Pojken kom hem från skolan och visade vad han lärt sig. Inte av någon lärare utan av en klasskompis.
I Chrome kan man ändra i programmeringskoden så att det som syns på skärmen ändras. På aftonbladet.se och dn.se i alla fall. Det är ju hur kul som helst och öppnar upp för de småsintaste och barnsligaste drag en vuxen människa besitter. Men framförallt visar det här hur den bästa undervisningen går till – genom lust, humor och delande.
OK. Hur gör man då? (Detta gäller pc, vill jag tillägga. Det enda verktyg, hur yxigt det än är som jag har tillgång till. Sa hon bittert.)
Om någon inte har förstått det hittills så jobbar jag till vardags med digital kommunikation, det vill säga hemsidor och liknande. Och för oss som jobbar med sådant finns det magiska ordet optimering. Det betyder att våra digitala ansträngningar ska utmynna i att besökarna på våra hemsidor gör som vi tänkt, det vill säga trycker på rätt knapp, skickar in sina kontaktuppgifter eller köper mer än de tänkt från början. En knapp som det står ”köp” eller ”jag vill ha nyhetsbrev” på är en så kallad ”call to action”.
Imorse när jag vimsade runt i lägenheten i jakt på energin såg jag helt plötsligt vårt hem i det digitala ljuset – överallt lyste det knappar som det stod ”handling” på. Men istället för ”köp” står det ”plocka undan”, ”damma”, ”vik ihop”, ”gå igenom”, ”sortera”, ”hacka”, ”koka”, ”baka”, ”släta ut”, ”pynta”, ”rengör”. Hemmet är värre än en riktigt dåligt gjord hemsida, helt enkelt. Det lyser och blippar och rör sig överallt! Det ropas som vore jag på marknad i Fjärran Östern. ”Här!”, ”titta på mig!”, ”kolla, kolla!”. Egentligen med versaler och hundra utropstecken. Allt sådant vi hatar i den digitala verkligheten. Men i köttvärlden är det vardag.
Inte konstigt att jag måste åka till det hyrda huset på landet för att vila. Min enda ”call to action” där är: ”få upp värmen och håll den uppe”.
Så genom att jag har ett hyrt hus att fly till kan jag då och då optimera tillvaron. Men hur i helskotta ska jag fixa till den eländiga vardagen så att hemmet blir optimerat med tydliga ”calls to action”? Finns det några särskilda konsulter för optimering i hemmet som tänker som en SEO-konsult? HJÄLP!!!!
Strunt samma om de är curlade och omöjliga att ha på en arbetsplats – vi vill åt dem! De simmar runt i konsumtionssamhället med digitalismen i blodet, de navigerar mellan varumärkena och pratar redan i tonåren om sig själva i termer av ”branding”. De har inflytande över (styr?) sina föräldrars konsumtion, de har egna pengar, de uttalar sig med tvärsäkerhet både på bussar, caféer och i sociala medier. Generation G. (Födda på 90- och 00-talen).
Vad måste vi veta för att kunna påverka dem eller sälja till dem?
– de tänker och läser inte, de tittar och känner
– våra invanda mediebegrepp är obsoleta – de saknar helt relevans. Vi måste hitta nya, bättre, relevanta begrepp
– allt handlar om trovärdighet
Vad betyder det här då?
Begreppet ”sociala medier” (så som vi hittills använt det) är inte användbart. Alla medier är sociala i Generation G:s värld. Eller så är inga medier sociala. Alla medier är lika. Att titta på vanlig tablå-TV med familjen kan vara avsevärt mer socialt än att leta spelklipp på Youtube, kan en från Generation G tycka. Så varför prata om ”sociala och osociala medier”, ”nya och gamla medier”, ”digitala och analoga medier” – begreppen saknar innehåll, saknar användbarhet. Vi som jobbar i kräng- och påverkanssfärerna måste ta oss loss från de gamla begreppen eftersom de är obsoleta och kommer att få oss att tänka fel. Och därför ta felaktiga beslut och ge dåliga råd. (Jag har skrivit om min skepsis när det gäller mediebyråernas begrepp och analyser för några år sedan.)
Generation G är en generation som tycker att det mesta ska vara underhållande. Det betyder inte alls att allting måste vara roligt eller skrattretande, utan snarare att det Generation G intresserar sig för, stannar vid och tar in måste ha emotionell relevans. Vi tar det en gång till, nu med versaler: EMOTIONELL RELEVANS. Det som tas in, konsumeras måste alltså vara angeläget och det på ett känslomässigt plan.
Bilder och film vinner över text. (Ajaj, det gör ont att skriva det.) ”Varför ska jag läsa när det går att titta?”
Vem som säger vad spelar en enorm roll. Att bygga trovärdighet är att skaffa sig ett kassavalv fyllt med social valuta. Ju längre bort ett företag/organisation befinner sig desto svårare är det att få Generation G:s förtroende. Högst trovärdighet har vi mammor. Trots allt. För vi är närmast.
(Det här var min mycket personliga sammanfattning av Katarina Graffmans extremt spännande dragning på Internetdagarna. Se henne prata kort om Generation G i det här klippet.)
* Bilden är drygt tre år gammal. Jag har tittat litet extra på Onepiece-märkets uppgång och fall (mest fall) tidigare.
Var på dag två av Internetdagarna igår. Följde spåret ”Den digitala folkligheten”. Fick så många insikter och nya begrepp att beskriva det som händer omkring oss så att jag (särskilt Issadissa, förstås) gick i spinn. Så idag är jag trött. Och samtidigt är det ju dags att börja dra igång julenergin för några glöggmingel och julklappsinköp, sillinläggning och stjärnupphängning. Ja, ni hör ju vart det här barkar.
Dags att lägga band på Issadissa som ju helst vill blogga dagligen. Hon stirrar hätskt på ”den andra” som säger att ”det är bäst att vi skriver att det blir högst ett inlägg i veckan ett tag framåt”. Och så väser hon, Issadissa alltså, med sammanbitna käkar:
– Under tiden springer världen iväg och våra insikter bli vardagsmat och vi blir bortglömda och ingen vill någonsin mer läsa bloggen.
Jaja. Det är bara att inse att idag har jag inte samlat tankarna ordentligt, så insikterna och begreppen får anstå några dagar (en vecka!). Och med det lovar jag att ta det lugnt och att efter första advent återkomma med ett blogginlägg om Generation G – de som aldrig levt utan Internet. De som inte läser och tänker utan tittar och KÄNNER.
En av mina Insta-bilder som fick en del likes.Samma dimmiga kaj någon dag senare.
Dags att lägga upp en lista över det jag ska skriva om i veckan eller nästa vecka eller i framtiden:
1. hur du som varumärke knäcker Instagram-koden
2. den första boken i min lista över böcker som påverkat mitt liv kommer alltid att förbli ”Gentlemen”. Alltid. Alltid. Alltid.
3. social valuta – utan vilken vi är rökta! Utan Facebook-nätverk och rekommendationer kommer du aldrig att få hyra ett hotellrum, du kommer inte att få köpa försäkring till hyfsat pris och glöm att låna från bank!
4. ”gilla”-knappens makt. Hur du utan att anstränga dig ökar ditt sociala värde bara genom att veta om en grundregel. Allt enligt Cialdini.
5. så kommer jag nog att skriva något om IHR. Om året där. Om nätverket som finns. Om oss som tog oss igenom ”the boot camp” och kom ut som DIHR. Med risk för att bli intern. Och navelskådande.
”Meh!” säger ”den andra” till Issadissa. ”Nu får du väl ändå ta och skärpa dig! Såhär kan det inte se ut.”
”Menvadårå” svarar Issadissa litet grötigt eftersom hon ligger på soffan och just ska titta på ännu ett avsnitt av ”The Fall”. ”De där tidningarna innehåller ju massor med intressant inspiration till blogginlägg!”
”Jamen, klipp ut, sortera och lägg i en mapp DÅ!!” säger ”den andra” och suckar väldigt demonstrativt. ”Eller skriv de där blogginläggen!!”
”Tagga ner! Du är ju bara sååååå analretinent!” Issadissa sörplar starkt engelskt te med mjölk och längtar efter godis. ”Men du, det här är verkligen intressant: vad tror du att de vill säga med Gillian Anderssons roll egentligen? Hon är ju makalöst vacker men helt oberörbar, känslomässigt. Hon har tunna skjortor som är ordentligt uppknäppta, vad betyder det?”
”Jag orkar inte tänka. Jag måste laga mat och betala räkningar.”
OK. Issadissa och ”den andra” bara fortsätter och fortsätter. Jag tror att när de väl håller sams och tar sig ut i världen sida vid sida så kommer de att kunna uträtta storverk, men just nu är de småsinta och irriterade och låter den mesta energin gå åt till att smågräla om futiliteter.
Vad handlar då tidningsklippen om, som bara måste bli omskrivna av just mig?
1. Proteinhajpen eller varför alla äter kvarg.
2. Innehållslöshetens tyranni med nedslag i Filippa Reinfeldts lista över tips till det fagra sommar-Stockholm.
Så har jag annat jag bara måste skriva om och litet lösa trådar jag ännu inte knutit ihop.
3. Vägen till fulländning när det gäller köttbullar
Samtalsledaren (namnet flög bort, men han var bra!), Maria Sveland och Mats Strandberg
Jag skulle till Göteborg i ett familjeärende. Eftersom jag lever finansiellt ganska strikt just nu flög jag, för det var billigare än att åka tåg (helt horribelt att det kan vara så!) och så bodde jag hemma hos Malin i Majorna vars sovrum jag kunde hyra via Airb’n’b. Samma helg var det Bokmässan i Göteborg.
Issadissa hade räknat fel på timmarna på resdagen, så helt plötsligt insåg hon att hon hade ENORMT bråttom. Som tur var hade hon packat kvällen före så det var bara att springa till busshållplatsen och hoppas att det skulle komma en buss som skulle hinna med en tunnelbana som skulle ansluta till en flygbuss som skulle avgå hyfsat snart. ”Den andra” var helt oförmögen att lugna ner sig och satt som på nålar hela resan ut till Arlanda. Det var helt kört för henne, läsa var inte att tänka på, tankarna svischade förbi i turbofart och alla musklerna var i ”red alert”-läge. När kön till säkerhetskontrollen visade sig vara kort och snabb då kunde ”den andra” äntligen pusta ut.
Fredagen (resdagen) gick åt till familjeangelägenheten. Lördagen var tänkt att bli en bokmässedag. Issadissa var på väg till Bokmässan hela dagen, hon skulle haft väldigt roligt där, försökt hitta vinslattar och gratisgodis och sneglat efter idoler och pussat Grevinnan med syster och vänner på kinderna. Hon skulle ha pratat och pratat när hon träffade alla hon kände, halvkände och var bekant med. Men ”den andra” var riktigt motvalls, gjorde benen långsamma och tankarna inåtvända. Så det blev gatuloppis på Haga Nygata, besök på Kawaii Design på uppdrag av Aktivisten, stor förälskelse i butiken Karltex (inser att jag MÅSTE ha en Maria Westerlind-klänning), besök på Göteborgs Konstmuseum (Vivian Maier och skräckromantik – återkommer till båda) och smörrebröd på Helenes Smörrebröd. Det kan låta som Issadissa drog och slet och sprang runt men det var faktiskt ”den andra” som bestämde takten och den var långsam. Insvept i en pläd, lugnt andandes och på väg att äta upp det sista av smörrebrödet med pastej, inlagd gurka, bacon och stekta champinjoner fick Issadissa och ”den andra” syn på Maria Sveland som kom älgande i Dr Martens. Issadissa blev starstruck, ville ringa någon, twittra något, Facebooka eller bara störta fram. Men ”den andra” satt lugn och vuxen kvar i stolen.
Lätt kylslagen, rejält kaffetörstig och på det hela taget svårt kissnödig började ”den andra” gå tillbaka in mot sta’n. Issadissa hade givit upp – det skulle inte bli någon bokmässa den här gången heller. Stadsbiblan dök upp till höger, väldigt inbjudande. Både Issadissa och ”den andra” glömde allt vad trängande behov och koffeinbrist hette när det uppenbarade sig att det var två minuter kvar till att Maria Sveland (!) och Mats Strandberg (!) skulle vara med i ett samtal om Stephen King. !!! Både Issadissa och ”den andra” sjönk ner, helt förförda. Vilket samtal! Vilken illuster publik! Å, det var VI. Issadissa, ”den andra”, Maria Sveland, Mats Strandberg, Isobel Hadley-Kamptz, moderatorn, presentatören, några grön- och blåhåriga, tatuerade och piercade – alla vi som förstår att populärkulturen är vägen till att förstå vår samtid. Sådant som de flesta andra inte förstår. Issadissas hjärta dundrade. Hon var bländad, starstruck, tillintetgjord.
Sedan var energin slut och dagen fullbordad. Toalettbesök och koffeinintag på biblan. I och för sig var Camilla Läckberg i kafeterian med sin kampsportande muskelpojke samt PR-entourage. Hon blev fotograferad av en asiatisk fotograf. Issadissa och ”den andra” tittade bara, drack upp och tog sig hem till sovrummet hos Malin.
Det var den bokmässan det! Alla nöjda. Inget stresspåslag. Inspirationen total. God mat, gott fika. Stark känsla av inkludering, både för Issadissa och ”den andra”.
Ps. Visste ni att Maria Sveland är uppvuxen i Örebro? Precis som Issadissa och ”den andra”. Ds
Jag gör inga som helst anspråk på att vara vetenskaplig. Heller inte på att det jag skriver om är statistiskt säkerställt. Jag utgår helt oförblommerat från det som händer i mitt Facebook-flöde. Och drar stora växlar på det. Utan att skämmas.
Så (trumvirvel) – veckans vinnare i Issadissas kringskurna sociala medier-värld är (trumvirvel samt trumpetstötar) – EMMA WATSON!!! Allas vår Hermione som talar om feminism och jämställdhet i Förenta Nationerna. Inte ett öga torrt, inte ett hjärta oberört.
Hatarna kunde ju inte bara låta henne vara, så de satte igång. Varför? Vad går de igång på? Varför kan vi inte bara enas om att vissa saker är bra, vissa människor är goda?
Vilket för mig ganska sömlöst över till andra plats där en som utsatts för mobbning och kommit vidare ger en korkad, inbilsk och glömsk mobbare svar på tal – Karin Adelsköld. Läs mer om det.
Skärmdump från Karin Adelskölds Facebook-sida.
Så till de mera stillsamma länkningarna. De där som folk gör men inte ordar så mycket om. Men som ändå dyker upp, plopp här, plopp där, så att det inte går att bortse ifrån att här, här, här är det något som berör många. Den ena handlar om ballongsamhället och den andra om de rädda organisationerna. Väldigt tänkvärda inlägg kring samhället, oviljan att ta ansvar och den allmänna titelsjukan i medelklassen. Bland annat. Som uppenbart har skapat igenkänning hos många. Det intressanta är att de båda debattartiklarna är skrivna av en och samma person, Mats Alvesson. Han forskar kring området ”funktionell dumhet” och kom förra året ut med en bok med titeln ”The Triumph of Emptiness”. Och tomhet, kära läsare, har jag tänkt mycket på. Så det återkommer jag till.
Så här såg det ut i den boken jag lämnade på Waxholmsbåten i måndags eftermiddag.
Haha. Nu hoppades ni få läsa något smaskigt och avslöjande, eller hur? Tyvärr. Jag har inget skvaller, varken om mig själv eller någon annan.
Nej, jag tänkte skriva om samverkanskonsumtion och då hamnar jag i Internetkärleken. Som kan vara så stor, så stor.
I den nya. sköna världen är ägande överskattat. I den nya, sköna världen är tillgång ledordet, ägandet är helt underordnat. Jag har skrivit en del om det här, om bokhyllan i min trappuppgång, om bilpooler där privatpersoner hyr ut sin bil när den inte används, om att tiden den genomsnittliga borrmaskinen används under hela sin livstid är en dryg kvart. Om att jag hyr det hus där jag varit och är som lyckligast. Tillgången till huset är helt överordnat, ägandet skulle just nu bara tynga.
OK. Så det är den sista skälvande veckan av valrörelsen. Men det är också veckan för Lämna/glöm en bok någonstans (Facebookgruppen hittar du här), som är en svensk del av ett världsomspännande projekt. Som handlar om att du tar en eller flera av dina lästa böcker och lämnar vidare. Och roligast är ju att lämna boken som om du glömde den, i väntrummet/på bussätet/i spagettihyllan/på toan. För någon att hitta en oväntad läsupplevelse. Som en gåva.
I veckan har jag också bokat min debut som couch-surfare. Via Airb’n’b. Jag ska till Göteborg och fira att en av mina platsbrorsor disputerar. Middag och party betyder översovning. Så nu är jag bokad hos Malin som bor i Majorna. Hon har fått många fina rekommendationer och vi har utväxlat trevliga meddelanden, så det här känns bara spännande.
