livsstil - Issadissas blogg

Spaning och julklapptips. Nedräkning.

Några nutida fenomen och deras utvecklingskurvor

Två dagar till julafton. Tre dagar till radioskugga. Jag tänkte invänta mina födelsedagshälsningar på Facebook (jag delar födelsedag med Jesus och Annie Lennox, sa jag förr i tiden) och sedan börjar den vita månaden.

Men. Julhetsen är väl som värst nu. ”Har jag köpt rätt julklappar?” ”Kommer granen att barra redan innan jag tar in den från balkongen?” ”Glömde jag kanelen i pepparkakorna?” ”Har jag saltat köttbullarna för hårt?” ”Borde jag inte använt sill från tunna istället för 5-minuters-sillen?” ”Kommer Michael Kors-väskan att vara passé redan i sommar?”

Den enda fråga jag kan svara på är den sista. Nej, den kommer inte att vara passé, men å andra sidan kommer den inte att kännas särskilt het eller edgy heller. Kolla mina spaningar om Michael Kors och andra varumärken.

Vilket osökt för in mig på hur vi bygger våra liv, våra existenser och identiteter med varumärken. Att det är en väldigt stor skillnad från bara tjugo år tillbaka i tiden.

– Är du också Filippa K-tjej? sa en av våra konsulter till mig eftersom vi hade likadana jeans.

Är jag det? Jag köper en del kläder därifrån, men betyder det att jag är en Filippa K-tjej? Vad är en Filippa K-tjej? Vad kännetecknar en Filippa K-tjej? Jag har mina aningar, men de lämnar vi därhän. Det intressanta är språkbruket och hur ett varumärke används för att definiera oss.

(Fast det är klart – redan för 35 år sedan kallades en tjej i min bästis klass för Gucci. Hon var verkligen före. Eller de omkring henne som gav henne namnet.)

Nu måste jag knyta ihop den här säcken som är fylld till bredden med spretiga julklappar. Och det gör jag genom två rekommendationer:

1. Spela Logo Quiz i helgen och förundra och förfära dig över hur mycket skräp du har i hjärnan som har med varumärken och dess symboler att göra. Vill du bli än mer förfärad – låt dina barn och barnbarn spela spelet.

2. Strunta i att köpa den sista julklappen som ändå bara skulle köpas på rutin och utan inspiration eller känsla. Lägg pengarna i några EU-migranters sladdriga pappersmuggar istället, köp en termos och gå med i Termosprenumerationen eller skänk pengarna till Stockholms Stadsmission, Läkare utan Gränser eller annan välskött organisation. (Vågar man skänka till Röda Korset nu? Jag är fortfarande skeptisk.)

Ps. Å. Någon som frågar efter kurvorna i bilden högst upp. Javisst. Shabby chic är lika med svennigt nu. Surdeg har införlivats med mellanmjölken och javisst, det var ju mustaschkampen i november men annars fortsätter skägget sitt intåg i svenska folkhemmet i lugn takt.

Vit månad?

Dags att hellre hänga här än på Facebook. Eller?

Funderar på idén att avstå sociala medier i en månad. Inte blogga, inte kolla Facebook, Twitter eller Instagram. Inte publicera något alls. Strunta i LinkedIn. Avsluta alla dueller på Wordfeud och inte ta upp några nya.

Är det möjligt?

Vad tror jag att jag uppnår med en vit månad?

– koncentration

– närvaro

– lugn

Har någon av er testat?

"Överflöd" – ett tänjbart begrepp?

Såklart att du är värd ett nytt kök, älskling!

Jag har den senaste veckan haft anledning att fundera över begreppet ”överflöd”. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det var något jag skulle behöva argumentera för, att vi lever i ett överflödssamhälle. Jodå, jag har en del människor i mitt Facebookflöde som har det knappt, på grund av sjukdom, utförsäkring, arbetslöshet eller funktionshinder, men det är inte från det hållet jag fått mothugg. Kan vi inte bara titta runt omkring oss och enas om att de allra flesta i vårt land lever i överflöd. Hur svårt kan det vara?

Men då inser jag att allt beror på vad och vem man jämför sig med. Det är klart, jämför man sig med Paris Hilton eller Kim Kardashian, javisst, då lever vi alla i armod. Kanske är det så att vi utsätter oss så mycket för de überrikas livsstil att en del av oss börjar tro att det är vår rättighet att äga inte bara en utan tio Prada-väskor, att det är en självklarhet att ha en walk-in-closet som är full av kläder ”en vogue”. I det perspektivet är vi alla fattiga, såklart. Och överflödet tillhör endast Kim, Kanye, Paris och Hollywood-fruarna.

Som jag berättat är jag nationalekonom från början. Jag pluggade nationalekonomi och jobbade med det på 80-talet. På den tiden lärde vi oss att den privata konsumtionen måste stävjas. Och, håll i er nu, det hade absolut INGENTING kommunistiskt över sig. Det hörde till makroekonomins grundteser på den tiden. Anledningen till att den privata konsumtionen skulle hållas på mattan var att den driver inflation och inflation var det värsta nationalekonomerna visste på den här tiden. Recession, tillbakagång hade inte inträffat på många årtionden, så deflation (motsatsen till inflation och som på den här tiden var en följd av tillbakagång) kunde man knappt stava till. Medan inflationen inte bara spökade utan gjorde pengarna allt mindre värda, år från år.

Men så hände detta – att köpandet, shoppandet, konsumerandet har blivit gott. Tillochmed aktningsvärt,. Vi SKA konsumera. Det är den privata konsumtionen som sägs vara motorn i ekonomin.

Jag är ingen bitter gammal nationalekonom. Jag är bara måttlöst förundrad. För det hände sig också i veckan att jag insåg att även människor på vänsterkanten har helt köpt in sig i den nya konsumtionsideologin. De behöver lyssna på Fredrik Lindström och Henrik Schyffert i ”Ägd” för att ögonen ska öppnas.

Vad jag alltså har lärt mig senaste veckan:

överflöd är ett extremt relativt begrepp
konsumismen omfattas av de flesta, från vänster till höger
historielöshet är farligt, farligt

”Överflöd” är ett begrepp som alltså kan diskuteras. Tycker vissa. På samma sätt vill jag också hävda att ”fattigdom” kan diskuteras. Eller i alla fall begreppet ”relativ fattigdom”. För det är ju det som en del mer eller mindre välbärgade människor upplever sig leva i när de jämför sig med de überrika. Ursäkta att jag skriver det, men de vuxna människor som känner så borde skämmas. Nej förresten, skam är ingen konstruktiv känsla. De borde istället för att skämmas börja reflektera och sluta med sitt slappa tänkande.

Och med det sagt, vill jag bara avsluta med ett julklappstips – boken ”Jämlikhetsanden” som handlar om hur mycket bättre människor mår i mer jämlika samhällen. Och ett mer jämlikt samhälle betyder här ett samhälle som har mindre inkomstklyftor. Ju mindre skillnader mellan låg- och höginkomsttagare desto bättre hälsa och välbefinnande på i princip alla sätt.

Ps. Jag kommer ihåg vad Susan, min amerikanska kompis berättade för länge, länge sedan. Hon hyrde övervåningen på ett hus som ägdes av ett par. En gång hörde hon dem diskutera om det inte var dags att skaffa barn nu. Mannen var inte helt med på noterna, tillslut hade han levererat alla sina argument MOT att skaffa barn just då varvid han skrek hjärtskärande ”I want my toys” och stormade ut på gräsmattan där hans åkgräsklippare stod bredvid allt annat som definierade honom. Ds.

Pps. Sitter jag i glashus? Jajamensan. Men det återkommer jag till. Vänligen edra, Issadissa et. al.

Instagramskolan del 3. Gapskrattsgaranti!

Gör inte så här.

Eller förresten gör kanske det. Eftersom det är så vi förväntar oss att det ska se ut.

Men omvänt.

Med ”rätt” kön.

Ja. Det beror ju på var ditt varumärke ska finnas. Mainstream (inkluderande) eller ironi (exkluderande).

Bilden är hämtad från Buzzfeeds fina sammanställning av fel kön gör andra könets typbilder på Instagram.

Världen går åt rätt håll!

På vissa sätt, vill jag tillägga. Jag har ju skrivit om det här med samverkanskonsumtion förut. Om verktygspooler, couchsurfing, hyr-ut-din-bil, sälj-ditt-ex-presenter. Och nu har Audi skapat ett sätt så att det är enkelt att samäga och gemensamt nyttja en prestigebil med några vänner. De har givit systemet ett vackert namn – Audi Unite.

Jag tänker inte vara det minsta sarkastisk eller cynisk utan bara stjärnögt, jultindrande optimistisk idag. Puss och kram älskade läsare!

Frisk som en nötkärna men tillfälligtvis slut som artist

Sätter mig försiktigt för att själen inte ska spricka

En av de fina förmånerna på jobbet är att vi får gå på hälsokontroll. (På Sophiahemmet dessutom. Fast syrrorna där bär inte längre den fina lilla mössan…) Jag lämnade diverse kroppsvätskor i förra veckan och träffade i veckan en väldigt mänsklig doktor som utvärderade resultaten, frågade intresserade frågor och avslutade det avstressade mötet med uppmuntrande ord.

Till saken hör att jag har haft ett bakslag igen (jag gick in i väggen förra sommaren – många blogginlägg om det). Jag har ju jobbat heltid sedan i början av sommaren och det har ju funkat om jag de barnfria veckorna verkligen satsat hårt på vila och återhämtning. Sova mycket, inte träffa folk, inga måsten. försöka komma ihåg att meditera och djupavslappna. Det har funkat hyfsat tills för några veckor sedan. Sov i en vecka och nu jobbar jag halvtid och återhämtar mig på halvtid. Ett tag till.

MEN. Kroppen är ju i finfin kondition. Säger doktorn. Inte ett enda värde som är fel. Top notch. Kommer att kunna gå och ticka tills jag blir nitti-hundra allra minst.

Det är ju hur intressant som helst. Att kroppen säger ”sassa, brassa, mandelmassa” och ”jajamensan, fattas bara” i doktorns tester men till mig säger kroppen ”SOV!!!”, ”gå i ide”. Eller tolkar jag kroppen fel? Är det något annat den vill berätta för mig?

Vad spreds i veckan?

Kajsa Grytt har ställt in sin turné i vår. Luften gick ur henne när hon mötte den stora publiken genom ”Så mycket bättre” och delar av den stora publiken visade sitt rätta ansikte. Den del av den stora publiken som tidigare inte haft sökarlyktan inriktad på Kajsa Grytt eftersom de inte vetat att hon funnits. Nu visade de sig. Trollen, näthatarna. Den där trista delen av Internettet. Internettet som jag så ofta hyllar för nätkärlekens skull. Så igår spreds nyheten om avhoppet och många, många blev engagerade. (Här skriver Kajsa Grytt på sin officiella Facebook-sida och här skrivs litet mer i Göteborgsposten.)

Många i min lilla värld vill jag tillägga. Vad jag sysslar med när jag tror att VÄRLDEN är det som rör sig i mina Facebook-, Instagram-, Twitter- och LinkedIn-flöden kallas för ”tribalisering” fick jag lära mig på Internetdagarna. Farligt, farligt med tribalisering. Men bra med ett nytt, användbart begrepp. Tillbaka till höjdpunkterna bland det som delats:

Advent. Jul. Lussekatter i parti och minut. Adventsljusstakar med ett ljus tänt. Nystrukna julgardiner. Glögg och pepparkakor. Klart att jag blev påverkad. Så pass att jag för första gången i mitt liv gjort en julgrupp av två stycken ”blå hyacinter med fyllig doft” à 10.95 samt en IKEA-vas i glas inköpt på Kupan (Röda Korsets andrahandsaffär) i Färjestaden och mossa från huset-jag-hyr (hoppas inte mossa är fridlyst!). Annars är det som vanligt allt för många ”calls to action” i mitt hem. Å andra sidan syns de inte lika väl när jag rör mig i det skumma ljuset från adventsstjärnan och stearinljus.

Så får det vara dags att avsluta med en fantastiskt rolig video som spreds i förra veckan. Amerikanska unga män testar europeiska badbyxor.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=NbKCT0EdmQY&w=560&h=315]

Målgruppen alla vill åt

sensommar_och_vässarö 036 - Kopia — Hellre dö än ses i dessa pajaskostymer.*

Strunt samma om de är curlade och omöjliga att ha på en arbetsplats – vi vill åt dem! De simmar runt i konsumtionssamhället med digitalismen i blodet, de navigerar mellan varumärkena och pratar redan i tonåren om sig själva i termer av ”branding”. De har inflytande över (styr?) sina föräldrars konsumtion, de har egna pengar, de uttalar sig med tvärsäkerhet både på bussar, caféer och i sociala medier. Generation G. (Födda på 90- och 00-talen).

Vad måste vi veta för att kunna påverka dem eller sälja till dem?

– de tänker och läser inte, de tittar och känner

– våra invanda mediebegrepp är obsoleta – de saknar helt relevans. Vi måste hitta nya, bättre, relevanta begrepp

– allt handlar om trovärdighet

Vad betyder det här då?

Begreppet ”sociala medier” (så som vi hittills använt det) är inte användbart. Alla medier är sociala i Generation G:s värld. Eller så är inga medier sociala. Alla medier är lika. Att titta på vanlig tablå-TV med familjen kan vara avsevärt mer socialt än att leta spelklipp på Youtube, kan en från Generation G tycka. Så varför prata om ”sociala och osociala medier”, ”nya och gamla medier”, ”digitala och analoga medier” – begreppen saknar innehåll, saknar användbarhet. Vi som jobbar i kräng- och påverkanssfärerna måste ta oss loss från de gamla begreppen eftersom de är obsoleta och kommer att få oss att tänka fel. Och därför ta felaktiga beslut och ge dåliga råd. (Jag har skrivit om min skepsis när det gäller mediebyråernas begrepp och analyser för några år sedan.)

Generation G är en generation som tycker att det mesta ska vara underhållande. Det betyder inte alls att allting måste vara roligt eller skrattretande, utan snarare att det Generation G intresserar sig för, stannar vid och tar in måste ha emotionell relevans. Vi tar det en gång till, nu med versaler: EMOTIONELL RELEVANS. Det som tas in, konsumeras måste alltså vara angeläget och det på ett känslomässigt plan.

Bilder och film vinner över text. (Ajaj, det gör ont att skriva det.) ”Varför ska jag läsa när det går att titta?”

Vem som säger vad spelar en enorm roll. Att bygga trovärdighet är att skaffa sig ett kassavalv fyllt med social valuta. Ju längre bort ett företag/organisation befinner sig desto svårare är det att få Generation G:s förtroende. Högst trovärdighet har vi mammor. Trots allt. För vi är närmast.

(Det här var min mycket personliga sammanfattning av Katarina Graffmans extremt spännande dragning på Internetdagarna. Se henne prata kort om Generation G i det här klippet.)

* Bilden är drygt tre år gammal. Jag har tittat litet extra på Onepiece-märkets uppgång och fall (mest fall) tidigare.

Jag slänger in handduken. Imorgon.

generationG — Vad generation G kännetecknas av.

Var på dag två av Internetdagarna igår. Följde spåret ”Den digitala folkligheten”. Fick så många insikter och nya begrepp att beskriva det som händer omkring oss så att jag (särskilt Issadissa, förstås) gick i spinn. Så idag är jag trött. Och samtidigt är det ju dags att börja dra igång julenergin för några glöggmingel och julklappsinköp, sillinläggning och stjärnupphängning. Ja, ni hör ju vart det här barkar.

Dags att lägga band på Issadissa som ju helst vill blogga dagligen. Hon stirrar hätskt på ”den andra” som säger att ”det är bäst att vi skriver att det blir högst ett inlägg i veckan ett tag framåt”. Och så väser hon, Issadissa alltså, med sammanbitna käkar:

– Under tiden springer världen iväg och våra insikter bli vardagsmat och vi blir bortglömda och ingen vill någonsin mer läsa bloggen.

Jaja. Det är bara att inse att idag har jag inte samlat tankarna ordentligt, så insikterna och begreppen får anstå några dagar (en vecka!). Och med det lovar jag att ta det lugnt och att efter första advent återkomma med ett blogginlägg om Generation G – de som aldrig levt utan Internet. De som inte läser och tänker utan tittar och KÄNNER.

Inte flickvänsmaterial #bloggswe

Under min ungdomstid hette flickvännerna Helene och hade blont hår. Vi som inte hette Helene och hade andra färger på håret var harmsna och ganska avundsjuka men ändå litet lättade. För ville vi egentligen vara flickvänsmaterial? Vad innebar det att vara flickvän – konformitet, icke-autonomi, kanske blommor, gåvor, smycken, frieri förstås på någonslags plussida men sedan anpassning. Eller?

Jag tänkte på det här när jag läste ”Alltings början” av Karolina Ramqvist, ”Egenmäktigt förfarande” av Lena Andersson och ”Den högsta kasten” av Carina Rydberg.

……och här började jag skriva en gång för tre månader sedan. Litet oärligt kanske, eftersom jag då inte hade läst klart ”Den högsta kasten”. Men nu när Roy Andersson har deklarerat i ”Skavlan” att han är Hugo Rask, Mannen i Lena Anderssons bok så känns det aktuellt igen att skriva om de här böckerna. Eller om temat.

Victor Schantz, Hugo Rask, Rolf Larsson. Alla verkliga män, men bara en som fått sitt riktiga namn i romanen. De ville ha dyrkan men de ville inte ha en ledsagare. I alla fall inte den ledsagaren som gav dem dyrkan. För de som dyrkade var inte flickvänsmaterial. I några av de här romanerna beskrivs de önskade flickvännerna: helst adliga, gärna förmögna, ”groomed”. Helgjutet flickvänsmaterial med guldkant, skulle jag vilja säga.

Jag har diskuterat böckerna. På någon kafferast, över en lunch, i en scoutstuga full med 12-åringar, på Facebook. En del säger:

– Jamen, det borde hon ju ha fattat. Att han inte ville ha henne. Hur tydlig måste han vara?

Och då förstår jag, om igen, att det finns många sorters människor. Och att idéerna om kärlek och familjebildning är spretiga fast vi försöker använda samma ord och begrepp och tänka att vi menar samma saker. Det finns ju vissa människor som verkar ha ritat upp livet innan de ens fyllt tonåring och sedan gäller det bara att hitta rätt person att utföra de olika stegen tillsammans med. (Se min checklista för att få koll på hur du ska gå tillväga om du undrar hur ett perfekt liv ska konstrueras.) I det sammanhanget verkar det alldeles ofattbart att Lena, Carina och Karolina fortsätter hoppas och går tillbaka trots att de aldrig får några blommor, någon middag eller förlovningsring. Men i sammanhanget där kärlek är en stark kraft mellan två personer oavsett kön, där nyfikenheten, viljan att komma nära och den svindlande känslan av alltings möjlighet i närheten av den älskade är något av det som definierar kärleken, då är Lenas, Carinas och Karolinas handlande helt förståeligt. Ja, tillochmed förnuftigt. För är det inte grabbhalvorna här, Roffe, Hugo och Victor som är ute och cyklar? Som tror att de ska ha flickvänner av flickvänstyp snarare än en kropps- och själsfrände.

Ibland på båten och tunnelbanan till och från den välmående villaförort där jag bor hör jag (företrädesvis) män berätta om sina liv som om de bockat av checklistan duktigt. Jag lyssnar och antecknar.

Ps. Nanna Johansson har krönikerat alldeles underbart om Roy Anderssons utspel. Läs och njut. Ds.