Jag är inte ensam, visade det sig

DSC_0452
En morgon i juni. Den dagen kände jag för första gången att stressen höll på att ta mig i besittning.

Jag skrev om att jag blivit utmattad bortom den vanliga tröttheten. Jag skrev så att fler än jag och mina närmaste kunde läsa. Då fick jag veta att jag inte är ensam. ”Jag med” skrev någon. ”Jag har också varit där” skrev en annan. ”När jag var där var det bästa för mig att….” skickade en tredje.

Hittills bara kvinnor. Nu har jag ju läst mig till att majoriteten som drabbas av utmattningssyndrom är kvinnor. Siffran verkar ligga kring 60-65 procent. Men då är det ändå en hel del män också. Men än så länge har dock ingen man i bekantskapskretsen klivit fram.

Jag har alltså många samtal på gång. Jag försöker samla på mig kunskap. Men så har jag träffat på ett riktigt stolpskott till doktor – honom fick jag berätta för vad jag trodde var bäst för mig. Men HR-avdelningen på jobbet har koll – tackochlov för det.
Som alltid när man har med vården att göra är det bäst att vara frisk och drivande för annars är det risk att man får ett slapphänt och rutinmässigt omhändertagande. Därför är det bäst att läsa på och att prata med andra om hur deras tillfrisknande har gått till.

Jag funderar ju mycket på vad som definierar ”frisk”.
När kommer jag att vara o-sjuk?
Ska jag trivas med precis allt i livet?
Ska jag aldrig känna stress?
Eller hur ska det vara för att jag ska veta att nu, NU är jag återhämtad?
Jag hittade i en rapport följande:

”Behandlingsmål 

  • En patient som har återhämtat krafterna fysiskt och psykiskt och som har kunskap om sin sjukdom och tillit till sin förmåga
  • En patient som har återgått i arbete i tidigare omfattning men med en rimligare belastning såväl på arbetet som privat”

Det kanske jag kan uppnå.
Jag är inte ensam. Det finns sådana som jag kan känna igen mig i som varit där jag är nu. Och som kommit tillbaka till ett normalt liv, men med litet mer eftertanke och vidare perspektiv. Andra som är på samma resa som jag, vi som inte kommit fram ännu, vi som försöker tyda kartan och ta oss framåt.

Vill du veta mer om utmattningssyndrom, stress och behandling av stressrelaterade besvär gå till Stressmottagningens hemsida.

Det här med Finland – nära och långt borta

finland
Vacker solnedgång, granar och vatten.

Jag har varit i Monika Fagerholm-land. Typ. I finska skärgården utanför Helsingfors. Nu tror jag att hennes böcker utspelar sig på västra sidan av Helsingfors-skärgården och jag var på östra. Men jag föreställer mig att omgivningarna påminner om varandra.

För. Hela upplägget var ju påtagligt likt Sverige. Björkar, granar, tallar, lingonris, blåbärsris och vattenspeglar. Blå himmel, färgstarka septemberlöv och vita moln. Grusvägar som vindlar in i skogen. Som ”hemma”, var nu det är.

Men. Så skulle vi handla mat. Och då insåg jag att vi lika gärna hade kunnat vara i Istanbul eller Ulan Bator. Jag fattade ingenting. Varumärkena var helt okända och språket gav inte en enda ledtråd. I de flesta europeiska länder har jag ledsyn, jag kan gissa mig till innehåll genom litet kunskaper i spanska, franska, tyska och engelska. Men finska – inga ledtrådar! Jag fick gå på utseende. Vilket också visade sig svårt eftersom varumärkena var helt nya. Och förpackningsdesignestetiken kändes annorlunda.

Vilken tur att jag tillslut hamnade framför godishyllan. Fazer, Haribo och Malaco. Tutti Frutti, Gott & Blandat, Piratos. Hemma!

Jag återkommer till Finland eftersom jag sedan läste en roman av Kjell Westö som heter ”Lang”. Den fanns i bostadsrättsföreningens gemensamma bibliotek och verkade som menad för mig när jag kom från Finlandsfärjan med en kasse full med godis, en Mumin-mugg och en Marimekko-mugg.

När det vände (Varning för total präktighetschock!)

DSC_0465
I love the smell of kokkaffe in the morning.
It smells like….like….scoutläger

Jo. Då hade jag alltså lagt mig i sängen och sovit i tio dagar. För trött för att göra någonting. Men jag hade ju planerat att göra saker med barnen och det gick inte att ställa in. Då hade jag skämts och våndats och inte kunnat leva med mig själv. En av de sakerna vi skulle göra ihop var att åka på scoutläger. Jag hade anmält mig som ledare/funktionär. Det ena barnet skulle segla till lägret och  komma dit i mitten av lägerveckan, det andra barnet skulle vara där hela veckan.

Hur skulle detta gå?

Jag förvarnade mina ledarkompisar om att jag inte var i prima form, men min närvaro och insats var ändå välkomna.

Men ändå. Tänk om jag skulle bryta ihop eller svimma eller bara bli liggande i tältet.

Det märkliga var att den veckan var precis vad jag behövde. Förutom sådant som kokkaffe på morgonen, överdoser av frisk luft, dagliga morgondopp från brygga i Stockholms skärgård, mat på bestämda tider och en massa barnenergi (gladenergi, ledsenenergi, stökenergi, hemlängtanenergi, allmän livsglädje) så var det arbete jag utförde och på vilket sätt det gjordes och hur jag kände tillfredsställelse över det som stakade ut vägen tillbaka från utmattningen.

Varje kväll planerade vi nästa dag. Mellan 80 och 110 personer skulle bygga, samarbeta, äta, ha roligt, uppleva tillsammans. Det skulle lagas mat, diskas, tömmas dass, seglas, hämtas och värmas vatten (mängder), pysslas, tändas lyktor och lägerbål, byggas utsiktstorn, karusell och gunga. Och till varje aktivitet krävdes det frivilliga insatser. Det blev en del kökstjänst för min del.

Vad var det som var läkande? Naturligtvis att jag faktiskt var till nytta, jag kunde arbeta och jag kunde utföra något meningsfullt. Men om jag ska försöka vara litet mer analytisk – vad var det specifikt i hur ”arbetslivet” på lägret organiserades som gjorde att det var början på vägen tillbaka? Jag tror att några av svaren finns här:

  • Arbetsuppgifterna var väl definierade.
  • Målen var solklara.
  • Vi arbetade i grupp med ständig kommunikation för att tillsammans nå målet.
  • När målet var nått (exempelvis 110 personer mätta och belåtna, disken färdig) var det dags för paus, vila och nöjdhet.
  • Återkopplingen var tydlig och omedelbar.
  • Återkopplingen var också direkt kopplad till arbetsinsatsen.
DSC_0609
Inte alla, men nästan.

No-bean chili

chili
Chili utan bönor och med tillbehör.

Jag har alltid gillat köttgrytor med sönderfallande kött. I motsats till grytor där köttet är segt och fullt av sådant jag inte klarar av – senor, fett, hinnor. Sådant där som har läskig konsistens.  Så var vi på Texas Longhorn och fick no-bean chili till förrättsnachochipsen.  Sedan dess har jag tänkt att försöka mig på att göra en riktigt bra chili.

Jag är inte helt klar med receptet, men jag har kommit fram till vad som är absolut nödvändiga ingredienser i alla fall. Samt vilka handhavanden som är absolut nödvändiga för ett smakligt resultat.

Ingredienser

1-1.5 kg högrev eller fransyska i bitar (2*2 cm ungefär)

2 gula lökar

6-10 vitlöksklyftor

1/2 – 1 paket bacon

1/2 liter öl

Hetta genom chilipulver och/eller chilifrukter

Spiskummin (viktig krydda!)

Oregano

Syra genom tillexempel rödvinsvinäger (jag hade i ett par matskedar)

Röksmak genom chipotle eller Texas Smokehouse Steak Sauce (jag använde såsen – en matsked ungefär)

Litet sötma genom honung exempelvis (en matsked på sin höjd)

Salt och/eller buljongtärning

De viktiga handhavandena

Låt löken och vitlöken bli genomskinliga och mjuka i smör och olivolja och tillsammans med baconet som du klippt i små bitar

Bryn köttbitarna, inte för många åt gången

Lägg köttet och lök- och baconfräset i en gryta. Häll på öl och vatten så att köttet täcks. Krydda, litet varsamt till att börja med.

Låt koka så länge du har tålamod. Och så litet till.

Tryck sönder köttet mot grytkanten om det inte fallit sönder av sig själv. Smaka av. Balansera smakerna.

Servera med guacamole (och jag hävdar med bestämdhet att mejeriprodukter INTE har att göra i guacamole men alla blir saliga på sitt sätt), tortillachips och/eller mjuka tortillas, hackad tomat, hackad rödlök, hackad gurka. Och gräddfil eller liknande.

I ett recept jag hittade på nätet ingick ett helrör tequila. Den vätskan skulle dock inte i själva grytan utan bara i kocken. Hm.

Kan man sjukskriva sig från livet?

DSC_0247
Litet vemodigt sådär. Minns den doftande försommaren.

 

Nej. Det går ju inte. Att sjukskriva sig från livet. Om inte annat så måste man ju i alla fall handla och laga mat. Men till och med det var väldigt svårt då i somras när jag plötsligt inte kunde någonting nästan.

Jag kunde ju inte sjukskriva mig från barnen. Jag är ju fortfarande mamma, just det kan jag inte sjukskriva mig från. Men de hade en mamma som sov längre än dem och de fick äta en del färdiglagat. Tur att det var sommarlov, för om några läxor hade jag inte orkat tjata.

Och när är jag då frisk? Är det när jag har så mycket ork att jag kan gå till jobbet men sedan inte orkar med att vara mamma? Eller ska jag först kunna vara en OK förälder innan jag börjar jobba ordentligt? Bör jag också först vara en människa som tar hand om sig själv, sin själ, sin kropp, sina närmaste och sina vänner och gör det med glädje innan jag börjar jobba ordentligt? Nej, så långt kan vi inte gå. Tänk om alla människor tänkte så, då skulle ju ingen jobba. Eller?

Hur pass ska man ”restaurera” sig som människa innan det är dags att ge sig in i vardagsturbulensen igen?

 

 

 

Författarens eller översättarens fel?

fulaflugan
Det var en trevlig frukost men egentligen en hiskelig läsupplevelse

Jag har läst ”Flyg fula fluga” av Patricia Cornwell. Utgiven på Norstedts förlag. Översatt av Manni Kössler.
Jag borde inte ha läst den. Jag blev så upprörd.

Frågor:

När översättaren ställs inför allmänt uselt språk, ska hen då förbättra det?

När översättaren ställs inför typiska amerikanska företeelser, ska då hen försöka hitta svenska motsvarigheter eller låta sammanhanget bli alldeles oförståeligt?

Exempel på meningar och stycken som är kryptiska och/eller helt oförståeliga och/eller helt oläsbara med avseende på rytm, flöde och ordval:

”Den där sista gubben fick verkligen en huvudvärk med glass”. Jag antar att det är ordet brainfreeze som ställt till det.

”Lucy avslutar aldrig det hon sällan påbörjar”.  Förlåt, vad menas?

”…betraktar [..] Marino som packar en stor islåda med öl, kallskuret….” Vad är en islåda? Jag vet vad en kylbox är, men inte en islåda. Rättstavningsprogrammet har heller inte hört talas om ordet. Kanske ska testa det på Wordfeud?

”…väggarna var av gips som behandlats för att se äldre ut..” I min värld är gipsväggar något som är praktiskt för de är lätta att tapetsera eller måla och det är lätt att borra i dem. Jag tror inte att det ens i USA är fashionabelt med det vi i Sverige associerar med gipsväggar.

”Den pojken älskar isstrutar mer än någon annan Nic hört talas om…..” Isstrutar?! Någon som vet vad isstrutar är?

Ja, det fortsätter så där.

Jag kunde skriva av hela kapitel från boken. Det känns som om översättaren har vaknat till då och då och skärpt sig för att sedan, något kapitel senare låta Google Translate göra största delen av jobbet.  Å andra sidan verkar det som om ms Cornwell skrivit på rutin. Hon slutar mitt i mening, känns det som. När hon skrev de sista kapitlen hade hon redan nästa bok i serien framför ögonen och kunde inte hålla kvar intresset för slutet. Snipp, snapp så dog en massa människor bara genom att någon berättade att de hade dött. Som läsare var man inte ens närvarande.

Tacka vet jag Arne Dahl och Jussi Adler-Olsen. Och Mons Kallentoft och Andrew Vachss. Där har vi killar (typiskt!) som kan snickra ihop spännande historier och låta språket leva.

 

Min Klout har baissat!

klout
Klouten sjönk och sjönk tillsammans med energin.

 

”Vem bryr sig?” som tioårige P brukar säga.

Har man inte stressmoment i tillvaron så skaffar man sig det, är det så? Eller när man väl springer mot väggen så plockar man upp allt möjligt för att det ska gå ännu fortare in i väggen. Att bry sig om sin Klout är väl ungefär det löjligaste man kan syssla med. Men ibland är det en viktig siffra för mig. Och då kanske det är ett tecken på att tillvaron gungar och att jag istället borde bry mig mer om mina närmaste och mer om att bara sitta på balkongen och lukta på träden.

Att Klouten har gått upp nu ser jag som ett friskhetstecken eftersom det innebär att jag har börjat hitta en massa artiklar som upprör och inspirerar, inlägg som bara måste diskuteras, viktiga vänner att skicka meddelanden till och bilder att beröras av.

 

Det perfekta tortyrredskapet

Snapshot_20130911_5
Ni vet vad det är. Ett avancerat tortyrredskap. Eller en nöjesmaskin. Eller ett livsnödvändigt kommunikationshjälpmedel. Allt-i-ett.

När det vanliga livet tär då är tillvaron definitivt inte i balans. Men tänk att det är så svårt att se och tyda tecknen. Nästa vecka ska jag tillbaka till jobbet. Litet långsamt och försiktigt. Det ska bli roligt. Jag saknar ju sammanhanget och människorna och att uträtta något. Men jag ska inte sprinta tillbaka och göra samma igen.

 

Varningstecken att ta på allvar om de dyker upp igen:

1. Solljus gör ont i ögonen

2. Varje gång telefonen ringer skrapar det på nerverna som naglar på en griffeltavla

3. Häxan Surtant tar över och ingenting är roligt utom skadeglädje

 

Fast det är klart, telefonen har definitivt blivit ett tortyrredskap. Och de som utför tortyren är telemarketingföretagen. När jag hade fast telefoni var det tillslut ingen idé att svara i i den telefonen – det var bara försäljare som ringde. Trots Nixning. Svarar man inte ringer ju telefonen ett par gånger till, för så är uppringningsmaskinerna inställda. Oj. Nu är Häxan Surtant visst på väg. Dags att tänka litet positivt och kanske yoga en smula. 🙂

 

"I just came back from my shrink"

Lorraine Bracco, James Gandolfini
Här sitter Tony Soprano och är arg och förundrad över att han behöver prata med en terapeut

 

Det är bara i vissa grupper och på vissa ställen på jordklotet som det är tillåtet, ja, tillochmed påbjudet att gå till terapeuten. Om man är med i en Woody Allen-film exempelvis. Eller om man skulle förekomma i någon sitcom som utspelar sig i en intellektuell miljö på Manhattan. Annars är det ju inget som höjer ens värde i sällskapslivet.

Fast nu när jag sprungit in i väggen pangbom! och blivit ordinerad att träffa en stressterapeut då känns det alldeles rumsrent att prata om det. Intressant. Är det för att en sådan terapi är så klart länkad till ett tillstånd som bör vara övergående. Ett tillstånd som dessutom tagit sig kroppsliga uttryck. Och därför inte alls signalerar (å, huga) sinnessjukdom.

 

Verifierad av MonsterInsights