analys - Issadissas blogg

Att välja, en bloggpost för oss som är intresserad av köpbeteende

mogensen — Fåtöljen som jag ska ha tills jag dör. Köpt på nätet, såklart.

Nej. Jag gillar inte att shoppa. Jag ser inte shopping som terapi (ni har väl hört uttrycket ”retail therapy”?). Men ibland behöver jag saker. Till hemmet, till kroppen, till barnen, till att ha på mig så att jag antingen kan utföra det jag vill göra (träna eller så) eller se ut som jag bör i ett sammanhang (kontoret, möte, fest) eller bara var bekväm i. Men nej, jag orkar inte gå på sta’n och titta på allt jag INTE vill ha för att kanske, kanske hitta det jag vill ha. Jag vill minimera tiden det tar att välja.

Så, hur gör jag egentligen nu för tiden? För visst, mitt beteende har förändrats rejält. På grund av Internet.

Min bärbara dator, min mans-TV (så kallas den av en god vän eftersom den är stor), min mixer (blender), min stavmixer. De fyra sakerna är köpta på nätet. Efter att jag har gjort research på nätet. Jag påverkades av:

1. Testresultat som jag sett sammanfattade på Bäst-i-test och test.se.

2. Själva testerna som jag läst för att komma till källan.

3. Kommentarer till testerna av konsumenter.

4. Kundrecensioner.

Som jag skrev ner under ett intressant seminarium: ”Produktrecensioner ger mätbart värde. Även dåliga recensioner.” (Vem som sa det? Ingen aning. Jag har varit på så många bra och inspirerande seminarier och skrivit ner så kärnfulla citat som jag blir glad av att hitta. Men har jag skrivit datum och vem som pratade? Inte så ofta.)

Är jag nöjd då?

Ja och nej. Datorn är finemang förutom att det är Windows 8 i den. Urk! Men annars är den snabb och bra, trevligt tangentbord, ordentligt med minne. Den har en kamera som antagligen filmar allt jag gör och skickar det vidare till någon som övervakar alla, menmen hittills har jag inte sysslat med olaglig verksamhet. Mixern (blendern) är jag tillochmed imponerad av. Den gör helt fantastiska smoothies. Stavmixern var väldigt billig och har hittills inte visat sig vara bra. Jag kan nog lära mig att stå ut med dess tillkortakommanden och använda den till det den faktiskt funkar för. TV:n är makalös. Eftersom jag jämför med en B&O tjock-TV utan minsta uppkoppling så hade jag väl blivit glad för vad som än visade bild från trådlösa nätverket.

Helt klart. Jag kommer att fortsätta shoppa så här. Jag väljer hellre när jag sitter vid köksbordet än ute på sta’n och hämtar hellre på Sabis än köar till en kassa på varuhuset.

Hur handlar du jämfört med för fem år sedan?

Ps. Jag köpte mina köksstolar på Bukowskis Market. På nätet. Brödrosten och elvispen på nätet. Alla böcker senaste året på nätet – adlibris, Bokus och Barnens bokklubb. Soffbordet och min älskade fåtölj på Lauritz. På nätet. Ds.

Fortsätt köpa Uggs men fetglöm Onepiece – julklappsspaning

trend_uggs_hunter — Uggs är ju, trots sitt ursprung helt klart förknippade med vinter här i Sverige

Uggs är fortfarande stort och växer. Hunter har stagnerat.

Men om ni har tänkt på myskläder – glöm Onepiece. Onepiece är i fritt fall. Barnen kanske blir glada någon minut eller så, men de kommer aldrig bära Mumintrollsdräkten så att någon ser dem.

trend_onepiece_one_piece — Särskrivningarna firar triumfer i sökningarna på Google.

Tofsmössorna är på väg ut. Helt klart. Men tyvärr finns det inget varumärke som är så förknippat med dem att det går att göra någon bra sökning. Ni får helt enkelt tro mig.

Förra årets spaningar hittar ni här, här och här.

Att åldras som Arwen

I perioder av existentiella frågor och bryderier har människan i alla tider vänt sig åt olika håll för att söka svaren. Gud, profeter, droger, myter. I mitt fall är jag mest benägen att diskutera och analysera, men med ett intellektuellt förhållningssätt kommer man inte särskilt långt. Tyvärr. Och då tar jag till myterna.

Den senaste veckan har jag sett Sagan om Ringen-filmerna i väl avvägda portioner. Som daglig andlig spis. För att få stöd och kraft, hitta riktningen. Trots alla gråtoner i tillvaron existerar på allvar både gott och ont. Vänskap är störst. Det goda finns och är värt att kämpa för. Så jag har blivit styrkt och stärkt. Undrat, trots att jag sett filmerna mängder av gånger, om Frodo verkligen kommer att komma uppför Domedagsberget och kasta ner ringen. Känt ilningen när Eowyn säger till häxmästaren från Angmar: ”I’m not a man” när nazgulen sagt att ingen man kan döda honom och ”tjopp” så är han tagen av daga.

Det handlar om att låta sig tro på sagan. För att kunna få stödet. Men så kvicknar jag till. Och tänker att ”Alla gånger att jag vill vara Eowyn om jag måste välja mellan henne och Arwen”. För tänk stackars Arwen. Okej, hon är så fantastiskt snygg. Så som jag alltid ville se ut i mina yngre år. Men var är energin?

Och allt hon har att se fram emot är att bli en evig änka. Okej, hon får snyggingen Aragorn. Som hon alltid kommer att stå vid sidan av, i skuggan av. Jag ifrågasätter hans spirituella förmåga – Gimli, Merry och Pippin är ju helt klart de mest livsglada i hela historien. Men vid ett tillfälle lyckas Aragorn att elda massorna med ett tal som inte står Martin Luther King och andra retoriska fenomen långt efter. Det är när de marscherat mot Mordors port för att få Sauron att tappa uppmärksamheten som är riktad mot Frodo och Ringen. ”It is not this day”.

[youtube=http://www.youtube.com/watch?v=EXGUNvIFTQw&w=420&h=315]

Okej. Så han hade en talskrivare som var inspirerad den dagen. Men sen då?

Jag önskar att när Arwen tillslut begravt Aragorn inte låser in sig på sin kammare utan ger sig ner på värdshuset, skålar med hobbitarna, drar vågade skämt med dvärgarna och dansar på borden långt in på morgonkulan. Och att hon har ett gäng andra odödliga tanter som hon kan diskutera väsentligheter med och planera egna makalösa äventyr.

Inredning och tiden

Jag håller på att skanna in diabilderna från mitt liv som barn och tonåring. Inser att jag föddes i en tid som var väldigt annorlunda än den tid vi lever i nu. På en massa sätt. Särskilt idémässigt – hur man såg på sitt eget liv, vad man förväntade sig, hur man såg sin plats i samhället. Jag föddes när Sverige började gå som tåget. Välfärdslandet där möjligheterna var stora om man bara var duktig. Mamma och pappa bar hatt och kappa respektive rock- trots att de var så unga, så unga så var de vuxna där på 60-talet. För att i nästa decennium köpa gula utsvängda byxor och maxiklänning med psykedeliskt mönster och bli yngre på alla sätt.

Något av det som verkligen skiljer tiderna åt är synen på möbler och inredning. Titta på bilderna. En barnkammare med kommunalgrå tapeter och IKEA-sängar. Samt det obligatoriska SPARKSKYDDET på väggen. I bast eller något annat material ingen människa hört talas om nu. (Sparkskydd, förresten. ??? Lärdes det ut på Barnavårdscentralen att blöjor samt sparkskydd var det första som skulle inhandlas?! Varför har ingen sparkskydd längre? Sparkar inte barn på väggarna längre? Eller har de egentligen aldrig gjort det i någon större utsträckning?) Ren funktion.

Och vardagsrummet. Soffa och soffbord från IKEA. Soffan var grön och stickig, ganska hård. Soffbordet var av teak med en flätad tidningshylla hängande under. Tavlor ska hänga över soffan, så där hänger två van Gogh-bilder i enkla ramar. Och så en märklig tavla med ett flamencodansande par. Kommunalgrå tapeter även här.

NU. Möblerna och köken är som våra kläder och accessoarer. Något att visa upp, något som ger oss värde, något som berättar om oss. Så väldigt, väldigt annorlunda.

294_poul_kjaerholm_privat_hjem — Poul Kjaerholms hem utanför Köpenhamn.

Nej. Jag vill inte tillbaka till kommunalgrå tapeter och sparkskydd och stickiga soffor. Men jag är trött på uppvisningen som har blivit viktigare än den egna trivseln. Samtidigt är jag helt övertygad om att viss arkitektur och inredning hjälper lyckan en bit på vägen. Läs ”Lyckans arkitektur” av Alain de Botton (låna på biblioteket eller köp på antikvariat, den verkar helt slutsåld i vanliga bokhandeln) och begrunda denna bild

Hur ofta sker förändring? Om att jobba i en digital verklighet.

Efter att ha diskuterat med flera som jobbar med digital kommunikation och som känner igen sig i känslan av utmattning så känns det angeläget att försöka förstå varför vi som jobbar i den digitala delen av världen kan vara litet extra utsatta för stressorer. Det jag skriver här är inte specifikt för någon jag samtalat med och det finns ingen anledning att söka företagen eller organisationerna bakom exemplen. Se det som ren fiktion, men också som intressanta tankeexempel.

Jag börjar med en enkel fråga: varför kan det vara stressande att jobba med digital kommunikation?

Kanske för att spelplanen ändrar sig ständigt.

Och/eller för att arenorna flyttar på sig hela tiden.

För att planeringshorisonten i de flesta organisationer och företag är fortfarande på minst ett års sikt.

För att förändring är jobbig för de allra flesta. Särskilt när det gäller arbetslivet.

Blev det tydligare? Nä, förstår det. Jag tror jag måste ta ett par exempel:

Exempel 1

Vi tänker oss företaget Pling-plong som gör kläder och accessoarer som riktar sig mot en målgrupp bestående av tjejer mellan 14 och 25 år. 2011 satsade man på allvar på företagets Facebook-sida som ett ställe både för kundkontakt och marknadsföring. Försäljningen sker sedan på hemsidan. När planeringen inför 2013 satte igång på allvar under våren 2012 la man i budgeten en stor peng på att vidareutveckla Facebook-sidan. Redan på senhösten 2012 började den digitala sektionen försiktigt antyda att målgruppen börjat ändra beteende. Instagram borde marknadsavdelningen på Pling-Plong titta närmare på. ”Jaja, det tar vi nästa budgetår”, fick den digitala sektionen höra.

Efter sommaren 2013 är det helt tyst på Pling-Plongs Facebooksida. Trots ett väl planerat och väl genomfört flöde av bilder och inspiration är det en allt tunnare ström likes som Facebookredaktionen rapporterar in till ledningen. Samtidigt har Pling-Plongs värsta konkurrent Pang-Pang ökat sin omsättning med 20% efter att ha hittat sin nisch på Instagram.

Borde digitala sektionen varit litet påstridigare? Eller kände de sig redan tillräckligt ”besvärliga” med sitt Facebookande på arbetstid och sitt tjat om att målgruppen består av ”digitala infödingar” och därför har ett annat beteende än vad 50-åringarna i ledningsgruppen hade när de var tonåringar?

Exempel 2

I riksförbundet ”Alla för allt” ville några på kommunikationsavdelningen dra igång en Facebooksida. Det här var 2011. ”Javisst, vad trevligt” sa styrelsen och den verkställande ledningen. Till en början hade man inte så många som gillade sidan, men allt eftersom så ökade fanskaran. Under hösten 2012 skakades förbundet av en ”affär” och medlemmar och andra hade många frågor och åsikter. Flertalet av frågorna och kommentarerna kom via Facebooksidan.

Den pressansvarige ville kommunicera via pressmeddelanden och via pressjoursnumret. Frågorna och åsikterna som kom via Facebook ville hen helst inte befatta sig med. Efter några dagar, då kommunikationsavdelningens Facebookansvarige slitit sitt hår och försökt skriva ”rätt” sorts svar på alla ilskna frågor, började den pressansvarige att samarbeta. Under viss protest dock, synpunkterna och frågorna kom ju när som helst på dygnet. Vissa inlägg skapade rejäla stormar av kommentarer och tonläget blev högre och högre ju längre kvällarna led och ju mer helg de flesta kostade på sig och ju mindre ”Alla för allt” svarade.

Kommunikationsavdelningen fick en del intern kritik för att de dragit in ”Alla för allt” i det sociala media-träsket. Samtidigt försökte var och en i gruppen som jobbade med Facebook stämma i bäcken under kvällarna och helgerna för att stävja de längsta trådarna och de jobbigaste stormarna.

Borde kommunikationsavdelningen helt enkelt struntat i att skapa en Facebooksida? Det visade sig ju att organisationen inte var mogen för att ha den typen av närkontakt med medlemmarna. Eller är det organisationen som vid det här laget borde ha förändrat sitt sätt att se på kommunikation?

Nej. Det är inte enkelt för någon organisation att tänka om. Tidigare har man kunnat planera med viss träffsäkerhet och man har kunnat tänka inifrån-och-ut, men i vårt nya digitala och mer omedelbara kommunikationssamhälle så kan man inte längre göra som vanligt. Och då kan de digitala kommunikatörerna bli dem som får rollen av fridstörare. Bara för att de får agera budbärare. Det är inte alltid bra för sinnesfriden.

Dag 2 med korta yoga nidra som daglig rutin

Mer fokuserad

Inget stresspåslag

Fysiskt pigg

Bara positiva effekter alltså.

Kan ha att göra med att både jag och barnen haft höstlov och att vi har sovit och slappat ikapp. Men ändå. Avsevärt mer fokuserad, jag orkade både tjata iväg 10-årige P till frissan och promenera med honom dit och hem, cykla och handla smink och annat nödvändigt i lokala centrumet med 14-åriga S, ta mig igenom fjärde lektionen i Black Ops med sagda P (dessa Xbox-kontroller!!! Simultankapaciteten, var tg du vägen?), fixa lunch och middag (inte bara halvfabrikat) och traggla mig och sagda P igenom matteläxa om decimaltal (hur förklarar man något som bara är självklart!?).

Jo. Jag tror att 20 minuter om dagen av yoga nidra är som en vaccinering. Men det är fem dagar kvar tills slutlig utvärdering.

Det är inte mig det är synd om, det är världen

Jag har för avsikt att få ta emot sådana här paket

”Det här med stressjuka är inte ett individproblem, det är ett samhällsproblem” sa min stressterapeut när jag senast träffade honom.

Ja, tänk, jag har haft det på känn. Vissa kanske tycker att jag nu försöker göra mig av med min egen skuld, att skjuta över ansvaret på någon annan. Men, det vill jag fermt och absolut avvisa. Hade jag varit bättre på att lägga skulden på någon annan eller hitta ansvar hos någon annan hade jag kanske inte hamnat där jag hamnade – pang in i väggen. Då kanske jag hade försökt identifiera och förändra de strukturer som fick mig att smacka in i väggen. Javisst, privatlivet har inte varit någon krattad manege, men jag vill med bestämdhet hävda att det övergripande problemet inte ligger där.

Och jag har stöd i det jag påstår. Unionen har gjort en väldigt bra rapport som handlar om det gränslösa arbetslivet och vilka faror det innebär. Rapporten handlar om individansvar, om arbetsgivarens ansvar och om samhällets ansvar. Den handlar om glädjen och möjligheterna i det nya gränslösa arbetslivet men också om farorna.

Ett tänkvärt citat från rapporten:

Man kan bli sjuk av sitt arbete, men ett gott arbete är också något man blir frisk av.

Nu ska jag se till att det arbete jag kommer tillbaka till är ett gott arbete. Och det har det alla förutsättningar att vara.

Ett skivomslag, ett par professorer och en hamburgare

Det här är en text som jag skrev 2009. Jag har nu letat upp Magnus Söderlunds understreckare i SvD:s digitala arkiv, så krönikan har uppgraderats litet grann. Jag gillar verkligen Söderlunds begrepp ”lagerförda bilder” som han använder om bildbyråbilder. Att benämna bilder som ”lagerförda” är väl att tala ganska nedsättande om dem, samtidigt tycker jag att det krävs ord för att särskilja de goda bilderna på bildbyråer från de strömlinjeformade, könlösa och känslobefriade illustrationer som kladdar ner den visuella kommunikationen.

”Hur hänger skivomslaget, professorerna och hamburgaren ihop? Läs krönikan och ni ska förstå. Det finns en gemensam nämnare och den heter verkligheten. Eller rättare sagt, hur vi vill se på verkligheten.

Skivomslaget

Nu är det dags att avsluta kringpratet och gå rakt på pudelns kärna. Jag börjar med skivomslaget. Det är gjort av formgivaren Martin Kann och skivan är The Soundtracks of Our Lives senaste ”Communion”. Bilden som pryder omslaget är en typisk bildbyråbild av amerikanskt eller tyskt snitt. Den föreställer ett par i övre medelåldern som sitter i halvfigur och tittar in i kameran. Leende förstås och med varsitt glas med ett grönaktigt innehåll. Bilden bara finns där, helt okommenterad. Vad betyder bilden i sig kan man fråga sig? Och vad betyder bilden i det här sammanhanget? Gåtfullt. Kommenterande, säkert, men kommenterar vad?

Första professorn

En av professorerna från rubriken heter Magnus Söderlund. Han återfinns på Handelshögskolan i Stockholm. Han forskar och skriver mycket om kundnöjdhet och kundlojalitet. Han föreläser gärna och skrev 2005 en understreckare i Svenska Dagbladet.Den handlar om den typiska bildbyråbilden och vad det gör med oss som människor att ständigt omges av dessa lyckliga konsumenter. Drömmen om perfektionen slås hårdare fast varje gång vi möts av dessa bilder. Och vi lär oss mer om hur perfektionen ska manifesteras varje gång vi ser en sådan bild. Och hur ser vi sedan på våra vanliga slarviga liv?

Andra professorn

Den andra professorn heter Larry Percy. Så här var det: jag gick en utbildning i ”högre marknadskommunikation”. Vi fick lära oss en massa bra saker där. Teorier, strategier, metoder. Men så kom vi fram till avsnittet om reklam, själva slutprodukten av alla teorier, strategier och metoder. Slutprodukten som ju ska kommunicera med kunden. Då skickade skolan fram en avdankad läroboksförfattare från Amerika som berättade för oss hur man gör reklam.
Efter att ha lyssnat på honom i ett par veckor förstod jag varför det görs så mycket dålig reklam. Det är för mycket teorier, strategier och metoder och alldeles för litet hjärta och hjärna. Och jag förstår varför mycket reklam är ängsligt gjord, det är för att uppdragsgivarna, marknadscheferna och deras underhuggare har gått på skolor där de lär sig om reklam via professorer som Larry Percy. Och därför är också den utbredda användningen av ängsliga bilder lätt att förstå. För Larry Percy tyckte att en bild med en leende människa skapade ”liking” och det var bara det som behövdes för vissa produkter. Enligt teorierna, strategierna och metoderna.

Den avrundande hamburgaren

Max, den svenska hamburgerkedjan kör TV-reklam. Först visas en hamburgare så som vi är vana att se dem på bild – tio centimeter hög, krispig sallad, stunsig och tjock burgare, fluffigt bröd. Sedan får vi se hur den faktiskt ser ut när den serveras – litet sned och hoptryckt. ”Men lika god” säger en röst i filmen.
Jag vet inte om jag kommer att äta fler hamburgare på Max, men jag gillar i alla fall deras varumärke bättre efter att ha sett filmen. Max och jag finns numera på samma sida när det gäller att ”genomskåda” reklamen och säga att vi föredrar verkligheten framför drömbilden av den.”

När reklambyrån själv får välja

Jag visste väl att jag skrivit en text med den titeln någongång. Jag letade bland alla bloggposter och hittade den inte. Tillslut fick jag googla. Just det – jag hade ju skrivit en krönika om det. För 4 år sedan. Och här är den, fortfarande aktuell.

”Under sommaren var det uppenbarligen en reklamtävling i Dagens Nyheter. Många morgnar när jag tittade i tidningen blev jag upplyft, på sidan tre fanns en annons som tog för sig. Så kom jag till sidan fem och där var det också en annons som skiljde sig radikalt från det man brukar se. Och när jag väl noterat vad som fanns på sidan fem vaknade jag till och drog mig till minnes att ja, det var nog inga vanliga annonser på sidan tre och fem.

Det finns många reflektioner man kan göra. En är att sällan, väldigt sällan är de vanliga annonser vi ser gjorda enligt det som reklamskolorna lär ut. Varför är det så egentligen? Jag menar de självklara sakerna som att förenkla och reducera, att bara säga en sak – hur ofta får vi egentligen se det? Nejnej, det ska in pay-offer, adresser och telefonnummer, titlar och sekundära budskap. Men under sommaren får äntligen de före detta reklameleverna göra annonser efter skolboken. Annonserna är påtagligt snygga, påtagligt enkla att förstå, påtagligt entydiga. Och alltså – påtagligt annorlunda från det vi till vardags ser.

Så jag undrar över en sak – hur står det egentligen till med relationerna mellan reklambyråerna och marknadscheferna? Varför ser annonserna annorlunda ut när reklambyrån själv får välja? De annonser vi ser dagligdags är ofta svårare att förstå och definitivt lättare att missa eftersom de sänder med samma frekvens som det vanliga mediebruset.

Men en annan, och kanske viktigare reflektion jag gjort är att bilden fått vara huvudperson i flera av annonserna. Bilderna får breda ut sig över hela sidan och tillsammans med några få ord vara bärare av hela budskapet. Som förespråkare för meningsfull och vacker bildkommunikation blir jag glad och fylld av framtidstro. Det får mig också att fundera över bildens allt viktigare roll i den dagliga kommunikationen. Hur många av er har skickat ett MMS den senaste månaden? Hur många har kommunicerat om semestern, barnen, ombyggnaden eller senaste utekvällen genom att lägga ut en bild på Facebook (Instagram fanns inte vid tiden för denna krönika. Förf anm)? Tesen att ”en bild säger mer än tusen ord” har blivit allt sannare.

För ord är svårt. Orden är otympliga, svårmanövrerade, vridstyva klumpedunser. Bilder är så mycket mer direkt, fångar enklare det man vill beskriva. En stämning, ett skeende, ett föremål. Jag går in på Bilddagboken (Long time. No see. Förf anm) ibland för att se hur de som är yngre än jag berättar om sina liv. Och det är de mest fascinerande historier som jag aldrig skulle fått höra annars. Och dessutom är det med en absolut självklarhet de kommunicerar genom bilder. Det här gör mig oerhört spänd på framtidens kommunikation. Kommer orden att bli sparsamma och dyra? Kommer vi alltid att ha någon slags bildvisare med oss när vi samtalar som ersätter och kompletterar de talade orden? Är vi redan där idag?

Vad är kontentan av denna krönika? Jo, det är nog två huvudspår:

Bilden som kommunikationsmedel har aldrig haft en starkare roll än idag.
Om reklambyrån själv får välja blir det roligare reklam, snyggare reklam, mer förståelig reklam. Bättre reklam.

Om det ibland finns en oro för att den uppväxande generationen har svårt med det talade och skrivna språket, så är det i alla fall helt klart att de ligger långt före oss över trettio när det gäller visuell kommunikation. De läser bilder, de förstår bilder, de använder bilder som språk. Och – de är kräsna när det gäller bilder.

Vilka bilder! #blogg100

Dag 93 och inlägg 95

Den här veckan kan man utnämna till en riktig skitvecka när det jämställdhet i reklam. Eller kanske en höjdarvecka beroende på hur man ser det. Skitvecka för att man fått se så ohyggligt många exempel på att sexismen lever och verkar må väl. Höjdarvecka för att så många människor ändå reagerar.

Så här kan det se ut på American Apparels hemsida när de vill visa ”Unisex”-kläder. Läs den mycket roliga och likafullt sorgfulla krönikan på bloggen ”En blommig kopp te”. Det var den texten som satte igång det hela. Och igår läste jag Nanna Johanssons krönika i Nöjesguiden som ytterligare körde in kniven i American Apparels unkenhet.

Och idag fick jag länken till en intressant sida som bara visar reklambilder där kvinnor visas som döda. Oftast som snygga lik.

Jag inleder således helgen med en djup suck.