populärkultur - Issadissas blogg

Pisapaniken, TV-spel och ett handslag #blogg100 dag 87

”– Vi vill ha ett handslag med alla föräldrar.”

Sa Tobias Tobé, talesman i skolfrågor hos Moderaterna. Det gällde TV-spelande. Som nu har utsetts till det fenomen som slutligen kommer att ta kål på den västerländska civilisationen (eller i alla fall den svenska skolungdomen och därmed vår hela framtid som nation).

Jaja. Och när jag var ungdom var det videovåldet som skulle brutalisera hela samhället och störta oss i fördärvet. Innan dess var det rock’n’roll och dessförinnan var det jazzen.

Och nu ställs alltså TV-spelandet (och jag antar att Tobias Tobé och alla andra då inte undantar spelande på dator och i mobil och på platta) mot läxläsandet. Om bara alla föräldrar kunde slita sina barn (och sig själva?) från spelandet och få dem att traggla engelska glosor, 10-kamraterna och pluttifikationstabellen så skulle vi inte behöva skämmas som nation när resultaten av Pisa-studien kommer.

MEN. I kräng- och påverkansbranschen, särskilt i den digitala delen som jag jobbar i så har det de senaste tre åren pratats mycket om ”gamification”. Kan vi få människor att hänga på oss som varumärke/organisation/produkt genom att vi talar till deras spellust så kan vi påverka dem att gilla vårt varumärke/organisation/produkt. (En hyfsat bra artikel hittar du här)

Har du varit uppe i Vemdalen, Trysil, Åre eller Sälen på sistone? Har du laddat ner MySkiStar? Då har du gått på Skistars gamification-idé.

Tillbaka till skolan. Vad ser vi av gamification där? Borde inte det vara det första stället man testar sådana idéer? Målgruppen är väl definierad, den behöver inte vänjas vid ett nytt beteende, den består av redan upplärda och frälsta. (Inte alls som när du som digital kommunikatör ska få en medelålders organisation eller målgrupp att göra som du tycker). Men nej. Vill inte skolan möta eleverna där de befinner sig? Skulle inte inlärningen gå så mycket bättre?

Nu lär sig spelande barn en massa engelska. Kanske inte alltid den turistengelska läromedelsförfattarna tror att de behöver och kanske inte alltid med den accent lärarna i skolan tycker är prydlig, men ändå. De lär sig skämta på engelska, de lär sig svära på engelska, de lär sig tysk och rysk brytning. De umgås med engelskan. Den blir en naturlig del av tillvaron, ytterligare ett sätt att kommunicera på.

Och så ska vi inte prata om vad de som spelar Minecraft lär sig om kreativitet och samarbete.

Äsch, det finns redan några som skrivit så bra om det här, så läs Mymlans ledare och Måns Jonassons utmärkta artikel.

Så kan man ju i all stillhet fråga sig varför det mesta som har med skolan och digital kommunikation att göra känns gammalt, dåligt och okunnigt upphandlat. De konsulter som har specialiserat sig på tjänster till svenska skolväsendet gör sig nog ganska bra med pengar utan att behöva jobba ihjäl sig.

infomentor — Gullig design, eller hur? Och helt värdelöst system bakom det gulliga. Helt värdelöst. Totalt urbota urdåligt. Men svenska kommuner och skolor köper det. Och betalar säkert multum.

Dags för de tio böckerna. Del 1. #blogg100 dag 72/1

1. Sven Wernström ”Upproret”

Jag har nog alltid varit av den åsikten att det är rätt att göra uppror för rättvisans skull. Eller i alla fall ifrågasätta auktoriteter. Särskilt när auktoriteterna är av tvivelaktig karaktär – dåligt pålästa, uppblåsta av en eller annan anledning eller i största allmänhet rätt ut korkade.
Detta har dock gått parallellt med en stark fäbless för idoliserande av vissa personer och företeelser, så även här har jag varit motsägelsefull. Och de personerna har verkligen inte alltid varit förtjänta av den idolstatusen. Vad säger vän av ordning om Steve Priest eller om Micke Pettersson i mellanstadiet?

Men. Slut på utvikningen. ”Upproret” var den första bok som innehöll en revolutionär hjältinna. Det var min första Ellen Ripley, helt enkelt. Och boken läste jag en fyra-fem gånger.

2. Marilyn French ”Kvinnorummet”

Den gick som följetong i tidningen Femina som mamma prenumererade på när jag gick i högstadiet. Jane Bark illustrerade. (Jag berättade för henne om hur stort intryck hennes illustrationer gjorde på mig då, som tretton-fjortonåring. Det var en gång när hon var inne på Bildhuset. Jag var starstruck, men kunde prata.) Senare läste jag den på engelska. Ett antal gånger. Tyvärr blev det bläddrade exemplaret en gång oavsiktligt dränkt och det var nog dödsstöten för just den boken. Men jag har på senare år köpt en med samma omslag, så det känns som samma bok. (Jag satt uppkrupen på toalettstolen och läste, min tvillingsyster låg i badet och läste. Vi läste väl högt här och där för varandra om det var någon särskilt bra passage. Och så skulle jag säga något eller göra något och plums!!! så föll boken i badvattnet. Och det var historien om hur ”The Women’s Room” blev dränkt.)

Åsa Beckman läste om ”Kvinnorummet” för några år sedan och skrev om det i Dagens Nyheter. Hon tyckte inte att den höll för en omläsning på 2000-talet. Och då hade boken verkligen betytt mycket för henne också. Så, jag vågar nog inte läsa om. Kanske bara den där mysiga beskrivningen av hemmafrutillvaron just innan Mira en dag ser sig själv sitta på golvet och skura det. Just det som hon lovat sig själv att ALDRIG göra. (Jag inser att de där två sista meningarna kan komma att hållas emot mig. Jag slutar här och övergår till nästa bok och låter frågetecknen hänga i luften.)

3. Michail Bulgakov ”Mästaren och Margarita”

Fantasy när den är som bäst. Det sommarheta Moskva där Djävulen går omkring, klädd som gentleman. Boken fanns med i en kasse böcker som en lång, ung man som mest var förälskad i min tvillingsyster hade lånat ihop på biblan och lämnade till oss. Kassen innehöll mest science fiction. Och så ”Mästaren och Margarita” utan vidare kommentar. Vi var femton år då, hade nyss börjat i gymnasiet på Östra Real. Jag läste den varje år under en lång räcka av år. Bara att höra de inledande meningarna inombords förde mig in i detta heta, drömska Moskva där allting kan ske.

Författarens eller översättarens fel? #blogg100 dag 66/1

fulaflugan — Det var en trevlig frukost men egentligen en hiskelig läsupplevelse

Jag har läst ”Flyg fula fluga” av Patricia Cornwell. Utgiven på Norstedts förlag. Översatt av Manni Kössler.
Jag borde inte ha läst den. Jag blev så upprörd.

Frågor:

När översättaren ställs inför allmänt uselt språk, ska hen då förbättra det?

När översättaren ställs inför typiska amerikanska företeelser, ska då hen försöka hitta svenska motsvarigheter eller låta sammanhanget bli alldeles oförståeligt?

Exempel på meningar och stycken som är kryptiska och/eller helt oförståeliga och/eller helt oläsbara med avseende på rytm, flöde och ordval:

”Den där sista gubben fick verkligen en huvudvärk med glass”. Jag antar att det är ordet brainfreeze som ställt till det.

”Lucy avslutar aldrig det hon sällan påbörjar”. Förlåt, vad menas?

”…betraktar [..] Marino som packar en stor islåda med öl, kallskuret….” Vad är en islåda? Jag vet vad en kylbox är, men inte en islåda. Rättstavningsprogrammet har heller inte hört talas om ordet. Kanske ska testa det på Wordfeud?

”…väggarna var av gips som behandlats för att se äldre ut..” I min värld är gipsväggar något som är praktiskt för de är lätta att tapetsera eller måla och det är lätt att borra i dem. Jag tror inte att det ens i USA är fashionabelt med det vi i Sverige associerar med gipsväggar.

”Den pojken älskar isstrutar mer än någon annan Nic hört talas om…..” Isstrutar?! Någon som vet vad isstrutar är?

Ja, det fortsätter så där.

Jag kunde skriva av hela kapitel från boken. Det känns som om översättaren har vaknat till då och då och skärpt sig för att sedan, något kapitel senare låta Google Translate göra största delen av jobbet. Å andra sidan verkar det som om ms Cornwell skrivit på rutin. Hon slutar mitt i mening, känns det som. När hon skrev de sista kapitlen hade hon redan nästa bok i serien framför ögonen och kunde inte hålla kvar intresset för slutet. Snipp, snapp så dog en massa människor bara genom att någon berättade att de hade dött. Som läsare var man inte ens närvarande.

Tacka vet jag Arne Dahl och Jussi Adler-Olsen. Och Mons Kallentoft och Andrew Vachss. Där har vi killar (typiskt!) som kan snickra ihop spännande historier och låta språket leva.

Kommer Gordon att bli en i gänget? #blogg100 dag 65/1

marcoeffekten — Omslaget till senaste boken om avdelning Q

Sitter, cyklar, diskar, tvättar och promenerar fnissande. Allt på grund av Carl Mörck, hans assistenter Rose och Assad och nu den märkliga gossen Gordon. Carl Mörck med följeslagare utgör avdelning Q, en avdelning inom Köpenhamnspolisen som ska syssla med ouppklarade fall. Avdelning Q huserar i polishuset källare där det luktar unket och dit dagsljuset inte når. Carl Mörck är en ytterligt besvärlig typ som inte så många människor orkar med. Han är separerad (och numera skild) från Vigga. Han bor i ett hus tillsammans med den inneboende, matlagande Mårten med Playmobilsamling och dennes muskulöse pojkvän som också är sjukgymnast. Han (sjukgymnasten) tränar Carls före detta kollega Hardy som också bor i hushållet och som ligger förlamad efter en skottlossning där en tredje kollega dog. Viggas son och tillika Carls plastson bor också i huset.

Det är figurer som lever, som bökar och stökar och vill saker. I detta går Carl Mörck och är trött och skuldtyngd. Han längtar efter att få sova middag med fötterna på skrivbordet i lugn och ro. Men även på jobbet stökas det och bökas. Hans assistent Assad är en hemlighetsfull man från Mellanöstern som med troskyldiga bruna ögon ständigt levererar arabiska talesätt som alltid innehåller kameler och som på löpande band missförstår Carls nordiska uttryck. Rose har snövit hy, korpsvart hår, svarta kläder och är måttlöst självtillräcklig.

Både Assad och Rose har tvingats på Carl. Från början ville han allra helst framleva sina dagar i källaren med att sova sig igenom dem med fötterna på skrivbordet. Från början såg han Assad och Rose som straff, som hinder för hans välförtjänta tupplurar, men med de lösta fallens gång så börjar han lita på dem, bli beroende av dem. Ja, till och med tycka om dem.

Jag har blivit beroende av Jussi Adler-Olsens deckare. I den som jag lyssnar på nu, Marcoeffekten har en ny figur adderats till avdelningen. En lång och ranglig pappas pojke som snart är färdig jurist. Han är i vägen, han klampar i klaveret, han har sex med Rose i hennes arbetsrum, han är son till den förhatlige chefens bästa vän. Carl vill bara ha bort honom. Men jag misstänker att han har kommit till avdelning Q för att stanna. Gordon bidrar helt klart till gruppdynamiken.

Det är Stefan Sauk som läser ljudboken. Först hörde jag bara Stefan Sauk. Å, det var Stefan Sauk som pratade och pratade och manierade sig och jag såg honom framför mig och det var Stefan Sauk och Stefan Sauk och Stefan Sauk. Men sedan blev både Assad och Rose och Gordon och Carl Mörck själv alldeles levande. Och jag fnissar opassande både här och där.

De sex böckerna om avdelning Q

Tankar om framtiden #blogg100 dag 64/2

När jag satt med ett 300-baudsmodem (eller de bra dagarna – ett 1200-baudsmodem) och hämtade hem statistik från Eurostat i Paris hade jag aldrig kunnat drömma om hur vi umgås med våra datorer idag. Och då hade jag ändå läst mycket science fiction i mina dagar.

Det här tilldrog sig i mitten av 80-talet då jag jobbade på en utredningsavdelning på ett statligt verk. Bara det faktum att det gick att hämta statistik elektroniskt gav mig en känsla av framtid, en känsla som var både god och dålig.

Den här helgen har jag umgåtts intensivt med allehanda datorer tillsammans med barnen och några gånger har det svirrat till i huvudet ordentligt. Till exempel när 14-åriga S försökte föra ett filosofiskt samtal med Siri, röststyrningen som finns i Iphone 4S och 5. Och lyckades.

Delar av den transkriberade filosofiska konversationen mellan S och Siri

Men Siri la till: ”So far” när hon pratade. Sug på den: ”SO FAR” la hon till litet lakoniskt. Som sig bör i varje SF-novell eller -film. Och detta skrevs alltså inte ut när dialogen transkriberades.

……………………..

Och när 10-årige P sprang omkring med pistolattrappen laddad med en virtuell verklighet genom smartphonens skärm som satt stadigt förankrad på attrappen. Han jagade aliens, han var på en annan planet. Fast jag rent faktiskt såg honom här hemma.

Men oftast är det när jag gör de vanligaste sakerna som betalar i affären med kort eller skriver en statusuppdatering på Facebook som jag känner den där isande droppen trilla nedför ryggraden. Jag tänker på ”Tjänarinnans berättelse” (A Handmaid’s tale) av Margaret Atwood där kvinnorna en dag inte längre får använda sina betal- och kreditkort. Den konservativa och nyreligiösa regimen har låst alla kvinnors tillgodohavanden. Sedan fortsätter det med täckande dräkter och förvisande till hemmet.

Att vi sedan såg ett Doctor Who-avsnitt där en snillrik men inte så social ung man på jorden lierar sig med krigiska aliens för att ”visa alla” att de är korkade och därmed inte förtjänar att leva gjorde inte obehagskänslan mindre. Den geniale unge mannen hade naturligtvis uppfunnit någonting digitalt och väldigt praktiskt som alla människor använde sig av och som sedan vändes emot dem.

Så avslutar jag naturligtvis dagen med att lägga upp ett foto från min ungdom på Facebook som jag därmed ger bildrättigheterna till, ger mig ut och springer med Stefan Sauks streamade röst som läser ”Marcoeffekten” i örona medan jag bara av en händelse råkar känna hur gott häggen doftar och betalar några räkningar via telefonbanken.

So far. Glöm inte det. SO FAR.

Om en samtida hjältinna, Lotta Olsson #blogg100 dag 63/1

Det går långsamt i huvudet idag. Därför får jag ta och lyfta fram en kvinna som måste läsa fortare än vi andra….. ja, just det, ta något som du gör riktigt snabbt. Inte ens en uschel metafor kunde jag få ur mig idag.

Naturligtvis pratar jag om Lotta Olsson som varje lördag i Dagens Nyheter har en hel sida till sitt förfogande, där hon helt får bestämma tema och presentera 8 läsvärda böcker. Nu senast var temat ”Familjen”. Annars har det varit deckare, skräck, science fiction, den nya sortens genre som vänder sig både till ungdomar och vuxna och en hel del annat. Varje tema, varje genre tas om hand med respekt, hur illa andra än tittar på genren eller temat. Ja, just det, en gång ägnades hela sidan åt de förkättrade Harlequin-böckerna. Som jag i min snobbism inte ens tittar åt när jag ser bokstället på Willys.

Det intressanta med Lotta Olsson är hennes respektfulla behandling av genrer som vanligtvis inte ens berörs i dagstidningarnas kulturdelar och att hon också närmar sig ”finlitteratur” med samma uppskattning och angreppssätt. Hon visar respekt samtidigt som hon kräver att böcker ska vara läsvärda och här visar hon ingen mannamån, lika för alla är det som gäller.

Vi verkar dela ett flertal läsupplevelser: Pella-böckerna, ”Väggen” av Marlen Haushofer, Övärlden-sviten av Ursula K LeGuin (med särskild vikt vid de två sista; ”Tehanu” och ”The Other Wind”) för att nämna några. Ej att förglömma den korta, korta science fiction-novell som hon refererade till för någon månad sedan – just den gav mig en ”sense of wonder”, den känsla varje hängiven science fiction-författare är ute efter att skapa hos sina läsare.

Jag tror att populärkulturen ofta har viktiga saker att berätta om oss och om vår samtid. Bara man orkar lyssna och plöja. Då är det bra att man fortfarande är i slukaråldern fastän man fyllt femtio. Som Lotta Olsson och jag.

Så kan man också läsa en deckare #blogg100 dag 62/1

Det är tur att det finns så många tänkande människor som dessutom kan uttrycka sig.

En vän skrev på Facebook om att vantrivas i samtiden. Ja, det är något märkligt med tiden vi lever i, det är starka rörelser på gång. Både goda rörelser och sådana som går käpprätt åt fel håll. Digitaliseringen av livet exempelvis, kan föra så mycket gott med sig, men kan också få oss att bli alldeles maktlösa inför en ansiktslös teknik där ingen tar ansvar för att det ska fungera. Då är det lätt att vantrivas i samtiden.

Både Arne Dahl och Mons Kallentoft vantrivs med delar av samtiden och de uttrycker sin vantrivsel högljutt. Dessutom i deckarform. Jag läste ”Viskleken” av Arne Dahl och ”Den femte årstiden” av Mons Kallentoft. Det är spänningsprodukter av god hantverksmässig kvalitet. Personerna är intressanta, precis som miljöerna. Båda böckerna fyller sin funktion som bladvändare. Fast jag tror att både Arne och Mons vill säga något mer, de vill nog inte bara underhålla. Arne har fokuserat på den globala kriminaliteten, den som binder ihop maffian med politiken och finanssektorn. Den kriminalitet vars tentakler når både högt upp och långt in. Mons spanar också in vår tids elit, de som har allt, både makt och pengar. I ”Den femte årstiden” handlar det om maktens pakter som grindvakt för sanningen. Kollektivet ”maktens män” får Mons (undrar om jag ska kalla honom det eller Kallentoft?) att se rött och att spotta orden omkring sig. Vi pratar girighet, maktfullkomlighet, egocentricitet, den starkastes tyranni.

Världen är ond men i det lilla är människan god.

En nära vän berättade att hon fann stor tröst i Arne Dahls böcker om A-gruppen i en period i livet när hennes egen arbetsplats var en kökkenmödding av omorganisationer, politiska strider och personkonflikter: Det finns fungerande arbetsplatser! Det finns fungerande arbetsgrupper!
A-gruppen och gruppen OpCop i ”Viskleken” består av sinsemellan mycket olika individer. De drar inte jämnt hela tiden, men de är väl medvetna om varandras värde för gruppen och för de mål de är satta att arbeta mot.

Så kan man också läsa en deckare – som tröst och ingivare av hopp.

Dags för en lista #blogg100 dag 61/2

Idag blir det en lista från mina tonår. Jag och min förlorade tvilling brukade lista tjocka och mycket läsvärda böcker. Det var viktigt att de var tjocka för det innebar en förlängd njutning.

1. ”Bara en mor” av Ivar Lo-Johansson

2. ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf

3. ”Scruples” av Judith Krantz

4. ”Mästaren och Margarita” av Michail A. Bulgakov

5. ”Kvinnorummet” av Margaret French

”Å, forna tider kvinnor!”. Parat med riktigt präktigt tantsnusk om den rundhyllta Wilhelmina Winthrop som blir den slanka tjusiga Billy Ikehorn som får ligga. Bredvid Rya-Rya vars inåtpekande tår hade gjort sig bättre på en spröd överklassdam men som nu badade naken och därmed beseglade sitt öde för all framtid. Medan Mira lever Mad Men-fruliv och gör uppror mot det. Och över Moskva och resten av världen svävar trickstern djävulen. Är det inte han som skipar rättvisa?

Obs! Listan är ingen topplista. Se böckerna som sinsemellan likvärdiga. I vår tonåriga värld var de det.

Sälja sin själ eller ett enkelt utbyte. #blogg100 dag 61/1

5779c292747711e2b2dc22000a9f14bd_7 — ”Blodsmagi” av Tessa Gratton

Dag 9.

När den litterära PR-verksamheten Booked satte igång hängde jag på direkt. Att få en alldeles nyutkommen bok (en inbunden!) att ta i och lukta på och läsa och sedan bli tillfrågad om vad jag tycker. Vilket utbyte! Jag tyckte att jag bara kom ut som en vinnare.

Efter några böcker började jag bli tveksam: känner jag mig köpt eller tycker jag på riktigt om böckerna? Då hade jag läst ”Tivoli” av Kim Kolliander (pseudonym för Erik Wijk ), lyssnat på ”Ön” av Lotta Lundberg, hetsläst ”Rör mig inte” av Tahereh Mafi och fnissat mig igenom ”Blått blod” av Lars Ragnar Forssberg. Som tur var anslöt sig fler och fler till Booked som hugade läsare, så jag blev utan böcker i några månader.

Men så fick jag turen att läsa ”Blodsmagi” eftersom jag för en gångs skull var snabb att kolla mejlen och därför kobrasnabb att trycka på ”jag vill ha”-knappen. Jag har nog inte lämnat tonåren när det gäller läsningen, jag hetsläser och blir gärna förförd av en bra historia. Vampyrer har jag just inget för, jag läste aldrig Ann Rices böcker, har inte sett Twilight-filmerna och gäspade mig igenom några avsnitt av ”True blood” men magi är jag svag för. Har jag förstått med åren. Den inre kraften och det goda mot det onda. Ja, ni vet.

Jag vet inte om den lämnar några djupare spår, men ”Blodsmagi” är ett fint hantverk. Just inga lösa trådar, kärlek, syskonskap, ren ondska och den oupptäckta kraften som kommer till liv. Att upptäcka sanningen om sin egen familj och sin egen historia. Det är spännande hela vägen.

Nu ska jag lämna boken vidare till trettonåringen. Ska bli spännande att höra om den griper tag i henne.

Har jag sålt min själ? Så tusan jag har. Det här går jämnt upp.

Varför litteratur behövs. #blogg100 dag 60/2

Aase Berg skrev om E L James storsäljande böcker en lördag i Dagens Nyheter (130209). Bland annat skrev hon:

”För det finns ingen oskyldig litteratur. Den som publicerar en text har alltid ett ansvar för hur denna text påverkar samhället. Masskultur och underhållning har ingen frisedel som neutral, även om den, och även konsumenterna av den, gärna vill saluföra den tanken. Verklighetsflykt är också ett sätt att forma vår gemensamma verklighet.
Den ogestaltade litteraturen banaliserar och avförtrollar subversiva drömmar. Den fråntar oss förmågan att läsa och reagera på undertexter, även samhällets. Till slut tror vi att det på riktigt är viktigt att köpa piskor på fnissiga homepartyn, spela golf, odla bin på balkongen och, som kronan på verket, iscensätta parmiddagstrivsel med fasader om spännande och lyckade – inte lyckliga – äktenskap.”

Javisst. Om vi bara läser E L James och tittar på Hollywood-fruar och låter våra parmiddagar blir excesser i renoveringsprat och lever som om vi inte har några inre behov, då blir vi kanske zombies tillslut. Levande i kroppen, men själsligt alldeles tomma.

Läs ”Korparna” av Tomas Bannerhed om du orkar. Eller ”Yarden” av Kristian Lundberg. Eller ”Konsten att vara kvinna” av Caitlin Moran som är så arg, så arg men så vansinnigt rolig. Eller om du vill ha en romantisk och nationalromantisk klassiker; ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf.