Issadissas blogg - Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Vi måste prata om skor #blogg100 dag 8

Ja, hon är snygg. Men det är skorna du ska titta på! Röda sulor – Christian Louboutin. Vi pratar många, många tusenlappar. Men det är inte väsentligt just nu – jag har två trådar att nysta i: att damskorna spelar en väldigt viktig roll i ”Suits” och att det är väldigt svårt att gå i 12-cm-klackar.

Jag slukade de två första säsongerna av ”Suits”. Vi pratar datorn innan sängdags, mobilen på bussen och stor-TV:n till frukost. Och jag blev mer och mer besatt av skor. Och klackar. Egentligen borde jag väl undra vad Harvey Specter har i håret och var han köper sina tredelade kostymer, men det är rumporna, midjorna, de ganska långa kjolarna och skorna med dessa magnifika klackar som helt fångade mig och tankarna. Medan jag nu väntar på tredje säsongen så får jag hålla tillgodo med säsong två av ”House of Cards” (å, fy, vad alla är beräknande och elaka! Eller är det – verkligheten?!?). Men nej. Damskor spelar alls inte samma roll där. De syns inte ens! Så nu lider jag av sko-abstinens. Och hamnar i skotankar.

Jag går hyfsat bra i högklackat. Men 12 centimeter-klackar skulle jag aldrig klara. När jag var ungdom var 12 cm-klackar bara något som fanns på skor som såldes på Soho Sexshop på Birger Jarlsgatan (inte långt från där Georg Jensen, Gucci och Nathalie Shuterman ligger nu) och liknande affärer. Så jag frågar mig om skorna nuförtiden är bättre slöjdade eller om det egentligen, fast jag har missat det, ingår i varje kvinnas utbildning att lära sig gå i skyhöga skor?

Jacques Tati gjorde ett fint inpass om kvinnokläder i ”Mon Oncle”:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=YdCSijdyI6E&w=420&h=315]
Och, de som är bäst på att röra sig i väldigt höga klackar är inte kvinnorna i ”Suits”, det är franska män:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=yk3iAyrQqUI&w=560&h=315]
Jag undrar om Tina Turner borde ta lektioner av Yannis Marshall. För hon knäar ganska rejält i sina 8-, högst 9-cm-klackar. Fast hon har ju knäat sig ända in i popkulturhistorien, så hon kanske inte måste ta lektioner.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Bytupog9cBQ&w=420&h=315]
Till sist den man som för 35 år sedan dansade in i mitt hjärta på skyhöga klackar:

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=bc80tFJpTuo&w=560&h=315]

OCH NU FÅR DET VARA SLUTPRATAT OM SKOR.

Mina samlade bloggposter om stressjuka #blogg100 dag 7

Det började i juli 2013. Jag kunde inte gå upp ur sängen. Jag sov och sov och när jag inte sov så satt jag i soffan och tittade på ”Breaking Bad” på Netflix. Så sov jag litet igen. Jag hade ingen kraft. Jag skämdes som en hund, jag trodde att jag borde kunna. Men ”borde kunna” hade jag testat länge nog när jag egentligen borde ha vilat och reflekterat. Jag körde över mig själv och ignorerade alla signaler. Så tillslut stängde kroppen ner.

Jag fick hjälp. Jag tog hjälp. Jag försökte och försöker fortfarande förstå. Något jag i alla fall insett är att stressjuka är en livsstilssjukdom. Och att det inte går att gå tillbaka till hur man levde sitt liv före sjukdomen tog en i sitt grepp. För om man går tillbaka kommer sjukdomen tillbaka. Antagligen. Så det handlar om att vända på alla stenar, ifrågasätta det mesta, granska gamla ”sanningar” och sluta agera automatiskt.

Här är bloggposterna: Ett Två Tre Fyra Fem Sex Sju Åtta Nio Tio Elva Tolv Tretton Fjorton Femton Sexton Sjutton Arton Nitton…. Äsch, nu orkar jag inte räkna upp dem. Välj ”Stress” som kategori så dyker de upp. ”Återhämtning” och ”Utmattningssyndrom” ger liknande resultat.

Utmattningssyndrom – en sjukdom? #blogg100 dag 6

Som gammal bildredaktör med stora ambitioner så ogillar jag i högsta grad bilder som säger väldigt samma sak som texten. Men. Ibland förlåter jag mig själv.

Jag är fortfarande sjukskriven till en viss del. Och jag fortsätter att fundera över ordet SJUK. Särskilt i förhållande till vad jag har varit med om och rent allmänt i förhållande till tillståndet ”utmattningssyndrom”. Som jag tidigare skrivit så är ju diagnosen inget som gör att det finns ett självklart piller att ta. Eller ens en självklar behandling.

Resultatet, uttrycken liknar varandra hos oss ”sjuka”: den totala tröttheten, stresskänsligheten, känsligheten för ljus, ljud, beröring, koncentrationssvårigheterna. Men hur vi kommit dit kan se väldigt olika ut. Vi kan ha haft roliga, tråkiga eller inte jobb, vi kan ha stora, små eller inga barn alls, vi kan leva i krisande, stabila, lyckliga eller inga förhållanden alls. Och så vidare.

Är det en sjukdom eller bör jag (vi) se utmattningssyndrom som en kris? Inte som en reaktion på en kris. Utan som en kris. En stark signal om ett behov av utvärdering och omorientering. Utvärdering av det levda livet hittills med alla ingående aspekter och omorientering eftersom det gamla sättet att leva livet på inte funkade i längden. Och då menar jag verkligen ALLA aspekter: jobbet, relationerna, kroppen, vardagen, maten, föreställningarna om livet, vilan, eftertanken eller brist på den.

Jag tror bestämt att det är dags för litet klassisk litteratur:

”På mitten av vår levnadsväg det hände
att skrämd jag fann mig i en dunkel skog,
där jag ej mera rätta vägen kände.
Hur svårt att ge en skildring tydlig nog
att skogens ödslighet i ord förklara!
Jag känner än den skräck som mig betog.
Ej mycket bittrare kan döden vara.”

Dante ”Den gudomliga komedien”

Ps. Jag har skrivit mycket om utmattningssyndrom och stressjuka. Jag kommer att återkomma till ämnet. Ds

Mål för träningen? #blogg100 dag 5

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=M7FIvfx5J10&w=560&h=315]

Jag började känna ett ökande behov av att sätta upp mål för min träning. Nu när jag äntligen är fysiskt på banan igen efter ett halvår med smack-in-i-väggen, sjukskrivning och infasning i arbete igen.

Mina mål tidigare (de senaste trettio åren) har varit enkla:

1. bli snyggare (hur pinsamt är det inte…..)

2. kunna äta så mycket jag vill utan att gå upp i vikt

3. bli stark så att jag inte tillhör våpkategorin

Ganska oprecisa mål, måste jag säga. Det där med ”snyggare” är ju dessutom en fråga om tycke och smak och vem som skulle vara domare där……

Så. Dags för mätbara mål. Sporrande mål. Realistiska mål.

1. kunna gå ner i spagat (igen). Inte split, det vore inte realistiskt. Tyvärr. Det är bara att inse, jag kommer aldrig att gå ner i split. Aldrig.

2. kunna springa 5 kilometer utan att stanna

3. inte få ont i kroppen (eller för den del själen) av kontorsjobbet

4. om jag inte får bort falukorven på magen och det lätta gäddhänget att jag då själsligen kan leva med dem – slippa kroppsnoja och kroppspanik, helt enkelt.

Hur ska jag uppnå det här? Är det dags att börja träna medvetet? Hittills under åren har jag ägnat mig åt den träning livet har givit mig möjlighet till och den som varit lättast åtkomlig. Så kommer det kanske att fortsätta vara till en del, men nu har jag i alla fall satt upp mål. Kan jag nå målen enbart med hjälp av träning? Nej, såklart inte.

Vissa dagar kommer det här att gå finfint. Andra dagar och veckor kommer jag att åka på bakslag. Jag ska försöka vara så ärlig jag bara orkar vara. Jag är 52 år, jag hatade gympan i skolan, jag är av uppfattningen att allt i livet blir både vackrare och lättare med en kopp kaffe (utomhus) eller te (inomhus) i handen och då är det gott med något till, jag tror att tankarna mår bra av det repetitiva dunsandet av skosulor i promenadtakt, jag är både väldigt bekväm och blir alldeles rastlös av att sitta stilla, jag dansade mycket som tonåring samtidigt som jag egentligen mest läste och drack te, upptäckte yoga för 15 år sedan, har styrketränat med maskiner i perioder med långa mellanrum sedan jag var drygt tjugo, cykelpendlar till jobbet (2.5 mil om dagen) när det inte är snö eller har något annat att skylla på. Jag ogillar blodsmak i munnen men tycker det är skönt att svettas. Ibland i livet har jag haft långa perioder utan träning alls, som i somras och höstas då jag låg för ankar på grund av utmattningssyndrom. Kort sagt, jag tror jag inte är helt ovanlig.

Ps. Jag vet att mål 1 är ganska fånigt. Men det är så påtagligt mätbart, så jag låter det vara kvar. Ds.

Ektoplasma, stön och järnfilsspån #blogg100 dag 4

Jag har inte blivit fysiskt spökberörd. Tur det, då skulle någon del av kroppen sakta blåfärgas och kanske trilla av. Men jag blev alldeles förtjust i det spökinvaderade Storbritannien där de tre unga kollegorna i Lockwood & co jagar spöken och försöker hålla konkursen stången.

Trots all isande fasa och skärande, ohörbara skrik så puttrar ”Den skrikande trappan” av samma trevlighet som jag kommer ihåg från min barndoms läsande av Edith Nesbits klassiker och, naturligtvis, Fem-böckerna. Det har förstås att göra med att teet spelar en viktig roll, precis som det sig bör. Teet och så förstås vänskapen som växer fram mellan de tre; Lockwood själv (den långe, ståtlige), George (den något trindare med glasögon) och Lucy i leggings och kängor som har särskilt utvecklad känslighet.

Jonathan Stroud som har skrivit om de tre och deras företag har utlovat fler böcker i samma serie. Jag ser fram emot dem. Nu ska jag sätta boken i händerna på Aktivisten och Pojken, får se vad de tycker. De är ju mer i målgruppen än jag.

Pisapaniken, TV-spel och ett handslag #blogg100 dag 3

”– Vi vill ha ett handslag med alla föräldrar.”

Sa Tobias Tobé, talesman i skolfrågor hos Moderaterna. Det gällde TV-spelande. Som nu har utsetts till det fenomen som slutligen kommer att ta kål på den västerländska civilisationen (eller i alla fall den svenska skolungdomen och därmed vår hela framtid som nation).

Jaja. Och när jag var ungdom var det videovåldet som skulle brutalisera hela samhället och störta oss i fördärvet. Innan dess var det rock’n’roll och dessförinnan var det jazzen.

Och nu ställs alltså TV-spelandet (och jag antar att Tobias Tobé och alla andra då inte undantar spelande på dator och i mobil och på platta) mot läxläsandet. Om bara alla föräldrar kunde slita sina barn (och sig själva?) från spelandet och få dem att traggla engelska glosor, 10-kamraterna och pluttifikationstabellen så skulle vi inte behöva skämmas som nation när resultaten av Pisa-studien kommer.

MEN. I kräng- och påverkansbranschen, särskilt i den digitala delen som jag jobbar i så har det de senaste tre åren pratats mycket om ”gamification”. Kan vi få människor att hänga på oss som varumärke/organisation/produkt genom att vi talar till deras spellust så kan vi påverka dem att gilla vårt varumärke/organisation/produkt. (En hyfsat bra artikel hittar du här)

Har du varit uppe i Vemdalen, Trysil, Åre eller Sälen på sistone? Har du laddat ner MySkiStar? Då har du gått på Skistars gamification-idé.

Tillbaka till skolan. Vad ser vi av gamification där? Borde inte det vara det första stället man testar sådana idéer? Målgruppen är väl definierad, den behöver inte vänjas vid ett nytt beteende, den består av redan upplärda och frälsta. (Inte alls som när du som digital kommunikatör ska få en medelålders organisation eller målgrupp att göra som du tycker). Men nej. Vill inte skolan möta eleverna där de befinner sig? Skulle inte inlärningen gå så mycket bättre?

Nu lär sig spelande barn en massa engelska. Kanske inte alltid den turistengelska läromedelsförfattarna tror att de behöver och kanske inte alltid med den accent lärarna i skolan tycker är prydlig, men ändå. De lär sig skämta på engelska, de lär sig svära på engelska, de lär sig tysk och rysk brytning. De umgås med engelskan. Den blir en naturlig del av tillvaron, ytterligare ett sätt att kommunicera på.

Och så ska vi inte prata om vad de som spelar Minecraft lär sig om kreativitet och samarbete.

Äsch, det finns redan några som skrivit så bra om det här, så läs Mymlans ledare och Måns Jonassons utmärkta artikel.

Så kan man ju i all stillhet fråga sig varför det mesta som har med skolan och digital kommunikation att göra känns gammalt, dåligt och okunnigt upphandlat. De konsulter som har specialiserat sig på tjänster till svenska skolväsendet gör sig nog ganska bra med pengar utan att behöva jobba ihjäl sig.

Ljuset. Ljuset. #blogg100 dag 2

Ljuset en sommareftermiddag på Ölands östra kust

Ljuset en sommarkväll på Alvaret på Öland efter en regnig dag

sommar2010 237 — Ljuset, det starka, vid Normandies kust i juli

sommar2010 494 — Ljuset, det obarmhärtiga en stekhet dag i Ruhrområdet i Tyskland

vindalsö_höst 002 — Ljuset en septemberkväll vid Vindalsö i Stockholms skärgård

vindalsö_höst 003 — Ljuset en septembermorgon på Vindalsö i yttre skärgården

Startskottet! #blogg100 dag 1

I hundra dagar ska jag utgjuta mig. Varje dag ska publicera något. Av värde. Något jag vill dela med mig av, få reaktioner på, lufta, hänga ut, för påseende.

Idag är dag 1. Det betyder att det är 99 dagar kvar. Intressant. Fast jag har ju gjort det här en gång tidigare. Jag tycker ju om att skriva. Jag gillar att trycka på publicera-knappen och se vad som händer.

Då kör vi.

Snart är det vår! #blogg100

Men innan vitsippsbackarna doftar och ljuset släpar så där gult och vackert så är det dags för #blogg100 igen. Den första mars kör jag och ett antal andra bloggare igång med att blogga varje dag i 100 dagar. Målgång några dagar in i juni alltså.

Vad jag gör nu är helt enkelt en påa, en liten trailer, en teaser. Jag kommer att skriva om zombies, om utmattningssyndrom, om böcker, om sociala medier. Några recept kommer jag att lägga ut och en del bilder, både fina och fula. Ska jag skriva om träning? Kanske det. Får jag vara arg ibland eller ska jag bara vara snäll?

Vad tycker du? Nu finns chansen att påverka. Om du orkar.

23 dagar kvar.

Zlatan, svenska soldater dansar och mera fittstim – veckan i vinklat sammandrag

Är det jag eller sociala medievärlden som varit mindre energisk den här veckan? Zlatan och Volvo drog ju igång veckan på ett hyggligt intressant sätt. Men filmen var ju ett sådant hiskligt testosteronstint pekoral så den gick ju inte att ta på allvar. Vilken tur för Volvo och reklambyrån att de betalat Zlatan enorma pengar och att någon läckte om det så att energinivån kunde hållas uppe. Hyfsat. Men det var ju litet lamt att diskussionerna sedan kom att handla om var kronhjorten var filmad och om Zlatan badat isvak på riktigt. Rasism- och anti-rasism-pajkastandet blev det inte mycket med heller.

Då var ju de svenska pojkarna i Afghanistan mycket roligare.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=cbLwmUdee64&w=560&h=315]

Håhåjaja. Och Belinda Olsson fortsatte sin korkade rundvandring i samtiden. Jag behöver inte försöka uttrycka mig bättre än så, för som tur är finns det andra som tänkt och formulerat sig bättre. Läs krönikan ”Belinda Olsson, du har blivit en gubbe” från ETC.

För den som vill bli upplyft och känna sig stridbar kan jag rekommendera sajten feministapparel.com och särskilt deras kondomförpackning. En smart, snygg, självklar lösning.