yngre åldrarna i alla fall.

Så. När Katerina J och Elisabet H ger sig in i debatten. Och när mina vanligtvis upplysta bekanta ger sig in i det slappa gilla-tryckandet. Då går de trollens väg. Eftersom de låtit trollen formulera problemet. De låter trollen sätta agendan. De låter sig bara reagera. Och ja, jag var snubblande nära att hamna i känna-och-reagera-träsket. Jag räddades i sista minuten av en nykter nutidskommentar. Av någon som tittade på hur det faktiskt ser ut NUFÖRTIDEN och såg Åhléns-lucian i den kontexten.

Vad kan vi lära oss?

Jag tror så här – vi lever i en tid av stora, ja tillochmed enorma förändringar. Ingen av oss kan ha kontroll. Så är det. Ingen kan ha full överblick. Och vi försöker alla konstruera livsstrategier för den här världen. Vi använder allt möjligt för att få tillbaka känslan av kontroll. En del av oss använder självdestruktiva strategier, andra använder strategier där aggression utåt är en viktig del, några av oss jobbar hårt med att intellektualisera, åter andra drar sig undan och cocoonar ordentligt. Men de flesta av oss harvar på med våra små liv och försöker bara förstå tillräckligt för att vardagen ska flyta på.

Rädslan blir en följd av att vi inte har kontroll. Men erkänn rädslan. Hoppa inte på traditionståget för att ångesten tillfälligtvis lättar då.

Men faktum är. Vi lever i en förfärande vacker tid då möjligheterna och farorna hopas, då allting händer så fort att vi i våra vardagsval påverkar framtiden. (Precis som fjärilens vingslag på Himmelska Fridens Torg kan innebära storm i Sydamerika eller hur det nu var kaosteoretikerna på 80-talet la fram det.)

Det finns människor och rörelser som vill att vi ska reagera och känna snarare än tänka och reflektera. Därför finns det all anledning att lära sig vad de människorna och rörelserna redan kan.

Vad Katerina J och Elisabet H gjorde var att hävda en värld som vi 50/60/70-talister känner oss litet mer bekväma i. Men de gjorde det inte genom att använda orden och uttrycken som trollen och Sverigedemokraterna använder sig av. Nej. Det var så mycket mer försåtligt. De använde förnuft, fakta och litet spark åt hipster-PK-kollektivet. (De där unga på våra arbetsplatser som vi inte riktigt kan styra. Eller?!?)

Vad de också gjorde när de gick trollens och Sverigedemokraternas vägnar var att de tog en del av debattenergin och förvirrade oss litet vardagströtta julstressade duktiga människor bort från själva kärnan i debatten. För var det någon som faktiskt läste trollens kommentarer? Det är nattsvart retorik. Det är ett mörker som handlar om värderingar ingen av oss någonsin skulle bekänna oss till (jag tror inte att Issadissa nånsin skulle locka till sig någon sådan läsare). Det är hat och illusioner och Bullerbyromantik. Det är världsfrånvänt och högtravande. Det har inte i ett modernt, upplyst samhälle att göra.

Så. Vi lät oss ledas iväg. Och ge energi åt de mörka makterna.

Nej. Vi borde istället ha pratat med våra eller andras barn om PewDiePies kamp mot Youtube istället. Då hade vi i alla fall lärt oss något om tiden vi lever i. Inte om den ihopfantiserade dåtiden som aldrig funnits.

Dags att vara rädd

Dags att erkänna rädslan.

Dags att inte normalisera tillståndet i världen.

Dags att använda tänkandet till goda saker. Varje sekund, varje minut, varje timme.

Jag lyssnade till Erica Joy Baker i veckan. Modig och rädd och vältalig. Lyssna på henne du också. Det finns stor kraft och mycket handling att hämta i den här halvtimme.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=DKImPAjhDR8&w=560&h=315]

Det går att göra något

Jag avslutade förra blogginlägget med ”Vi har inte fått vårt intellekt för att slösa med. Använd det nu.”

Som sagt, nu är det slut på ynkandet. Det är dags att erkänna den egna skulden och gå vidare. Ersätta en del av fritiden, slö-och-släng-tiden med att få ordning, få struktur, skaffa helhetssyn. Och agera med de medel vi har.

Jag pratar inte om träning. Jag pratar inte om mat. Jag pratar inte om städningen.

Jag pratar om världsläget. Jag pratar om Trump. Jag pratar om SD.

Har du tänkt att sluta läsa här för nu blev Issadissa jobbig och krävande? Men gör inte det. För nu ska jag vara ytterligt konstruktiv och uppmuntrande.

Det handlar om små steg.

  1. Alla behöver inte göra allting.
  2. Vi kan lära varandra.
  3. Var vaksam på när du bara reagerar. Se till att tänka efter och tänka till just då.
  4. Använd din tid och din energi smart. (Det tänker jag göra.)

Jag har försökt att följa nyhetsrapporteringen på SVT, jag bläddrar i Dagens Nyheter, jag letar på nätet efter mer djupgående artiklar, reportage och analyser. Det första jag märker är att det är svårt att hitta något av större värde. Jag tittade på ”Agenda” och tänkte att jag skulle bli litet klokare. Men även där tillåter redaktionen polarisering och rena reaktioner, ställningskrig och pajkastning. Och det som var tänkt att vara fördjupning och försök till analys blev partipolitik och valpropaganda, försök till lättköpta poänger på den tänkte motståndarens bekostnad.

Nu behöver jag och andra din hjälp. Var hittar jag de kunniga analyserna? Har du läst eller sett något som förklarar riktigt, riktigt bra, som ger ledtrådar som kan hjälpa oss att förstå och agera?

Jag avslutar dagens inlägg med den arga Jonathan Pie (Tom Walker). Hans frustration drog igång mitt konstruktiva engagemang.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=GLG9g7BcjKs&w=560&h=315]

 

Jag är skyldig

Jag tänker inte skriva ”vi”. För jag är personligen skyldig till att Donald Trump vann, till att Sverigedemokraterna är så stora i Sverige, till att Brexit blev verklighet.

Jag har slösat min tid och min förmåga de senaste åren. Ja, de senaste årtiondena tillochmed.

I tider av personliga kriser och allmän deppighet har jag vänt mig inåt, mot det jag hittat som varit varmt och gott. Barnen, hemmet, sociala medier, mat. Ja, ni vet. Och de strider jag utkämpat har varit på mycket små arenor.

Men det går inte längre. Jag kan inte leva som om världen därute inte angår mig. Det är dags att inse att jag kan påverka, både i det lilla och kanske i det något större.

Än så länge vet jag inte exakt vad jag ska göra. Men jag vet i alla fall att jag ska börja prata med dem som tycker olika, jag ska inte bara avfärda dem. Jag ska se till att inhämta och bearbeta fakta, tyckanden och teorier så att jag kan förstå, inte bara vara skrämd. Men jag ska också fortsätta sopsortera, ge pengar till organisationer som hjälper och oftare ha kontanter att ge till de som tigger.

Jag ska begränsa min tid på sociala medier så att jag har tid och orkar läsa strukturerat och målmedvetet.

Nu är det inte tid för tappade sugar och svartsyn, det är inte tid för förakt och cynism, det är inte tid för enkla sanningar. Vi lever i en tid av omtumlande förändringar. Inför förändring reagerar vi, det ingår i att vara människa. Vi kan välja att reagera enkelt – förkasta, håna, stänga in oss (jag tänker inte skriva något om köksrenoveringar och maratonlopp, men ni vet vad jag menar), förskansa oss med enkla ”sanningar”. Men de omtumlande förändringarna är komplexa, de väcker motstridiga känslor – du som enskild människa med moral och ansvar måste faktiskt försöka lära dig, förstå och ta välgrundad ställning. Och agera. I det lilla och i det litet större. Kanske till och med på en större arena.

Vi har inte fått vårt intellekt för att slösa med. Använd det nu.

Vem läser Issadissa?

Ja, det vet jag ju inte. Några träffar jag. Några kommenterar. Men de flesta är anonyma.

Fast statistikverktyget gör ju att jag kan få veta en del. Till exempel hur ni hittar hit. Underbart roliga sökfraser ibland. Ofta ganska förståeliga sökord. Till helgerna står ”hamburgersås” och ”no bean chili” (isärskrivet) högt i kurs.

Här är några andra:

longhorn chili recept, affirmationer om att gilla läget, enneagram etta på jobbet, texas longhorn chili recept
hinterland season 2 netflix sverige, solförmörkelse 26 februari 2017, korvstroganoff parmesan, candy crush fungerar som ångestdämpande
jenny randborg
att få vara frisk, dissningar
maskinsång, eva adeen blogg
istället för nudlar, issa blogg, disc/disa, bok om ordning/städning
köttfärs röra serverat i salladsblad, ikea mysa 365 tvätt, sexshop klackar
hamburgersås, bodil jönsson blogg, vart ska man köpa köksaker, hunter gummistövlar
bästa högläsningsböckerna, sven wernström blogg, fler bollar från pokestops
bröllopskaos netflix, bästa högläsningsböckerna för barn, nina björk blogg

Och har du läst så här långt: TACK för att du läser min blogg. Det betyder väldigt mycket för mig.

Hashtag livingthedream

Ja, det kan jag ju säga på en gång. Jag har jätteproblem med hashtaggarna livingmydream och livingthedream.

Det kunde ju vara riktigt intressant eftersom jag verkligen vill veta vad människor innerst inne drömmer om. Men tyvärr blir det ett ganska likriktat resultat:

  1. Rent ekonomiskt skryt – kolla mina bilar, mitt snygga kök, min häftiga båt, min läckra fru. Yada, yada, ni fattar.
  2. Yoga på olika sätt. Gärna i solnedgång/uppgång. Gärna vid vatten.
  3. Eller, och här är det litet mer intressant, bilder som handlar om att välja en ny livsstil. Men ofta känns det som ”pilutta dig” och den som blir piluttad är ospecifik. Dessa bilder kan visa något väldigt vardagligt eller något riktigt äventyrligt. För den utomstående blir det kryptiskt. För det vardagliga är vardagligt och det äventyrliga är oftast litet häftigt i sig, men inte hårresande.

Så.
Jag längtar efter de riktiga livingmydream-bilderna. Inspirerade av Luke Rhinehart eller Carl Jung. Eller av Louise Bourgeois eller Yoko Ono. Riktigt modiga, riktigt konstiga. Där människor insisterat på sin dröm, no matter what, eller där de inte kunnat kompromissa för att då hade de gått sönder.

Ursäkta. Men jag tror inte att någon enda människas inre, sanna dröm kan vara ett nytt kök. Eller en bil. För i sådana fall, då förtjänar denna värld Donald Trump.

Litet mer om att vara en tvillinglös tvilling #blogg100 dag 99/2

PICT0053

Här är vi.

Den enda som vet hur det är att förlora en tvilling är en annan tvillinglös tvilling. Så är det bara. Men det har tagit mig mer än tjugotvå år för att fatta det. Jag har försökt hitta liknelser för att förklara, men det har inte gått. Självklart för att jag inte har någon erfarenhet av att vara en ”singleton”, en människa som föds ensam. Så jag kommer aldrig att kunna dela mina barns eller andras närstående erfarenhet av ett själv, ett jag som existerar alldeles för sig själv.

För vi som är tvillingar (eller trillingar eller fyrlingar eller….) startar ju våra liv som tillsammans-varelser redan i livmodern. ”Vi” är ett viktigare ord än ”jag”, det beskriver bättre den viktiga enheten.

Som tur är har jag hittat fram till en världsomspännande Facebook-gruppen för tvillinglösa tvillingar och där äntligen finns människor som i grunden förstår förlusten och tillsammans kan vi försöka sätta ord på den. Förlusten av tvilling är en förlust av självet lika mycket som förlust av en älskad människa. Så mycket har jag nu förstått.

I Yoruba-stammen i Nigeria finns fyra gånger så många tvillingar som i övriga världen. Man tror att tvillingar har en särskild position i tillvaron, mellan den vanliga världen och gudavärlden. Man tror också att tvillingar delar på en själ. Därför måste tvillingar som förlorar sina tvillingar behandlas speciellt. Det finns ceremonier som hjälper dem. Det här fick jag veta i en dokumentär som jag av en slump trillade på när jag slog på TV:n. Dokumentären ligger på URPlay och heter ”Inte utan min tvilling”.

Plejmo – världens fulaste sajt? #blogg100 dag 95/2

Nej, förresten. Det finns värre. Hemmasnickrade med texter skrivna i Comic Sans i rött på lila bakgrund. Men annars är den anskrämlig. Och jag tycker den är toppen!

Den funkar klockrent.
Den fula designen får mig att gilla både sajten och tjänsten. De har helt klart lagt pengarna på att göra en fungerande tjänst och låter designen kliva in i baksätet.
Samtidigt inser jag att fulheten kanske är väldigt uträknad. Eftersom alla call-to-action-knappar sitter på rätt ställen och det är lätt att hitta en film att se. Det är väldigt lätt att betala.

Så kan en slipsten dras år 2015.

Verifierad av MonsterInsights