livsstil - Issadissas blogg

Och nu är det dags för muskler! Del 1.

Som jag skrivit förut, så prenumererade min tvillingsyster på amerikanska Vogue och Harper´s Bazaar när vi gick i gymnasiet. Det var inte så himla smart även om det var roligt. På den tiden kunde man ju fortfarande gå omkring och känna sig ganska nöjd över sitt utseende, men med dessa blanka magasin hemma var det ju avsevärt svårare. Och nuförtiden krävs det en mycket god självkänsla och ett väldigt selektivt (och närsynt) seende för att orka med sina skavanker. Åtminstone om man är tonåring.

Men. Det var i en av dessa blanka tidningar jag såg Bilden. Bilden på Jaclyn Smith (en av Charlie’s Angels i originaluppsättningen) iklädd svart aftonblåsa med bara axlar och med flexad arm. Spänd biceps. Som syntes. Ditintills var muskler ingenting som syntes på kvinnliga skönheter, musklerna syntes möjligen på friidrottsarenan. Men där. På Jaclyn Smith. Ett tydligt tecken på kraft. Svart, blank aftonklänning. Ur detta vit, matt hud och styrkan i en axel och en arm. Då var det en anomali. Ett sådant motsatspar att det nästan var otänkbart. Men aldrig att jag glömmer bilden. Den sitter för evigt på näthinnan. Inte på Google dock.

Tio år senare var det dags för T2 (”Terminator 2”) och Linda Grays chinups i den på högkant ställda sängen när hon är inlåst på mentalsjukhuset. Förvandlingen av henne från första Terminator-filmen var enorm. Det fanns inte ett uns kvar av mjukhet och förvirring. Den extrema målmedveten manifesterades i den väldigt tajta och deffade kroppen med muskler som synligt var gjorda för att användas i kampen. Det var min nästa kvinnliga muskelupplevelse.

Sedan T2 och början av 90-talet är kartan helt omritad. Inte bara för mig. Sakta men säkert har muskler kommit att bli en accessoar. En snygg överarm slår ett glittrande smycke i dekolletaget alla dagar. Ett välmusklat ben som syns i en slits smäller högre än en snitsig håruppsättning. Och med tiden har musklerna runnit nerför pyramiden – nu ska alla ha dem. Madonnas deffade armar är inget att yvas över eftersom vi vet att vi också borde kunna ha dem. Litet styrketräning, litet ashtangayoga, litet 5:2, några mil i spåret och några ton protein, så är vi där. Det är bara att prioritera och dra igång.

Javisst. Det där tror jag också. Och tycker är viktigt. Men orkar inte. För det finns en vardag och ett liv också.

Men jag ser dem överallt. Tjänstemän med stillasittande jobb som bär sina kroppar som rustningar och troféer. Som statusmarkörer och helkroppsaccessoarer. Som trots heltidsjobb och familjer springer, lyfter, deffar, knarkar kvarg, spelar, tävlar och lyfter litet till. Gäller både män och kvinnor. Ingen mannamån, lika för alla. Tjurruset, ADHD-crossfit, boot camps åt höger och vänster. Alla vill egentligen vara Navy Seals och G.I. Jane och Joe.

Kriget om livsstilen

Issadissa och ”den andra” ligger i fejd med varandra.

”Kom ut ikväll!” sjunger Issadissa högt och fortsätter:
– Gå på AW eller seminarium, prata med en massa människor om sociala medier, Netflix, bilder i reklam och varumärken. Sedan läser du alla roliga tidningsklipp du har i bokhyllan och efter det kommer du att ha massor av idéer till bloggen och till jobbet!

– Du vet att du inte orkar, säger ”den andra” förnuftigt. Stäng av datorn, strunta i TV:n, läs några kapitel i ”Steglitsan”, lyssna på Yoga Nidra och lägg dig tidigt.

Så där fortsätter de. Dag efter dag.

Ja, jag vet att jag får massor av idéer av att bombardera mig med intryck. MEN. Sedan måste jag gå in i mig själv och idissla allt det jag fått in i mig. Men inte bara det, jag måste gå in i mig själv för att grunda själen, för att bottna, för att landa. Och, det kostar mer att stillna än att låta sig översköljas av intressanta intryck. Det kostar tid och koncentration. Men det måste göras. Varje dag. Har jag förstått.

Meditation, djupavslappning, yogisk sömn. Långsamhetens lov. Reflektionens välsignelse.

Nu är min dagliga dos tjugo minuter. Antingen Yoga Nidra eller meditation så som jag lärde mig hos zenbuddhisterna på Erstagatan (sitt still, titta i väggen, andas och räkna till tio. Om och om igen.).

Som någon vis människa sa: ”Meditera tjugo minuter varje dag. Om du är för stressad för det, dubbla tiden.”

Förutom att det är en överlevnadsstrategi för min egen del, så funkade Yoga Nidra som insomningshjälpmedel för Pojken. I söndags hade han svårt att komma till ro (vilket skolbarn har inte det på söndagar?!). Då fick han lyssna på Yoga Nidra-spåret i min mobil. Efter tjugo minuter ropade han grötigt: ”Mamma, jag har lyssnat färdigt”. Jag hämtade mobilen, hörde honom rumstera om i sängen någon minut innan det blev alldeles lugnt och tyst i hans rum. Nästa morgon sa han att han sovit fantastiskt gott.

Julklappsspaning

I god tid. Hör hör.

Vi kör väl igång med en graf från Google Trends.

Jag ska inte gnugga er i ansiktet med Onepiece. Jag har lagt till grafen över sökningarna på Onepiece (den gula kurvan) och den långsamma vandringen mot döden, med en kort återupplivning förra julen, som referens. Så ser det alltså ut för ett varumärke som är ”inne” en period bara för att sedan pratas om med skämskudden nära till hands. För, kära läsare, visst är det så att något som är riktigt hett i den ängsliga medelklassen alltid blir riktigt pinsamt tillslut.

Så. Glöm Hollister (den röda kurvan) i år. Om ni köper något från Hollister till jul lär ni behöva lägga plagget till Emmaus redan till midsommar. Senast. Antagligen redan till påsk.

Och Michael Kors (den blå kurvan). Det kommer säkert en puckel till julen. För nu är det klockorna som ökar, medan väsksökningarna dalar. Men rent allmänt när det gäller varumärket – se upp! Ett varumärke som pratar lyx men som beter sig som bling. Känns inte bra. Jag bäddar in ett klipp från Wall Street Journals sändningar:
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=BwZb3WHiSZQ&w=560&h=315]

Bilder – ideal eller sanning?

I de flesta artiklar, bloggar och föredrag som handlar om bildkommunikation pratas det väldigt mycket om att vara autentisk. Och mängden blogginlägg som hånfullt förklenar de mest typiska bildbyråbilderna visar också på samma längtan efter någonslags sanning (Nanna Johanssons inlägg om kvinnor som kastar löv är en höjdare i genren). Men hur ser det egentligen ut när man tittar på bildflödet som kommer upp när man skriver ”morgon” i sökrutan på en bildbyrå (i det här fallet Johnér)?

Jo. Såhär. Och då har jag valt det svenska materialet. Det som vi ser i bättre reklam och på webbplatser med viss medvetenhet.

morgonbb — Morning has broken, like the first moooooorning………….

De är så snygga på morgnarna, de där människorna på bildbyråbilderna. Rena, fräscha och utan grus i ögonvrårna. Inget kaffedreggel på muggkanten, inte. Barnen ler i sin rosighet. När de inte hoppar glatt i sängen. Ljuset fallet vackert in genom fönstret. Apelsinjuicen är solgul. Vi skrattar. Och älskar varandra.

Vad händer när jag skriver in hashtaggen #morgon på Instagram? Vad vill vi dela med oss av? Jag är väl medveten om att det fortfarande är en friserad bild av verkligheten vi oftast visar upp i sociala medier. Men jag blev glad. Lycklig. Jag kände känslor. Riktiga känslor. Blandade känslor.

Det är inte så att livet inte är mysigt på morgnarna runt om i Sverige. Men det är avsevärt mer diversifierat än det ser ut i bildbyråvärlden. I vissa delar är det mörkt, i andra delar har solen gått upp. Det som är morgon för mig är förmiddag för någon annan. Någon ligger i sängen och gosar med ett barn, en annan har redan varit på sin första fotbollsträning, kaffet kan njutas framför TV:n eller fönstret.

Vad kan vi lära oss av det här, vi som jobbar med kommunikation. Kanske att vi är förbiseglade av icke-proffsen. De har för längesedan sett igenom fluffigheten och ytan i reklamens bilder. Icke-proffsen (målgruppen?!?) avkodar reklamens bilder som konstgjorda (och därför icke trovärdiga?) och berörs inte så värst. Varken av bilderna eller av budskapet.

Icke-proffsen lajkar och delar det roliga, det gulliga, det riktiga, det som tar tag. De lajkar och delar bildbyråernas bilder först när de tömts på allt innehåll och blivit direkt parodiska. Då har de tillslut fått ett värde. Eller?

Jag – en tvådelad historia

En blandning, som sagt. Fast det röda håret finns bara i minnena.

Vilken befrielse det var att börja prata om sig själv i tredje person! Är det så vi egentligen vill prata om oss själva, jag tänker på småbarn som ofta pratar om sig själva med sitt namn. Med tiden börjar de använda ”jag” och sedan slutar de inte.

Men när Issadissa klev ut i sin skamlöshet, då hände något inombords. Det blev alldeles tydligt för mig att Issadissa finns och att hon tävlar med den andra (överjaget?) om uppmärksamheten. Så där som ängeln och djävulen på Tintins, Milous och kapten Haddocks axlar.

Issadissa har oborstat, illrött hår och äter gärna choklad. Hon hetstittar på Netflix och väntar inte alltid till fredagen med rödvinet. Issadissa skiter fullständigt i falukorven kring midjan och ser till att måla läpparna mörkt röda så att det bara är de som syns. Hon slänger in allt osorterat i förrådet och tittar inte ner på eländet på golvet när hon ska hämta tvättmedlet från hyllan. Issadissa vinglar gärna på höga klackar. Och vinglandet är nästan bättre än klackarna. Soffan är hennes bästa möbel, den är röd och inbjuder till att ligga i. Hittills har varken hon eller hennes barn suttit i den.

Och den andra gömmer sig bakom skämskudden, sätter upp håret, snörper på munnen, drar in magen, tjatar litet på Pojken och planerar.

Jag tycker mycket om både Issadissa och den andra. De har båda sina fördelar och sina skavanker. De är båda märkta av livet och har hittat sina strategier. De är båda produkter av samma familj, av samma livstragedier och av samma stora förändringar i omvärlden.

Ska jag börja signera inläggen med ”Issadissa” och ”Den Andra”? För att markera anslaget. Jag tror att Issadissa är litet roligare men att hon, den andra har litet vassare insikter. Eller också är det så att den andra med sin skarpa blick levererar svidande skojigheter medan Issadissa är mer tillbakalutat och luddigt vardagsblajjig.

I alla fall så ska de skriva om varandra, inte om sig själva. Tror det bli bättre så.

Tankar på det?

Heminredning, "vitt och fräscht" och "Orka torka"

Vi har ju alla Walk-In Closets, eller hur? I våra drömmar, i alla fall. Annars kan de ju gå under namn som ”förrådet” eller ”klädkammaren”. Eftersom jag skäms så ohyggligt (bloggandet om eländet är ren terapi) så låter jag mitt alter ego bli huvudperson istället.

Issadissa har ett förråd i sin lägenhet. Där trängs:

alla tomma Linas Matkasse-kassar. Eftersom Issadissa får de flesta matvaror levererade den vägen behöver hon väldigt få kassar. Och absolut inte några storhandlingskassar! (Nu får Issadissa se till att mejla en idé om pant/bytessystem med kassarna till Linas Matkasse)
den trasiga, men hyfsat habilt lagade dramaten från IKEA (det prickiga ni ser) med nytvättade lakan som ska ut till landet (platsen där Issadissa återhämtar sig och hittar den rena lyckan)
tidningarna till tidningsinsamlingen
pantflaskorna som av någon anledning alltid är för många i förhållande till kassens storlek. Oberoende av kassens storlek.
dammsugarpåsar, rengöringsmedel, tvättmedel, tvättpåsar för de urdyra BH-arna från Gustaf Mellbin (där Issadissa vid hög ålder äntligen fick veta sin sanna BH-storlek) som Inte Får Gå Sönder, aceton, toarent samt borsten till dammsugaren (HA! det är DÄR den är!)

Som tur var fick Issadissa en anledning att städa litet bättre i lägenheten i helgen. Några högar är attackerade och destruerade. Men så långt som till den famösa Walk-In closeten kom hon aldrig. Så bilden ovan visar sanningen. Fortfarande.

Vilket osökt för mig (nu vågar jag prata i jag-form igen) in på boken ”Orka Torka” av Lotta Sjöberg. Som innehåller bilder från Facebook-gruppen ”Family Living – the true story”. Där vi som inte känner igen våra hem när vi tittar i inredningstidningarnas reportage och/eller i mäklarnas annonser. För så ser det minsann inte ut hos oss! Och det skämdes vi för. Ända tills vi fick se varandras vardag och sanna bilder. Förutom att Facebook-gruppen har 25 000 gillare så gick den alldeles nyutkomna boken rakt upp på Bokus-toppen i helgen. Så här skriver Galago i sin reklamtext för boken:

Dess bilder har också visat sig fungera som en gratis KBT-terapi i en
tid då vi, trots den största tidsbristen någonsin, förväntas ägna våra
liv åt att konsumera oss till fulländning och lycka.

Mina mörkaste hemligheter #bloggswe

bild(2) — Till och med telefonkameran skäms

Som jag skrivit om tidigare är jag med i några slutna grupper på Facebook vars medlemmar identifierar sig som utmattade/utbrända/vidbrända eller som på väg därifrån. Det är mycket värme, stöd och kunskap som finns i grupperna. Och så mycken oro och stress.

Försäkringskassan ställer till det för en del. Behövande anhöriga suger energi och kraft. Barnen behöver kärlek, intresse och mat. Tankarna på jobbet tar upp plats. Den kroppsliga skörheten och oförmågan sätter käppar i hjulet hela tiden.

MEN. Något som VERKLIGEN tar plats är ordningen hemma. För även om man är helt körd i botten av långvarig stress, så nog fan ska det vara städat hemma. För usch, annars är ju världen på väg käpprätt åt helskotta. Om inte hemmen kan hållas dammråttefria och hyfsat nybakade. Då är världen på väg mot Domedagsklyftan fortare än Gandalf säger ”hokus pokus”. Civilisationen står och balanserar vid den yttersta randen när de svenska hemmen inte kan hållas i protestantisk ordning. Att ha ett hem i upplösningstillstånd skulle jag vilja säga är mer stigmatiserande än att gå med otvättat, okammat hår och lukta svett.

Stressen inför detta är monumental. Och problematiseras sällan.

Så nu är det med yttersta vånda och starka panikkänslor som jag publicerar bilden inifrån mitt lägenhetsförråd. Jag rodnar djupt och tänker inte titta på det här inlägget igen. Som ni ser är det inte bara jag som skäms, kameran i telefonen vägrade att ens ställa in skärpan, så obehaglig tyckte den att åsynen var.

Men jag gör detta i mänsklighetens namn. På samma sätt som en mängd andra gör i Facebokgruppen ”Family living – the true story”. Det gör ont, det svider, vi vet att vi imorgon kanske inte hälsas på, men vi drar en lans för en stökigare, dammigare, snällare och mindre stressig vardag.

(Jag inser att jag, i mitt affekterade tillstånd helt lämnat analysen därhän. Jag får återkomma i frågan eftersom jag tycker det är sjukt intressant att hemmet, som borde vara vår varma filt att gömma sig i, vår fristad i en hjärtlös värld istället är en stressfaktor av magnitud.)

Kärlek, kärlek, kärlek #bloggswe

lämna en bok — Så här såg det ut i den boken jag lämnade på Waxholmsbåten i måndags eftermiddag.

Haha. Nu hoppades ni få läsa något smaskigt och avslöjande, eller hur? Tyvärr. Jag har inget skvaller, varken om mig själv eller någon annan.

Nej, jag tänkte skriva om samverkanskonsumtion och då hamnar jag i Internetkärleken. Som kan vara så stor, så stor.

I den nya. sköna världen är ägande överskattat. I den nya, sköna världen är tillgång ledordet, ägandet är helt underordnat. Jag har skrivit en del om det här, om bokhyllan i min trappuppgång, om bilpooler där privatpersoner hyr ut sin bil när den inte används, om att tiden den genomsnittliga borrmaskinen används under hela sin livstid är en dryg kvart. Om att jag hyr det hus där jag varit och är som lyckligast. Tillgången till huset är helt överordnat, ägandet skulle just nu bara tynga.

OK. Så det är den sista skälvande veckan av valrörelsen. Men det är också veckan för Lämna/glöm en bok någonstans (Facebookgruppen hittar du här), som är en svensk del av ett världsomspännande projekt. Som handlar om att du tar en eller flera av dina lästa böcker och lämnar vidare. Och roligast är ju att lämna boken som om du glömde den, i väntrummet/på bussätet/i spagettihyllan/på toan. För någon att hitta en oväntad läsupplevelse. Som en gåva.

I veckan har jag också bokat min debut som couch-surfare. Via Airb’n’b. Jag ska till Göteborg och fira att en av mina platsbrorsor disputerar. Middag och party betyder översovning. Så nu är jag bokad hos Malin som bor i Majorna. Hon har fått många fina rekommendationer och vi har utväxlat trevliga meddelanden, så det här känns bara spännande.

Jag tror inte på superhjältar. Längre.

Det är så lätt att tro att det går att vara en superhjälte. Att det tillochmed är det man ska vara. Och en superhjälte nu för tiden behöver inte bara vara stark och kunna flyga, hen förväntas också kunna ta hand om barn med diagnoser, åldrande föräldrar, ett ansvarsfullt och krävande arbete, sina egna, partnerns och barnens dyra och tidskrävande fritidsintressen, ha ett spännande sexliv fullt i paritet med de resor som företas på både höst-, jul-, sport-, påsk- och sommarlov samt ha ett snyggt hem, stylish sommarställe och en walk-in-closet.

Och hen klarar det. Galant. Hen får gärna en liten sladdis också. Och springer ett maraton.

Vi läser ju om dem, de här superhjältarna. De flyger och är starka och orkar och presterar och ser så snygga ut. Någonstans vet vi att det kanske inte riktigt kan vara så här, vi misstänker att det finns stöd och hjälp och kanske litet kriser i något ostädat hörn också.

Men ändå. Vi blir påverkade. Vi tror att det nog går. Så vi kör på. Skaffar oss ett litet för stort hus, sätter igång litet för många och stora renoveringar, får ett barn till, tar på oss ledaransvar och ett styrelsejobb som har med skolan, fritidsaktiviteterna eller boendet att göra och gör så gott vi kan på jobbet. Samtidigt som vi försöker hålla oss i god form, både på insidan och på utsidan.

Det är klart det inte går!! Hur kunde vi vara så idiotiska att vi trodde på det här?? Men hallå!!

Var och en av er som låtsas att det funkar, som verkligen tror att det går att vara en superhjälte – in i telefonkiosken med er och stanna där! Eller flyg upp i världsrymden och ta fajten med Lex Luthor, men här har vi faktiskt ingen som helst användning för er. Ni kommer ändå snart att få hjärtinfarkt, gå igenom en hemsk skilsmässa eller braka in i väggen med buller och bång, för det går faktiskt inte att leva som ni tror eller som ni vill att vi ska tro.

Ps. Fast egentligen tror jag ännu mer på superhjältar än tidigare. Men de jag tror på är av en helt annan sort än de jag skriver om här ovan. De är mer som Derek, Ricky Gervais karaktär i serien med samma namn. Ds.

Avslutar med ett exempel på superhjältejournalistik. Med viss skepsis bör tilläggas.

Nu jävlar är jag konstruktiv! #bloggswe

zombie — Lyssna! Eller jag äter din hjärna.

Igår kanske jag uppfattades som en gnällspik, men idag ska jag komma med konstruktiva förslag som skulle underlätta för många människor. Jag intresserar mig för tillfället mest för de utmattade. Men återkommer såklart i frågor kring skolan, populärkultur, medelklassens ängslighet och annat jag tycker om att kommentera. Men nu – om och till och för de utmattade.

Varför skrivs det helt enkelt inte ut följande av de doktorer jag så infamt hånade igår:

1. Linas matkasse eller liknande färdiga matkassar med näringsriktig mat och färdiga middagsidéer

2. Läxhjälp till eventuella barn

3. Städhjälp

4. Klippkort på massage

5. Mindfulnesskurs eller i alla fall en avslappnings-cd

6. Obligatorisk kurs för anhöriga som ska innehålla följande:

– hur man lär sig att sänka kraven på ALLT, särskilt städ, tvätt och ordning
– hur man lär sig att sluta tjata (gäller särskilt barnen)
– hur man vågar granska sina egna värderingar (så att den utmattade inte behöver göra hela jobbet själv och dessutom i motvind)
– hur man sorterar tvätt, kör tvätt- och diskmaskinen, lagar mat, håller kontakt med släkt och vänner, sköter vardagslogistiken, ekonomin, husdjuren, bilen, dammsugaren…….

7. Förbud mot tittning på livsstilsprogram som har med husrenovering, statusjakt och allmän materialism att göra (Ernst och Timell ryker först tillsammans med Hollywoodfruarna och Kardashian-familjen)

8. Obligatorisk middagsvila

Ps. Ni har väl läst att Arbetsmiljöverket kommer att göra tusentals arbetsplatsbesök under hösten för att undersöka arbetsmiljön just med avseende på stress. Ds