Kategori: populärkultur (sida 3 av 13)

juni 2, 2016 / Inga kommentarer

Och nu är det dags för muskler! Del 1. #blogg100 dag 94/1

Som jag skrivit förut, så prenumererade min tvillingsyster på amerikanska Vogue och Harper´s Bazaar när vi gick i gymnasiet. Det var inte så himla smart även om det var roligt. På den tiden kunde man ju fortfarande gå omkring och känna sig ganska nöjd över sitt utseende, men med dessa blanka magasin hemma var det ju avsevärt svårare. Och nuförtiden krävs det en mycket god självkänsla och ett väldigt selektivt (och närsynt) seende för att orka med sina skavanker. Åtminstone om man är tonåring.

Men. Det var i en av dessa blanka tidningar jag såg Bilden. Bilden på Jaclyn Smith (en av Charlie’s Angels i originaluppsättningen) iklädd svart aftonblåsa med bara axlar och med flexad arm. Spänd biceps. Som syntes. Ditintills var muskler ingenting som syntes på kvinnliga skönheter, musklerna syntes möjligen på friidrottsarenan. Men där. På Jaclyn Smith. Ett tydligt tecken på kraft. Svart, blank aftonklänning. Ur detta vit, matt hud och styrkan i en axel och en arm. Då var det en anomali. Ett sådant motsatspar att det nästan var otänkbart. Men aldrig att jag glömmer bilden. Den sitter för evigt på näthinnan. Inte på Google dock.

Tio år senare var det dags för T2 (”Terminator 2”) och Linda Grays chinups i den på högkant ställda sängen när hon är inlåst på mentalsjukhuset. Förvandlingen av henne från första Terminator-filmen var enorm. Det fanns inte ett uns kvar av mjukhet och förvirring. Den extrema målmedveten manifesterades i den väldigt tajta och deffade kroppen med muskler som synligt var gjorda för att användas i kampen. Det var min nästa kvinnliga muskelupplevelse.

Sedan T2 och början av 90-talet är kartan helt omritad. Inte bara för mig. Sakta men säkert har muskler kommit att bli en accessoar. En snygg överarm slår ett glittrande smycke i dekolletaget alla dagar. Ett välmusklat ben som syns i en slits smäller högre än en snitsig håruppsättning. Och med tiden har musklerna runnit nerför pyramiden – nu ska alla ha dem. Madonnas deffade armar är inget att yvas över eftersom vi vet att vi också borde kunna ha dem. Litet styrketräning, litet ashtangayoga, litet 5:2, några mil i spåret och några ton protein, så är vi där. Det är bara att prioritera och dra igång.

Javisst. Det där tror jag också. Och tycker är viktigt. Men orkar inte. För det finns en vardag och ett liv också.

Men jag ser dem överallt. Tjänstemän med stillasittande jobb som bär sina kroppar som rustningar och troféer. Som statusmarkörer och helkroppsaccessoarer. Som trots heltidsjobb och familjer springer, lyfter, deffar, knarkar kvarg, spelar, tävlar och lyfter litet till. Gäller både män och kvinnor. Ingen mannamån, lika för alla. Tjurruset, ADHD-crossfit, boot camps åt höger och vänster. Alla vill egentligen vara Navy Seals och G.I. Jane och Joe.

juni 1, 2016 / Inga kommentarer

Det är rätt att göra uppror #blogg100 dag 93/2

Masken från filmen ”V för Vendetta”

Idag blir det helt enkelt tips på tre filmer som inte direkt är nya men som i alla fall återfinns på Netflix (eller på annan streamingtjänst. f.a.160601):

”V för Vendetta”

”Office Space” och

”We are legion”.

Alla tre handlar om uppror. Som är OK. På film. Vi andra knyter näven i byxfickan. Och tittar på film.

Skrattar gör man allra mest åt ”Office space”. 90-talet vibrerar av amerikanskt corporate bullshit, PC:ar från den tiden de var synonyma med IBM, disketter som bara var en generation ifrån floppydiskar och högt upphissade byxlinningar. Det vi lever med nu, att arbetet ska vara utvecklande, det skulle dåtidens ledning bara flatskrattat åt.

”V för Vendetta” är en klassiker i nörd- och populärkulturen som bara ska ses. Masken (Guy Fawkes-masken) spelar en stor roll. Utan den här filmen hade ”We are legion” sett helt annorlunda ut.

juni 1, 2016 / Inga kommentarer

Det är i populärkulturen samtiden analyseras #blogg100 dag 93/1

Jag tycker alltså att Dagens Industri är en sjukt ointressant tidning som egentligen skriver om extremt intressanta ämnen. Eftersom vi lever i och är ekonomin och politiken. På samma sätt kan jag tycka att vissa delar av kulturredaktionernas produkter handlar om rätt saker, men på alldeles fel sätt.

Tur då att Lotta Olsson och Jenny Lindh finns. Båda dominerar i Dagens Nyheters Boklördag. Det finns ingen anledning att läsa något annat i kulturdelen. För de två har allmänbildning, finbildning, humor, populärkulturella insikter och vassa pennor.

Till exempel förklarade Jenny Lindh i förra lördagens DN vad ett ”easter egg” är. Och efter det behöver ingen anstränga sig att förklara bättre. Där satt den:

En (..) dold överraskning kallas för ”Easter egg” och finns i oräkneliga varianter i datorspel, på webbsajter och inuti helt vanliga ordbehandlare, gömd i mjukvaran av spexiga programmerare som gillar tanken på att träiga Wordprogram plötsligt förvandlas till blippande flipperspel med hjälp av ett fiffigt kommando. ”Easter eggs” kommer alltså från datorspelsvärlden, men begreppet har kommit att bli nördarnas samlingsnamn på gömda klurigheter inom all kultur, från filmernas cameor till Playboyomslagens dolda kaninöron.

maj 31, 2016 / Inga kommentarer

På 80-talet gjorde de inte bara axelvaddar #blogg100 dag 92/2

No matter what anybody tells you, words and ideas can change the world.

Så är det. Glöm aldrig det. Lär dina barn det.

Citatet är hämtat från ”Döda poeters sällskap”, en film som kanske mest är ihågkommen för att den satte uttrycket ”carpe diem” i vårt kollektiva medvetande. Och som det uttrycket har blivit bespottat. Bland annat av mig själv. Men filmen är bra, väldigt bra. En sådan film som alla i unga, sårbara och påverkbara åldrar bör se.

Det finns ett blogginlägg som jag snubblade över för några veckor sedan där en snart 40-årig amerikansk mamma listat 10 filmer från 80-talet som hon vill dela med sig av till sina barn. Hon har tagit ut scener (giffar) för att illustrera och sedan motiverat sina val. Jag lånar en av giffarna ( från ”Pretty in Pink”) och lägger sedan till en egen film som du och dina barn måste se.

Se ”War games”. Den har precis kommit ut på Netflix. Den är spännande. Fortfarande. Den handlar om den tid då vi faktiskt levde med tanken att hela världen kunde smälla därför att någon ”tryckte på knappen” och satte igång en kedjereaktion som inte gick att stoppa. Den tid då världen var full med kärnvapenspetsar som var extremt redo att skickas iväg till mycket väl definierade mål. Kommer ni ihåg ord och begrepp som Fulda-gapet, terrorbalans, SALT-avtalen? För att inte tala om MAD – Mutual Assured Destruction.

Och nu har de gjort ett snyggt konstcentrum vid en av raketstationerna i Ruhr-området. Jag har litet snygga bilder därifrån. Får återkomma till det.

maj 31, 2016 / 3 kommentarer

Att åldras som Arwen #blogg100 dag 92/1

I perioder av existentiella frågor och bryderier har människan i alla tider vänt sig åt olika håll för att söka svaren. Gud, profeter, droger, myter. I mitt fall är jag mest benägen att diskutera och analysera, men med ett intellektuellt förhållningssätt kommer man inte särskilt långt. Tyvärr. Och då tar jag till myterna.

Den senaste veckan har jag sett Sagan om Ringen-filmerna i väl avvägda portioner. Som daglig andlig spis. För att få stöd och kraft, hitta riktningen. Trots alla gråtoner i tillvaron existerar på allvar både gott och ont. Vänskap är störst. Det goda finns och är värt att kämpa för. Så jag har blivit styrkt och stärkt. Undrat, trots att jag sett filmerna mängder av gånger, om Frodo verkligen kommer att komma uppför Domedagsberget och kasta ner ringen. Känt ilningen när Eowyn säger till häxmästaren från Angmar: ”I’m not a man” när nazgulen sagt att ingen man kan döda honom och ”tjopp” så är han tagen av daga.

Det handlar om att låta sig tro på sagan. För att kunna få stödet. Men så kvicknar jag till. Och tänker att ”Alla gånger att jag vill vara Eowyn om jag måste välja mellan henne och Arwen”. För tänk stackars Arwen. Okej, hon är så fantastiskt snygg. Så som jag alltid ville se ut i mina yngre år. Men var är energin?

Och allt hon har att se fram emot är att bli en evig änka. Okej, hon får snyggingen Aragorn. Som hon alltid kommer att stå vid sidan av, i skuggan av. Jag ifrågasätter hans spirituella förmåga – Gimli, Merry och Pippin är ju helt klart de mest livsglada i hela historien. Men vid ett tillfälle lyckas Aragorn att elda massorna med ett tal som inte står Martin Luther King och andra retoriska fenomen långt efter. Det är när de marscherat mot Mordors port för att få Sauron att tappa uppmärksamheten som är riktad mot Frodo och Ringen. ”It is not this day”.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=EXGUNvIFTQw&w=420&h=315]

Okej. Så han hade en talskrivare som var inspirerad den dagen. Men sen då?

Jag önskar att när Arwen tillslut begravt Aragorn inte låser in sig på sin kammare utan ger sig ner på värdshuset, skålar med hobbitarna, drar vågade skämt med dvärgarna och dansar på borden långt in på morgonkulan. Och att hon har ett gäng andra odödliga tanter som hon kan diskutera väsentligheter med och planera egna makalösa äventyr.

maj 30, 2016 / Inga kommentarer

Ytterligare om kanonen, typ del tre #blogg100 dag 91/2

Ju mer jag har funderat över detta med den ultimata populärkulturella kanonen desto mer hamnar jag i dispyter med mig själv. Angående ingående kategorier och angående om det bara är jag som är nördig och vill få allmänt medhåll i min smala syn på saker och ting eller om det faktiskt finns någonslags gemensam referensbank.

Jag fortsätter att tro på att det finns en gemensam referensbank. Och jag grundar det på de referenser som görs i filmer, serier, böcker, TV-serier och musik. Eftersom jag har varit med på en och en annan workshop i mina dagar vet jag att man ska utgå ifrån en bruttolista för att sedan censurera sig ner till något man kan enas om. Eftersom jag är självtillräcklig och självutnämnd härskare över min blogg behöver jag inte censurera och jämka. Än så länge. Jag fortsätter på bruttolistan och förväntar mig synpunkter.

1. Det blir mest filmer i listan

2. Bort med böckerna

3. Till bruttolistan:

E.T.
Gudfadern 1 & 2
Scarface
Falling Down
Casablanca
Taxi Driver
Dr Strangelove
Simpsons

4. Till bruttolistan med viss reservation, så kallade wanna-bees eller hang-arounds:

Närkontakt av tredje graden
Monty Python-sketchen med papegojan

Jag avslutar med en vacker bild från den svenska sommaren så som den kan te sig utomhus.

Det regnade dagen efter

maj 30, 2016 / Inga kommentarer

Kanon, del 2. En reflektion kring kategorier. #blogg100 dag 91/1

Ett exempel på något som bör höra till allmänbildningen

Häromdagen satte jag alltså igång med att fundera på en populärkulturell kanon. Sådant man bör ha sett, hört och läst för att kunna manövrera sig runt i både höga och låga diskussioner. Livet blir litet roligare om man har koll på populärkulturens ”måsten”. Alla blinkningar i filmer till andra filmer, hänvisningar till TV-serier och musik i andra TV-serier, i annan musik och i böcker.

Om Hylands Hörna var det som fick Sverige att hänga ihop i slutet av 60-talet och början av 70-talet, så var väl ”Dallas” på 80-talet och ”Twin Peaks” på det tidiga 90-talet det som höll ihop oss som nation.

”Vem sköt J.R.?” och ”Vem mördade Laura Palmer?” var frågor som satte igång lagom hetsiga samtal som kittade ihop oss på arbetsplatser, i skolor och i familjen. Dagens första insikt handlar alltså om TV-seriernas betydelse.

Och därmed har jag kommit till dagens andra insikt: Böcker är en problematisk kategori när det gäller den populärkulturella kanonen. Däremot måste alltså kategorin TV-serier absolut med. Frågan är om kategorin Böcker ska ersättas med en kategori som innehåller barnböcker, sagor och ungdomsböcker. För visst bör man ha koll på Pippi Långstrump, Madicken, Emil-Ida-Alfred, Karlsson på taket, Bamse, Muminpappan, Muminmamman och Mårran. Ytterligare en nödvändig kategori är nog seriefigurer. Och en är TV- och dataspel.

Eller hur – visst måste man veta vem Spindelmannen är, vem Super Mario är och vad Tetris är?

maj 29, 2016 / Inga kommentarer

En kanon #blogg100 dag 90/2

Kvar i stan. De flesta på semester. Gamla Stan har invaderats, Stortorget kantas av fullsatta uteserveringar och jag duckar för att inte förstöra de fotograferande turisternas bilder av varandra. Det finns en viss lojhet i luften. Telefonen är tyst när jag sitter ostörd på kontoret och knåpar hemsida. Det är lätt för tankarna att vandra.

Vad säger ni om att skapa en populärkulturell kanon? En måste-lista för våra barn, ungdomar och mindre bildade kollegor och bekanta. En lista för att skapa roligare fikarumssnack, vidbardiskensamtal och middagskonversationer. Det här har jag inte tänkt igenom särskilt noggrant, så jag börjar bara och hoppas på ett stort inflöde av tips och åsikter för att utforma den ultimata populärkulturella kanonen.

Film

Apocalypse Now

The Rocky Horror Picture Show

Dirty Dancing

Easy Rider

A Clockwork Orange

Blade Runner

Borta med vinden

The Big Lebowski

Pulp Fiction

Terminator och Terminator 2 – Domedagen

Alien och Aliens (1:an och 2:an)

Musik

Ballroom Blitz Sweet

God save the queen Sex Pistols

Stairway to heaven Led Zeppelin

Smoke on the water Deep Purple

Sympathy for the Devil och litet till Rolling Stones

Strawberry Fields Forever, hela Sergeant Pepper-albumet Beatles

It’s raining men Weather Girls

Bad, Billy Jean och Thriller Michael Jackson

Money Money, Mama Mia och Gimme gimme Abba

Walk on the Wild Side Lou Reed

Daddy Cool Boney M

We will rock you, We are the Champions, Bohemian Rhapsody Queen

Born to Run Bruce Springsteen

Sweet Dreams (are made of this) Eurythmics

Böcker

Neuromancer William Gibson

(Och som med nästan alla inlägg denna blogg100-utmaning så är det här ett redan skrivet och publicerat inlägg. När jag läser om det nu noterar jag med intresse att jag bara la in en bok. Vad hände sen?)

maj 29, 2016 / Inga kommentarer

Om ”Doctor Who” och andra förvärvade smaker #blogg100 dag 90/1

(Nytt tema – film och TV. Populärkultur, helt enkelt. Rekommendationer och ”analyser” utlovas.)

Det började med att 10-åriga P såg några märkliga små figurer på SF-bokhandeln som han absolut ville ha men inte fick. Ett slags konformade robotar med bulor på. De fanns tillsammans med andra dyra föremål i plast som var märkta med ”Doctor Who”. Ja, verkligen Doktor Vem?

Men så dök Netflix in i våra liv. Jag plöjde ”House of Cards” för den hade ju alla hyllat. Och så läste jag Johan Cronemans krönika om att han var trött på all ondska som höjdes till skyarna och då kändes det inte lika trevligt att gilla ”House of Cards” längre. Så var det påsklov. In i våra liv materialiserades ”Doctor Who”. Jag blev inte såld direkt. Men som med kaffe, rödvin, öl och Jussi Adler-Olsen, så blev jag varse att det här var min sorts faiblesse.

En förortstjej från London med blonderat hår och utväxt, med ”kickers”-kläder (i England ”chav”), boende i ett halvtrist flerfamiljshus med sin mamma, likaledes blonderad träffar Doctor Who och blir hans följeslagare på resorna genom tid och rum. Tillsammans räddar de världen och hamnar i tidsparadoxer. Är de tillsammans eller är hon egentligen mest kär i äventyren och sin pojkvän som finns kvar i förorten? Doctor Who pratar engelska med ”northern accent” ända tills han, efter en säsong blir en ny inkarnation och byter ut accenten och klädstilen.

Det är en alldeles underbar blandning av anglofili (en kopp te är universalmedicinen, förstås), science fiction, metaberättelser, litet skräck och fina ingredienser som vänskap och hjältemod.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Qpx3bi_kirM&w=420&h=315]

Ps. De konformade robotarna heter Dalek och har ett mantra: ”Exterminate, exterminate, exterminate”. Ds.

maj 27, 2016 / Inga kommentarer

Det här med zombies #blogg100 dag 88/1

Och alltid ska de attackera. Utom i ”Warm bodies”,

Varifrån kom de, alla dessa zombies? Som hyfsat intresserad av populärkultur men rejält äckelmagad såg jag länge zombies som en marginell företeelse som konstiga typer med fäbless för ruttnande kött gillar. Men nu är de överallt. De har sedan länge passerat varulvarna och de senaste två åren definitivt gått om de mer estetiskt tilltalande vampyrerna.

Jag försöker förstå. Jag analyserar. Jag tänker att förkärleken för zombiesar har att göra med att de påminner oss om oss själva där i vardagen. När vi glosögt går i gången mellan pendeltågen och tunnelbanan i underjorden på Stockholms Central. När vi pressar oss framåt i kön på Ica. När vi hänger vid bardisken efter för många öl och försöker vara charmerande men lurar ingen. När vi twittrar om Melodifestivalen och ingen hör oss. När vi maniskt renoverar våra kök och badrum och laddar upp selfies på Facebook.

MEN. Som en mer realistisk och något mindre cynisk vän sa:

– Det är bättre att skjuta ner zombies än människor. Det har med spel att göra.

Jaha. Så är det kanske. För när jag nu tittar på skärmarna när 11-årige P och kompisar spelar spel, då är det nästan alltid zombies de mejar ner. Ibland en och annan alien, men absolut flest zombies. Och de finns överallt. I Vietnam, i både Syd- och Nord-Amerika, i Nazi-Tyskland och på månen. Överallt är de, zombiesarna. De exploderar och slits sönder. Blodet skvätter och inälvorna flyger. Men vad gör det, de är ju bara zombies.

Ända till ”Warm bodies” kom. Och zombiesarna fick själar igen. Eftersom de längtade så efter att känna känslor. Går det att skjuta på dem efter detta?