Issadissas blogg - Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Hitta Issadissa! #blogg100

Ja, ni som har följt Issadissa och den andra ett tag vet ju att jag inte direkt skriver dagbok när jag bloggar. Utan bloggen är mer som en tänkebok. Det är recept, nedslag i samtidens märkligheter, populärkulturella hissningar, litet allmänt tjafs och förnumstigheter. Och litet bilder på det. Så mycket av det jag skriver har väl inte något bäst-före-datum utan åldras med visst behag. Hoppas jag.

Jag vet att jag trogna läsare och det är jag oändligt glad och tacksam för. Att jag kan roa någon, vara till nytta och glädje. Det är stort och fint. Ibland kommer också nya läsare och det är väldigt intressant hur Issadissa blir hittad. Det kan jag avläsa i statistiken (å, vad jag älskar statistik, särskilt webbstatistik!) som ju bland annat rapporterar om sökorden och sökfraserna som gör att nya besökare hittar hit.

Vad säger ni om följande:

texas longhorn no bean chili

gå i 12 cm klackar

lotta sjöberg blogg

recept hamburgersås

mjölklobbyn

utmattningssyndrom blogg

Filippa Reinfeldt blogg

dissningar

personlighetstest ipu

ipu myers-brigg

Roligast tycker jag naturligtvis att ”gå i 12 cm klackar” är. Den var så otippad. Jag undrar om den som tittade in i Issadissas utbredande om skor fick något vettigt med sig. Om inte annat fick den se en massa män som klarar att dansa i högklackat i alla fall. Både Tim Curry och en massa fransmän. (Blev du nyfiken? Här är inlägget.)

Fem saker jag är glad att jag aldrig lärde mig #blogg100

1. Att skriva maskin

2. Sluta fråga ”varför”

3. Tro att det enda livsmålet är att vara duktig

4. Hoppa över en plint

5. Skriva uppsats enligt reglerna

De ovan listade färdigheterna är helt obsoleta. Jojo, det är klart, jag kanske skulle få ur mig fler ord om jag var en sådan där som skriver snabbt som tusan, men å andra sidan skulle jag väl behöva redigera mer. Vad jag egentligen menar med alla fem färdigheterna är att det är kunskaper som premierades en gång i tiden, men som jag klarar mig avsevärt bättre utan nuförtiden. Dessutom skulle den kostnad i form av energi, både mental och fysisk för att kunna de här fem sakerna vara vida större än den nytta jag någonsin skulle kunna haft.

Att skriva maskin snabbt var ju en kvinnofälla på 70- och 80-talen. Varje universitetsutbildad med ambitioner lärde sig snabbt att tiga om den färdigheten tills man kunde stänga dörren till sitt eget arbetsrum och eventuellt knattra loss på sitt eget material. Annars fanns ju alltid risken: ”Men du som skriver så snabbt, kan väl skriva det här åt mig?”.

Och kommer ni ihåg sekreterarna? Det fanns ett kvinnligt yrke där mesta tiden gick åt till att skriva maskin åt andra människor. Vad hände med alla de kvinnorna och den färdigheten?

Och. Jag kan stå på händer. Jag kan lyfta tunga saker och barn. Jag kan cykla långt och länge. En dag ska jag ner i spagat igen. Men plintar vägrar jag hoppa över. Punkt slut. I vilket universum kan det vara eftersträvansvärt att kunna?

Din egen coffee-table-bok #blogg100

fotobok2 — Två av förra årets böcker – en från Gotland, en från barndomen

De senaste fem åren har jag förvanskat sanningen genom att göra fotoböcker. Eller vad det nu är jag sysslar med. Fint, blir det i alla fall. Jag tar mina bästa bilder (jag knäpper ju många så det finns att välja från) och de bästa av de bästa får breda ut sig över en hel sida (utfallande) och resten av bilderna lägger jag så att de pratar med varandra. Jag fogar ihop berättelser om lycka och värme och glädje och avslappning och njutning.

Det är nästan så jag tror på det själv. Jag tar fram bilderböckerna då och då och förstärker bilden för mig själv om DEN resan och DEN veckan då barnen var så glada och DÅ när vädret var så makalöst och DÄR utsikten var himmelsk.

Fast ibland så är det ju faktiskt så att det finns stunder jag aldrig, aldrig vill glömma smaken, känslan och lukten av och då är det tur att en del av det fastnade på bild och att jag kunde väva berättelsen om minnet i en bok.

Jag använder Fujidirekt för att

1. de har 50%-kampanjer regelbundet och då beställer jag böckerna

2. jag har lärt mig deras ganska dåliga hemsida och halvtaskiga verktyg och orkar inte lära mig ett nytt

3. deras böcker är snygga. Enkla och snygga. Går att få till riktigt, riktigt bra.

Fortsatt förtroende #blogg100

skagenwannabe — Bara vacker, tycker jag. Och absolut autentisk. En riktig människa, en riktig strand, inga filter, ingen retusch.

Förtroende. Autenticitet. Tillit. Trovärdighet.

Å ena sidan.

Reklamundvikande.

Å andra sidan.

Vi har det svårt i påverkansbranschen, nu för tiden. Vi vet att alltfler människor undviker reklam. Vi vet att de flesta har lappar på brevlådorna där det står att de inte vill ha reklam. Vi vet att folk går ut när det blir reklampauser, de som tittar på tablå-TV, vill säga och det är ju i sig en minskande skara. Trots att vi som jobbar i påverkansbranschen gör allt för att hitta sätt att nå våra målgrupper, så är människor i de målgrupperna lika fiffiga som vi när det gäller att hitta sätt att undvika den kommunikation de inte vill nås av.

Men ibland kommer något varumärke, någon organisation, någon produkt förbi reklamfiltret och lyckas nå fram ett tag. Tills andra har följt John och det sättet som funkade numera ingår i den kladdiga reklamkakan som undviks.

Så fort vi hör om Generation G, så får vi höra att de har känsliga öron och ögon. De vill tro på det de ser och hör. De vill TRO. De söker det som är autentiskt, riktigt, trovärdigt. Eller bara riktigt underhållande. Som Icas reklamfilmföljetong eller Norrlands Gulds Facebook-inlägg.

Det intressanta vore att läsa och höra om de varumärken/tjänster/produkter/organisationer som lyckats göra sig (vara) så trovärdiga att de sprids genom rykten och rekommendationer. Och hur kommer man dit? Det är en sak med nyetablerade företag och nyuppfunna produkter som kan bygga från ett nolläge, men hur gör alla vi andra?

Jag ville spela upp frågan igen. Jag har varit på den förut när jag skrivit om bildbyråbilder kontra Instagram och när jag skrivit om den nya förtroendeekonomin. Jag kommer att återkomma till den, var så säker. Jag känner mig övertygad om att här finns en av nycklarna till framtidens påverkan.

I went slumming. Med BBC. #blogg100

Den briljante och lastbare amerikanen med miss Susan, den starkaste kvinnan av dem alla. ”Ripper Street”.

East End. Pittoreskt. Så länge en slipper lukten.

Vilket jag ju gör när jag tittar på TV. Nu är det dags för en lista på tre TV-serier som har East End gemensamt.

1. ”Whitechapel” BBC

2. ”Ripper Street” BBC

3. ”Call the midwife” BBC

1. och 2. är serier av deckartyp. 3. är serie av god-och-glad-och-snäll-typ. Alla tre är extremt välspelade, snyggt berättade och ambitiöst gjorda ner på knapp-och-mugg-nivå.

Kanske är jag partisk eftersom jag just nu tittar på ”Ripper Street” och bara badar i njutning när jag ser de fantastiska klänningarna, både de som ska vara vackra och de som ska vara skitiga och slitna, frisyrerna, herrkläderna, miljöerna, ljuset eller frånvaron av det i gränderna, prången, källarna, hålorna, cellerna. Den manliga trion balanserar varandra snyggt och känslomässigt – den plågade kommissarien, den galante, briljante och lastbara amerikanska läkaren, den buckliga pugilisten med känslig själ.

”Ripper Street” utspelar sig strax efter Jack the Ripper spred förskräckelse i Londons East End. ”Whitechapel” har samma gotiska bildvärld men utspelar sig i någonslags nutid. Det finns naturligtvis inte bara en intressant person utan två. Helt olika bakgrunder, så där som det bara kan bli i England med uttal och dialekt och internatskoleuppfostran mot gatans skola. De börjar som fiender men ser varandras svagheter, stöttar varandra och blir ett radarpar. Så klart.

Och om det finns mycket sår, lemlästning och blod i de här två serierna så måste jag faktiskt tillstå att det nog är ett antal liter låtsasblod som gått åt till ”Call the midwife” också. Om man är lagd åt det blodtörstiga hållet. Annars är det lätt att bara njuta. Vänskap, mänsklighet, godhet, lojalitet, se bortom yta och föreställning, att förlåta, bli mänsklig. Dessutom dricks det en massa te. Vilket helt klart fattas i de två första serierna. Konstigt!

Varför gillar vi företag på Facebook? #blogg100

När jag ställde mig den frågan själv så behövde jag gå till min profil och se vilka företag och organisationer jag har tryckt på gilla-knappen för. Och när jag då tittade på den 235 sidor långa listan insåg jag att det är en försvinnande liten del jag ser i mitt flöde. Försvinnande. Liten. Jag hör sällan av dem. De företag och organisationer jag ser är dem jag har interagerat med. Klickat på något, besökt sidan. Visat något intresse.

I januari var de varumärken som fick till högst engagemang i Sverige två godismärken, två ölsorter och ett företag som säljer växter. Det betyder att av sina fans så är det en relativt hög andel som reagerar på de inlägg som varumärkena gör. (”Relativt hög” är här mellan 5 och 13 procent.)

Godis. Öl. Växter.

Det är bara i växt-fallet som inläggen handlar om produkterna som finns i affären och de känslor som produkterna kan väcka. Godis- och öl-sidorna använder varumärket och varumärkets kännetecken för att väcka känslor, som gör att inläggen blir spridda. Skratt är säkrast. Fniss går också bra.

Förut sas det att ”vi ska finnas där kunderna finns och bland annat finns de på Facebook – alltså ska vi finnas där”. Och naturligtvis så tycker jag att det är praktiskt att banken eller klädkedjan jag handlat på finns på Facebook så att jag kan ställa frågor. Men för att ställa frågor behöver jag inte gilla företagets sida. Alltså får jag då inte heller några uppdateringar i mitt flöde.

Volvo hade med sin ”Vintersaga” en av de mest engagerande inläggen under januari. 32 000 personer har tryckt på gillaknappen, delat och/eller kommenterat. En video med en budget på många, många miljoner.

I februari var de tre mest engagerande inläggen samtliga från ICA. Stig hoppar av, Stig hoppar på, Kalla åker. Den långlivade, miljonslukande följetongen som vi andra marknadsförare bara tittar avundsjukt på och drömmer våta drömmar om. Går det för något varumärke att någonsin komma ikapp? Bara genom att göra helt annorlunda, tror jag.

Dags att komma till en eller ett par slutklämmor:

1. Roligt är bra (vilken revolutionerande insikt. NOT)

2. Det är praktiskt att ha ett känt varumärke (ytterligare en revolutionerande insikt. NOT)

3. Varumärket är överordnat produkten. NEJ. Produkten är helt underordnad. Varumärket är allt.

4. Det är dags att titta på de små men smarta aktörerna på Facebook. De som hittar sin målgrupp och som lyckas hålla dem engagerade. Där går det att lära sig något.

Vilket alltså betyder att jag återkommer i frågan. Och glöm för jösse namn inte vad jag skrev häromveckan – rörligt äger!

(Källa: Social Bakers rapport för Sverige, januari 2015 och deras rapport för februari.)

Resa i barndomens Norden #blogg100 #tbt

Tre bilder från sommaren 1968. Mamma bakom kameran, pappa, min tvillingsyster och jag framför kameran.

Vi var en familj i det framrusande välståndet där bönder och arbetare fick akademikerbarn som skulle njuta frukterna av hela seklets samlade ansträngningar.

Det fanns en sommarstuga som banken tyckt att mina unga föräldrar skulle köpa – de skulle tjäna på att låna pengar. Vilket ju var sant med de avdragsregler som gällde och inflationen som var att räkna med.

Så vi hade ju lyxen i en sommarstuga men när vi åkte på bilsemester levde vi självklart och protestantiskt enkelt, bodde i campingstugor och åt aldrig på restaurang. Det vi åkte runt och tittade på var stavkyrkor och andra kyrkor, kraftanläggningar och annat som det svenska välståndet var byggt av. På den nedersta bilden försöker vi förstå storheten i en bit järnmalm, tror jag mig minnas.

På den översta bilden är det den andra augusti 1968. Vi firar min tvillings namnsdag. Med en chokladtårta med ananas – den var god, jag kan fortfarande känna smaken. Men jag ser att någon varit litet wild and crazy och hällt på en burk fruktcocktail istället för den konserverade ananasen.

Dags för ett succékoncept #blogg100

Det började med en man som verkligen gillade hotellfrukostar. Särskilt älskade han äggröra. Samme man visste också att han borde minska ner på sitt kolhydratintag för att hålla sina mått i schack. Ytterligare samme man tyckte att sallad är bland det tråkigaste som finns när vi pratar lunch. Vart han än såg så var det bara pasta och mackor och annat kolhydratstinnt som fanns om han ville välja snabb mat. Det fanns en restaurang, EN enda, som varje dag hade omelett på menyn. Till en kostnad av 140 kronor. Och då gick det inte undan, heller.

Runtomkring började ”alla” prata om att minska kolhydraterna. I tidningarna stod det om GI, LCHF, stenålderskost. Alltfler sa till serveringspersonalen på lunchställena att plocka bort brödet/pastan/riset/potatisen till köttet, fisken, grytan.

Så ställde sig mannen frågan:

– går det att göra en snabbmatsrestaurang med bara ekologiska äggrätter?

Ja, sa en leverantör av ekologiska ägg.

Ja, sa en kock med lång och fin meritlista (Årets Kock 2002 finns med på den).

Ja, sa en leverantör av specialugnar.

Ja, sa en konsult inom restaurangbranschen.

Ja, sa en riskkapitalist, om jag får bestämma. (Nej, sa då mannen med idén.)

Ja, sa tillräckligt många människor som satsade pengar via crowdfunding (FundedByMe).

Och nu finns den första restaurangen. Den ligger på Regeringsgatan 26 i Stockholm, bredvid Gallerian. Emilie och Moa jobbar där. Omeletten är perfekt luftig och smakrik. Äggägget är inte mindre än en mellanmålsuppfinning från himlen – mumsig, godgod, mättande, proteinstinn och i princip kolhydratfri. Dessutom köper du den för småpengarna i fickan, så liten är prislappen.

Det går fort, det är väldigt gott, det är LCHF/GI/stenålders så det skriker om det, det är så rätt på alla sätt.

Det är många fler som bloggar i hundra dagar #blogg100

Det vore ju jobbigt att behöva tycka om ALLTING själv. Tur att det finns andra som skriver roligt, vettigt, upprörande, intressant, konstigt, tramsigt. Det blir roligare tillsammans. Roligare när vi är fler.

Här är några inlägg och hela bloggar som jag just nu vill rekommendera fler att läsa:

Erika Åberg skriver om tiggeriet på ett väldigt engagerande, lugnt och tänkvärt sätt.

Om jag någon gång åker till Wien (vilket jag nu blir sugen på) ska jag läsa igenom hela familjen Scharffenbergs blogg där de recenserar matställen i Wien. Med kärlek, intresse och bra bilder.

Fem fotoappar i mobilen. Hittade jag tips på flera stycken som jag måste ladda ner. Eftersom bilder är så roligt. Precis som ord. Måste jag välja, förresten?

Det här med HSP är intressant. Läs mer på Marie-Louise blogg.

Ett tryckeri med gamla fina typer som också jobbar med sociala medier och webb. De åker på WebCoast i helgen. I mitt huvud spinner tankarna loss.

Plejmo – världens fulaste sajt? #blogg100

Nej, förresten. Det finns värre. Hemmasnickrade med texter skrivna i Comic Sans i rött på lila bakgrund. Men annars är den anskrämlig. Och jag tycker den är toppen!

Den funkar klockrent.
Den fula designen får mig att gilla både sajten och tjänsten. De har helt klart lagt pengarna på att göra en fungerande tjänst och låter designen kliva in i baksätet.
Samtidigt inser jag att fulheten kanske är väldigt uträknad. Eftersom alla call-to-action-knappar sitter på rätt ställen och det är lätt att hitta en film att se. Det är väldigt lätt att betala.

Så kan en slipsten dras år 2015.