Alla älskar ett lovebrand

Särskilt vi som jobbar med digital marknadskommunikation i sociala medier. Då kan vi vräka på med trevligt innehåll, dekorera våra inlägg med engagerande bilder, gödsla med postningar och vi bara fortsätter att få tummen upp, alltfler fans och gosiga kommentarer.

Men de flesta av oss arbetar med lätt grå och vardagliga varumärken som vi jobbar som illrar med att piska in någon känsla i. Ibland rätar vi på ryggen och pustar ut och sneglar på något hatebrand och småler i mjugg:
-”Så illa har vi det i alla fall inte.”

Fast vi är nog litet avundsjuka ändå, för det är väl härligt med engagemang. Facebook ger oss ju poäng för det, i alla fall.


Alla dessa utmaningar

Nåja. Helt nyktert kan jag konstatera att det är skilda utmaningar som möter ett lovebrand, ett hatebrand och ett blandbrand (”bland”= engelska för ”intetsägande”).

Ett lovebrands utmaningar

Att vara tonsäker
Att våga
Att bjuda in till ständig dialog
Att alltid svara med personlig ton

Ett hatebrands utmaningar

Att skola kundtjänsten in absurdum i spelet i sociala medier (läs Facebook just här). De som jobbar i kundtjänst måste vara snabba som huggormar, tonsäkra som Mozart, ha pondus som en bankdirektör från 50-talet och ha mandat OCH tillgång till både bollplank, psykologer och expertis.
Om man nu överhuvudtaget ska ge sig ut på Facebook, vilket i sig borde vara föremål för ett allvarligt övervägande.
Egentligen gillar jag inte att peka ut några som det är synd om, men SL kan inte ha det för kul internt efter sin debut på Facebook och Moderna Försäkringar verkar ha glömt bort att de en gång beslöt sig för att öppna sig för samtal på Facebook. Jag kommer att återkomma till SL eftersom jag har spekulationer av lätt politisk typ om varför de med sitt eget agerande underblåser varumärkesaversionen.

Ett blandbrands utmaningar

Att skapa engagemang. Punkt. Det räcker där.


Obekväma marknadsförare?

Och så här i eftertankens avslappning dyker en annan delikat fråga upp: kan en marknadsavdelning av äldre snitt egentligen hantera sociala medier? Vad ska en vanligt skolad marknadsförare med sina gamla invanda verktyg och analysmodeller till? ”Hur mäter man ROI i sociala medier?” är en fråga jag hört många, många gånger. Och visst, nu börjar det växa upp konsulter likt mögel i ett vattenskadat hus som utlovar finfina ROI:er. Och de får kunder. Ackackack, vad de får kunder. Precis som de konsulter som tar gift på att de får upp ens varumärke i Google-rankningen:
Vi tar mer om det en annan gång.

(Allting klär en skönhet, men ingenting missklär en ful. Som Annagreta sa i ”Pellas bok” av Claque. Så fick jag med en klassisk ungdomsbok också.)

Ny yppig modell!

Image

Några korta ord om SIME 2010 och IW2012. Vad som pratades om och vad som pratas om när det gäller den digitala affärsvärlden.

SIME 2010 hölls några dagar i november för snart 18 månader sedan. En nersläckt biograf, några hundra i publiken som betalat dyrt för att lyssna på Ola Ahlvarssons samtal med diverse guruer i den digitala världen. Det var så mörkt att det inte gick att anteckna något. Intressant, tyckte jag. Var de personer som var där mest intresserade av litet digital businessunderhållning och kanske en eller annan tupplur.

Orden som användes mest på SIME 2010 var:

STORYTELLING

LOCATION

FACEBOOK

 
Ett och ett halvt år senare i London är orden:

MOBILE

SOCIAL MEDIA

MOBILE

SOCIAL MEDIA

 

Facebook har blivit det mer allmänna ”social media” och location har blivit allmänt ”tänk mobilt”. Och modeordet ”storytelling” var det ingen som lyckats krama några stora pengar ur, så det hamnade i skamvrån. Eller?

”Be mobile and use social media”

Den vanliga ”här-är-jag-i badrummet-på-hotellet-i-spegeln-med-kamera”-bilden.

Att komma utanför sin vanliga vardag är bra för tankeverksamheten. Att gå på Internet-mässa och lyssna på föredrag är också bra för tankeverksamheten. Det har varit några riktigt lyckade dagar i London. En massa input och dessutom tid att reflektera.

IW2012 i några meningar
Så här kan Internetworld 2012 sammanfattas för en digital strateg som jag:

Mobilt, mobilt, mobilt. Sociala medier, sociala medier, sociala medier.
Men glöm inte e-posten.


Själen – var är den? Själen – var tog den vägen?
Men jag saknade en person av Joakim Jardenberg-typ som säger ”Be honest and do good shit”. För här var det business, inte frälsning som gällde. Ett av de sista seminarierna jag var på handlade om delandets psykologi och sociologi. Jag hoppades på litet halleluja och webbkärlek men tillslut kokades ”altruisten” ner till en av de sju typer som delar material på nätet.  Tillsammans med karriäristen och provokatören.

Tillslut hittade jag London

Den typiska utsikten från en typiskt Londonhotell inrymt i fyra sammanbyggda viktorianska hus.

Såhär i retrospekt känns det som om jag är uppvuxen i London. Eftersom jag ständigt längtade dit. Utom de veckor jag var där. Eftersom jag hela tiden jämförde livet jag levde i Örebro och Stockholm med semesterveckornas lyckorus i London.

Så gick åren och jag återvände inte. Jag reste till andra platser. Jag längtade efter andra saker. Men så kom jag tillbaka. Nästan trettio år senare. Husen står kvar. Gatorna böljar sig fram som förut. Jag hittar fortfarande i tunnelbanesystemet. Men det var något som var helt annorlunda. Staden såg ut som förut, tunnelbanan luktade som förut, men jag kände inte igen mig.

Förrän sista dagen när jag gick in på Marks & Spencer på Oxford Street. Då kände jag igen mig. Jag var hemma igen, i den där vänliga, nylonrosa, tedoftande, tegelklädda vardagligheten. Litet hade förändrats, jag blev kallad ”madam” istället för ”love” av de moderliga kvinnorna i olika åldrar bakom diskarna men det hade ju bara med mitt åldrande att göra.

Jag drack en ganska äcklig sojalatte och åt en härligt drypande varm toast med ost och champinjoner. Naturligtvis skulle jag ha valt te, det borde den snälla kvinnan bakom disken sagt mig, men jag hade inte riktigt landat i att jag faktiskt hittat fram till London. Efter att ha sprungit runt i en mondän kosmopolitisk stad på jakt efter den själ jag en gång fäst mig vid och som jag tillslut återfann.

Drömmar tillbaka till ett slott, en trädgård, en annan tid?

Chateau Bellenau. Trädgården.
Ett av dessa mysterier.
Förflyttad till "Den hemliga trädgården".
Utsikt genom tornruinens balustrad.
Huset "Lafosse", komplett med mina gympaskor och nedgången till roddbåten.
Vad är en slottsträdgård utan en påfågel?

Läs med hjärtat, lämna hjärnan utanför (ett tag)

Vilken barnboksfigur fick dig att känna mycket, att tänka stora tankar, att fantisera vidare? För min del var det många. Emil, kapten Haddock, barnen Arden i Huset Ardens gåta, Fantomen, Diana Palmer, Modesty Blaise, trollkarlen Ged (Sparvhök) i Övärlden-trilogin, Maria i Hans-Erik Hellbergs Maria-böcker, Laura i Lilla huset på prärien-böckerna, Lotta, Pella och den revolutionära flickan i Sven Wernströms Upproret.

Dina hjältar och hjältinnor – vad var de byggda av?
Dra dig till minnes vilka figurer som berörde dig och vilka historier som rörde vid ditt hjärta. Försök komma ihåg och använd ditt vuxna intellekt till att förstå varför du blev berörd. Var det hjältemodet? Var det nyfikenheten? Var det det oväntade? Var det äventyret? Var det romantiken? Var det vänskapen och solidariteten? Var det humorn? Var det sorgen? Var det medkänslan?

Kom ihåg!
Håll kvar känslan du rördes av och använd den när du letar och väljer böcker till dina barn. Ge dem av dina äventyr och dina känslor, det är så mycket mer värt än att bara tänka pedagogik och lärande. Läs för dem de böcker som rörde vid dina känslor och berätta för dem om minnena som väcks.

Förnuft – kan man äta det?
På kvällarna ringer telefonen och det är alltför ofta försäljare. Ibland ringer de och ska sälja olika paket med böcker eller filmer som är alldeles rätt för mina barns ålder. Säger de. De säger också att de paket som man prenumererar på är pedagogiska och stöttar barnen i deras lärande. Jag tackar artigt nej, uppfostrad som jag är, men egentligen skulle jag vilja säga åt dem att de säljer dumheter. Jag tror inte på det uttänkt pedagogiska (utom i skolan, förstås). Jag tror på lusten. Jag tror att lusten smittar av sig. Tycker du om berättelser så överför du den lusten till dina barn.

Fint eller fult?
Och censurera inte! Var det Fantomen och Kalle Anka eller Lotta-böckerna och Starlet som berörde dig mest, berätta det. Visa dina barn både högt och lågt, både fint och fult, både ”skräp” och ”finkultur”. Och kom ihåg att barnen gör som du gör, inte som du säger. Så låt inte nattduksbordet vara tomt eller bara befolkas av managementböcker eller digna under lättlästa deckare – variera, var närvarande när du läser godnattsagan och sug i dig av äventyren, gå på lusten att läsa, ta en tur till biblioteket och låna något oväntat, kanske något som berörde dig när du var yngre. Kanske Tintin, kanske Laura Ingalls Wilder, kanske Palle ensam i världen. Och upptäck nya figurer som rör ditt hjärta. I mitt fall gläds jag djupt över att ha fått lära känna Billy, hans mamma och Lotta och över att ha fått blicka in i Pettsons och Findus vänskap och värld.

(Den här krönikan skrev jag för Barnens Bokklubb för några år sedan)

Om några månader är det sommar men innan dess kommer orden

Röda Converse och Wanås. Bokskog. Jenny Holzers truismer. Gungorna. Marianne Lindberg-De Geers ljudinstallation.
En vanlig tysk hotellfrukost för fyra personer (varav en veteallergiker).

 

Jag börjar längta till sommaren. Men innan dess har jag mycket att skriva om. Vad är mest angeläget:

1. om mediebyråernas mumbojumbo-begrepp som räckvidd och tittare och ”du når…..”. Hur länge till kommer de att kunna föra oss mediaköpare bakom ljuset? Eller vill vi tro på dem?

2. att sälja sina saker på Blocket är en social verksamhet.

3. om det oavlönade men mycket tillfredsställande frivilligarbetet.

4. att ha en checklista för livet – är det möjligt?

5. fortsättning på följetongen om Kony2012.

6. om vardagen i största allmänhet.

Kony2012 – en riktig följetong

Youtubestatistik 120319 kl 15 för den "officiella" Kony2012-filmen. På fjorton dagar sågs den alltså mer än 83 miljoner gånger.

Redan från början var jag mer intresserad av spridningen av filmen /budskapet än av filmen i sig. Men det är klart, tillslut måste jag ta mig an kommunikationen i själva filmen för att förstå kraften i spridningen.

Det jag särskilt tyckt varit intressant hittills med Kony2012 är

  1. att spridningen initialt skedde via tonåringar, åtminstone här i Sverige
  2. naturligtvis att spridningen av filmen har varit som en global, digital flodvåg, Kony2012 är ett fenomen som saknar motstycke.

Min 12-åring var först i familjen att se filmen och hon spred den muntligt hemma. Joakim Jardenbergs 17-åring var för en gångs skull först i den familjen med detta meme. Jag lade ut en fråga till mitt vanliga Facebook-nätverk och till en grupp för folk som jobbar med social medier och svaren var samstämmiga – de som först nåtts av filmen var tonåringar. Genom bloggar, genom varandra. Och sedan nåddes vi vuxna genom våra barn, barnbarn eller yngre vänner.

Vad är det i Kony2012 som drar?
Men vad är det då som är så extremt kraftfullt i Kony2012? Jag tror att det är att filmen har ETT budskap, som dessutom är enkelt och tydligt. Budskapet är en uppmaning till att göra något, en uppmaning till en handling som är i högsta grad möjlig för en vanlig människa.
”Här är verktygen, här är tidtabellen”. ”Och det är bara tillsammans som vi kan åstadkomma något.”
Filmen stannar inte i hur hemskt något är eller hur rutten någon är – den utmynnar i att just DU kan hjälpa till.

Komplexa frågor och enkla budskap
Det märkliga är att vi så sällan träffas av budskap som uppmanar oss till handling på ett enkelt sätt. Förutom när det gäller kommersiella budskap förstås. Köp! är väl den uppmaning vi får i oss allra mest och som också är väldigt enkel att följa.

Så vänder vi på bladet och vad hittar vi väl där…..
Man ska väl heller inte blunda för att hela historien börjar med födelsen av en liten blond gosse, Gavin. Det är viktigt, enligt berättaren att Gavin ska få växa upp i en trevlig värld och tillsammans kan vi göra den trevligare genom att få bort Kony. Nej, nu drog jag kanske litet för stora växlar. I alla fall så skapar ju födelsen av Gavin och fokus på honom en igenkänning för oss i västerlandet. Gavin bygger bron över till det mörka Afrika.

Ett och annat gammalt knep
Vi får också se stora grupper av ungdomar med orange t-shirts som glada och engagerade ropar i talkör. De här grupperna är filmade framför olika geografiska kännetecken så att vi förstår att det finns många och stora engagerade grupper runtom i västvärlden. Jag dras med och blir berörd, precis på samma vis som jag blir påverkad av Coca-Colas gamla reklam.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=m1NeogMh1JI&w=420&h=315]

Idag är detta en fotoblogg

Lidingöbanan blev stående och vi kunde ta en ersättningsbuss till Ropsten, denna den kallaste dagen vintern 2012. Jag hade kameran med mig och promenerade de två sista stationerna istället.

Så fort jag tog av mig vantarna för att trycka på utlösaren stelnade händerna.

Men sedan blev det vår. Och från vissa vinklar är Stockholm ganska storlaget, eller hur?

Tjejen som alla gillar

Tänk att se ut på ett sätt som tilltalar alla. Så att de flesta tänker ”å, vilken trevlig tjej”. Nu vet vi ju alla att det inte bara är utsidan som räknas och att skönheten kommer inifrån, men i alla fall är det en intressant tanke att tilltala alla. Betyder det att jag skulle vara alldeles utslätad, att jag inte skulle ha ett enda särskiljande drag? Så att alla kunde göra sin egen föreställning av vem jag är? Eller skulle det betyda att jag var alldeles bländande slät och vacker med glänsande hår och ögon, med frisk färg på kinderna och ett ständigt leende på läpparna?

The Everywhere Girl
Nu finns det ju faktiskt en del sådana människor. Som har utseenden som tilltalar alla. Nåja, i alla fall de flesta. Och det intressanta är att de människorna inte alltid är utslätade. Det finns en tjej som till och med har fått smeknamnet ”The Everywhere Girl”. Hon är mörkhårig, har markerad näsa, ser pigg ut snarare än söt eller vacker. Och hon bär en lila mössa. Varför kallas hon då för ”The Everywhere Girl”? Helt enkelt för att hon finns avbildad på en rad bilder som ligger på den världsledande bildbyråns sajt. Och bilderna på henne har använts överallt i världen, i Finland, i Storbritannien, i USA, i Italien för att bara nämna några länder. Det intressanta är att hennes ansikte har använts för att marknadsföra både Microsoft, Dell, Hewlett Packard och Gateway. Bilderna har använts till en mängd omslag till böcker som handlar om alltifrån att äta rätt som student till hur man förhindrar självmord, till att pigga upp marknadsföringen av många, många olika skolor (förstås) samt muséer, transportföretag och energipiller. Med mera, med mera.

Så här började det
Överallt-flickan har en blogg. Där läste jag om hur de enormt säljande bilderna kom till. Tjejen, som då för 10-12 år sedan gick på teaterskola skulle göra ett fotojobb tillsammans med en fotograf. De räknade med en heldagsplåtning som skulle resultera i bilder som handlade om universitetsstudier och ungdomlig glädje. Som tur var för den stora bildbyrån och fotografen hade stylisten på sig en lila mössa. Den lånade hon ut till överallt-flickan och bilderna blev historia.

Vad är det då som gör så att den här tjejen tilltalar så många? Eller rättare, bilderna på henne. Är det den lila mössan? Är det hennes pigga uppsyn? Är det hennes markerade näsa?

Det intressanta begreppet trovärdighet
Efter att ha jobbat med bildkommunikation i nästan hela mitt yrkesverksamma liv måste jag erkänna att jag fortfarande inte kan tala om hur en fotograf ska åstadkomma riktigt storsäljande bilder. Men jag börjar få ett hum om det. Och när jag läser om Överallt-flickan och tittar på bilderna faller några pusselbitar på plats. Jag tror att en av bitarna kan få etiketten ”trovärdighet”. Trots att Överallt-flickan inte gick på skolan där hon fotograferades (inte på något universitet överhuvudtaget, enligt henne själv) lyckas hon och fotografen få mig att tro att bilderna är ”på riktigt”. Trovärdighet, alltså. Jag återkommer om det.

Vad lär man sig av detta?
Och nu är det dags att knyta ihop den här säcken och få till litet sensmoral i berättelsen. Så tänk på detta, kära läsare:
Är bilden viktig i din eller din kunds kommunikation – använd licensskyddade (RM) bilder eller låt en fotograf ta helt nya bilder. Annars kanske det visar sig att din värsta konkurrent har fallit för samma tjej.

Ps. Men det finns också alternativa sensmoraler. Till exempel:
• Alla människor kan inte agera framför kameran
• Vissa fotografer bör avstå från att fotografera människor
• Läs Överallt-flickans blogg men använd inte bilderna på henne
• Fortsätt läsa min blogg – det kommer mer intressant

Pps. Slutligen en uppmaning – har du själv använt Överallt-flickan, berätta det för oss andra genom att kommentera.

Ppps. Överallt-flickans egen berättelse

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=jAyepggKyZs&w=560&h=315]

Verifierad av MonsterInsights