Häromdagen ondgjorde jag mig över den polariserade debatten kring tv-spel och skola. Där jag naturligtvis intagit en på det hela taget inte särskilt nyanserad ställning. Jag tycker mer om tv-spel än läxtragglande. Eftersom jag fortfarande kommer ihåg min skolgång (jag har väldigt bra minne) och all den plågsamma tråkighet den innebar för att inte tala om känslan av meningslöshet som inte har blivit mindre med åren. Jag lärde mig engelska genom att läsa, böcker som ”The Diary of a Rock’n’Roll Star” av Ian Hunter och ”Scruples” av Judith Krantz. Historia lärde jag mig först när jag läste ekonomisk historia på universitetet, innan dess hade ingen lärare lyckats göra ämnet så spännande att det faktiskt fastnade. Svenska har jag lärt mig för jag har läst, läst och läst och skrivit, skrivit och skrivit. De höga betyg jag skaffade mig har jag aldrig använt. Så. Jag borde satsat mer på den sociala biten under skoltiden. Men. Det var ju inte mig det skulle handla om. Det skulle handla om nutid.
Överväldigad av dåligt samvete skulle jag slita Pojken (11 år) från skärmen häromkvällen. Nu var det den mellanstora skärmen (datorn) han satt vid, absorberad. Det var dags att plugga engelska glosor. Men så tittade jag faktiskt på vad jag skulle slita honom ifrån. Och då insåg jag att han var mer betjänt inför framtiden att sitta kvar och titta än att gå till Glosmästaren och traggla glosor som ”block of flats” och ”bagpipes”. Det här var vad han tittade på:
Om inte betygen vore så förbenat viktiga nu för tiden så skulle jag låta honom sitta kvar vid Youtube. Jag skulle sitta med honom litet nu och då för att prata om vad han tittar på, få ta del av hans värld. Men jag inser att tids nog måste han lära sig ett märkligt uttryck för hyreshus och vad säckpipa heter på engelska. Mina känslor inför detta är delade.
Och den är så god. Dessutom alla rätt på nyttighetsskalan också. I original kommer receptet från Sanna Ehdins och Malin Söderströms kokbok ”Kokkonst för den självläkande människan”
Som barn var jag stark. Tydligen. Så kom skolgympan och tonåren och kroppsfixering och resten av livet har jag kämpat mot känslan av kroppslig svaghet.
När jag skriver träningsdagbok så tänker jag på två sätt:
1. Det blir visst en hel del rörelse. Vad bra. Skönt att snön är borta så att jag kan cykla, då funkar det med träningen i vardagen.
2. Jojo. Det verkar ju bra. MEN, du sitter ju annars HELA dagarna. Förutom utflykter till kaffemaskinen och toaletten. Eftersom den mänskliga kroppen är gjord för att röra på sig så går det inte att kompensera en stillasittande tillvaro med några ynka kilometer på en cykel.
Så. Hyfsat bra eller det blir aldrig tillräckligt? Vet inte. Just nu mår jag bra, så jag är i alla fall på rätt spår. Måluppfyllnad? Kommer längst ner i inlägget. Här är redovisningen:
Söndag: två skogspromenader á 4 km. Den ena fick jag med mig Aktivisten och Pojken på – då kände jag mig som en duktig förälder. Jag slet dem från skärmarna!
Måndag: cyklade till och från jobbet. Fy tusan vad tungt det var! Dubbdäcken är hemska. Med dem och min vinterform så tar det en kvart längre att cykla till jobbet än när jag är i sommarformen. Det blir 26 km på en dag när jag cyklar både fram och tillbaka.
Tisdag: träning med PT Erling på Westnine Fitness i Solna. Tidig morgon. Jag går där varannan vecka för det är bara så ofta som det funkar. Kroppen och själen håller på att lära om. Det är en intressant och inte alltid behaglig process. Övningar med små rörelser som syftar till balans. Och styrka. Jag kommer att återkomma mycket till den här träningen. Än så länge har jag inte mycket ord att använda, det här är definitivt inte en intellektuell satsning. Och då är jag utan ledtrådar – huvudet och orden är ju mina verktyg!
Onsdag: cyklade till och från jobbet. Helt underbart trots att det tog lång tid. Tankarna flög ut från huvudet och tog stora cirklar medan jag svischade fram. Som vanligt luktade det hästbajs litet här och där på Östermalm (uppe vid Livgardet (?) och så nere vid Hovstallet, såklart).
Torsdag: gruppträning på jobbet på lunchen. Styrkepass med egna kroppen. Enminutersövningar i block om fyra. 30 sekunders pulsträning. Var det någon vila sedan? Och var det i två omgångar vi körde allt? Kan inte riktigt berätta – det var sjukt jobbigt. Ansiktsfärgen la sig inte på flera timmar och jag kunde inte äta förrän framåt kvällningen.
Fredag: Träningsvärk i rumpan och låren. Jag försöker komma ihåg att jag ska stå upp vid skrivbordet ibland. Det är ju inte bristen på träning som tillslut kommer att ta kål på västerlänningarna, det är att vi sitter och sitter och sitter. Jag är en av dem. Jag har förstått att det är svårt att kompensera ett stillasittande kontorsarbete på heltid med litet pliktskyldig träning ett par gånger i veckan. Vi sitter ihjäl oss. Så enkelt är det. Men jag promenerade litet på lunchen och sedan bort mot Söder efter jobbet.
Lördag: Promenerade i skogen 9.5 km. Vid 8.2 började det bli jobbigt, jag kände hur ryggen och magen inte höll upp mig längre, att jag dunsade allt hårdare på fötterna, axlarna krummade sig. Gråväder men ändå en upplevelse av annalkande vår. Det var stilla, allt var gråbrunt, beige och grått.
Söndag: Tänkte att jag skulle satsa på vila och meditation. Gick sådär. Mediterade 20 minuter men bloggade och Facebookade alldeles för mycket. Tog en lugn promenad i skogen, vanliga rundan på 4.2 km. Stilla, alldeles innan det började skymma. Försökte känna in kroppen, försökte se till så att axlarna inte åkte upp mot öronen.
Måndag: Cykelpendling igen.
Tisdag: Cykelpendling samt cirkelträning på lunchen med kollegorna. Alltid lika roligt med lunchträningen – träffar människor från andra avdelningar, hinner lära känna på ett annat sätt än vid mötesbordet och så är det ju det faktum att vi faktiskt svettas ihop och är nakna ihop (i omklädningsrummet, alltså, vi är ett präktigt litet försäkringsbolag utan skandaler. Nota bene!), då blir vi människor för varandra och inte bara funktioner.
Onsdag: Cykelpendling. Dessa eländiga dubbdäck. Får jag inte ta av dem snart? Och den tjutande frambromsen – jag måste göra något åt den. Men på vägen hem (det tar ju en timme nästan med de eländiga däcken) sjöng koltrasten tre gånger. På olika ställen. Och det var ljust när jag cyklade hem. Dagsljust. Inte skymning.
Torsdag: Helt träningsfri dag. Buss och tunnelbana. Finlunch på Gondolen för att fira nya hemsidan www.dina.se. Tårta till fikat för att fira nya hemsidan www.dina.se. Fest på kvällen för att fira nya hemsidan www.dina.se. Rörelseabstinens? Tja inte så mycket, jag njöt av allt det goda, av att fira med kollegorna och av solen.
Fredag: Cykelpendling och nu börjar jag njuta. Tankarna löper lätt, jag cyklar genom så vackra delar av förorten och staden (så mycket vatten, så många öppna vyer), det är inte trångt på cykelbanorna ännu. Jag löser världsproblemen och får ibland idéer på middagsmat (det är det riktigt svåra). Jag tränade en kort stund på lunchen – stillsamma övningar för att hitta kroppen och så försöker jag lära mig att andas rätt. Det är SVÅRT!
Lördag: cyklade fram och tillbaka till vårt lilla förstadscentrum. Det var allt i rörelseväg förutom promenad till förpackningsåtervinningen och närmaste affären.
Och hur förhåller sig jag och träningsresultaten till målen?
Nix. Inte nere i spagat än. Höger baklår är stelt och vänstra lårets insida som varit kort och stumt i många år blir inte bättre.
Har inte testat att springa ännu.
Själen och kroppen är hyfsat glada.
Falukorven och gäddhänget är konstanta, men ångesten över dem håller sig på mattan.
Ja, hon är snygg. Men det är skorna du ska titta på! Röda sulor – Christian Louboutin. Vi pratar många, många tusenlappar. Men det är inte väsentligt just nu – jag har två trådar att nysta i: att damskorna spelar en väldigt viktig roll i ”Suits” och att det är väldigt svårt att gå i 12-cm-klackar.
Jag slukade de två första säsongerna av ”Suits”. Vi pratar datorn innan sängdags, mobilen på bussen och stor-TV:n till frukost. Och jag blev mer och mer besatt av skor. Och klackar. Egentligen borde jag väl undra vad Harvey Specter har i håret och var han köper sina tredelade kostymer, men det är rumporna, midjorna, de ganska långa kjolarna och skorna med dessa magnifika klackar som helt fångade mig och tankarna. Medan jag nu väntar på tredje säsongen så får jag hålla tillgodo med säsong två av ”House of Cards” (å, fy, vad alla är beräknande och elaka! Eller är det – verkligheten?!?). Men nej. Damskor spelar alls inte samma roll där. De syns inte ens! Så nu lider jag av sko-abstinens. Och hamnar i skotankar.
Jag går hyfsat bra i högklackat. Men 12 centimeter-klackar skulle jag aldrig klara. När jag var ungdom var 12 cm-klackar bara något som fanns på skor som såldes på Soho Sexshop på Birger Jarlsgatan (inte långt från där Georg Jensen, Gucci och Nathalie Shuterman ligger nu) och liknande affärer. Så jag frågar mig om skorna nuförtiden är bättre slöjdade eller om det egentligen, fast jag har missat det, ingår i varje kvinnas utbildning att lära sig gå i skyhöga skor?
Jacques Tati gjorde ett fint inpass om kvinnokläder i ”Mon Oncle”:
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=YdCSijdyI6E&w=420&h=315]
Och, de som är bäst på att röra sig i väldigt höga klackar är inte kvinnorna i ”Suits”, det är franska män:
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=yk3iAyrQqUI&w=560&h=315]
Jag undrar om Tina Turner borde ta lektioner av Yannis Marshall. För hon knäar ganska rejält i sina 8-, högst 9-cm-klackar. Fast hon har ju knäat sig ända in i popkulturhistorien, så hon kanske inte måste ta lektioner.
[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Bytupog9cBQ&w=420&h=315]
Till sist den man som för 35 år sedan dansade in i mitt hjärta på skyhöga klackar:
Kunde platsa i vilken broschyr som helst. Om Gotland, mindfulness eller demens.
Jag var på Gotland för första gången i hela mitt långa liv i somras. Jojo, det var ju vackert. Och javisst fanns där raukar, men inte så många. Saffranspannkakan var riktigt, riktigt smarrig och sylten till – mums! MEN
Visby var det närmaste Benidorm jag varit i på många år. Trångt, turistigt, lättklädda människor på jakt efter ragg, doft av frityrolja.
Det var riktigt svårt att hitta bra badställen. Jag trodde att det var som i Stockholms skärgård där man kan hoppa i från vilken klippa som helst men med den skillnaden att här skulle det vara STRÄNDER. Men jag fick tillochmed blåmärken under hålfoten, så litet ville Gotland att jag skulle bada där.
Och stockholmare överallt. Med designhus och dyra bilar eller med shabby chic-charmiga hus och skrotbilar. Gärna med stråhatt och utanpåskjorta.
När jag kom hem ville jag ge mig ut i det gotländska landskapet igen. Så jag började läsa deckare som utspelar sig där. Jag läste ”Den farliga leken” av Mari Jungstedt till att börja med och det var ju inte så mycket att hänga i julgranen. Det karga Fårö var kargt. Modevärlden är kall och hemsk och kan få unga flickor att dö. Kort sagt, Mari Jungstedt fick bara en chans.
Men så hittade jag Anna Jansson. ”Först när givaren är död” och ”Pojke försvunnen” läste jag först. Jag blev glad över alla bifigurer som var så fint tecknade och som levde alldeles egna liv. Efter det tog jag mig an ”Främmande fågel” och ”När skönheten kom till Bro” och då var polisen Maria Wern alldeles för närvarande. För hur kul är hon?
Från Wanås Slottspark. Antony Gormleys skulptur ”Together and Apart”.
Ni som ogillar att låta det privata bli politiskt – sluta läsa här! Annars blir ni bara arga. För här kommer jag med bestämdhet att hävda att den som intar positionen att primärt se stressjuka som ett individproblem använder sig av den härskarteknik som kallas ”dubbelbestraffning”.
Litet punkter att ha i minnet:
Jag ogillar i högsta grad offerrollen
Jag är lösningsorienterad
”Jag har aldrig träffat en lat person som blivit utbränd” sa min stressterapeut
Jag jobbar inom ett område där ingen kan allt och där alla måste söka information och insikter hela tiden för att ha tillräcklig koll – digital kommunikation (webb och sociala medier)
När jag kände att mina stressymptom började accelerera tog jag till ännu mer av det jag redan använde mig av för att hålla stressen på en hanterbar nivå:
försökte få in ett litet yogapass varje dag
la in 10 minuter mindfulness under eftermiddagen på jobbet (satte mig i en stol, blundade, kände in kroppen, koncentrerade mig helt på andningen)
anhöll om att tillfälligtvis få ha eget rum på jobbet istället för att sitta kvar i kontorslandskapet
försökte komma ihåg att starta programmet ”MiniPaus” på datorn varje morgon – då påminns man litet då och då under dagen om att göra ett mycket kort rörelseprogram för att få igång blodcirkulationen i stela kontorsmuskler
cyklade fram och tillbaka till jobbet varje dag (25 km per dag)
sprang en liten fin runda 2-3 gånger i veckan (3.5 km)
hade en speciell vickande pall som ”aktiverar”
Ni ser vilken duktig flicka jag var! Lösningsorienterad. Förändringsbenägen. Ansvarstagande. Definitivt o-lat.
Och varje dag blev jag tröttare och tröttare. Jag började tappa ord när jag pratade. Jag kände att tankarna hoppade okontrollerat i huvudet, jag fick svårare och svårare att koncentrera mig. Jag kände mig skamsnare och skamsnare. Och för att jag skämdes så in i Norden så försökte jag än mer med alla självhjälpsaktiviteter: yoga, mindfulness, motion, glädje i närvaro med nära och kära (litet svårt när det ska forceras).
Skammen gjorde också att jag inte kunde säga ”nej” till någonting. Såklart att jag skulle titta igenom 50 olika kundbrev för att komma med bra idéer om hur språket, tonen och dispositionen ska förändras, såklart att jag skulle skriva och illustrera 10 artiklar till intranätet, såklart att jag skulle ta kort så att alla kom ihåg det bästa från det där evenemanget. Förutom det jag huvudsakligen skulle ägna mig åt.
Jag var stressad så att det gjorde ont. Jag tog till de medel jag själv hade till förfogande för att förändra situationen. Men det blev inte bättre.
Skammen är ett effektivt sätt att kontrollera människor, att hålla dem i schack. Naturligtvis borde jag bett om hjälp att reda ut situationen mycket tidigare. Men jag skämdes ju. Tänkte att om jag bara var en litet duktigare och mer ansvarstagande kontorsarbetare som tog tag i min egen livssituation så skulle jag kurera mig. Skammen gjorde att jag inte vågade ifrågasätta ramarna för mitt arbete, för min tjänst.
När jag väl kraschade så har jag fått så mycket snälla kommentarer och klappar på axlarna och trevliga tillrop. Människor har ”förstått” och sagt ”krya på dig” och ”du klarar det här”. Jag ska ”låta det ta tid” och ”gå ut och gå i skogen och bara vara”. Jag är jätteglad över all medkänsla. Men vad jag egentligen hade behov av var i det akuta skedet att någon handlade åt mig och att någon kunde göra något kul med mina barn så jag inte behövde ha dåligt samvete för att jag sabbade deras sommarlov, Och i ett senare skede var behovet bra diskussionspartners som kunde hjälpa mig att komma vidare. Inte slentrianmässiga råd levererade med en ”lilla-gumman”-attityd. Jag är för i h-e expert på det här nu. Jag har yogat, jag har gått i skogen, jag har andats. Allt detta gjorde jag redan innan jag sprang in i väggen. Kom med något nytt! Som gör att jag inte hamnar in i väggen igen.
Förutom yoga/motion/andnings-paketet är det som hjälpt mig mest samtalen med andra utbrända, som är där eller har varit där. Inte en enda av dessa är lata bakåtsträvare som häckar på sina kontorsstolar. Det handlar om engagerade, nyfikna människor som skapar värde. Det har varit väldigt välgörande att dela erfarenheter med en sådan intressant och imponerande skara människor.
För att komma tillbaka till härskartekniken ”dubbelbestraffning”. Jag har drabbats av utmattningssyndrom, det är ett straff. Ska jag också känna att det bara är mitt fel (individperspektivet) trots att jag har gjort allt man ska göra för att mota stressen i grind, då handlar det om dubbelbestraffning.
Anledningen till att jag vill panorera ut både från mig själv och min arbetsplats och ha ett vidare perspektiv (samhällsperspektivet) är att då kan min väg ut ur eländet bli en hjälp för andra. För ”gå ut i skogen”, ”carpe diem”, ”använd alla sinnen”, det räcker bara en liten, liten bit.
Jag har alltid gillat köttgrytor med sönderfallande kött. I motsats till grytor där köttet är segt och fullt av sådant jag inte klarar av – senor, fett, hinnor. Sådant där som har läskig konsistens. Så var vi på Texas Longhorn och fick no-bean chili till förrättsnachochipsen. Sedan dess har jag tänkt att försöka mig på att göra en riktigt bra chili.
Jag är inte helt klar med receptet, men jag har kommit fram till vad som är absolut nödvändiga ingredienser i alla fall. Samt vilka handhavanden som är absolut nödvändiga för ett smakligt resultat.
Ingredienser
1-1.5 kg högrev eller fransyska i bitar (2*2 cm ungefär)
2 gula lökar
6-10 vitlöksklyftor
1/2 – 1 paket bacon
1/2 liter öl
Hetta genom chilipulver och/eller chilifrukter
Spiskummin (viktig krydda!)
Oregano
Syra genom tillexempel rödvinsvinäger (jag hade i ett par matskedar)
Röksmak genom chipotle eller Texas Smokehouse Steak Sauce (jag använde såsen – en matsked ungefär)
Litet sötma genom honung exempelvis (en matsked på sin höjd)
Salt och/eller buljongtärning
De viktiga handhavandena
Låt löken och vitlöken bli genomskinliga och mjuka i smör och olivolja och tillsammans med baconet som du klippt i små bitar
Bryn köttbitarna, inte för många åt gången
Lägg köttet och lök- och baconfräset i en gryta. Häll på öl och vatten så att köttet täcks. Krydda, litet varsamt till att börja med.
Låt koka så länge du har tålamod. Och så litet till.
Tryck sönder köttet mot grytkanten om det inte fallit sönder av sig själv. Smaka av. Balansera smakerna.
Servera med guacamole (och jag hävdar med bestämdhet att mejeriprodukter INTE har att göra i guacamole men alla blir saliga på sitt sätt), tortillachips och/eller mjuka tortillas, hackad tomat, hackad rödlök, hackad gurka. Och gräddfil eller liknande.
I ett recept jag hittade på nätet ingick ett helrör tequila. Den vätskan skulle dock inte i själva grytan utan bara i kocken. Hm.
Det var en trevlig frukost men egentligen en hiskelig läsupplevelse
Jag har läst ”Flyg fula fluga” av Patricia Cornwell. Utgiven på Norstedts förlag. Översatt av Manni Kössler.
Jag borde inte ha läst den. Jag blev så upprörd.
Frågor:
När översättaren ställs inför allmänt uselt språk, ska hen då förbättra det?
När översättaren ställs inför typiska amerikanska företeelser, ska då hen försöka hitta svenska motsvarigheter eller låta sammanhanget bli alldeles oförståeligt?
Exempel på meningar och stycken som är kryptiska och/eller helt oförståeliga och/eller helt oläsbara med avseende på rytm, flöde och ordval:
”Den där sista gubben fick verkligen en huvudvärk med glass”. Jag antar att det är ordet brainfreeze som ställt till det.
”Lucy avslutar aldrig det hon sällan påbörjar”. Förlåt, vad menas?
”…betraktar [..] Marino som packar en stor islåda med öl, kallskuret….” Vad är en islåda? Jag vet vad en kylbox är, men inte en islåda. Rättstavningsprogrammet har heller inte hört talas om ordet. Kanske ska testa det på Wordfeud?
”…väggarna var av gips som behandlats för att se äldre ut..” I min värld är gipsväggar något som är praktiskt för de är lätta att tapetsera eller måla och det är lätt att borra i dem. Jag tror inte att det ens i USA är fashionabelt med det vi i Sverige associerar med gipsväggar.
”Den pojken älskar isstrutar mer än någon annan Nic hört talas om…..” Isstrutar?! Någon som vet vad isstrutar är?
Ja, det fortsätter så där.
Jag kunde skriva av hela kapitel från boken. Det känns som om översättaren har vaknat till då och då och skärpt sig för att sedan, något kapitel senare låta Google Translate göra största delen av jobbet. Å andra sidan verkar det som om ms Cornwell skrivit på rutin. Hon slutar mitt i mening, känns det som. När hon skrev de sista kapitlen hade hon redan nästa bok i serien framför ögonen och kunde inte hålla kvar intresset för slutet. Snipp, snapp så dog en massa människor bara genom att någon berättade att de hade dött. Som läsare var man inte ens närvarande.
Tacka vet jag Arne Dahl och Jussi Adler-Olsen. Och Mons Kallentoft och Andrew Vachss. Där har vi killar (typiskt!) som kan snickra ihop spännande historier och låta språket leva.
Ju mer jag har funderat över detta med den ultimata populärkulturella kanonen (se tidigare inlägg i frågan här och här) desto mer hamnar jag i dispyter med mig själv. Angående ingående kategorier och angående om det bara är jag som är nördig och vill få allmänt medhåll i min smala syn på saker och ting eller om det faktiskt finns någonslags gemensam referensbank.
Jag fortsätter att tro på att det finns en gemensam referensbank. Och jag grundar det på de referenser som görs i filmer, serier, böcker, TV-serier och musik. Eftersom jag har varit med på en och en annan workshop i mina dagar vet jag att man ska utgå ifrån en bruttolista för att sedan censurera sig ner till något man kan enas om. Eftersom jag är självtillräcklig och självutnämnd härskare över min blogg behöver jag inte censurera och jämka. Än så länge. Jag fortsätter på bruttolistan och förväntar mig synpunkter.
1. Det blir mest filmer i listan
2. Bort med böckerna
3. Till bruttolistan:
E.T.
Gudfadern 1 & 2
Scarface
Falling Down
Casablanca
Taxi Driver
Dr Strangelove
Simpsons
4. Till bruttolistan med viss reservation, så kallade wanna-bees eller hang-arounds:
Närkontakt av tredje graden
Monty Python-sketchen med papegojan
Jag avslutar med en vacker bild från den svenska sommaren så som den kan te sig utomhus.
