Om tretton dagar smäller det. Då tänker i alla fall jag sätta igång med #blogg100. Som en liten amuse-bouche, en teaser, en förhandstitt så går jag härmed bakom i tiden och påminner om mitt allra mest lästa inlägg någonsin. Ja, ”lästa” och ”lästa”. Du kommer att fatta när du klickar här.
Issadissa säger: ”Det var ett intressant år”.
Here’s an excerpt:
The concert hall at the Sydney Opera House holds 2,700 people. This blog was viewed about 52,000 times in 2014. If it were a concert at Sydney Opera House, it would take about 19 sold-out performances for that many people to see it.
Den där känslan av fulländning som inträder när man sakta kommer till sig efter att ha sovit elva timmar. Som knappt kan toppas med en rejäl kaffedosis och två dagstidningar och ett glatt barn som håller på att tillfriskna efter förkylning, men som ändå gör det. Att sedan ett av Sudokuna trilskas och det hyfsat nyopererade ögat rinner och gör mig mer skumögd än vanligt lyckas inte alls ta ner känslan av allmänt helgjubel.
Gå ut?
Varför det? Snön är så vacker att titta på från ett varmt hem.
Jag håller på att ladda inför årets Blogg100-utmaning. Jag vet att jag kan blogga i hundra dagar, det är inte det svåra i utmaningen. Det svåra för min del är att inte bli för upptagen av bloggandet. Så nu har jag tagit min blåa sida till hjälp (läs om det här med personligheter här) och skapat ett excel-dokument där jag planerar de hundra dagarna, lägger in teman och skriver in frön till inlägg. Som de två som jag klippt ur dagens DN: Hanna Fahls krönika om tjänsten ”Invisible Boyfriend” och den lilla notisen om att två fotoskolor tappar bidrag eftersom de utbildar till arbetslöshet.
Så funderar jag, väldigt inspirerad av diverse podcasts samt Frank (Francesco) Scavullos böcker att börja intervjua kvinnor i min egen ålder om vad livet lärt dem, om åldrande som fenomen, om deras bästa plagg, läppstift samt köksredskap och om vad de skulle säga till sig själva som 15-åring och som 30-åring. Och annat som de vill säga.
En sak till jag kommer att utbreda mig om är Mad Max. Tillsammans med Pojken såg jag tvåan igår. Jag såg till att han blev än mer utbildad i populärkultur genom att ge honom trilogin i julklapp. Det var längesedan jag såg filmerna, men de ligger lätt tillgängliga i huvudet. Att utbreda sig om: musiken som är så mycket som filmmusik alltid lät under 50-60-70-80-talen. Där ”Midnight Express”, ”American Gigolo”, ”Blade Runner”, ”Apocalypse Now” och ”Triumfens ögonblick” banade vägen för filmljuden nuförtiden. (Vangelis och Giorgio Moroder kan jag alltså orda om.) Förutom musiken som tidsmarkör så är frånvaron av nakenhet också en. Det är bara Humungus (den svenske bodybuildern Kjell Nilsson) som är ganska avklädd. De få kvinnor som är med är påklädda. Intressant.
Så. Jag förhåller mig ganska oproduktiv ett tag i bloggen för att samla material till de hundra dagarna. Vi hörs!
Som sagt, jag tittar på ”Homeland” just nu. Oh, det är spännande, så spännande. Men det allra bästa med serien är ju karaktären Carrie Mathison. Ytterligare en av dessa kvinnor på gränsen till nervsammanbrott, monomana och briljanta. Socialt oacceptabla, med någonslags diagnos, medicinerande. Intensivt upptagna med sanningen eller hämnden. På flykt undan det sociala stigmat – de är ju ensamstående för det mesta och utan barn.
Carrie Mathison, Lisbeth Salander, Saga Norén och den överätande Susan Reinhart i ”Prey”.
Så avsevärt mer intressanta och mångfacetterade än de spritindränkta, musiklyssnande myspysiga farbröderna som ska lösa brott. För är de inte stöpta väldigt mycket i samma form? De är frånskilda, lätt överviktiga, tar lätt till flaskan, lyssnar på jazz eller gubbrock, har något eller några barn som de har en halvdålig relation till. I mitt medvetande flyter de alla ihop till en och samma halvtjocka, halvgamla, trötta, ensamma man som somnat i en brun manchestersoffa med glaset bredvid sig och skivspelaren på.
Intressant. Går det inte att göra manliga karaktärer spännande och mångfacetterade i deckare och thrillers? Varför är det i alla fall så mycket lättare att göra de kvinnliga karaktärerna tydliga och oförglömliga? Har det med gränsöverskridandet att göra? För de kvinnliga karaktärerna har fått ge avkall på de traditionellt kvinnliga attributen och karaktärsdragen för att bli bra poliser/agenter/hämnare. De är inte förstående, mjuka, omhändertagande, relationsinriktade.
Hur skulle en riktigt intressant manlig karaktär sättas ihop? Skulle han behöva kliva in på den kvinnliga spelplanen? Men det går ju inte, då blir han ju alldeles effeminerad. Det vill säga försvagad. (Observera att jag just i de här två meningarna inte ger uttryck för mina egna åsikter utan resonerar utifrån verkligheten, så som den ser ut. Tyvärr.)
Mer spännande än så här blev inte mitt sista inlägg under blogg100-utmaningen. Men det återstår många utlovade inlägg som kommer, men med lägre frekvens. Tack för att du läste!
Vad ska jag skriva mer om?
Även om jag denna Nationaldag mest ägnar mig åt att reproducera min arbetskraft* så försöker jag samla mina tankar kring skapande för att kanske imorgon få till något intressant om vårt livsnödvändiga behov av att skapa. Dessutom fick jag en bra kommentar igår på mitt inlägg (som ju egentligen bara var en bild) som satte igång en hel tankekedja. Rubriken igår var ”Då jag visste allt” och nu ska jag alltså försöka minnas vad jag faktiskt trodde jag visste. Det ställer ju också de intressanta frågorna kring vad jag är helt övertygad om idag. Cyniska dogmer tycker jag fortfarande mest om även om jag ständigt längtar efter den totala vissheten.
Vad skapar jag idag? Jo, jag bloggar här och nu. Förutom att jag med hjälp av de här orden på något vis bygger verklighet genom att berätta så kanske mina ord kan ha någon mening för någon annan. Å, det där lät riktigt pretentiöst. Jag försökte uttrycka något men borde kanske fila mer på formuleringarna. Jag återkommer imorgon.
*att reproducera arbetskraften betyder i det här sammanhanget inte att alstra fler barn. Det jag avser här är att jag ser till att jag håller mig och min omgivning i sådant skick att jag är presentabel, socialt accepterad, hyfsat frisk och välkammad så att jag är en funktionsduglig medborgare/arbetstagare. Att reproducera sin arbetskraft kan alltså betyda, som i mitt fall idag, att jag vilar framför Netflix (”Homeland” berömde min kusin, så då var det helt enkelt dags för den), städar vårt hem, tvättar våra kläder, planerar veckan som kommer, underhåller mina sociala relationer genom litet Facebookande, sms och telefonsamtal, förkovrar mig genom att närläsa ”Creative man” samt förser mig med mat, dryck och rörelse för att hålla kroppen gående.
Idag blir det ett enkelt tillbakablickstorsdagsinlägg. Från 1977.
Just det. WordPress och SvT går inte ihop. Så jag kan inte bädda in Isabella Lövins tal. Synd. Jag får länka. Det talet där hon bland annat lyfter Maria Abrahamssons plumpa påhopp och gör det till en språngbräda för att prata om något mycket, mycket större. Som delades och delades igen på Facebook i förrgår. (Och jag skrev om det en dag tidigare men publicerade det efter midnatt….)
Så var det debatten om samarbetskonsumtionen som jag undrade varför den avstannat. Men så damp senaste numret av ”Hemma i HSB” ner på hallgolvet och den fokuserade helt på samarbetskonsumtion. Läs den här. Oksana Mont som är professor i hållbar konsumtion berättar:
En undersökning visar att amerikanska hem har varor för i genomsnitt 3000 dollar som aldrig ens används.
Apropå delningsekonomi – den här boken (”Någon sorts extas” av Johan Kinde) lånade jag från det gemensamma biblioteket på gymmet. Just det – gymmet. Jag började läsa omedelbart på tunnelbanan. Eftersom jag i princip kan varenda textrad från Lustans Lakejers två första skivor så kände jag direkt igen tonen och åkte direkt med in i det tidiga 80-talet. Men det här var en parentes.
Och så var det ju det här med medievanor. Att vi inte går med på tablåerna. Att det vanliga TV-tittandet börjar dala och streamingtjänsterna tar mark. Mycket mark. OK. Jag håller på att tillfriskna från utmattning. Jag måste vara vaksam på vad jag tar in i min känsliga hjärna just nu. Och då går vanlig TV fetbort. Zappande är inte att tänka på. MTG-kanalernas skrikprogram är borträknade sedan länge. TV4:s höjning av ljudvolymen när reklamen kommer på gör att jag nobbar den kanalen helt. Reklamen, vad tror ni jag gör med den? Kollar på Youtube, såklart. När jag fått höra eller läst om någon reklam som är värd att titta på. För att den är rolig, bra eller alldeles särskild sexistiskt eller på annat sätt usel. Men även om jag måste vara restriktiv med intryck så tror jag inte att jag är en ovanlig nutida mediekonsument.
Jag ”hetstittar” på Netflix och Svtplay. ”Doctor Who”, ”Sherlock Holmes”, ”Suits”, ”Breaking Bad”, ”House of Cards”, ”Derek” och så (såklart) ”Orange is the New Black”. Även om säsong 2 börjar sändas på fredag får jag vänta till måndag då Aktivisten kommer. Jag har lovat att vi ska titta tillsammans.
Egentligen skriver jag nog det här inlägget endast av en anledning – att fira att säsong 2 av ”Derek” precis har kommit ut på Netflix. Det är Ricky Gervais som ligger bakom denna väldigt brittiska serie om just, snällhet och medmänsklighet. Ricky Gervais som var den jobbiga, bjäbbande chefen som smet från ansvar och ständigt intrigerade i ”The Office” är nu Derek, en människa med ett väldigt stort hjärta. En människa som i de flesta sammanhang skulle skuffas undan och fnissas åt för han är godtrogen och nog skulle klassas som korkad. Men som i serien ”Derek” framstår som den som håller samman, tar hand om och ser alla människors bästa sidor. Och tar fram dem.
Derek jobbar på ett äldreboende. Han har sysselsättning av Fas 3-typ. Precis som sin kompis Dougie som jobbar som vaktmästare på samma ställe. Den sexfixerade, öldrickande Kev hänger också på äldreboendet fast utför just ingenting. De som bor på hemmet sitter i det stora rum där serien mest utspelar sig. Det flörtas, stickas, pratas, sovs. Och överallt ihop vakar Hannah med klara och snälla ögon.
Varför ska man nu se på ”Derek”? Hur kul verkar det här?
Jo. Du SKA se ”Derek” därför att du sedan kommer att se på världen litet annorlunda. Du kommer att le litet mer och se litet mildare på dina medmänniskor. Du kommer att fnissa litet mer över dina egna knasigheter och kanske förlåta både dig själv och andra för att vi inte är perfekta.
– 51 år gammal, EU-parlamentariker med över 130 000 personkryss och med ansvar för att driva en politik som ska forma en halv miljard människors framtid. Jag har ambitioner om att bekämpa klimatförändringar och forma en global havsförvaltning, EU:s handelspolitik så att vi inte suger ut den fattiga världen. Trots det slösar jag bort flera timmar av min högt betalda arbetsdag med att fundera på min egen och andras midjor.
Det här sa Isabella Lövin på Miljöpartiets kongress som en kommentar till Maria Abrahamssons märkliga påhopp på Isabella Lövin och Åsa Romson. Som alltså handlade om deras midjemått. Inte om politiken eller något annat. Midjemåtten.
Isabella Lövin fortsatte:
– All denna förspillda kvinnoenergi genom århundradena, för att behaga omgivningen. Alla dessa bröstförstoringar, silikonläppar och bortopererade revben. Alla dessa bantningstips, botox-sprutor och marathonlopp. Vilken energi tar den inte fort ifrån oss kvinnor.
Jag blir först glad över att en påtagligt framgångsrik kvinna i samma ålder som jag sitter med samma destruktiva tankegångar som jag. Men sekunden efter är det stor sorg och fasa jag känner istället. Det är så idiotiskt och ledsamt och fasansfullt och alldeles horribelt att vi som kollektiv ska hålla på så här. Betrakta oss själva utifrån. Med en dömande blick. Betrakta andra med en dömande blick.
Som sagt – vad skulle inte all denna energi kunna användas till? Istället.
Nu har jag, två helger i rad VILAT. I veckorna har jag också VILAT. Jag har inte haft några evenemang på kvällarna, inga sociala åtaganden eller roligheter, jag har lagat mat (i bästa fall), ätit, bara tjatat litet på barnen när de varit hos mig, tvättat några tvättmaskiner, struntat högaktningsfullt i de oputsade fönstren, inte zappat bara koncentrerat tittat på filmer, bloggat, inte pratat i telefon, vilat, vilat. Jag har sovit 10 timmar per natt de dygn jag har kunnat. Jag har inte tränat mer än cykelpendlingen till jobbet några dagar per vecka. Jag har vilat, vilat. Och känt mig både som en bra människa (som äntligen fattar!) och som en dålig människa (för att jag inte hinner med människor omkring mig, mina åtaganden och att putsa fönster och hålla dammfritt).
Ändå vill jag ha och behöver mer återhämtning. Jag trodde nog någonstans att jag skulle komma tillbaka till ett liv som förut, fast jag så förnumstigt skrivit om omprövning och omvärdering. Jag trodde att jag skulle orka som förut. Men det är väl faktiskt så att har man under så många år struntat i att återhämta sig, så tar det nog många år att vila upp sig.
Så jag är tillbaka till samma frågor igen: vad betyder lagom? vad betyder frisk?
