Varför läser jag det jag läser?

Just nu styrs min bokkonsumtion av två faktorer:

1. Utbudet av ljudböcker på Storytel

2. Det gemensamma biblioteket vid tvättstugan i huset där jag bor

Jag håller på att halka in i ett ljudboksberoende. Det är bara att inse det. Beroendet möjliggörs av dessa små datorer vi ständigt bär med oss och så naturligtvis av den mångfald av ljudböcker som finns tillgängliga. Det är så enkelt. Och det finns så många läsupplevelser därute som jag ännu inte varit med om.

Den senaste tiden har jag drabbats av tre böcker: ”The Curious Incident of the Dog in the Nighttime” av Marc Haddon och Maja-Maria Henrikssons böcker om Johanna (”Jag finns” och ”Inte på riktigt, inte på låtsas”).  Jag vill absolut rekommendera Marc Haddons bok som ljudbok, dessutom på engelska. Det är en helt makalös inläsning som en ung pojke gör. Jaget i boken är en pojke med Aspergers syndrom som fått i uppdrag av sin lärare, Siobhan att skriva en bok. Han berättar om sina försök att lösa ett mysterium. Samtidigt berättar han om hur världen ter sig inifrån honom och det gör han så att jag kan känna igen mig. För det blir allmänmänskligt och inte alls konstigt.

Maja-Maria Henrikssons böcker är nästan outhärdliga i sin beskrivning av en väldigt utsatt tonårstjej. Till en del ser det bra ut på ytan, hennes mamma vill desperat att allt ska se bra ut och Johanna är tyst och foglig. Men Johanna förföljs, trakasseras, misshandlas och utnyttjas av två killar i skolan. Och ingen orkar eller vill se, än mindre ingripa. Det är en berättelse om total maktlöshet, om vuxna som sviker – föräldrar, lärare, kuratorer, socialarbetare. Men det är också en berättelse om syskonskap, Johanna har en lillebror som hon älskar över allt annat och som hon också vill skydda in till döden.

Läs böckerna. Gör det. Och titta sedan litet extra omkring dig, har du någon alldeles för tyst tonårstjej i närheten? Någon som bara säger ”Allt är OK” och tittar ner i golvet. Sluta inte fråga då.

Vårt gemensamma bibliotek har fått mig att låna Popcorn-rapporten, den från 1991. Den där begreppet ”cocooning” gjordes till en trend. Och, javisst, våra hem har ju verkligen blivit våra borgar, rustade till tänderna, något som visas upp för att skrämma andra till avundsjuka. Men ”cocooning”? Köken är påkostade men så mycket matlagning pågår ju inte där. Äsch, nu blev jag litet surkärring, influerad av Roxy Musics ”In Every Dreamhome a Heartache”.

Tillbaka till Popcorn-rapporten. Som jag kommer att återvända till. Jo, jag tror att hon såg trender som vi verkligen lever i nu. Men digitaliseringen av allt, den fanns inte med.

Just nu har någon ställt ner samtliga Scarpetta-deckare av Patricia Cornwell. Jag känner igen besatthet när jag ser den. Lyckas jag hålla fingrarna i styr?

Kanon, del 2. En reflektion kring kategorier.

rocky-horror-show-lips
Ett exempel på något som bör höra till allmänbildningen

Häromdagen satte jag alltså igång med att fundera på en populärkulturell kanon. Sådant man bör ha sett, hört och läst för att kunna manövrera sig runt i både höga och låga diskussioner. Livet blir litet roligare om man har koll på populärkulturens ”måsten”. Alla blinkningar i filmer till andra filmer, hänvisningar till TV-serier och musik i andra TV-serier, i annan musik och i böcker.

Om Hylands Hörna var det som fick Sverige att hänga ihop i slutet av 60-talet och början av 70-talet, så var väl ”Dallas” på 80-talet och ”Twin Peaks” på det tidiga 90-talet det som höll ihop oss som nation.

”Vem sköt J.R.?” och ”Vem mördade Laura Palmer?” var frågor som satte igång lagom hetsiga samtal som kittade ihop oss på arbetsplatser, i skolor och i familjen. Dagens första insikt handlar alltså om TV-seriernas betydelse.

Och därmed har jag kommit till dagens andra insikt: Böcker är en problematisk kategori när det gäller den populärkulturella kanonen. Däremot måste alltså kategorin TV-serier absolut med. Frågan är om kategorin Böcker ska ersättas med en kategori som innehåller barnböcker, sagor och ungdomsböcker. För visst bör man ha koll på Pippi Långstrump, Madicken, Emil-Ida-Alfred, Karlsson på taket, Bamse, Muminpappan, Muminmamman och Mårran. Ytterligare en nödvändig kategori är nog seriefigurer. Och en är TV- och dataspel.

Eller hur – visst måste man veta vem Spindelmannen är, vem Super Mario är och vad Tetris är?

En kanon

Kvar i stan. De flesta på semester. Gamla Stan har invaderats, Stortorget kantas av fullsatta uteserveringar och jag duckar för att inte förstöra de fotograferande turisternas bilder av varandra. Det finns en viss lojhet i luften. Telefonen är tyst när jag sitter ostörd på kontoret och knåpar hemsida. Det är lätt för tankarna att vandra.

Vad säger ni om att skapa en populärkulturell kanon? En måste-lista för våra barn, ungdomar och mindre bildade kollegor och bekanta. En lista för att skapa roligare fikarumssnack, vidbardiskensamtal och middagskonversationer. Det här har jag inte tänkt igenom särskilt noggrant, så  jag börjar bara och hoppas på ett stort inflöde av tips och åsikter för att utforma den ultimata populärkulturella kanonen.


Film

Apocalypse Now

The Rocky Horror Picture Show

Dirty Dancing

Easy Rider

A Clockwork Orange

Blade Runner

Borta med vinden

The Big Lebowski

Pulp Fiction

Terminator och Terminator 2 – Domedagen

Alien och Aliens (1:an och 2:an)

Musik

Ballroom Blitz Sweet

God save the queen Sex Pistols

Stairway to heaven Led Zeppelin

Smoke on the water Deep Purple

Sympathy for the Devil och litet till Rolling Stones

Strawberry Fields Forever, hela Sergeant Pepper-albumet Beatles

It’s raining men Weather Girls

Bad, Billy Jean och Thriller Michael Jackson

Money Money, Mama Mia och Gimme gimme Abba

Walk on the Wild Side Lou Reed

Daddy Cool Boney M

We will rock you, We are the Champions, Bohemian Rhapsody Queen

Born to Run Bruce Springsteen

Sweet Dreams (are made of this) Eurythmics


Böcker

Neuromancer William Gibson

När reklambyrån själv får välja

Jag visste väl att jag skrivit en text med den titeln någongång. Jag letade bland alla bloggposter och hittade den inte. Tillslut fick jag googla. Just det – jag hade ju skrivit en krönika om det. För 4 år sedan. Och här är den, fortfarande aktuell.

”Under sommaren var det uppenbarligen en reklamtävling i Dagens Nyheter. Många morgnar när jag tittade i tidningen blev jag upplyft, på sidan tre fanns en annons som tog för sig. Så kom jag till sidan fem och där var det också en annons som skiljde sig radikalt från det man brukar se. Och när jag väl noterat vad som fanns på sidan fem vaknade jag till och drog mig till minnes att ja, det var nog inga vanliga annonser på sidan tre och fem.

Det finns många reflektioner man kan göra. En är att sällan, väldigt sällan är de vanliga annonser vi ser gjorda enligt det som reklamskolorna lär ut. Varför är det så egentligen? Jag menar de självklara sakerna som att förenkla och reducera, att bara säga en sak – hur ofta får vi egentligen se det? Nejnej, det ska in pay-offer, adresser och telefonnummer, titlar och sekundära budskap. Men under sommaren får äntligen de före detta reklameleverna göra annonser efter skolboken. Annonserna är påtagligt snygga, påtagligt enkla att förstå, påtagligt entydiga. Och alltså – påtagligt annorlunda från det vi till vardags ser.

Så jag undrar över en sak – hur står det egentligen till med relationerna mellan reklambyråerna och marknadscheferna? Varför ser annonserna annorlunda ut när reklambyrån själv får välja? De annonser vi ser dagligdags är ofta svårare att förstå och definitivt lättare att missa eftersom de sänder med samma frekvens som det vanliga mediebruset.

Men en annan, och kanske viktigare reflektion jag gjort är att bilden fått vara huvudperson i flera av annonserna. Bilderna får breda ut sig över hela sidan och tillsammans med några få ord vara bärare av hela budskapet. Som förespråkare för meningsfull och vacker bildkommunikation blir jag glad och fylld av framtidstro. Det får mig också att fundera över bildens allt viktigare roll i den dagliga kommunikationen. Hur många av er har skickat ett MMS den senaste månaden? Hur många har kommunicerat om semestern, barnen, ombyggnaden eller senaste utekvällen genom att lägga ut en bild på Facebook (Instagram fanns inte vid tiden för denna krönika. Förf anm)? Tesen att ”en bild säger mer än tusen ord” har blivit allt sannare.

För ord är svårt. Orden är otympliga, svårmanövrerade, vridstyva klumpedunser. Bilder är så mycket mer direkt, fångar enklare det man vill beskriva. En stämning, ett skeende, ett föremål. Jag går in på Bilddagboken (Long time. No see. Förf anm) ibland för att se hur de som är yngre än jag berättar om sina liv. Och det är de mest fascinerande historier som jag aldrig skulle fått höra annars. Och dessutom är det med en absolut självklarhet de kommunicerar genom bilder. Det här gör mig oerhört spänd på framtidens kommunikation. Kommer orden att bli sparsamma och dyra? Kommer vi alltid att ha någon slags bildvisare med oss när vi samtalar som ersätter och kompletterar de talade orden? Är vi redan där idag?

Vad är kontentan av denna krönika? Jo, det är nog två huvudspår:

  1. Bilden som kommunikationsmedel har aldrig haft en starkare roll än idag.
  2. Om reklambyrån själv får välja blir det roligare reklam, snyggare reklam, mer förståelig reklam. Bättre reklam.

Om det ibland finns en oro för att den uppväxande generationen har svårt med det talade och skrivna språket, så är det i alla fall helt klart att de ligger långt före oss över trettio när det gäller visuell kommunikation. De läser bilder, de förstår bilder, de använder bilder som språk. Och – de är kräsna när det gäller bilder.

Tillbaka

Dags att börja blogga igen. Med lagom höga ambitioner. Jag har tryckt litet väl hårt på gasen under våren, så pass att jag har fått koncentrationssvårigheter och glömmer bort saker. Kan ju också ha att göra med att jag säger ”javisst, det fixar jag” till allt som jag beds om och förringar alla insatser till att bara vara ”en liten grej”. Men när alla ”små grejer” äter upp all arbetstid och fritid och jag dessutom glömmer att det tar tid att ställa om från en uppgift till en annan, då är farten för hög och den stenhårda väggen nära.

Det susar vackert i träden utanför balkongen, ett flygplan och något elektriskt verktyg hör av sig på tillräckligt långt avstånd. Det är i efterdyningen av årets mest hajpade helg. Nu kan vi alla äntligen slappna av. Själv tänkte jag förgylla dagen med att gå till förpackningsinsamlingen och Emmaus-containern. Jag har sagt ”javisst, det hänger jag på” (såklart!) till utmaningen #crop100 som innebär att man under ett år ska göra sig av med 100 saker. Syftet är att rensa ut och (allramest) tänka över sin egen konsumtion. Hittills har jag bidragit med 5 böcker till vårt flerfamiljshus gemensamma bibliotek som står bredvid tvättstugan samt tre kassar med barnkläder och -skor till Emmaus.

Nu kommer jag till de svåra frågorna:

– ska jag räkna varje plagg i kassarna?

– räknas ett par skor som två (skor) eller som ett (som i par skor)?

– borde det inte räknas när man går till förpackningsinsamlingen också?

– fast då kanske det ligger snubblande nära att tänka att man gör en insats när man slänger soporna också?

crop100
Denna ensemble har slitits av två barn hittills, nu är det dags för ett tredje

Nu går jag iväg till Emmaus-containern och hoppas att den inte är full. Skulle inte tro det, folk har haft annat att tänka på den senaste veckan (köpa jordgubbar, lägga in sill, gå på Systemet, binda kransar, lägga upp bilder på Instagram och Facebook på jordgubbstårtor och midsommarstänger, stressa, längta och längta bort). Mitt bidrag idag är vinterkläder för barn, något slitna men av god kvalitet så det finns åtminstone ett par säsonger kvar i dem. Jacka och byxa – ska jag räkna det som två eller som en? Eller, ve och fasa, om jag lägger dem i en kasse med resten av kläderna, kan jag då bara tillgodoräkna mig EN ynkapynka poäng i crop100-räkningen?

Ord och begrepp du måste kunna #blogg100

Dag 99 och inlägg 101

Organiserad ansvarsflykt

Unibrow

Meme

Kudos

FPS-spel

Listan kommer att fyllas på.

Jag tycker att det viktigaste i listan är det första begreppet. Det är hämtat från ”Håpas att du trifs bra i fengelset” av Susanna Alakoski.

Uttrycket handlar alltså om det som oftast låter som ”Jag kan tyvärr inte göra något åt det här. Hur gärna jag än skulle vilja. Det är de över mig som beslutar.” Och när du går vidare till nästa instans så får du höra samma sak. Och i nästa instans samma sak. Och när du kommit högst upp så bollas du åt sidan eller nedåt. ”Organiserad ansvarsflykt”. Tänk efter när du senast träffade på det – på jobbet, i dina barns skola, på dagis. Ha öronen öppna för det. Du kommer att träffa på det oftare än du anar. Tänk efter ett varv till – är du en del av det? Kan du bryta det genom att faktiskt ta ansvar?

Kommer Gordon att bli en i gänget? #blogg100

Dag 98 och inlägg 100

marcoeffekten
Omslaget till senaste boken om avdelning Q

Sitter, cyklar, diskar, tvättar och promenerar fnissande. Allt på grund av Carl Mörck, hans assistenter Rose och Assad och nu den märkliga gossen Gordon. Carl Mörck med följeslagare utgör avdelning Q, en avdelning inom Köpenhamnspolisen som ska syssla med ouppklarade fall. Avdelning Q huserar i polishuset källare där det luktar unket och dit dagsljuset inte når. Carl Mörck är en ytterligt besvärlig typ som inte så många människor orkar med. Han är separerad (och numera skild) från Vigga. Han bor i ett hus tillsammans med den inneboende, matlagande Mårten med Playmobilsamling och muskulös pojkvän som också är sjukgymnast. Han (sjukgymnasten) tränar Carls före detta kollega Hardy som också bor i hushållet och som ligger förlamad efter en skottlossning där en tredje kollega dog. Viggas son och tillika Carls plastson bor också i huset.

Det är figurer som lever, som bökar och stökar och vill saker. I detta går Carl Mörck och är trött och skuldtyngd. Han längtar efter att få sova middag med fötterna på skrivbordet i lugn och ro. Men även på jobbet stökas det och bökas. Hans assistent Assad är en hemlighetsfull man från Mellanöstern som med troskyldiga bruna ögon ständigt levererar arabiska talesätt som alltid innehåller kameler och som på löpande band missförstår Carls nordiska uttryck. Rose har snövit hy, korpsvart hår, svarta kläder och är måttlöst självtillräcklig.

Både Assad och Rose har tvingats på Carl. Från början ville han allra helst framleva sina dagar i källaren med att sova sig igenom dem med fötterna på skrivbordet. Från början såg han Assad och Rose som straff, som hinder för hans välförtjänta tupplurar, men med de lösta fallens gång så börjar han lita på dem, bli beroende av dem. Ja, till och med tycka om dem.

Jag har blivit beroende av Jussi Adler-Olsens deckare. I den som jag lyssnar på nu, Marcoeffekten har en ny figur adderats till avdelningen. En lång och ranglig pappas pojke som snart är färdig jurist. Han är i vägen, han klampar i klaveret, han har sex med Rose i hennes arbetsrum, han är son till den förhatlige chefens bästa vän. Carl vill bara ha bort honom. Men jag misstänker att han har kommit till avdelning Q för att stanna. Gordon bidrar helt klart till gruppdynamiken.

Det är Stefan Sauk som läser ljudboken. Först hörde jag bara Stefan Sauk. Å, det var Stefan Sauk som pratade och pratade och manierade sig och jag såg honom framför mig och det var Stefan Sauk och Stefan Sauk och Stefan Sauk. Men sedan blev både Assad och Rose och Gordon och Carl Mörck själv alldeles levande. Och jag fnissar opassande både här och där.

 

De fem böckerna om avdelning Q

Kvinnan i rummet

Fasanjägarna

Flaskpost från P

Journal 64

Marcoeffekten

Apropå second-hand #blogg100

Dag 97 och inlägg 99

Ibland blir jag helt berusad av att höra om bra idéer. En väldigt genial köp- och säljsajt heter ”Exboyfriendjewelry” med undertexten ”You don’t want it. He can’t have it back.”. Här säljer före detta flickvänner, fästmör och gifta kvinnor förlovningsringar, halsband, armband men också väskor och motorcyklar. Det senare under kategorin ”Stuff that should have been jewelry”.

Det intressanta är att den som lägger ut ett föremål för försäljning på sajten måste skriva en text som berättar en historia om föremålet. Bara det gör sajten värd en titt. Jag avslutar med att visa en motorcykel som ligger ute för försäljning just nu, med en text som ungefär berättar: Pojkvännen övertalade mig att köpa en motorcykel. Han lämnade mig. Nu har jag ingen att köra tillsammans med = ingen anledning att behålla den.

Motorcykeln är körd ungefär 10 mil.

27401a

Mer om framtiden som är nu #blogg100

Dag 96 och inlägg 98

Läste en rolig artikel om den man vars röst är Siri i Storbritannien.  Tycker att det är märkligt att Siri kan funka så makalöst bra när en människa som efter en hjärnblödning inte pratar helt tydligt inte kan få en talsyntes som fungerar. Tyvärr tror jag att det inte handlar om teknologin utan bara om var resurserna finns. Och var de inte finns.

Det här kan jag skriva mycket mer om och kommer att så göra.

Verifierad av MonsterInsights