När jag cyklade in till jobbet häromdagen fick jag sällskap med en grannfru. Före detta grannfru ska tilläggas. För drygt ett år sedan flyttade jag ifrån villagatan till det lokala centrumet. Vi har inte setts så mycket det senaste året. Men nu cyklade vi hänsynslöst i bredd och pratade oss igenom viktiga saker. Som stressjuka. Eftersom jag bestämde mig för att det var bättre att skämmas i offentligheten än i min egen inpyrda sjuksäng så skrev jag ganska tidigt i sjukdomsskedet om att jag gått in i väggen/blivit stressjuk/bränt ut mig. På bloggen som sedan skjuts ut både på Facebook, på Twitter och på LinkedIn.
Så hon visste och vi kunde direkt börja prata väsentligheter. Det är ju inte så att mina erfarenheter på något vis är väsensskilda från de som lever ett vanligt medelklassliv med barn, belånade bostäder och engagerande jobb. Många befinner sig i perioder nära gränsen för när stressen tar över både kropp och själ. De flesta klarar sig. En del av oss däckar.
Det vore bra om mina erfarenheter kunde vara till nytta för andra. Bara det att jag varit hyfsat öppenhjärtig har gjort att andra människor har öppnat sig gentemot mig. Vetskapen om att jag inte är ensam är makalöst läkande. Jag har fått ta del av andras berättelser och fått råd och tips om allt från hanteringen av myndighetskontakter till listor över ”att göra” och ”att inte göra”.
När jag nu antagit utmaningen #blogg100 har jag hittills sett att de inlägg jag skrivit som lästs mest är de som handlat om stressjuka. Så jag fortsätter mitt uppdrag, för det är så det känns. Uppdraget att förstå, berätta och sprida vidare.
Jamen är det inte liemannen som flåsar oss i nacken i spåret? Eller är det gamle Luthervi försöker brösta upp oss inför?
Ja, det är ju det här med duktigheten. ”No pain, no gain”. Belöna sig med något gott efter träningen. Känslan av att vara litet bättre än de andra som inte är röda i ansiktet och eftersvettas vid trefikat.
Lyckas vi inte få till magrutorna eller den fasta rumpan kan vi i alla fall känna oss duktiga. Sådär ”jag-har-läst-min-läxa-15-gånger”-duktig eller ”jag-tackade-i-alla-fall-nej-till-det-sjunde-glas-vinet”-duktig. Alltså, ”jag-vet-inte-om-det-är-någon-nytta-med-det-men-Luther-kanske-går-på-det”-duktig.
Jag ska försöka ta mig därifrån. Det är svårt som tusan att inse att det faktiskt är mitt liv, mitt välbefinnande, min hälsa, min kropp-som-ren-funktion det handlar om. Men det vore ju sorgligt om jag inte lärde mig något av att ha brakat in i väggen. Jag sprang ju rakt in i den, med Runkeeper som bästa kompis, springskorna på och cykeln redo. Att vid 52 års ålder inse att Luther inte är någon att luta sig mot när det blåser och att duktighetspoängen inte räknas någonstans, det är sent men inte för sent.
Nu lär jag om. Sakta men säkert. Hoppas jag.
Ps. Maria Sveland skrev om ”fascistyoga” och duktighet. Roligt och hemskt. Ds.
Jag köpte en kamera. En riktigt liten och enkel kamera. Den passar i fickan och verkar ganska tålig. Den är bara litet tjockare än mobiltelefonen. Kort sagt, jag kan ha med den överallt, alltid.
Vilket betyder att jag kan fånga dagarna på riktigt.
Jag kom ihåg att livet blir bättre när jag tar kort. Det påmindes jag om när jag såg Hans Gedda-utställningen. Hans lust och kärlek till fotografiet men framförallt till det fotografiska berättandet fick mig att inse att ”jag måste ha en kamera”. På samma sätt som ”jag måste ha penna och papper”.
Att Hans Gedda spelar i en totalt annan liga än jag är jag väldigt medveten om. Så se bilderna här ovan som en del av min berättelse. Inte mer.
När jag skriver det här har klippet visats nästan 50 miljoner gånger på Youtube. En formidabel viral succé som slår Volvos lastbilar och min egen favorit JCvD och hans episka split med en ponnylängd ungefär.
Det såg så bra ut. Men det var inte helt på riktigt. Dels stod det ett modeföretag bakom alltihop och dels var de som kysstes halvkändisar – modeller, barn-till-någon-megakändis, etablerade skådisar. Läs mer på Resumé .
Och som alltid kommer det spoofs. Hittills har jag sett en med hundar och en något mer ekivok som handlar om handtrallor.
Köpt sanningsägare
Mia Skäringer, den trevliga flickan med den folkliga dialekten och de trivsamma små bilringarna skrev att hon var trött på dieter och kroppsfixering. Det hon skrev var bra, det osade av ilska och trötthet över ideal vi blivit matade med men aldrig bett om. Men så var det kanske inte helt äkta det heller. Hon hade ju köpts av Proviva för att skriva om ett rimligt hälsomedvetande. Och då var det inte riktigt den där friska smaken av lingon som stannade i munnen längre utan den där lätt unkna eftersmaken av mango-Proviva som gick ut för några dagar sedan.
Jag är ambivalent. Hon har ju en publik som lyssnar, hon säger något vettigt, hon har fått en plattform att säga det ifrån. Men ändå. Litet mer transparens skulle inte vara fel.
Butikschef häller vatten på tiggare
En butikschef för Hemköp i Göteborg, närmare bestämt vid Stigbergstorget irriterade sig så pass på en tiggare som brukar sitta utanför butiken att han hällde vatten över tiggaren. Detta såg en man som skrev om det på Facebook. Och så drog en liten storm igång. Kommunikationschefen var nytillträdd och verkade bli tagen på sängen, så det tog ett bra tag innan den professionella mediehanteringen kickade in. Och då hade ju en del lapsusar redan gjorts. Men det verkar som om Hemköp har klarat sig ganska bra. På något sätt lyckades de med sin ”damage control” eller vad det nu heter.
Den självklara rörelseglädjen. När ingenting gör ont.
I kroppen ligger sorg. I musklerna ligger stress inbakad. Så har jag förstått det. De känslor som varit för stora eller som inte haft möjlighet att erkännas för sammanhanget inte har godtagit dem, de känslorna finns där i kroppen. Med åren bygger man sin kropp så att den tar omvägar runt det som gör ont. Med åren måste man tänka nytt kring träningen, alltså. Det finns en åldersfaktor som inte har att göra med det rent fysiska åldrandet utan också med det känslorna har utsatt kroppen för och hur kroppen har reagerat på det.
Nu försöker jag träna mig tillbaka till den glada kroppen. Den kropp som fungerar på alla sätt. Hittills har den nya träningen med PT Erling på WestnineFitness inneburit att mina fötter och händer inte längre är iskalla utan normaltempererade. Ett litet framsteg.
Hur tränar jag då? Återkommer i frågan när jag hittar orden för att beskriva träningen. En ledtråd är kroppskännedom. Och så andningen, förstås. Ojoj, så svårt.
Igår gick några från konstföreningen på jobbet och tittade på utställningen Hans Gedda och Mörkrets Mästare på Nationalmuseum@Konstakademien. En kvinna vid namn Marie visade och berättade. Hennes språk var otidsenligt och vackert. Alldeles exakt. Hon stakade sig inte en enda gång, hummade inte. Använde nästan ålderdomliga ordvändningar. Hon pratade vördnadsfullt om byggnaden, verksamheten och historien innan hon kom till själva utställningen. Då hade hon satt scenen – bilderna var ingenting att skratta åt, det fanns inte utrymme för slarv eller löje. Ironin var förpassad till livet utanför Konstakademiens väggar.
Jag blev helt tagen. Av bilder jag sett förut, många gånger. Och det berodde på Marie. Är berättelsen allt? Är sammanhanget, kontexten allt?
Efter visningen gick jag och handlade åksjukepiller, liktornsplåster och en kamera. Ganska nöjd med det.
Symboliken i den här bilden lämnar jag över till betraktaren att spekulera kring
Att få vara alldeles för mig själv, för att jag vill det, det är bland det bästa jag vet. Det känns outsägligt lyxigt, närapå förbjudet. ”När jag vill det”. Det var egentligen det viktiga.
Ensamheten är så orättvist fördelad. Bland människor och under en livstid. Det finns så många människor som känner sig ensamma, övergivna, utanför. Det finns så många människor som håller på att explodera för att de aldrig får vara ensamma. Jag har varit i båda lägren. Just nu simmar jag ut och in ur ensamheten. Varannan vecka lever jag i ett sammanhang med mina barn med matlagning och läxor och samtal och småbråk och litet tjat och många kramar och varannan vecka kan jag hämningslöst ägna mig åt det som faller mig in (de timmar när jag inte jobbar, förstås). Ibland betyder det att jag vill umgås med andra människor, ibland betyder det att jag vill sitta alldeles för mig själv och läsa eller titta på Netflix eller skriva eller bara dricka te och äta glass.
Jag skulle vela dela med mig litet av min njutbara ensamhet till mig själv som småbarnsmamma eller till någon annan som inte har en minut för sig själv. Och sätta in litet av barnveckornas intensitet på gemenskapskontot så jag kan ta ut litet av den känslan av sammanhang när barnen har blivit stora, när jag bara behövs som närvaro och förankring.
Häromdagen ondgjorde jag mig över den polariserade debatten kring tv-spel och skola. Där jag naturligtvis intagit en på det hela taget inte särskilt nyanserad ställning. Jag tycker mer om tv-spel än läxtragglande. Eftersom jag fortfarande kommer ihåg min skolgång (jag har väldigt bra minne) och all den plågsamma tråkighet den innebar för att inte tala om känslan av meningslöshet som inte har blivit mindre med åren. Jag lärde mig engelska genom att läsa, böcker som ”The Diary of a Rock’n’Roll Star” av Ian Hunter och ”Scruples” av Judith Krantz. Historia lärde jag mig först när jag läste ekonomisk historia på universitetet, innan dess hade ingen lärare lyckats göra ämnet så spännande att det faktiskt fastnade. Svenska har jag lärt mig för jag har läst, läst och läst och skrivit, skrivit och skrivit. De höga betyg jag skaffade mig har jag aldrig använt. Så. Jag borde satsat mer på den sociala biten under skoltiden. Men. Det var ju inte mig det skulle handla om. Det skulle handla om nutid.
Överväldigad av dåligt samvete skulle jag slita Pojken (11 år) från skärmen häromkvällen. Nu var det den mellanstora skärmen (datorn) han satt vid, absorberad. Det var dags att plugga engelska glosor. Men så tittade jag faktiskt på vad jag skulle slita honom ifrån. Och då insåg jag att han var mer betjänt inför framtiden att sitta kvar och titta än att gå till Glosmästaren och traggla glosor som ”block of flats” och ”bagpipes”. Det här var vad han tittade på:
Om inte betygen vore så förbenat viktiga nu för tiden så skulle jag låta honom sitta kvar vid Youtube. Jag skulle sitta med honom litet nu och då för att prata om vad han tittar på, få ta del av hans värld. Men jag inser att tids nog måste han lära sig ett märkligt uttryck för hyreshus och vad säckpipa heter på engelska. Mina känslor inför detta är delade.
Och den är så god. Dessutom alla rätt på nyttighetsskalan också. I original kommer receptet från Sanna Ehdins och Malin Söderströms kokbok ”Kokkonst för den självläkande människan”
Som barn var jag stark. Tydligen. Så kom skolgympan och tonåren och kroppsfixering och resten av livet har jag kämpat mot känslan av kroppslig svaghet.
När jag skriver träningsdagbok så tänker jag på två sätt:
1. Det blir visst en hel del rörelse. Vad bra. Skönt att snön är borta så att jag kan cykla, då funkar det med träningen i vardagen.
2. Jojo. Det verkar ju bra. MEN, du sitter ju annars HELA dagarna. Förutom utflykter till kaffemaskinen och toaletten. Eftersom den mänskliga kroppen är gjord för att röra på sig så går det inte att kompensera en stillasittande tillvaro med några ynka kilometer på en cykel.
Så. Hyfsat bra eller det blir aldrig tillräckligt? Vet inte. Just nu mår jag bra, så jag är i alla fall på rätt spår. Måluppfyllnad? Kommer längst ner i inlägget. Här är redovisningen:
Söndag: två skogspromenader á 4 km. Den ena fick jag med mig Aktivisten och Pojken på – då kände jag mig som en duktig förälder. Jag slet dem från skärmarna!
Måndag: cyklade till och från jobbet. Fy tusan vad tungt det var! Dubbdäcken är hemska. Med dem och min vinterform så tar det en kvart längre att cykla till jobbet än när jag är i sommarformen. Det blir 26 km på en dag när jag cyklar både fram och tillbaka.
Tisdag: träning med PT Erling på Westnine Fitness i Solna. Tidig morgon. Jag går där varannan vecka för det är bara så ofta som det funkar. Kroppen och själen håller på att lära om. Det är en intressant och inte alltid behaglig process. Övningar med små rörelser som syftar till balans. Och styrka. Jag kommer att återkomma mycket till den här träningen. Än så länge har jag inte mycket ord att använda, det här är definitivt inte en intellektuell satsning. Och då är jag utan ledtrådar – huvudet och orden är ju mina verktyg!
Onsdag: cyklade till och från jobbet. Helt underbart trots att det tog lång tid. Tankarna flög ut från huvudet och tog stora cirklar medan jag svischade fram. Som vanligt luktade det hästbajs litet här och där på Östermalm (uppe vid Livgardet (?) och så nere vid Hovstallet, såklart).
Torsdag: gruppträning på jobbet på lunchen. Styrkepass med egna kroppen. Enminutersövningar i block om fyra. 30 sekunders pulsträning. Var det någon vila sedan? Och var det i två omgångar vi körde allt? Kan inte riktigt berätta – det var sjukt jobbigt. Ansiktsfärgen la sig inte på flera timmar och jag kunde inte äta förrän framåt kvällningen.
Fredag: Träningsvärk i rumpan och låren. Jag försöker komma ihåg att jag ska stå upp vid skrivbordet ibland. Det är ju inte bristen på träning som tillslut kommer att ta kål på västerlänningarna, det är att vi sitter och sitter och sitter. Jag är en av dem. Jag har förstått att det är svårt att kompensera ett stillasittande kontorsarbete på heltid med litet pliktskyldig träning ett par gånger i veckan. Vi sitter ihjäl oss. Så enkelt är det. Men jag promenerade litet på lunchen och sedan bort mot Söder efter jobbet.
Lördag: Promenerade i skogen 9.5 km. Vid 8.2 började det bli jobbigt, jag kände hur ryggen och magen inte höll upp mig längre, att jag dunsade allt hårdare på fötterna, axlarna krummade sig. Gråväder men ändå en upplevelse av annalkande vår. Det var stilla, allt var gråbrunt, beige och grått.
Söndag: Tänkte att jag skulle satsa på vila och meditation. Gick sådär. Mediterade 20 minuter men bloggade och Facebookade alldeles för mycket. Tog en lugn promenad i skogen, vanliga rundan på 4.2 km. Stilla, alldeles innan det började skymma. Försökte känna in kroppen, försökte se till så att axlarna inte åkte upp mot öronen.
Måndag: Cykelpendling igen.
Tisdag: Cykelpendling samt cirkelträning på lunchen med kollegorna. Alltid lika roligt med lunchträningen – träffar människor från andra avdelningar, hinner lära känna på ett annat sätt än vid mötesbordet och så är det ju det faktum att vi faktiskt svettas ihop och är nakna ihop (i omklädningsrummet, alltså, vi är ett präktigt litet försäkringsbolag utan skandaler. Nota bene!), då blir vi människor för varandra och inte bara funktioner.
Onsdag: Cykelpendling. Dessa eländiga dubbdäck. Får jag inte ta av dem snart? Och den tjutande frambromsen – jag måste göra något åt den. Men på vägen hem (det tar ju en timme nästan med de eländiga däcken) sjöng koltrasten tre gånger. På olika ställen. Och det var ljust när jag cyklade hem. Dagsljust. Inte skymning.
Torsdag: Helt träningsfri dag. Buss och tunnelbana. Finlunch på Gondolen för att fira nya hemsidan www.dina.se. Tårta till fikat för att fira nya hemsidan www.dina.se. Fest på kvällen för att fira nya hemsidan www.dina.se. Rörelseabstinens? Tja inte så mycket, jag njöt av allt det goda, av att fira med kollegorna och av solen.
Fredag: Cykelpendling och nu börjar jag njuta. Tankarna löper lätt, jag cyklar genom så vackra delar av förorten och staden (så mycket vatten, så många öppna vyer), det är inte trångt på cykelbanorna ännu. Jag löser världsproblemen och får ibland idéer på middagsmat (det är det riktigt svåra). Jag tränade en kort stund på lunchen – stillsamma övningar för att hitta kroppen och så försöker jag lära mig att andas rätt. Det är SVÅRT!
Lördag: cyklade fram och tillbaka till vårt lilla förstadscentrum. Det var allt i rörelseväg förutom promenad till förpackningsåtervinningen och närmaste affären.
Och hur förhåller sig jag och träningsresultaten till målen?
Nix. Inte nere i spagat än. Höger baklår är stelt och vänstra lårets insida som varit kort och stumt i många år blir inte bättre.
Har inte testat att springa ännu.
Själen och kroppen är hyfsat glada.
Falukorven och gäddhänget är konstanta, men ångesten över dem håller sig på mattan.
