digitala kanaler - Issadissas blogg

Frågelådan är öppen!

Stiftelsen .se ger varje år ut årets roligaste bok: Svenskarna och Internet. Jag älskar Internet och jag älskar statistik – bingo! För några år sedan började de skriva om bloggandet och att det var just bland tjejer i skolåldern som det var ett stort fenomen. Jag började titta in på en del bloggar som skrevs av 12-15-åriga tjejer. Som sociologisk studie var det intressant. Självklart plockade jag upp en del inspiration där. Vissa format för inlägg är smått geniala. Jag tänker inte på poster av typen ”dagens outfit” eller ”jag myser med min hund” eller ”BFF” utan på det här med frågelådor.

En dag skriver bloggaren om att ”det har kommit in frågor till mig, har ni några fler, så mejla eller skriv i kommentarerna” och några dagar senare är det dags för svaren. Gärna i ett videoinlägg.

Närvaro. Trovärdighet. Äkthet. Autenticitet. Kontakt nästan på riktigt. Nästan nakenhet.

Det var också då jag förstod att läsekretsen när de gällde många av de här bloggarna var ganska snäv eftersom en del av frågorna var av typen:
– vilka killar i 7C tycker du är snygga?

Oj. Jag gjorde visst en typisk Issadissa – en lång inåkning. För att egentligen säga att NU, nu är det dags för frågelådan här. Jag väntar mig inte en störtflod av frågor, så jag kan börja med några själv:

– vilket är ditt bästa vegetariska recept?

– tre saker du skäms för.

– snyggaste killen på jobbet?

– pryl du inte kan vara utan?

– måsten på julbordet?

– dold talang?

– bästa plagget i garderoben?

– tre saker vi kommer att höra mer om 2015.

– kommer du att bli frisk?

Som sagt: frågor i kommentarerna eller till min mejl issadissaissadissa@gmail.com

Bygg varumärket på Instagram. Grunden. Instagramskolan, lektion 1.

Tänk vida, stora tankar – på vilken arena finns ditt varumärke? I vilken sfär befinner sig varumärket? Hur ser publiken ut? Vad gillar publiken för andra varumärken? Vilka ”kompisar” har ditt varumärke?
Här är det viktigt att inte bara se till det som du ser om ”din” bransch.
Är det ett klädmärke du ska marknadsföra finns det säkert ett bilmärke som passar bättre till dina kläder än andra.
Rita upp ”världen” omkring ditt varumärke.
Ta/lägg upp bilder. Intressanta, roliga, snygga, söta, lekfulla, spännande bilder. Autentiska bilder. Bygg upp ett intressant innehåll. Behöver inte vara strikt beskrivande eller helt solklart länkat till ditt varumärke och/eller produkter/tjänster.
Hashtagga bilderna ordentligt. Kolla ”varumärkeskompisarna” och dina konkurrenter – vad använder de för hashtaggar? Din målgrupp – vad använder de för hashtaggar?’
Börja trycka på gilla-knappen. Lägg ner många, många timmar på det. Gilla alla möjliga sorters bilder. Inte bara sådana som du tycker har med ditt varumärke att göra.
Tänk efter om du på något vis kan länka varumärket till hundar, katter eller bebisar. Om inte annat – skaffa en hund, katt (bebis?) till kontoret och börja ta bilder på den.
Vad har du för berättelse? Kan du låta dina kunder/fans följa med på en resa? (Öppna ny butik/kontor, skapa en ny produkt/produktlinje, bestiga ett berg, vara gravid, bygga om ett kök…..)

Hur funkar det här då?

Lägg tid och energi på att fundera kring och känna in ditt varumärke.
Du måste ha ett trovärdigt innehåll som känns äkta och intressant. Det måste du ha redan när du sätter igång och leta fans.
När du börjar ”gilla” kör du igång människors känsla av att de bör ge tillbaka (Cialdinis första princip – reciprocitet). De kommer att kolla in ditt konto. Hittar de tillräckligt intressant material kanske de börjar följa ditt varumärke.

Glöm inte – att kommunicera genom bilder kräver hjärta och tillgång till egna känslor. Att kommunicera med bilder är en konst. Det intressanta här är att de flesta klarar det alldeles galant när de är sina privata jag men tappar helt den kunskapen när de jobbar. Så tänk efter hur du skulle göra om du var dig själv!

I nästa avsnitt ska jag dela med mig av åtminstone ett strålande exempel!

Hur du lyckas på Instagram och litet annat #bloggswe

roy andersson — En av mina Insta-bilder som fick en del likes.

morgonmän — Samma dimmiga kaj någon dag senare.

Dags att lägga upp en lista över det jag ska skriva om i veckan eller nästa vecka eller i framtiden:

1. hur du som varumärke knäcker Instagram-koden

2. den första boken i min lista över böcker som påverkat mitt liv kommer alltid att förbli ”Gentlemen”. Alltid. Alltid. Alltid.

3. social valuta – utan vilken vi är rökta! Utan Facebook-nätverk och rekommendationer kommer du aldrig att få hyra ett hotellrum, du kommer inte att få köpa försäkring till hyfsat pris och glöm att låna från bank!

4. ”gilla”-knappens makt. Hur du utan att anstränga dig ökar ditt sociala värde bara genom att veta om en grundregel. Allt enligt Cialdini.

5. så kommer jag nog att skriva något om IHR. Om året där. Om nätverket som finns. Om oss som tog oss igenom ”the boot camp” och kom ut som DIHR. Med risk för att bli intern. Och navelskådande.

Veckans vinnare i kriget om mest länkat och lajkat!

Jag gör inga som helst anspråk på att vara vetenskaplig. Heller inte på att det jag skriver om är statistiskt säkerställt. Jag utgår helt oförblommerat från det som händer i mitt Facebook-flöde. Och drar stora växlar på det. Utan att skämmas.

Så (trumvirvel) – veckans vinnare i Issadissas kringskurna sociala medier-värld är (trumvirvel samt trumpetstötar) – EMMA WATSON!!! Allas vår Hermione som talar om feminism och jämställdhet i Förenta Nationerna. Inte ett öga torrt, inte ett hjärta oberört.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=Q0Dg226G2Z8&w=420&h=315]

Hatarna kunde ju inte bara låta henne vara, så de satte igång. Varför? Vad går de igång på? Varför kan vi inte bara enas om att vissa saker är bra, vissa människor är goda?

Vilket för mig ganska sömlöst över till andra plats där en som utsatts för mobbning och kommit vidare ger en korkad, inbilsk och glömsk mobbare svar på tal – Karin Adelsköld. Läs mer om det.

Skärmdump från Karin Adelskölds Facebook-sida.

Så till de mera stillsamma länkningarna. De där som folk gör men inte ordar så mycket om. Men som ändå dyker upp, plopp här, plopp där, så att det inte går att bortse ifrån att här, här, här är det något som berör många. Den ena handlar om ballongsamhället och den andra om de rädda organisationerna. Väldigt tänkvärda inlägg kring samhället, oviljan att ta ansvar och den allmänna titelsjukan i medelklassen. Bland annat. Som uppenbart har skapat igenkänning hos många. Det intressanta är att de båda debattartiklarna är skrivna av en och samma person, Mats Alvesson. Han forskar kring området ”funktionell dumhet” och kom förra året ut med en bok med titeln ”The Triumph of Emptiness”. Och tomhet, kära läsare, har jag tänkt mycket på. Så det återkommer jag till.

Två steg framåt, ett-och-ett-halvt tillbaka #bloggswe

blandat20102011 105 — Det går inte fortare under hot

Ja, det går inte fort det här. Att tillfriskna från utmattningssyndrom och stressjuka är en ständig lektion i tålamod. Jag är inte den enda stressjuka som håller på att gå upp i limningen av att inte förstå, av att inte orka mer, av att inte kunna träna och umgås och jobba som vanligt. Vi längtar efter våra gamla liv. Efter våra gamla jag. De där jagen, inser jag nu när jag sitter och skriver, som medverkade till att vi hamnade i stressjukan. Vi längtar tillbaka till våra liv där vi stundtals var höga på att vara behövda, där själva farten i livet höll oss i rörelse så att det inte gick att sjunka.

MEN. Det var ju inget bra. Att leva för att vara behövd av någon annan eller av något annat funkar inte i längden. VI. MÅSTE. TÄNKA. OM.

Kom jag på efter mer än ett år efter Den Stora Krisreaktionen. Det vill säga efter själv kraschen. Men jag var ju på väg dit under lång tid. Hur korkad kan en smart människa vara?

Tillbaka till tänka om. För det är verkligen inte lätt. Det är riktigt jobbigt och bökigt. Det är direkt fysiskt jobbigt, skulle jag vilja säga. Det är som att försöka gå oberörd rakt fram i Lustiga Huset. Uppför alla konstiga trappor, genom alla rum som lutar och snurrar, nerför knöliga och hiskliga backar.

Tänka om. Vända på och ifrågasätta värderingar som jag trott varit fastcementerade. För att jag måste. Det rör jobbiga områden som levnadsstandard, livsstil och inte minst, självbild. Vem är jag när jag inte kan prestera och inte vara till nytta för någon annan? Kan jag leva med den människan? Har den människan ens ett existensberättigande?

Vägrar att gå upp ur sängen #bloggswe

huset — Kommentarer överflödiga. Skämmer bara. Ja, ni ser!

Det är så perfekt under täcket. Lagom varmt för både fötter och mage. Huvudet har behagligt svalt omkring sig. Klockan är nästan ett på dagen och det är lördag. Solen skiner.

Det är en dag som gjord för svampplockning, sista-doppet-för-året, dammsugning, vedhuggning, litet yoga i solskenet.

Men – nej, tack. Det går inte. Eller – jo, det skulle nog gå men jag vet att på lång sikt så mår jag allra bäst av att fortsätta ligga eller sitta i sängen. Läsa en krönika till i Caitlin Morans ”morantologi” och skratta, ha kontakt med omvärlden via Facebook och Instagram, låta tankarna flyta runt – jag har en massa spännande input som vill vridas och vändas på samt titta ut på den vidunderliga naturen jag har utanför sovrumsfönstren.

Så, även om jag ofta tänker på Ingmar Bergmans ord; ”Demonerna tycker inte om frisk luft. De vill hellre att man ligger kvar i sängen med kalla fötter.”, så vet jag med bestämdhet att demonerna just idag bor långt, långt härifrån och att mina fötter inte är det minsta kalla. Och svischandet i huvudet och brännkänslan innanför pannhuden är tydliga tecken på att jag inte är frisk ännu och att jag kanske måste justera en del saker. DET kan jag också tänka på. Medan jag ligger här, perfekt tempererad med den vidunderliga utsikten ett ögonkast bort.

Jag länkar till en debattartikel i Aftonbladet som handlar om den Kafka-artade tillvaro en svårt sjuk men samtidigt arbetande människa kan hamna i på grund av socialförsäkringssystemet som det ser ut just nu. Skäms politiker och tjänstemän som skapat detta märkliga system, som fortsätter reproducera det och som dessutom försvarar det, både i tal och handling. Vem köpte upp allt civilkurage?

(Jag vet att jag är sanslöst priviligierad som har den här utsikten till mitt förfogande just nu. Jag är djupt tacksam för att jag fått möjligheten att få komma tillbaka till detta hus, till denna plats. Även här spelade Internet och sociala medier sin roll. Halleluja Internet!)

Halleluja Facebook!

Karl Johan — Bilden på svampen jag lade ut på Facebook

Ens närvaro i sociala medier blir väl egentligen inte bättre än det nätverk man befinner sig i. Men då måste jag ju säga att jag har ett nätverk som i sin helhet både är mångfacetterat, generöst och definitivt kunnigt inom olika genrer.

I den sommarstuga som jag hyr finns det ingen toa inomhus. Det dass som finns ska man helst bara använda till nummer två annars svämmar det över. Därför bör man kissa i en buske eller liknande. (Nu är det slut på de jobbiga detaljerna!)

När jag då satt där för att lätta mig hade jag ju ett litet annat perspektiv än annars, det vill säga mer i markplan. Och då såg jag en svamp. En stilig, stor svamp. Brun, välvd hatt. Mitt bland de bruna fjolårslöven från eken. Jag plockade svampen. Pojken lät meddela att den där svampen skulle ut ur huset snarast möjligt, den var med största säkerhet livsfarligt giftig. Aktivisten förhöll sig en smula mer neutral. Här måste tilläggas att min svampkännedom dras med svåra, verkligen svåra brister.

Jag tog en bild på svampen med mobilen och la ut bilden på Facebook med frågan om det här möjligen kunde vara en ätlig svamp.

Det tog inte mer än några minuter så hade tre stycken svarat och gratulerat mig till att ha hittat en Karl Johan. Dessutom hade jag fått råd om hur jag skulle tillreda den. Samt en frivillig middagsgäst. Några timmar senare hade jag också fått två långa utförliga svar som handlade om hur jag skulle kunna skilja på Karl Johan och andra soppar och att soppar i gemen är ofarliga.

Klart jag fortsatte plocka Karl Johan. Den sista skörden fick jag ge bort, då hade förkylningen och tröttheten slagit till.

Några dagar senare satt jag på klipporna och tittade på vattnet och himlen och lät tankarna fara. Då fick jag syn på en liten fågel som systematiskt tog sig fram i vattenbrynet utefter klipporna. Med den långa näbben då och då nere i grönslicket. Fågeln gav ett trevligt intryck där den kvickt och metodiskt sökte av strandlinjen. Jag kände att jag ville veta vad det här var för en liten gynnare, så jag la ut en fråga på Facebook. Den här gången hade jag ingen bild, jag kunde bara beskriva beteendet och var jag sett fågeln. En god Facebook-vän skickade frågan vidare till en fågelkännare i sitt nätverk och efter ett halvt dygn blev jag ganska säker på att det var en drillsnäppa jag bekantat mig med där på klipporna.

Två nya kompisar – Karl Johan och Drillsnäppan. Tack vare nätverket på Facebook.

Ett år efter kraschen #bloggswe

bliss — Det blir mjukt och lugnt när det är mulet om det bara är en paus i det soliga

Ska jag försöka mig på att börja summera det här året som gått efter att jag bara la mig och sov?

Eftersom insikterna fortfarande kommer trillande så kommer jag säkert att backa på några punkter inom ett halvår och uppvärdera andra. För det här året har varit ett år av insikter, utvärdering, fasansfull oförmögenhet, plötsliga skov av makalös energi som följts av bakslag så tunga att jag trott mig vara tillbaka på ruta ett, bättre självkännedom. Till att börja med.

1. Kroppen och själen är tillsammans ett fantastiskt och för det mesta robust och självreglerande system.

2. Stress och utmattning tär på systemet under lång tid och skapar obalanser som inte fixar sig fort. Litet KBT räcker inte. Litet SSRI-preparat räcker inte. Litet mindfulness räcker inte. Litet anpassade arbetsuppgifter räcker inte. Dagliga promenader räcker inte. Litet magnesium, järn och b-vitaminer räcker inte. Litet mer jämställdhet hemma räcker inte. Litet mindre slimmade arbetsorganisationer räcker inte. Men kanske att alla, ALLA insatser tillsammans hjälper. Det är ett helt system som är i olag.

3. OK. Jag kanske har en sådan personlighet att jag är mer i riskzonen för utmattning än andra. OK, då. Jag får väl gå med på det och träna på det där med ”nej”. Jag får väl gå med på det och lägga entusiasmen på sådant där jag får utdelning istället för att alltid bli engagerad i och intresserad av allt. Förändra det som går att förändra och strunta i det andra.

4. Kroppen och själen kräver vila och återhämtning för att kunna orka och prestera. Jag är uppvuxen med att människor med litet sömnbehov och stor arbetskapacitet i timmar räknade beundrades. Vilka dumheter! Hädanefter ska här sovas och drömmas och dagdrömmas och vila med blicken riktad mot molnens framfart. Med vetskapen om att jag gör mig och världen gott.

Nänä. Det får räcka för idag.

Långsam varumärkesdöd och engagerade medarbetare

Det började så här:

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=9RC-QKpb8ac]

Och nu ser det ut så här:

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=3dPf2Q5rLCk]

Carin Fredlund har bloggat om det hela och om hur en stor marknads- och mediabudget kan användas till att döda ett varumärke. Hon skriver bland annat:

För detta är ren varumärkesmisshandel.

Grov misshandel. Kanske till och med vållande till varumärkes död.

Jag ska inte lägga lök på laxen utan låta det här sjunka in hos alla som är intresserade av marknadsföring och varumärken. Samtidigt vill jag skicka in ett glädjepiller som spridits i sociala medier senaste veckan och som visar på värdet av engagerade medarbetare och ”living the brand”. (Ha tålamod i 30 sekunder så kommer utdelningen sedan.)

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=jvBr-qPAGwI&w=560&h=315]

Apropå vad jag läste i Göran Adléns sammanfattning av sin senaste trendspaning:

Och vi måste få folk att gilla sina jobb. För tänk på att allt kan kopieras utom den äkta passionen och då är det inte bra som en undersökning från gallup visar, att 70 procent hatar eller är oengagerade i sitt jobb.

Apropå Hemnet #blogg100 dag 82

Hemnet gör reklam just nu som går ut på att Hemnet-knarkande är en vanlig och legitim last. Det här objektet som las ut förra veckan har fått fin spridning i sociala medier på grund av det omättliga och omotiverade användandet av paprikor. Och bilden jag visar här är bara en försmak. Jag hoppas att objektet ligger ute ett tag så att fler kan titta.

Frågor att ställa sig:

– är det en MYCKET medveten strategi från mäklarens sida att göra annonsen för ett mycket ordinärt, ja, jag skulle vilja säga opersonligt och direkt charmlöst hus värd besväret att titta närmare på.

– ingår kunskapen om spridning i sociala medier i mäklarutbildningen numera?

Jag avslutar med ytterligare en bild:

hemnet paprika 2 — Börjar det inte bli litet otäckt?