Dags för en avsiktsförklaring. Ett ”letter of intent” som jag har lärt mig att det heter i affärssammanhang.
Att blogga varje dag i 100 dagar ställer nya krav på skrivandet och publicerandet. Det kan inte bli så eftertänksamt, det måste bli mer direkt och mer av dagsaktuella funderingar. Eftersom jag är varannanveckasmamma blir det mindre ambitiöst varannan vecka och får så vara.
Men det är så roligt! Det känns bra att ha en uppgift. Jag hoppas kunna inspirera till samtal. Jag hoppas kunna mejsla mig framåt till en ännu tydligare och egen röst. Det korta formatet är intressant i sig. Ett tankespår får räcka.
Vad kan jag visa på bild som är roligt? Dagens inköp från Willys på Lidingö? Kan det vara något? Lägga upp mjölkpaketen litet läckert, arrangera potatisen och löken fotogeniskt, bygga spännande skapelser av torskblock och köttfärspaket?
Bilden har inte så mycket med texten att göra. Men visst är den vacker?
Hade ”uppstartssamtal” i skolan med 13-åringen och hennes lärare. Som inte skrädde orden om eleverna idag. Generellt. De läser inte, de skriver inte. Inte alls i den utsträckning som eleverna för tio år sedan. Och inte alls som ”vi” gjorde. (Vi föräldrar åkte med i samma vuxenkategori som läraren fast hon är åtminstone tio år yngre än vi).
Det här samtalet satte en mängd tankefrön i huvudet. Förutom det gamla vanliga ”Å, fy tusan, hur ska jag bli en bra förälder?!” så tänkte jag också på det som Norman Mailer (eller möjligen Anthony Burgess) sa om hur många ord man måste skriva innan man kan kalla sig författare. Att det helt enkelt handlar om att skriva och skriva och skriva för att hitta sin röst. Jag brukade tänka på det och känna mig som att ”Jaja, jag har ju skrivit säkert en miljon ord i mina dagböcker, så att endera dagen skriver jag väl den där boken.” Boken har nu hittills inte blivit till, men jag tror fortfarande på skrivandet som sätt att utforska. Utforska sin verklighet, sina tankar och sitt sätt att beskriva och berätta.
Har dagboken fått ge sig till förmån för bloggen? Hade jag bloggat om jag var fjorton idag?
Min längtan efter att uttrycka mig borde ju vara konstant, det utgår jag ifrån.
Alla ord jag skrev i dagböckerna, skulle de kunna skrivas i en blogg?
Nej. Inte heller. Det som står i dagböckerna skrev jag ju med tanken att de orden bara var mina.
Men bloggat hade jag nog. Också. Jag skulle nog bloggat för att se om jag kunde hitta likadana som jag, därute någonstans. Och för att visa dem som fanns omkring mig vem jag var. Om jag genom bloggen kunnat hitta andra att hänga med, i alla fall på nätet, skulle jag nog känt mig mindre udda och mindre fel.
Fast ändå skulle jag ju sparat allt det innersta till dagboken. Det är ju det som dagboken är till för, att man där får söka sin egen sanning, utforska sina egna tankar genom att skriva om dem, vända och vrida på känslorna så att de blir förståeliga (nåja…), att man får använda de pretentiösaste uttrycken, vara hejdlöst melodramatisk och det finns ingen, INGEN där som dömer. Bara den inre censorn. Och hon är ganska lätt att koppla bort när känslorna stormar genom kroppen och pennan flyger över dagbokssidan.
Och nu tillbaka till utgångspunkten i bloggposten – hur förhåller sig bloggen till dagboken? Det man skriver i dagboken är inte publikt. Det man skriver i en blogg är synligt för hela världen. Påverkar det hur man skriver?
Inte för alla, märkligt nog. Intressant nog.
Bloggen ligger på nätet. Potentiell läsekrets: miljarder människor.
Dagboken ligger i lådan. Läsekrets: du själv. (Nu undantar vi snokande familjemedlemmar och falska vänner. Dessutom antar vi helt enkelt att lådan har ett säkert lås.)
Jag skulle vilja slå ett slag för dagboken.
Skriv dagbok för att lära känna dig själv.
Skriv dagbok för att hitta ditt språk.
Skriv dagbok för att komma ihåg.
Skriv dagbok för att papper finns kvar.
Skriv dagbok för att lära dig hitta uttryck för känslorna.
Jag vill också slå ett slag för bloggandet.
Blogga för att det är roligt att tänka sig en läsekrets.
Blogga för att det är roligt att uttrycka sig.
Blogga för att det är roligt att få synpunkter.
Men låt inte bloggandet bli det enda uttrycksmedlet. Då finns det en stor risk att du fastnar i på ytan och aldrig kan ta dig ner igen.
Vad är det som är verkligt? Det som pågår utanför eller innanför?
Någon av mina kompisar på Facebook skrev att den som gillar fantasy efter puberteten har allvarliga problem.
Ibland är det bra att folk tycker, för då får man tycka annorlunda och dessutom (det är det extrafina) känns det angeläget att formulera (åtminstone för sig själv) varför man tycker på ett annat sätt.
Förutom att jag känner mig personligt påhoppad (fast det kan jag ta) så tycker jag verkligen helt tvärtemot. Jag tror att de som gillar fantasy efter att de nått vuxen ålder är de som verkligen förstår vad livet handlar om. De som däremot tycker att fantasy är barnsligt och löjligt är pretentiösa typer som bara vill göra sig märkvärdiga och som inte egentligen förstår de stora, djupt mänskliga känslorna.
Äsch. Nu drog jag ner mig själv på den där larviga pajkastningsnivån och det var ju inte alls meningen. Jag skulle ju faktiskt försöka formulera varför det är nödvändigt och angeläget att läsa fantasy i vilken ålder man än befinner sig.
Jag lånar Sara Bergmark Elfgrens resonemang om att fantasy kan betraktas som super-realistiska berättelser. Genom att förhålla sig lättsinnigt till ”verkligheten” (mellanmjölk, betong, Nytorget, bakfylla, VAB, krånglande kopiatorer och RUT-avdrag) som fantasyförfattare gör kan berättelserna röra vid det riktigt sanna. Det riktigt sanna som ”verkligheten” egentligen inte består av fast det är så lätt att fastna i tron att det riktiga livet handlar om bolåneräntor.
Nu känner jag att jag börjar förlora mig i någon metafysisk sfär. Som om jag snart skulle hälla upp ett glas Vino Tinto och börja prata om Livet, Kärleken och Döden. För att sedan somna i någon annans soffa med en basker alldeles för snett på skulten. Och det hennafärgade håret i en trasslig tova i bakhuvudet.
Fantasy. Super-realism. Ondskan finns. Godheten och kärleken finns. Det gäller, som i sagorna att bestämma sig för att inte vända tillbaka, utan precis som Frodo fortsätta med sitt uppdrag. Att våga tro att det finns goda saker och hedervärda människor att strida för, att det finns ondska att kämpa mot, om det så är i form av girighet, våld, maktfullkomlighet eller bara det allmänna slappa tänkandet.
Fantasy behövs för att påminna oss om att det som gör oss mänskliga inte är nyrenoverade kök, slentriangnäll eller Jimmy Choo-skor.
Jag återkommer med tankar om fantasy, om varför jag läser Övärlden-böckerna (Ursula K LeGuin) om och om igen och om varför jag fortsätter att försvinna in i andra tider och världar med mina barn när vi läser högt.
En lista över tänkbara julklappsböcker. Till vem som helst. Mormödrar, pappor, tonåringar, barn. Ensamstående – kan man dejta genom att läsa högt? Annars är det här njutbara böcker att även läsa i all tysthet.
”Jellicoe Road” av Melina Marchetta. Liknar ingenting annat. En bok om tonåringar eller en bok om livet självt och om allt som är viktigt. Om band mellan människor som knyts och som påverkar alla runtomkring. Om lojalitet, kärlek och död. Om misstag som får förödande konsekvenser. Om livets turer. Mitt ibland de stora frågorna finns både humor och ytlighet.
”Smaragdernas bok” av John Stephens. Tidsresor, tre utvalda syskon som tror sig vara helt vanliga, den yttersta ondskan, den största godhet och solidariteten.
”Arra, legender från Lavora” av Maria Turtschaninoff. Makalöst vacker, både i språk och i det som berättas. Legenderna är som en skör väv som skimrar i magiska nyanser. Arra är en stark flicka med en alldeles speciell begåvning.
”Våffelhjärtat” av Maria Parr. Vill ni skratta högt tillsammans – läs den här boken. Alldeles underbar. Den norska naturen är påtagligt närvarande men absolut inte påträngande om man inte är lagd åt det naturintresserade hållet.
”Skuggan från norr” av Philip Pullman. Väldigt rolig att läsa, mycket dialog att försöka dramatisera, härliga miljöer och mycket, mycket spännande. Romantik, ondska, kärlek, svek, lojalitet, magi – ja, här finns allt. Sekelskifts-London. Mörka gränder, Sherlock Holmes och Jack the Ripper-känsla. Utan alltför mycket ”titta-oroligt-över-axeln”.
”Miss Peregrines hem för besynnerliga barn” av Ransom Riggs. Ursäkta att jag upprepar mig – men den här boken liknar inte heller någonting annat. Det är intressant att både ”Miss Peregrines…” och ”Jellicoe Road” har speciella omslag. Matt papper. Stumfilmskrusiduller. Omslag som väcker stark nyfikenhet på historierna inuti.
Jag önskar SÅÅÅ att jag kunde få med de fem böckerna om Övärlden av Ursula K. LeGuin på den här listan. Men jag har testat att högläsa de tre första delarna på mina barn och de lyssnade tålmodigt enbart för att de visste att de böckerna är bland de viktigaste i mitt liv. Jag tror att de var ganska glada när vi hade läst ut ”Den yttersta stranden” och vi gav oss på något mer färgstarkt. Men,men, testa själva och rapportera! Det borde finnas barn och unga som lyssnar med glitter i blick.
Jag glömde! Den ganska trista machonorsken Jo Nesbös snåriga deckare om den osympatiske Harry Hole får inte mig att vilja läsa något han har skrivit. Men så råkade vi få hem hans första bok om Doktor Proktor från Barnens Bokklubb och sedan skrattade vi så trillade ur sängen. Och köpte naturligtvis bok nummer två också.
Ibland kommer böcker till en som gåvor. När jag fick Anna-Karin Palms senaste roman av en nära och viktig vän var det inte bara en present jag fick utan en GÅVA.
Ur boken steg mitt 80-tal upp och svepte in mig i minnena. På samma sätt som en av personerna i boken förflyttas i tiden så gjorde boken samma sak med mig. När jag igår morse klev ut i gränderna i Gamla Stan promenerade jag rakt in i de snötyngda gränderna kring julen 1986. Tystnaden, det gula ljuset från gatlyktorna som sken genom snömössorna, förväntan inför julen då jag och Karin skulle fylla tjugofem och tröttheten efter alla månader av mammas sjukdom.
När jag promenerade från Östermalmstorg till Slottsbacken imorse efter att just ha läst ut boken så kände jag att jag fått Staden tillbaka. Anna-Karin Palm låter Stockholm vara en av huvudpersonerna i boken. Hon beskriver hur våra minnen ligger lagrade i gathörnen och stadsljuden, i lukterna och i portarna. ”Snöängeln” blev en nyckel till Min stad. Efter att förvirrat ha letat efter kassorna på ”nya” Hemköp (gamla Åhléns) vid Östermalmstorg (jag fick nästan panik) gick jag förbi partyt i januari 1983 på Örtagården, ”Natural Born Killers” på Astoria medan stambytet pågick, Nybrogrillens köer efter Café Operas stängning och mina tunna kraghandskar som krävde uppkavlade kavajärmar medan vi väntade på kortegen efter Olof Palmes begravning.
Är det generellt sett en ”bra bok”? Ja, jag tror det. Det står ju så på omslaget. Men jag är helt oförmögen att bedöma det. För det känns som om det nästan är min historia hon har berättat. Lägenheterna på Sibyllegatan med festerna. Huset vid Åsöparken som det andra navet. Café Opera, Operabaren och alla oväntade möten och märkliga sammanträffanden. Två systrar utan föräldrar där den ena dör.
Imorgon ger jag mig ut igen i staden. Kommer det att lukta blodpudding om jag går från Medborgarplatsen mot Slussen? Kommer jag att få det där panget i bröstet när staden öppnar sig nere vid Slussen, då måsarna börjar skrika och vattnet börjar lukta?
En boklista för de flesta kvinnor, skulle jag vilja säga. För jag skriver helt under på det som Caitlin Moran och Simone de Beauvoir säger: ”Man föds inte till kvinna, man blir det”.
Kvinnligheten är en märklig konstruktion av olika föreställningar. Det finns knappast något sådant som en absolut kvinnlighet. Vi, både män och kvinnor förhåller oss till det som för tillfället och i den miljö vi rör oss i är det rådande idealet. Vi strävar efter idealet eller förkastar det eller gör uppror mot det. Få går igenom livet och är oberörda av det.
I värsta fall går vi under av det. Ätstörningar, förstörda kroppar av plastikoperationer, depression och andra psykiska besvär, träningsmani och andra beroendetillstånd, nedbrytande relationer till det motsatta könet.
I bästa fall har vi öppna ögon och ser vad som pågår. Sådär som man kan se på världssvälten, klimathoten och oroligheterna i Mellanöstern. På så sätt att man inte lägger skuld och skam på sig för att man inte är tillräckligt smal, tillräckligt snygg, tillräckligt sminkad, tillräckligt ljuvlig, tillräckligt följsam, tillräckligt väldoftande, tillräckligt omhändertagande.
Boklistan
För att komma ihåg att hålla ögonen öppna behövs följande böcker:
Konsten att vara kvinna av Caitlin Moran (förutom helikoptersynen på saken som kallas kvinnlighet så får du skratta en massa. Verkligen en hel massa!)
Det bästa jag vet är att ge mig ut på äventyr med familjen. Till invasionsstränderna i Normandie eller till Rat Fink Reunion i södra Dalarna. På scoutläger med barnen. Ut i skogen med kaffetermos på jakt efter luft och ro. Eller in i sagorna tillsammans med barnen.
Under sommaren läste vi ”Jellicoe Road” av Melina Marchetta. En författare vi inte visste något om. En berättelse om ett land vi inte känner till (Australien). Skriven på ett sätt vi inte kände igen. Allt var nytt.
Första frågan – vad är det här för en bok? Är det fantasy, är det realism, är det ”feel-good”, är det romantik, är det spänning? Jag kan fortfarande inte genrebestämma ”Jellicoe Road”. Den är ”Jellicoe Road”, helt enkelt.
Boken handlar rent faktiskt om en 17-årig tjej som heter Taylor och som bor på en internatskola strax utanför en mindre stad i Australien. Naturen är påtagligt närvarande. Tonårstiden är påtagligt närvarande. Taylors sökande efter sammanhang är påtagligt närvarande.
”Jellicoe Road” är ohyggligt rolig på sina ställen, 9-årige P, 13-åriga S och jag skrattade så jag omöjligt kunde fortsätta läsa ibland. Samtidigt var den djupt sorglig. Den är också både strikt realistisk och starkt symbolisk. Utan att egentligen kunna något om aboriginernas världsbild kommer termen ”drömtid” upp när jag tänker på ”Jellicoe Road”. Berättelsen blir märkligt nog sannare och mer trovärdig och realistisk av symbolerna och drömmarna. Jag tänker på när jag såg ”Twin Peaks” och hur jag nätterna efter drömde starka, påtagliga drömmar som ledde mig rakt in i mig själv.
Taylor Markham är 17 år. Hennes mamma lämnade henne på en Seven-Eleven-affär när hon var 11 år. Sedan dess har hon bott på en internatskola. Varje år hålls ett läger för kadetter i närheten av skolan. Då fortsätter det krig som började för många år sedan, där kadetterna, skolan och ortsbefolkningens barn utgör tre arméer som slåss om territorier. Taylor är ledare för internatskolans lag.
Taylor Markham är 17 år. Hennes mamma lämnade henne på en Seven-Eleven-affär när hon var 11 år. Taylor hamnade då på en internatskola. Hon är inte så värst socialt kompetent. En hel del av hennes tid går ut på att försöka förstå sitt ursprung och hitta sin mamma. Taylor blir kär.
Taylor Markham är 17 år. Hennes mamma lämnade henne på en Seven-Eleven-affär när hon var 11 år. Hanna har tagit hand om henne sedan dess men har aldrig berättat varför och hur de hänger ihop. Hanna har skrivit en berättelse som Taylor läser allteftersom och som lägger hela pusslet. Berättelsen handlar om död, lojalitet, kärlek, olyckor, vänskap. Om sorg, mänsklig svaghet och missbruk. Men allra, allra mest om kärlek.
”Jellicoe Road” är djupt osannolik. Och känns alldeles, alldeles sann.
(När det gäller läsäventyr med barnen kommer jag att återkomma till ”Smaragdernas bok” och Cornelia Funkes Bläck-trilogi.)
Måste på en gång frankt deklarera att idén är snodd rakt av. Sara Bergmark-Elfgren ringde upp sitt 15-åriga jag i sitt sommarprogram som sändes måndag 30 juli 2012 och det drabbade mig så att jag måste göra samma sak.
-Hej Eva! Det här är Eva som är 50 år.
-Varför ringer du?
-Jag tänkte att du kanske ville veta en del om framtiden. Och så kanske jag kan ge dig några ord på vägen.
(avbryter) -Är du tjock? Har du fortfarande glasögon?
-Inte så värst tjock och ja, jag ser perfekt på ungefär 15 centimeters avstånd men jag har kontaktlinser för det mesta och kan därför se som en normal människa.
-Pju! (andas lättad ut). …….. Bor jag kvar i Örebro?
-Nej. Jag, du, vi flyttar om ett år ungefär och kommer inte tillbaka. Bara några få gånger. De flesta du, jag, vi umgås med flyttar också därifrån – till Stockholm och utomlands. Förr eller senare.
-Skönt att höra. …….. Tänker du/jag fortfarande på mat hela tiden?
-Nej. Det tog ganska många år att sluta vara fixerad, men tillslut är livet så fullt med annat. Förresten, du kanske vill veta att jag/du jobbar med något som inte ens är påtänkt 1976.
-Vad är det då?
-Kommunikation med datorer.
-Vadå? Programmerar jag? Nänä, det där tror jag inte på.
-Det är litet svårt att förklara. 2012 har nästan alla människor datorer (-VA?) och bärbara telefoner som är små datorer (-VA!!??) och man använder de här till att prata med en massa människor, en del som man känner och en del som man träffar på under vägen och en del som man bara känner genom datorerna.
-Det här är rena rama science fiction. Hur har det gått med miljöförstöringen då?
-Den är värre än någonsin.
-Kommer jag gå NA och lära mig programmera och sånt?
-Nej. Programmeringen sköter andra. Du/jag skriver och gör annat.
-Ok. Vad var det du ville säga då?
-Du är inte lika osynlig som du tror. Våga tro att andra människor kan vara nyfikna på dig.
-Sluta skämmas över dig själv. Försök i alla fall.
-Du kommer att vara med om tragedier som nästan dödar dig, men du kommer att överleva. Det är viktigt att du är övertygad om det.
-Jaha, det där låter ju lagom kul. Jag vill inte veta mer. Men annars då – har du/jag någon kille?
-Ja. Tillslut. Barn och villa också. Men det där får vi ta litet mer i enrum.
-Men det är inte Bryan Ferry jag gifter mig med?
-Nej. Och inte Steve Priest heller. Och det ska du vara glad för. Hälften av medlemmarna i Sweet är döda och de andra två är sorgliga föredettingar. När du slutade ha dem som idoler där efter Grönan-spelningen visade du att du hade fattat.
-Blir jag helt vanlig?
-Den frågan kan jag faktiskt inte svara på. Den brottas jag med fortfarande. Men du/jag kommer att göra saker du nog inte blir helt överförtjust över: du kommer att bli scout (”VAAA??!! Blir jag frälst, skenhelig och intolerant också?!?!””Nänä, lugna dig. ”), du kommer att gilla att cykla, styrketräna och yoga, fast det tar ett bra tag att komma över gympahatet. Du kommer inte att göra någon vidare karriär, fast du kommer att jobba med en massa roliga saker.
(Lätt hånfullt) -Läser du ens fortfarande? Och musik har du väl slutat lyssna på? Du dansar väl till Streaplers och Flamingokvintetten också.
-Hallå (förnärmat). Vad jag vill ha sagt är att en del saker läggs till under livets gång och gör det rikare men aldrig i livet att jag slutar läsa och nu har jag börjat lyssna mycket på musik igen och dansa till dansband kan jag bara inte.
Chateau Bellenau. Trädgården.Ett av dessa mysterier.Förflyttad till "Den hemliga trädgården".Utsikt genom tornruinens balustrad.Huset "Lafosse", komplett med mina gympaskor och nedgången till roddbåten.Vad är en slottsträdgård utan en påfågel?
Vilken barnboksfigur fick dig att känna mycket, att tänka stora tankar, att fantisera vidare? För min del var det många. Emil, kapten Haddock, barnen Arden i Huset Ardens gåta, Fantomen, Diana Palmer, Modesty Blaise, trollkarlen Ged (Sparvhök) i Övärlden-trilogin, Maria i Hans-Erik Hellbergs Maria-böcker, Laura i Lilla huset på prärien-böckerna, Lotta, Pella och den revolutionära flickan i Sven Wernströms Upproret.
Dina hjältar och hjältinnor – vad var de byggda av?
Dra dig till minnes vilka figurer som berörde dig och vilka historier som rörde vid ditt hjärta. Försök komma ihåg och använd ditt vuxna intellekt till att förstå varför du blev berörd. Var det hjältemodet? Var det nyfikenheten? Var det det oväntade? Var det äventyret? Var det romantiken? Var det vänskapen och solidariteten? Var det humorn? Var det sorgen? Var det medkänslan?
Kom ihåg!
Håll kvar känslan du rördes av och använd den när du letar och väljer böcker till dina barn. Ge dem av dina äventyr och dina känslor, det är så mycket mer värt än att bara tänka pedagogik och lärande. Läs för dem de böcker som rörde vid dina känslor och berätta för dem om minnena som väcks.
Förnuft – kan man äta det?
På kvällarna ringer telefonen och det är alltför ofta försäljare. Ibland ringer de och ska sälja olika paket med böcker eller filmer som är alldeles rätt för mina barns ålder. Säger de. De säger också att de paket som man prenumererar på är pedagogiska och stöttar barnen i deras lärande. Jag tackar artigt nej, uppfostrad som jag är, men egentligen skulle jag vilja säga åt dem att de säljer dumheter. Jag tror inte på det uttänkt pedagogiska (utom i skolan, förstås). Jag tror på lusten. Jag tror att lusten smittar av sig. Tycker du om berättelser så överför du den lusten till dina barn.
Fint eller fult?
Och censurera inte! Var det Fantomen och Kalle Anka eller Lotta-böckerna och Starlet som berörde dig mest, berätta det. Visa dina barn både högt och lågt, både fint och fult, både ”skräp” och ”finkultur”. Och kom ihåg att barnen gör som du gör, inte som du säger. Så låt inte nattduksbordet vara tomt eller bara befolkas av managementböcker eller digna under lättlästa deckare – variera, var närvarande när du läser godnattsagan och sug i dig av äventyren, gå på lusten att läsa, ta en tur till biblioteket och låna något oväntat, kanske något som berörde dig när du var yngre. Kanske Tintin, kanske Laura Ingalls Wilder, kanske Palle ensam i världen. Och upptäck nya figurer som rör ditt hjärta. I mitt fall gläds jag djupt över att ha fått lära känna Billy, hans mamma och Lotta och över att ha fått blicka in i Pettsons och Findus vänskap och värld.
(Den här krönikan skrev jag för Barnens Bokklubb för några år sedan)
