Att vara tolv var ingen höjdare

Inte tretton för den delen heller. Fjorton och femton var sisådär. Sexton, sjutton och arton – nåja, inte mina bästa år de heller. Det var mycket med livet i skolan och de stelfrusna rollerna där som de flesta hamnade i. Vi var som Han Solo i karboniten allihop. Det gjorde ont, vi ville ut men det fanns få möjligheter att komma loss.

Nu har jag just lagt ifrån mig ”Cirkeln” av Mats Strandberg och Sara Bergmark Elfgren. En makalös saga om ont och gott, men framförallt en skildring av livet som det ter sig för några tonåringar i en bruksort i Bergslagen. Där finns den duktiga flickan, den populära fjortisen, emo-tjejen som skär sig, lantisen. Och där finns avgrunden dem emellan. Det intressanta i historien är att de måste samarbeta. Samtidigt som de framhärdar i sina tilldelade roller, hur obekväma de än tycker att de är. För det finns en trygghet i att vara en typ. Dessutom finns det en trygghet i att inte ta in andra människor som människor utan se dem just som typer. (Användbart trick även i vuxen ålder, eller hur?)

Något som jag funderar över är skildringen av tonåren i ungdomsböcker. De mer realistiska böckerna som dessutom ofta är skrivna i jag-form domineras av känslan av utanförskap. Det är emo-tjejerna, nördarna, lantisarna, de bråkiga, de duktiga men tråkiga som porträtteras. Var finns fjortisarna? Var är tofsmössorna, de blonda hårsvallen, de rosa läppstiften? Var finns de som trivs med att vara tonåringar? Vad jag kan komma ihåg från min ungdoms läsande var det Lotta och Kitty som stod för de tonåringar som trivdes som fisken i vattnet. Wahlströms ungdomsböcker med de röda (för flickorna) och de gröna (för pojkarna) tygryggarna var de lyckliga ungdomsårens uttolkare. Jag får inte heller glömma Fröken Sprakfåle (nu pratar vi 50-tal) – en klämmig och käck flicka som älskade sitt trevliga liv. Fröken Sprakfåle och sedan hennes dotter Susanne (som ung fru senare flyttade till Vällingby) var fanbärare när det gällde den sunda ungdomen.

Vilka är nutidens Kitty, Lotta och fröken Sprakfåle – är det tjejerna i ”Systrar i jeans” och i Denise Rudbergs böcker? Vet inte. Måste uppdatera mig. Återkommer i ärendet.

Att rensa ut är ofta en resa i det förflutna

Guy Peellaert från "Rock Dreams"

 

När vi rensade här i helgen hittade jag de affischer som jag hade hängande på väggarna i mitt rum när jag gick i högstadiet. Tapeterna var kommunalgrå, för så var tapeter på den tiden. Fondväggar och annat tjafs pratade ingen om. Varför skulle man göra det? De kommunalgrå tapeterna klarade av både tejp och häftstift utan att någon inredningsintresserad gick i taket.

Stafetten med affischer innehöll både musbajs och trasiga bilder. Därför åkte de flesta till återvinningen. Men jag tog kort på en viktig bild innan den blandades med tidningar och broschyrer på återvinningsstationen- den som Guy Peellaert målade av Mick Jagger till projektet ”Rock Dreams”.

Varför Issadissa?

När jag var liten bodde vi i nybyggda miljonprogramslägenheter. Jag kommer fortfarande ihåg den speciella blandningen av lukten av bränd plast och nybakade kanelbullar de första gångerna ugnen användes.

Lägenheterna var nya och praktiska. De hade alltid kök med en lång gång med skåp, diskbänk och spis fördelade på ömse sidor och så framme vid fönstret vidgades rummet så att det fanns plats för ett matbord med perstorpsplatta med iläggsskiva och fyra, vid festliga tillfällen sex stolar.

Badrummen och toaletterna var standardmässiga och praktiska. Klinker fanns det ingen som hade hört talas om, kaklet var vitt, toaletten och handfatet vita. Men plastmattan, den var röd eller blå. Plastmattan var ytterst säker när det gällde fuktgenomträngning, en lysande fuktspärr helt enkelt, den gick upp en bra bit på väggen för att säkra undre våningar från sådana som mig och min tvillingsyster.

För det är nu vi kommer fram till Issadissa. Det var vår lek när vi badade. Vi stod i badkaret och trummade på badkarskanten (badkaret var fullt med vatten) och mässade ”Issa-Dissa, Issa-Dissa, Issa-Dissa. PLASK!” Och vid det avslutande ”plasket” satte vi oss båda tungt ner i badvattnet. Och enligt Arkimedes princip – var hamnade vattnet? Ja, inte var det kvar i badkaret.

Vattnet lade sig som ett förföriskt dansgolv över plastmattan. Och då tog nästa steg i Issadissaleken vid – radiobilsmomentet. Vi hoppade ur badkaret och satte oss på knäna, tog fart med väggen på ena sidan och badkarslångsidan på andra och så huj! for vi iväg ända förbi bidén (såklart – det var ju 70-tal) och fram till toalettstolen. Vi åkte radiobil, sa vi.

Det var berättelsen om Issadissa, det.

Viralitetens gåta

Imperial March

Hur gör du en kampanj som blir viral, som uppnår det stadium där kampanjen är självgenererande, där den sprids över världen utanför marknadsavdelningens kontroll? Ja, inte vet jag, men jag önskar att jag hade svaren.  Jag ska ändå försöka ringa in vad lyckade klipp och kampanjer kännetecknas av. Jag har tittat på det som är på topplistorna på Youtube, vad jag själv nåtts av och vilka exempel som dras fram på alla dessa föredrag om sociala medier och kraften i dem. Men först en fråga som jag skulle vilja påstå är helt avgörande för att ens försöka förstå sig på viraliteten:

Varför sprider vi?

Och då vill jag kontra med: Varför pratar vi på kafferasten? Varför berättar vi historier för varandra? Viraliteten är ingen digital nymodighet, viraliteten har funnits ända sedan vi människor började utveckla språk och kommunikation.
Vi vill underhålla. Vi vill smörja de sociala kugghjulen. Vi vill bli bekräftade. Vi vill skratta tillsammans. Vi vill känna gemenskap. Och faktiskt – de flesta av oss tycker om att ge.

Och vad sprider vi då? Det verkar finnas några ledtrådar:

Autenticitet

Ojoj. Väldigt, väldigt svårt att uppnå när man ska försöka uppnå viralitet. Kraften i det autentiska betyder att inlägget/bilden/filmen går rakt in i hjärtat utan att passera hjärnan en enda gång. Det här kan uppstå när filmen/bilden/inlägget är sann och på riktigt. Exempel är den skrattande bebin som tjuter av glädje och skratt varje gång pappan härmar mikrovågsugnens klar-pling. Och så har vi den moderliga katten som kramar om sin unge när den har mardrömmar.

Underdog-fenomenet

Susan Boyles och Paul Potts första framträdanden i ”Britain’s got talent” när de småsura och ganska överlägsna panelmedlemmarna granskar dem båda uppifrån och ner och dömer ut dem på grund av deras utseenden och deras dialekter. Och så sjunger de som gudar. Tårarna sprutar, hakorna tappas, publiken ställer sig upp som på en maning uppifrån.
Starkt. Måste kanske paras ihop med autenticitet för att vara riktigt verksamt.

Excellens

ABB:s makalösa robotar som klarar sådant som ingen människa skulle kunna och så den roboten som faktiskt klarar av precis det människor klarar (militär bombhund i robotversion). (Jag kan rekommendera spoofen som är litet mer mänsklig också. Leta på Boston Robotics Beta). Och vi förstår att alla de där människogjorda maskinerna är under av ingenjörskonst.

Och så den mänskliga excellensen. Dan MacAskill med sin cykel.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Cj6ho1-G6tw&w=560&h=315]
Och andra som gör halsbrytande makalösheter i storslagen natur.

Populärkulturella blinkningar

Jag är inte den enda som har en familjmedlem för vilken Anakin och Yoda är lika viktiga som fröken och storasyrran och vi är många, många vuxna som har samtida populärkultur som viktiga referenser.
Har jag har själv spritt Volkswagens reklamfilm ”The force”? Såklart jag har.
Dessutom spred jag naturligtvis bilden på ett gäng prelater och biskopar som efterföljdes av en annan mantelklädd person – Darth Vader (se ovan – bilden finns på flickr och är tagen av Karl Gunnarsson).

Kreativ höjd

Aldrig billigt. Aldrig enkelt. Få som får till det. Samtidigt finns det ingenting som garanterar att en dyr byrå levererar. I viralitet. Möjligen i produktion och i snygga Powerpoints. Som de både bör och ska leverera. Men som beställare kommer du inte ifrån att du själv måste förstå vad som driver människor att sprida, annars kommer du  aldrig att kunna stå som beställare av en riktigt lyckad viral kampanj. (Volkswagen lyckades. Old Spice lyckades. Men sedan….)

Vad har jag själv spritt?

Erato – de sjungande tjejerna som i ett kök, med svartvit grynig film trummar på keso-burkar och sjunger en Robyn-cover med stilig stämsång (naturligtvis finns det spoofs här också, komplett med purjo)
Darth Vader i gott sällskap
Liv Strömquists strip om kulturtanter
Diverse Berglin-strippar
Stockholmsnatt om memils och Sandhamn
…och mycket, mycket mer

Det tog några år…..

Det jag kommer att skriva om: sociala medier, finfina vardagsrecept, att bli tonåring, att träna, läseupplevelser och alla tokigheter som ryms i en nutida människas vardag.
Och om att skriva.
Och om Star Wars.
Kanske om Ursula K. LeGuin.
Om klassamhället.

Och så kommer jag att tipsa om riktigt bra bloggar.

Alla dessa tappade idéer och förlorade kommentarer

På väg till jobbet varje dag knakar det i huvudet av alla tankar och iakttagelser av extra spirituell karaktär. Jag luktar på morgonen (fettsugarbilen är absolut värst), lyssnar på morgonljuden (imorse lät det båthamn – men det var bara en flaggstångslina som slog mot…en flaggstång), tjuvlyssnar på samtal på spårvagnen (oj, vad de kan tuppa sig, männen från vår villaförort) och tittar med vidöppna ögon under hela vägen.

Och, pang bom, är allting borta när jag ska sätta mig vid datorn. Då ser jag bara solen ovanför hustaket, de oputsade fönstren, murgrönan som har dött men som fortfarande är dekorativ och orkidén som förhoppningvis ska blomma igen.

Trivialiteternas mästarinna blir jag. Istället för den nästa Dorothy Parker. Så kan det gå med stora ambitioner.

Då kan jag i alla fall lägga ut länkar till två inspirerande bloggar. Där skriver folk som fortfarande ha tankarna kvar i huvudet när de sätter sig vid tangentbordet.

Verifierad av MonsterInsights