Stenyxor och hår

yxa
Förvisso inte en stenyxa, men i alla fall en yxa från Länsmuseet i Örebro. I brons.

Jag minns Länsmuseet i Örebro. Det enda museet i Örebro. Efter stenyxorna som låg i låga glasmontrar till vänster kom man till ett utrymme med något roligare föremål. Jag kan komma ihåg att den gråa ledan som dels kom sig av det eviga mulengrå vädret som härskade i Örebro, dels kom sig av att vara barn och därmed tvungen till saker och dels kom sig av hopplösheten i de gråmatta stenyxorna utan historia, ersattes av litet hjärtklappning och förväntan. Jag gräver i minnet och ser några bilder flyta fram och glimtar någon allmogepryl och kanske en leksak. Men nej, minnet är flyktigt och jag kan inte berätta om det som gjorde besöket på Länsmuseet uthärdligt, för jag minns inte. Stenyxorna kan jag däremot frammana när som helst.

Under jullovet har jag gjort några museibesök. Och känt hur märkligt lugnande det kan vara att återse museer. Man kan minnas tidigare besök och prata om det. Vid föremål som betytt något kan man stanna till och försöka återskapa känslan.

Egentligen är jag ganska arg på museer. Det har antagligen att göra med mina barndomsupplevelser från Länsmuseet i Örebro. Museer som pedagogiska katastrofer där man högdraget lägger ut några föremål, möjligen med några torra fakta. Besökaren står där och ska själv utifrån årtal, material och (i bästa fall) användning dechiffrera sammanhanget. Och basta! om man inte kan sin historia, då får man minsann skylla sig själv.

Jag var på Nordiska Museet med min 13-åriga dotter. Där var det tyst och rymligt som det brukar. Plats för tankarna och för samtal. Byggnaden gör att alla utställningar känns gammaldags utan att de för den skull är det. För deras utställning om Hår var allt annat än omodern. Bara det att de väcker frågan om när hår övergår från att vara det finaste till att bli det äckligaste! Hår på knoppen kan ju vara det vackraste på en människa medan hår på kroppen kan stimulera kräkreflex och ge de värsta nättrollen enormt mycket vatten på kvarnen. Och så finns ju håret i soppan och håret i avloppsbrunnen.

Pedagogiskt och fint går utställningen igenom hårmodet (all slags hårväxt; på knopp, på kropp och i ansikte) från medeltiden och fram till idag. Med intressanta reflektioner ut mot varje samtid. För varför började kvinnorna klippa av sig sina långa hår på tjugotalet? Hur hängde det ihop med första världskriget och andra stora skeenden? Och hur bemöttes de klippta kvinnorna av sin omvärld? Varför kunde de vara modiga just under den perioden?

Hur ofta förstår man något mer om samtiden eller dåtiden när man varit på museum? Hur ofta går man inte bara därifrån och har prickat av sitt besök på den långa ”att-göra-i-livet”-listan? Fast det har blivit bättre, mycket bättre sedan 70-talets Örebro.

Jag är nära nog besatt av föremålens förmåga att prata till och om oss. Jag kommer att återkomma om föremålen. Och om museer.

Akta dig för Lars Kepler!

I’ve been played.

Så känns det.

Efter att ha läst ”Hypnotisören”.

Vilket cyniskt hopkok av två skickliga hantverkare. Inte ett uns av hjärta och passion eller en tro på något. Flera lösa trådar än i en väl använd ryamatta. Men, som sagt, mycket skickligt, mycket manipulerande, mycket föraktfullt mot oss slöläsare av spänningsromaner. Känns som en hämnd för att vi inte läser deras ”riktiga” romaner.

Intressant på min ära!

Bästa högläsningsböckerna för alla åldrar

En lista över tänkbara julklappsböcker. Till vem som helst. Mormödrar, pappor, tonåringar, barn. Ensamstående – kan man dejta genom att läsa högt? Annars är det här njutbara böcker att även läsa i all tysthet.

”Jellicoe Road” av Melina Marchetta. Liknar ingenting annat. En bok om tonåringar eller en bok om livet självt och om allt som är viktigt. Om band mellan människor som knyts och som påverkar alla runtomkring. Om lojalitet, kärlek och död. Om misstag som får förödande konsekvenser. Om livets turer. Mitt ibland de stora frågorna finns både humor och ytlighet.

”Smaragdernas bok” av John Stephens. Tidsresor,  tre utvalda syskon som tror sig vara helt vanliga, den yttersta ondskan, den största godhet och solidariteten.

”Arra, legender från Lavora” av Maria Turtschaninoff. Makalöst vacker, både i språk och i det som berättas. Legenderna är som en skör väv som skimrar i magiska nyanser. Arra är en stark flicka med en alldeles speciell begåvning.

”Våffelhjärtat” av Maria Parr. Vill ni skratta högt tillsammans – läs den här boken. Alldeles underbar. Den norska naturen är påtagligt närvarande men absolut inte påträngande om man inte är lagd åt det naturintresserade hållet.

”Skuggan från norr” av Philip Pullman. Väldigt rolig att läsa, mycket dialog att försöka dramatisera, härliga miljöer och mycket, mycket spännande. Romantik, ondska, kärlek, svek, lojalitet, magi – ja, här finns allt. Sekelskifts-London. Mörka gränder, Sherlock Holmes och Jack the Ripper-känsla. Utan alltför mycket ”titta-oroligt-över-axeln”.

”Miss Peregrines hem för besynnerliga barn” av Ransom Riggs. Ursäkta att jag upprepar mig – men den här boken liknar inte heller någonting annat. Det är intressant att både ”Miss Peregrines…” och ”Jellicoe Road” har speciella omslag. Matt papper. Stumfilmskrusiduller. Omslag som väcker stark nyfikenhet på historierna inuti.

Jag önskar SÅÅÅ att jag kunde få med de fem böckerna om Övärlden av Ursula K. LeGuin på den här listan. Men jag har testat att högläsa de tre första delarna på mina barn och de lyssnade tålmodigt enbart för att de visste att de böckerna är bland de viktigaste i mitt liv. Jag tror att de var ganska glada när vi hade läst ut ”Den yttersta stranden” och vi gav oss på något mer färgstarkt. Men,men, testa själva och rapportera! Det borde finnas barn och unga som lyssnar med glitter i blick.

Jag glömde! Den ganska trista machonorsken Jo Nesbös snåriga deckare om den osympatiske Harry Hole får inte mig att vilja läsa något han har skrivit. Men så råkade vi få hem hans första bok om Doktor Proktor från Barnens Bokklubb och sedan skrattade vi så trillade ur sängen. Och köpte naturligtvis bok nummer två också.

Den motvillige monarken av Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer

Sjaskigheten.

Läser ”Den motvillige monarken” långt efter att alla har läst den. Men vilken påfallande dålig bok!

När kungens uppväxt och uppfostran beskrivs är det ett ganska bra jobb de gjort. Men sedan kommer mittendelen där man bli alldeles bortkollrad av alla flickor A, B, C, D, E, F, G och alla gangstrar vars namn slutar på -vic och alla källare under krogar med bubbelbadkar och annat. Huga, vad illa skrivet och dåligt redigerat. Det är som om några personer lekt den där leken när någon skriver några rader på ett papper och sedan viker undan det skrivna och så är det dags för nästa person att skriva. Och så vidare. Och så blir det en tokrolig historia i slutändan som sällskapet kan skratta åt.

Och så helt plötsligt dyker ”kurtisanen” Henemark upp och språket ändrar helt tonalitet. Det blir Amelia-ton över det hela. ”Henemark säger….” och ”Henemark säger…”. Att hon sedan har kommit ut med SIN bok och sedan sitter hos Skavlan och i mars ska vara med i Melodifestivalen med Army of Lovers känns ju medialogiskt. Är det någon som kommer ihåg att hon för bara ett par år sedan dök upp i medierna efter år av frånvaro, enbart för att berätta sin lidandes historia om depression, utslussningsboende och hemlöshet. Var inte den historien tillräckligt bra?

Men hela historien i boken är ju fasansfull och intressant, trots alla stilistiska brister och all skandalönskan. En riktigt ordentlig analys av makt vore på sin plats. Ett nästa steg för någon.

"Snöängel" av Anna-Karin Palm

Ibland kommer böcker till en som gåvor. När jag fick Anna-Karin Palms senaste roman av en nära och viktig vän var det inte bara en present jag fick utan en GÅVA.

Ur boken steg mitt 80-tal upp och svepte in mig i minnena. På samma sätt som en av personerna i boken förflyttas i tiden så gjorde boken samma sak med mig. När jag igår morse klev ut i gränderna i Gamla Stan promenerade jag rakt in i de snötyngda gränderna kring julen 1986. Tystnaden, det gula ljuset från gatlyktorna som sken genom snömössorna, förväntan inför julen då jag och Karin skulle fylla tjugofem och tröttheten efter alla månader av mammas sjukdom.

När jag promenerade från Östermalmstorg till Slottsbacken imorse efter att just ha läst ut boken så kände jag att jag fått Staden tillbaka. Anna-Karin Palm låter Stockholm vara en av huvudpersonerna i boken. Hon beskriver hur våra minnen ligger lagrade i gathörnen och stadsljuden, i lukterna och i portarna. ”Snöängeln” blev en nyckel till Min stad. Efter att förvirrat ha letat efter kassorna på ”nya” Hemköp (gamla Åhléns) vid Östermalmstorg (jag fick nästan panik) gick jag förbi partyt i januari 1983 på Örtagården, ”Natural Born Killers” på Astoria medan stambytet pågick, Nybrogrillens köer efter Café Operas stängning och mina tunna kraghandskar som krävde uppkavlade kavajärmar medan vi väntade på kortegen efter Olof Palmes begravning.

Är det generellt sett en ”bra bok”? Ja, jag tror det. Det står ju så på omslaget. Men jag är helt oförmögen att bedöma det. För det känns som om det nästan är min historia hon har berättat. Lägenheterna på Sibyllegatan med festerna.  Huset vid Åsöparken som det andra navet. Café Opera, Operabaren och alla oväntade möten och märkliga sammanträffanden. Två systrar utan föräldrar där den ena dör.

Imorgon ger jag mig ut igen i staden. Kommer det att lukta blodpudding om jag går från Medborgarplatsen mot Slussen? Kommer jag att få det där panget i bröstet när staden öppnar sig nere vid Slussen, då måsarna börjar skrika och vattnet börjar lukta?

Söta bebisar, lagom stor sorg och felsydda påslakan

Idag tänkte jag inte vara så analytisk utan mer bara lägga upp exempel på inlägg i sociala medier som fått stor spridning. Tänk på att i alla fallen är det ”vanliga” människors inlägg som genom delning nått långt, långt, långt.

Men det är klart, det skulle vara okarakteristiskt att inte ens bidra med några iakttagelser (gränsande mot plattityder). Så de kommer här:

–  Vi gillar bilder.

–  Humor är alltid kul att dela med sig av.

–  Litet eftertänksamhet ”light” och sorg på avstånd gillar vi också.

–  Våra stora svenska varumärken är vi väldigt engagerade i, på både gott och ont. Vi handlar där, men inte alltid med lätt hjärta.

En ung mans betraktelse över sin döde far

Upproret mot IKEA:s påslakan

Nu har den här bilden delats 1210 gånger.

En lista över böcker som nödvändigtvis måste läsas, särskilt om du är kvinna eller håller på att växa upp till en

En boklista för de flesta kvinnor, skulle jag vilja säga. För jag skriver helt under på det som Caitlin Moran och Simone de Beauvoir säger: ”Man föds inte till kvinna, man blir det”.

Kvinnligheten är en märklig konstruktion av olika föreställningar. Det finns knappast något sådant som en absolut kvinnlighet. Vi, både män och kvinnor förhåller oss till det som för tillfället och i den miljö vi rör oss i är det rådande idealet. Vi strävar efter idealet eller förkastar det eller gör uppror mot det. Få går igenom livet och är oberörda av det.

I värsta fall går vi under av det. Ätstörningar, förstörda kroppar av plastikoperationer, depression och andra psykiska besvär, träningsmani och andra beroendetillstånd, nedbrytande relationer till det motsatta könet.

I bästa fall har vi öppna ögon och ser vad som pågår. Sådär som man kan se på världssvälten, klimathoten och oroligheterna i Mellanöstern. På så sätt att man inte lägger skuld och skam på sig för att man inte är tillräckligt smal, tillräckligt snygg, tillräckligt sminkad, tillräckligt ljuvlig, tillräckligt följsam, tillräckligt väldoftande, tillräckligt omhändertagande.

Boklistan

För att komma ihåg att hålla ögonen öppna behövs följande böcker:

Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran (förutom helikoptersynen på saken som kallas kvinnlighet så får du skratta en massa. Verkligen en hel massa!)

Det andra könet av Simone de Beauvoir

Bitterfittan av Maria Sveland

Under det rosa täcket av Nina Björk

Pippi Långstrump av Astrid Lindgren

Tonje och det hemliga brevet av Maria Parr

Tehanu och The Other Wind av Ursula K LeGuin

 

Att vara kvinna är bara intressant för blivande transsexuella. För kvinnor är det en ursäkt för att slippa spela fotboll. Fran Lebovitz

 

Vad är varumärken byggda av? Del två

Det är tur att jag lämnar kontorsstolen ibland och då inte bara för att få till några extra steg till den kontorsinterna stegtävlingen. Som i och för sig har satt dallring på en tävlingsnerv som jag trodde var svårväckt. Men nu avsåg jag här kortseminarier som ofta har frukost- eller lunch- framför sig. Och som allt som oftast ger lön för mödan (förutom några tusen steg att rapportera i stegtävlingen, förstås).

I veckan har jag varit på inte mindre än tre seminarier. Två frukostar och en lunch. Lunchen var bäst när det gällde maten och delade förstaplats när det gällde inspiration och insikter. Jag kommer att ha anledning att återkomma till alla tre seminarierna, men tänker fördjupa mig i en enda ledtråd jag fick på lunchseminariet. Jag säger bara

ZMOT

Zmot står för ”the Zero Moment of Truth” (sanningens ögonblick nummer noll) och är det ögonblick när du surfar in på datorn eller telefonen för att kolla efter ett bra hotell i London som många rekommenderar eller läser om ett företag du kanske ska skicka ditt cv till, googlar din bästa kompis nya flört eller prisjämför eltandborstar.

Sanningens ögonblick ett och två
Sanningens ögonblick nummer ett och två i det här sammanhanget (umgänget med produkter, tjänster – varumärken) är när vi

1. väljer mellan olika produkter i butiken och slutligen tar en (går att överföra till tjänster också, förstås)
2. använder produkten/tjänsten

Och allt sedan vi började få förpackade varor (”branded goods”) är det så här det har gått till. Reklamens roll har då varit att uppmärksamma oss på och övertyga oss om produktens fördelar så att vi väljer ett specifikt varumärke.

Krasch! Pang! Bom!
Men nu har alltså sanningens ögonblick nummer noll kommit in i modellen. Och Krasch! Pang! Bom! måste vi tänka om. För i sanningens ögonblick nummer noll (ZMOT) har vi hamnat på en spelplan som ser helt ny ut om vi tillhör den standardiserade typen av marknadsorganisationer. På den spelplanen kan man inte köpa mediaplats (inte på samma sätt som förut), på den spelplanen pratar människor om varumärken, produkter och tjänster utan att vi som varumärkesägare kan gå in i och styra diskussionen.

Uffes fjortisfylla och att vardagshandla Solhavre
Reklamen får en annan roll. USP-arna är kanske inte så viktiga längre. Det mest avgörande är om vi lyckas få människor nyfikna, och helst då på ett positivt sätt. Är det detta som reklambyrån King vetat länge, redan innan googlandet blev en folkrörelse – jag menar med Ica-reklamfilmerna? För jag har brottats med det faktum att jag tycker att följetongen är otroligt rolig och att jag gärna tittar på filmerna så fort de kommer ut och dessutom tittar på vissa favoriter om och om igen (Ica-Ulfs fjortisfylla exempelvis) MEN att jag inte hyser varmare känslor för Ica Käppala ändå.

Det här har satt käppar i mitt tänkemaskineri. Rolig reklam – javisst, men det gör just ingenting för min vardagskänsla när det gäller Ica. Jag handlar varken mer eller mindre där. Solhavre handlar jag förstås och nu när de har öppnat Ica Kvantum där jag bor tycker mina barn att det är roligare att handla där än på Willys, så därför veckohandlar jag där när barnen behagar följa med.

A-ha
Men nu förstår jag. Jag gillar reklamen. Jag fnissar och går in på Icas Yotube-kanal och letar reklamfilmer. Jag berättar om dem, tipsar om de roligaste och nu sitter jag här och bloggar om dem. Och om Ica. Jag hjälper till att sprida historierna. Jag kan ju komma ihåg det där med köttfärsen (spred jag det?), men Ica-Stig och hans kompisar tar numera litet mera plats i huvudet.

Illustration att använda vid presentationer och för alla som behöver en bild för att tänka (jag är sådan):

Vilka skor kommer att göra flest avtryck i snön?

För många decennier sedan då jag läste på nationalekonomi och litet annat ute på universitet i Frescati var det åtminstone en gång en snöig vinter. Den lååånga gångvägen från tunnelbanan till de blå husen blev till en enda lång reklaminstallation. Där stod ECCO, ECCO, ECCO, ECCO, ECCO ad infinitum.

På den tiden stod det stort under sulorna på de modeller som helt enkelt kallades för Ecco-skorna (det fanns bara en modell om än i några olika sorters bruna färger) ECCO. Och varje steg som någon samhällsvetare eller humanist tog framkallade varumärkesnamnet i snön.

Vad kommer vi att se i år på gångbanorna och trottoarerna? Jag roade mig än en gång med att titta in i Google Trends.


Skodonsvarumärkena jag kikade litet extra på:

Uggs

Dr Martens

Hunter

Konklusioner:

  • Uggs (den blå kurvan) verkar ha kommit för att stanna. Dessa barnsligt rundtåiga, gosedjursliknande stövlar som inte tål en svensk slaskvinter har vi tagit till våra svenska hjärtan. Och vi tänker inte gå in i vinter 2012 utan våra Uggs. Så det så.
  • Dr Martens (den röda kurvan) är på väg uppåt. En klart uppåtgående trend som ska bli spännande att titta på nästa år. Intressant nog verkar det vara väst-Sverige som är definierat som Dr Martens-land i Sverige. Och om man tittar på sökningarna som görs domineras inte sökningarna av ord som ”billiga”, ”rea” och ”outlet” ihop med varumärkesnamnet.
  • Och Hunterstövlarna (den gula kurvan) visar också en klart stigande trend med klara säsongsvariationer. Men de som är intresserade av Hunterstövlar vill gärna ha dem till litet lägre pris: ”billiga hunter stövlar” är sökningen som ökar mest.


Och Ecco då?

Kurvan för sökningar på Ecco har stadigt legat över de andra tre varumärkena. En stigande kurva men i mer saktmodig takt. Priskänsligheten verkar vara låg, däremot vill Eccos kunder köpa skorna på nätet.

Det märkligaste är orten som dominerar sökningarna. GRUMS. Varför det?

Vad är varumärken byggda av? Kapitel 1

Norrtälje 2011. Custom Bike Show.
Jag tror att varumärken är byggda av berättelser.
Varumärken är som ett pussel, en mosaik, en väv av berättelser.
Ägaren av varumärket sitter inte på facit. Ägaren av varumärket har kanske byggt en stomme, en varp kring vilken varumärket vävs.
Varumärkets sanna, mångfacetterade ansikte är en gemensam konstruktion och varumärkesinnehavaren kan bara påverka den kollektiva uppfattningen till en liten (?) del.
 

Varumärken är byggda av berättelser. Dina, mina och varumärkets egna berättelser.

Det sägs att IKEA har en avdelning för historierna inom företaget och särskilt då för Ingvar-historierna. Det här brukar dras fram som exempel på hur man kan använda storytelling (vi säger berättandet hädanefter) i den strategiska kommunikationen. Å, javisst, de här historierna, om de sprids, kan säkert spela stor roll för det interna varumärket IKEA. De bidrar säkert till en stark känsla för IKEA som arbetsplats och som idé för de anställda. Men berättandet når inte ut till mig som påslakans- och värmeljuskonsument.

Våra berättelser

Men det är alltså inte bara de berättelserna varumärket vill sprida jag menar nu. Jag menar de berättelser vi som människor, konsumenter och privatpersoner själva medverkar till och medverkar i. Och som vi kan sprida och manifestera på ett helt nytt sätt nu för tiden genom:

  • allt enklare kameror (mobiler) och annan inspelningsutrustning
  • genom nya sätt att presentera dem på (blogga, musiksätta våra videos, göra egna fotoböcker) och
  • genom nya sätt att sprida dem på (sociala medier)

Genom berättelserna vävs varumärket. Genom de styrda berättelserna, javisst: PR, produktplacering, reklam men – framförallt – genom de ”organiska” berättelser vi konsumenter skapar och sprider.

Vad menar jag egentligen? Det har blivit dags för några exempel som jag hoppas ger en illustration till mina tankegångar. Jag hoppas kunna ge en bild av hur komplext ett varumärke är i den enskilda konsumentens huvud.


Ica Basic och Konsums blåvita

Varför väljer jag bort Ica Basics mat men omhuldar Konsums (numera Coops) blåvita varor, som jag skulle köpa, om de fortfarande funnes kvar? När jag börjar grotta i det finns det flera aspekter, upplevelser och föreställningar som ligger till grund:

1. Ica Basics förpackningar har fel färger för mat. Funkar för bindor och andra hygienartiklar. Inte för mat. Möjligen för frysta grönsaker.

2. De blåvita varorna har ett starkt nostalgiskt värde för mig som växte upp i ett Sverige då välfärdssamhället var på topp med folkrörelserna som grundpelare. Jag växte upp med samlandet av Konsumkvitton vars inköpssummor skulle räknas ihop en gång per år, varefter de stoppades i en påse som försågs med slutsumman.

3. De blåvita varorna var så moderna och kaxiga i både utformning och innehåll: ”det här är TE, det här är KAVIAR, det här är TANDKRÄM, det här är CORN FLAKES. Vad mer behöver du veta?”

Att köpa Ica Basics varor är för mig att köpa lågpris, att köpa de blåvita varorna var för mig ett tecken på modernitet och mod.

Vad är det för värde i ett varumärke för den enskilda människan?

”Ett varumärke är ett löfte om levererad kvalitet”. Ungefär så fick vi lära oss att formulera det på IHR. Javisst, det är väl i all korthet kärnan. Men det ger mig inte verktygen till att riktigt förstå hur starka varumärken byggs, än mindre ger det mig en manual. Jag vill ju förstå för att kunna göra ett bra jobb som marknadsförare och kommunikatör. Och tänk om det fanns en manual!

Tillbaka till tanken om att varumärken vävs av berättelser.

Vi börjar med någonting lätt:
Harley Davidson.
Starkt varumärke.
Überstarkt varumärke tillochmed.
Ett sådant varumärke som vi andra i kräng- och påverkansbranchen har våta drömmar om.

Vad är det byggt av? Jag börjar dissekera:

  • Gjutjärnskänslan. Det går att mecka med motorerna – de är förståeliga. Jämfört med dagens elektroniska under till bilmotorer exempelvis där datorn har blivit ett viktigare verktyg än hylsnyckeln för bilmekanikern.
  • Rebellhistorierna. Filmerna. ”Wild Angels” ”Easy Rider”
  • Farligheten, våldsamheten i de kriminella mc-gängen. Hell’s Angels och Bandidos kör inte japanskt.
  • Amerika vs Asien.
  • Ljudet.
  • Hur man sitter. Upprätt eller bakåtlutad men absolut inte framåtlutad.
  • Att man inte tokkör. ”Det är inte målet, det är resan”.
  • En gammal HD är inte förbrukad, den kan förädlas.
  • Skäggen. Västarna. Grabb/gubbkulturen.
  • De långa resorna och de kortare turerna bakpå en strippad Electra från 82. Ljudet och lukten av insjö på morgonen och ensilage i Tyskland.
  • Hojfesterna.

Med mera. Med mera. Det här är en del av de berättelser som ”mitt” Harley Davidson är byggt av. Och som jag i sin tur berättar vidare.

Jag återkommer med kapitel 2 när tankarna samlat sig. Var det här kapitlet till någon nytta eller glädje?

Verifierad av MonsterInsights