Dags att titta på morgonen igen. (Jag har nyss skrivit om bilderna av vår vardag och vill fortsätta prata om dem.) Tog fram ett kollage från ytterligare en bildkälla.
Nu till den viktiga frågan:
Vilket kollage visar morgonen så som DU vill se den i media och reklam? Och varför (om du orkar)? Skriv i kommentarerna eller på Facebook/LinkedIn/Twitter.
1.
2.
3.
Ps. Bilderna i kollage 1 kommer från Johnér Bildbyrå, kollage 2-bilderna kommer från Linkimage och kollage 3 är en samling av bilder från Instagram. Ds.
Jo. Det är ju det här med personligheten. Det som gör att vi är olika. Det som gör att vi inte reagerar likadant på samma situationer. Det som gör att vissa blir stressade i vissa skeenden och andra blir stressade vid helt andra tillfällen. Det som gör att vissa bara älskar förändringar och andra helst smälter ihop med väggen när det rör på sig för mycket.
Jag har varit med ett tag. Jag har varit med på några chefsutvecklingskurser och omställningsprocesser och teambuildingsvängar och anställningsförfaranden. Så jag är genomtestad på många olika sätt. Litet har jag lärt mig varje gång. Har jag inte lärt mig om mig själv, så har jag i alla fall lärt mig något om den lukrativa konsultbranschen i ”utvecklingssvängen”. Som när vi som arbetsgrupp på ett ställe fick genomgå ett mycket kortfattat test som utdömde oss alla som introverta och då vi sedan fick veta hur vi skulle hantera kunder utifrån vår sorgesamma introverta disposition. Trots att ingen av oss kände igen oss i resultatet av testet och att vi också påpekade det.
Tillbaka till huvudspåret: Men när jag testats litet mer ingående har jag fått insikter som till exempel hjälpt mig att hantera mig själv i förhållande till kollegor (och andra) som varit av helt annan personlighetstyp. Insikter om mig själv som kompletterat den sorgligt endimensionella bild av mig själv som jag är uppvuxen med. Och som var så FEL.
Fast jag glömmer bort det här. Jag tänker att jag ska förstå andra utifrån mig själv. Jag tänker att om jag bara försöker vara rak i min kommunikation så kommer andra att förstå vad jag vill säga. Men ack nej. Och så får jag komma ihåg att jag är gul-och-röd snarare än blå-och-grön. Och att jag nog är en sexa i enneagrammet. Och att jag under min utmattning förstått mig som en HSP. Vad Myers-Briggs-testet sa kommer jag inte riktigt ihåg för det var så komplext. Fast jag lärde mig saker om mig själv då också.
Här kan du läsa mer om färgerna som beskriver personligheten: tidningen Kollega och i Wikipedia om DISC (som heter DISA på svenska).
Enneagram-kunniga säger att jag är en sexa. Läs mer om den personlighetstypen här.
Och i Svenska Dagbladet läste jag en intressant artikel om HSP.
Nu ska jag bara komma ihåg det här under resten av livet, när jag engagerar mig i föreningar, när jag sitter i projektgrupper, när jag ska få Pojken att läsa läxor, när jag vill förstå min egen utmattning. Och – note to self – det behövs olika människor annars händer väldigt litet eller väldigt fel!
”När jag var liten tog vi bara cykeln till fotbollsplanen och där fanns alltid någon att spela med. Nuförtiden sitter barnen bara framför datorn.”
Jaha.
Nähä.
Har du hört talas om FÖRÄNDRING?
Har du inte tänkt på att du själv jobbar med helt andra saker än dina föräldrar?
Har du tänkt på att du själv sitter framför datorn hela dagarna på jobbet när du inte sitter i möten?
Har du tänkt på att du själv satt på tunnelbanan imorse och blippade på mobilen samtidigt som du bläddrade i Metro?
Jag blir så inihelvete trött på alla dumma vuxna som utgjuter sig över sina barn och barnbarn, men allra helst över andras barn och barnbarn. Meh! Vilka är det som har skapat den här tillvaron våra barn och barnbarn ska existera i och förhålla sig till? Jo, vi vuxna såklart.
Skärp oss, vi vuxna!
Det är vi vuxna som sitter oss till döds framför skärmar på kontoren och sedan får för sig att bli Iron Men och Women vid fyrtifem års ålder och får hjärtproblem och stressfrakturer när vi egentligen borde börja lyssna till våra egna kroppar och kanske, kanske våga föreslå ett promenadmöte. Gör vi det?
Det är vi vuxna som tittar på Cesar Milan och Supernanny och går hem och börjar orera om ”gränssättning” när vi egentligen bara borde sätta oss och ner lyssna på våra barn (och inte tro att de är hundar). Vad gör vi?
Det är vi vuxna som placerar Buddha-figurer i vardagsrum och trädgårdar (eftersom Elle Interiör tycker att vi ska ha dem där) när vi egentligen borde fråga oss själva om våra egna konsumtionsmönster och vår statusstress. Men det är litet jobbigt, eller hur?
Det är vi vuxna som tittar så mycket på skräp-tv att det är förnedrings-tv och gosigull-program som tjänar ihop mest reklampengar till tv-kanalerna så att det blir ännu mer hemskheter för barnen att välja bland och få sin världsbild från. När vi egentligen borde diskutera världen med våra barn och barnbarn. Men hu, då kan man bli ifrågasatt!
Det är vi vuxna som suckar över Pisa-undersökningens resultat och byter skola för våra barn som andra byter underbyxor när vi egentligen borde engagera oss i lärarnas löner och driva frågan om vilken verklighet dagens skola utbildar för. Litet jobbigt det också, eller?
Det finns något väldigt självgott över vuxna i den mätta medelklassen som byggt sin supertrevliga tillvaro som ekonomer, jurister och ingenjörer på att bygga den digitaliserade verklighet vi lever i nu och sedan ha mage att klaga på sina barn och barnbarn som bara ”sitter vid skärmen”. Men vem gav dem skärmen? Vem legaliserade skräp-tv? Vem urholkade skolan (om den nu är urholkad)?
Jag vet. Idag var jag inte färdigtänkt. Jag kräktes bara. Jag kastar sten i glashus så att det dånar. Men jag är arg. På mig själv och på andra liknöjda vuxna som inte orkar följa med i förändringen och skapa det bättre samhälle som vi egentligen vill ha och som vi jobbat för.
5. Om du känner att du stressas av ljud, ljus och intryck, börja använd hörselkåpor, öronproppar, ta bort alla pling från mejl och sociala medier, stäng ute bruset med hjälp av bra musik. Skippa reklamradion. SKIPPA REKLAMRADION!
6. Inse att dina behov av att vara till lags, till nytta, till behov och till behag inte är framgångsfaktorer i den värld vi lever i nu. Särskilt inte om du vill undvika stressjuka.
7. Lär dig leva med det hem du har, de barn du har eller inte har, den familj du har eller inte har, den kropp du har.
Det svåra här, förutom att stava till mindfulness, är att de här sju sätten inte är quick-fixes. Inte det minsta. Det handlar om ganska livsomstörtande förändringar. Förutom det där med reklamradion. Just bara det.
……om du vill vara i framkanten. Den tiden är förbi. Men tycker du om att simma i bakvattnet, flyta med strömmen och ha samma saker som ”alla andra” har, då är det fortfarande OK att köpa en väska med MK-märket.
Jag roade mig att titta på sökningarna på Google. Och för Michael Kors är de på väg ner. Tydligt tecken på att de som leder modet redan har hittat ett nytt väskmärke och att de snabba följarna redan lagt sina Michael Kors i Emmaus-lådan, på eBay eller Blocket. Medan ja-ni-vet-vilka stoltserar med sina väskor ett tag till för att sedan gömma dem längst in i garderoben.
Upp som en sol och ner som en….?
Det var intressant att se vilka regioner i Sverige som trendat starkast under vissa perioder. Storstadslänen dominerar. Uppsala län kom smygande i höstas och tillslut kom Närke. Litet efter. Och då kom jag ihåg att det berättades när jag var mindre att företag ofta provade sina produkter i Närke. För om närkingarna, gnällbältets gnälligaste gnällare gillade produkten, då kunde företagen räkna med att den gick hem överallt. Så vad säger det om Michael Kors-väskorna att närkingarna nu tillslut har fattat trenden?
Den röda kurvan visar det stabila intresset för Louis Vuitton. Med en viss tillväxt.
Ps. Eftersom jag till viss del kan räkna mig som örebroare får jag skriva spydigheter om närkingar. Ds.
Jaha. Nu har jag haft mina 15 minuter i rampljuset. Min ”main claim to fame” var att jag spred Ellen Degeneres rolighet vidare med hjälp av placering, rubrik och reflektion. Å, tusan, var mitt inlägg blev viralt. Fortsätter därute utan min inblandning.
Och nu då?
Ungefär så här mycket räcker.
Eftersom det ekar tomt i huvudet bidrar jag härmed bara med ett mycket användbart husmorstips. För alla er vars rostfria vaskar ser tråkiga ut eftersom ni häller ut te- och kaffeslattar däri. Istället för Svinto, strö ut litet vittvättmedel (måste vara litet blekmedel i, tror inte det funkar med färgtvättmedel, alltså), borsta runt med en fuktig diskborste så att tvättmedlet blir som en gegga. Låt verka 10 minuter. Skölj.
Jag lovar: sedan blixtrar det!
Jag ska försöka fatta mod och börja skriva om väsentligheter imorgon. Eller dagen efter. Eller litet senare i veckan. Eller framåt påsk. Och vad är vettigheter? Jo, i mitt fall och just nu känns det angeläget att skriva om:
viralitetens gåta och gåva
mer om utmattningssyndrom, om återhämtning och återfall
om att vara tvillinglös tvilling och att hitta en gemenskap
väldigt utvalda recept
väldigt utvalda böcker
mycket mer om populärkultur, särskilt om Doctor Who, Alien-filmerna och zombies
Häromdagen ondgjorde jag mig över den polariserade debatten kring tv-spel och skola. Där jag naturligtvis intagit en på det hela taget inte särskilt nyanserad ställning. Jag tycker mer om tv-spel än läxtragglande. Eftersom jag fortfarande kommer ihåg min skolgång (jag har väldigt bra minne) och all den plågsamma tråkighet den innebar för att inte tala om känslan av meningslöshet som inte har blivit mindre med åren. Jag lärde mig engelska genom att läsa, böcker som ”The Diary of a Rock’n’Roll Star” av Ian Hunter och ”Scruples” av Judith Krantz. Historia lärde jag mig först när jag läste ekonomisk historia på universitetet, innan dess hade ingen lärare lyckats göra ämnet så spännande att det faktiskt fastnade. Svenska har jag lärt mig för jag har läst, läst och läst och skrivit, skrivit och skrivit. De höga betyg jag skaffade mig har jag aldrig använt. Så. Jag borde satsat mer på den sociala biten under skoltiden. Men. Det var ju inte mig det skulle handla om. Det skulle handla om nutid.
Överväldigad av dåligt samvete skulle jag slita Pojken (11 år) från skärmen häromkvällen. Nu var det den mellanstora skärmen (datorn) han satt vid, absorberad. Det var dags att plugga engelska glosor. Men så tittade jag faktiskt på vad jag skulle slita honom ifrån. Och då insåg jag att han var mer betjänt inför framtiden att sitta kvar och titta än att gå till Glosmästaren och traggla glosor som ”block of flats” och ”bagpipes”. Det här var vad han tittade på:
Om inte betygen vore så förbenat viktiga nu för tiden så skulle jag låta honom sitta kvar vid Youtube. Jag skulle sitta med honom litet nu och då för att prata om vad han tittar på, få ta del av hans värld. Men jag inser att tids nog måste han lära sig ett märkligt uttryck för hyreshus och vad säckpipa heter på engelska. Mina känslor inför detta är delade.
Är det jag eller sociala medievärlden som varit mindre energisk den här veckan? Zlatan och Volvo drog ju igång veckan på ett hyggligt intressant sätt. Men filmen var ju ett sådant hiskligt testosteronstint pekoral så den gick ju inte att ta på allvar. Vilken tur för Volvo och reklambyrån att de betalat Zlatan enorma pengar och att någon läckte om det så att energinivån kunde hållas uppe. Hyfsat. Men det var ju litet lamt att diskussionerna sedan kom att handla om var kronhjorten var filmad och om Zlatan badat isvak på riktigt. Rasism- och anti-rasism-pajkastandet blev det inte mycket med heller.
Då var ju de svenska pojkarna i Afghanistan mycket roligare.
Håhåjaja. Och Belinda Olsson fortsatte sin korkade rundvandring i samtiden. Jag behöver inte försöka uttrycka mig bättre än så, för som tur är finns det andra som tänkt och formulerat sig bättre. Läs krönikan ”Belinda Olsson, du har blivit en gubbe” från ETC.
För den som vill bli upplyft och känna sig stridbar kan jag rekommendera sajten feministapparel.com och särskilt deras kondomförpackning. En smart, snygg, självklar lösning.
Om du inte hunnit vara aktiv i sociala medier den här veckan kan jag här ge ett sammandrag. Det är i högsta grad vinklat. Det utgår helt från vad jag fått i mitt flöde på Facebook och på LinkedIn. Och, ja, jag är feminist och extremt intresserad av sociala medier.
Belinda
Belinda Olssons framträdande i ”Fittstim – min kamp” har genererat en massa inlägg och en del krönikor (bland annat en väldigt bra av Maria Sveland). Jag satt och tittade /lyssnade på eländet (alltså första delen) på bussen, tunnelbanan och under promenaden till kontoret i onsdags. Jag bara undrar: vem är egentligen intresserad av Belindas egna funderingar kring feminismen? Det känns som om hon satte på sig en etikett i slutet av 90-talet och sedan har hon gått omkring som en annan syltburk med etiketten som börjat blekna och en dag vaknade hon och klistret hade nästan givit upp. DÅ började hon titta omkring sig och allt hon såg var mediafenomen. Och så satte hon snabbt likhetstecken mellan ”hen-dagis”, Femen-aktivism och nutida feminism. DÄR började hon jobba.
Hennes utgångspunkt i första programmet var: ”om ”hen-dagis”, Femen-aktivism och vägran att avslöja ett barns kön är 2014 års feminism, då gillar jag inte längre feminism och då måste jag berätta om det”. För att backa upp sin egen inställning pratar hon med Ebba Witt-Brattström som också är trött i största allmänhet och med Martin Ingvar som gärna vill vara med i TV och berätta om hjärnan och så klipper hon in vad de säger som stöttar hennes besvikelse. Medan Gudrun Schyman som fortfarande är pigg, arg, retoriskt begåvad och tränad samt aktiv får begränsat med utrymme (hennes tal på Medborgarhusets trappa förra lördagen är retoriskt stiligt).
Så – hallå, hur intressant är Belinda Olssons ytliga betraktelse?
Tommy
Nästa inlägg är djupt feministiskt och skrivet av en man. Ett blogginlägg på en blogg som har funnits i ganska många år där en reklamman pratar om vardagen och tankar om nutiden. Och här i veckan fick han till det! Så pass att han hamnade i Expressen.
Tryck på bilden så kommer du till blogginlägget
Jag kan inte annat än applådera. Jag var en av dem som delade inlägget och förde det vidare. Det är välskrivet, smart och dramaturgiskt snyggt. En inspiration för oss andra som vill nå ut och nå fram.
Naturligtvis blir jag betänksam över att det ska vara en man till att skriva detta. Jag undrar, lätt självkritiskt om det är så att jag med lättare knapptryckningar delade hans inlägg just för att han är man. Och då verkar jag ju inte så mycket rabiat feminist som om jag delat ett inlägg av Maria Sveland eller så. Det blir helt enkelt litet mer rumsrent och jag kanske inte stöter mig med kollegor och andra bekanta som tycker att det är trevligast om livet helt enkelt är litet trevligt. Parentes.
Kraftwerk
Och så Kraftwerk såklart. Många selfies med 3-D-glasögon i flödet. Vuxna människor som stoltserar med att de lyckades få biljetter. Märkvärdigt få som berättar om upplevelsen.
Veckans favorit
Det var en tråd, väldigt privat som började med en uppmaning att dela med sig av doftminnen. Den blev inte så lång tråden, men den var full av längtan och hopp och gemensamma upplevelser. Och den fick mig att tänka med näsan. Blommande hägg, regn på solvarm asfalt, kokkaffe utomhus på morgonen, pepparkaksbak, vitsippsbacke, blöta löv i svampskog.
