Att ge sig ut på äventyr

Snyggt.

Det bästa jag vet är att ge mig ut på äventyr med familjen. Till invasionsstränderna i Normandie eller till Rat Fink Reunion i södra Dalarna. På scoutläger med barnen. Ut i skogen med kaffetermos på jakt efter luft och ro. Eller in i sagorna tillsammans med barnen.

Under sommaren läste vi ”Jellicoe Road” av Melina Marchetta. En författare vi inte visste något om. En berättelse om ett land vi inte känner till (Australien). Skriven på ett sätt vi inte kände igen. Allt var nytt.

Första frågan – vad är det här för en bok? Är det fantasy, är det realism, är det ”feel-good”, är det romantik, är det spänning? Jag kan fortfarande inte genrebestämma ”Jellicoe Road”. Den är ”Jellicoe Road”, helt enkelt.

Boken handlar rent faktiskt om en 17-årig tjej som heter Taylor och som bor på en internatskola strax utanför en mindre stad i Australien. Naturen är påtagligt närvarande. Tonårstiden är påtagligt närvarande. Taylors sökande efter sammanhang är påtagligt närvarande.

”Jellicoe Road” är ohyggligt rolig på sina ställen, 9-årige P, 13-åriga S och jag skrattade så jag omöjligt kunde fortsätta läsa ibland. Samtidigt var den djupt sorglig. Den är också både strikt realistisk och starkt symbolisk. Utan att egentligen kunna något om aboriginernas världsbild kommer termen ”drömtid” upp när jag tänker på ”Jellicoe Road”. Berättelsen blir märkligt nog sannare och mer trovärdig och realistisk av symbolerna och drömmarna. Jag tänker på när jag såg ”Twin Peaks” och hur jag nätterna efter drömde starka, påtagliga drömmar som ledde mig rakt in i mig själv.

Taylor Markham är 17 år. Hennes mamma lämnade henne på en Seven-Eleven-affär när hon var 11 år. Sedan dess har hon bott på en internatskola. Varje år hålls ett läger för kadetter i närheten av skolan. Då fortsätter det krig som började för många år sedan, där kadetterna, skolan och ortsbefolkningens barn utgör tre arméer som slåss om territorier. Taylor är ledare för internatskolans lag.

Taylor Markham är 17 år. Hennes mamma lämnade henne på en Seven-Eleven-affär när hon var 11 år. Taylor hamnade då på en internatskola. Hon är inte så värst socialt kompetent. En hel del av hennes tid går ut på att försöka förstå sitt ursprung och hitta sin mamma. Taylor blir kär.

Taylor Markham är 17 år. Hennes mamma lämnade henne på en Seven-Eleven-affär när hon var 11 år. Hanna har tagit hand om henne sedan dess men har aldrig berättat varför och hur de hänger ihop. Hanna har skrivit en berättelse som Taylor läser allteftersom och som lägger hela pusslet. Berättelsen handlar om död, lojalitet, kärlek, olyckor, vänskap. Om sorg, mänsklig svaghet och missbruk. Men allra, allra mest om kärlek.

”Jellicoe Road” är djupt osannolik. Och känns alldeles, alldeles sann.
(När det gäller läsäventyr med barnen kommer jag att återkomma till ”Smaragdernas bok” och Cornelia Funkes Bläck-trilogi.)

Dags att tänka på julklappar!

Trend över sökningar på ordet ”hollister” på Google i Sverige

Som ni ser ovan så är trenden för Hollister fortfarande på uppåtgående. Så om era barn (eller ni själva !?) tänker sig att köpa kläder, parfym eller accessoarer av märket Hollister med önskan att då vara moderna – kör på den intentionen.

MEN. Om ni eller barnen har tänkt sig att vara trendiga med hjälp av en OnePiece – glöm det. Snart är sparkdräkternas tid definitivt förbi. I alla fall i modesvängen. Och hade du tänkt att höja mysfaktorn med en OnePiece – köp en billigare kopia. Värmer lika fint och är lika besvärlig när man är kissnödig.

Trend över sökningar på ordet ”onepiece” på Google i Sverige

Instagram – vilken makalös leksak!

Numera har jag alltid kameran med mig. Precis som de flesta av västvärldens människor. Den ligger där i fickan eller i väskan. Ibland ringer den.

Nu tar jag ju ”riktiga” kort också. Med en ”riktig” kamera. Och så gör jag bilderna litet bättre i Photoshop, så att jag verkligen får fram det jag vill ha sagt med bilden. Fixar litet med färgtemperaturen (mer gult, mindre magenta), drar med reglaget så att bilderna får mer kontrast eller blir intensivare i färgerna.

Fast varför hålla på så när allt är så extremt tillgängligt med Instagram. Det gäller bara att rikta telefonen åt rätt håll och hålla den hyfsat stilla. Sedan kan jag berätta om livet. Ibland vill jag att det ska framstå som ytterligt estetiskt och smakfullt, som ett inredningsreportage. Då väljer jag den del av verkligheten som bäst överensstämmer och efter ”knäppning” så väljer jag filter som passar.

Kronärtskockorna i sällskap med balsamvinäger och olivolja gjorde sig bra i svartvitt och med litet överdriven kontrast, tyckte jag just då.

Det finns andra dagar när jag är på riktigt skithumör och jag vill visa livet som den kläggighet det känns som just då. Då hittar jag ett annat hörn av tillvaron och filtrerar bilden med Nashville.

Att tänka positivt kan tjäna den mörka sidan – ett inlägg om ”Cirkeln”, ”Eld” och ”Gilla läget”

Jag är inte den första som bloggar om Mats Strandbergs och Sara Bergmark Elfgrens böcker ”Cirkeln” och ”Eld” och inte den sista heller. Men att jag lägger ihop dem med Barbara Ehrenreichs ”Gilla läget” är jag kanske ensam om.


Rollen du tilldelas – sarkofagen som måste sprängas

Tidigare har jag bloggat om att det inte var så lätt att vara tonåring (se tidigare bloggposter:  Ett samtal med mig själv som 14-åring och Att vara 12 var ingen höjdare) och då har jag skrivit om hur tonåringshelvetet skildras så pricksäkert i Engelsfors-trilogin (den tredje boken efter ”Cirkeln” och ”Eld” kommer i vår och har namnet ”Nyckeln”). De där förstenade rollerna som vi tilldelats och som verkar helt omöjliga att ta sig ur. Det är först genom genomgripande förändringar som exempelvis flytt, extremt oväntad pojkvän (jag tror inte att det går via flickvänner), total utseendeförändring eller plötsligt kändisskap som det möjligtvis går att träda in i en ny persona.


Det lilla samhällets trängre sfärer

Att den här cementeringen av roller är värre i mindre samhällen är väl troligt, i den mer anonyma storstaden går det alltid att gömma sig eller hitta enklaver av likasinnade. Det lilla samhället kan vara så obarmhärtigt, det gör författarna alldeles klart. I andra boken, ”Cirkeln” dras hela Engelsfors med i en rörelse – ”Positiva Engelsfors”. Eftersom böckerna spetsar till verkligheten genom att tillföra en fantastisk och magisk dimension så står den eviga striden mellan Det Goda och Det Onda just i den lilla Bergslagsorten Engelsfors och ”Positiva Engelsfors”-rörelsen är en del av kriget. Och rörelsen slåss inte på Det Godas sida.

Skyll dig själv

Och där blev steget till Barbara Ehrenreich riktigt kort, till och med naturligt. För i hennes tunna, välformulerade och mycket arga (och mycket roliga!) bok tar hon heder och ära av den kommersialiserade positiva rörelsen. Med sina affirmationer och sitt förnekande av lidande, smärta och ondska. Hon börjar sin berättelse med att hon själv drabbas av bröstcancer. Barbara hittar samtals- och självhjälpsgrupper där hon träffar andra bröstcancersjuka. Som en röd tråd i dessa grupper går tanken att om man bara tänker positivt så kan man bli frisk. Och sedan fortsätter resan in i den amerikanska positivitetsrörelsen. Där man bara har sig själv att skylla om man mår dåligt, förlorar jobbet, blir sjuk, råkar ut för olyckor.

Har någon varit med om  en omorganisation?

Är det någon av er som fått boken ”Vem snodde osten?” i handen av er HR-avdelning när det blivit dags för omorganisation, omstrukturering, effektivitetsförbättringar på jobbet? Just det. Gå med på förändringarna, ifrågasätt inte någon annan än dig själv, fnissa åt ”de andra” som är trögare än du. De där förlorarna. ”The losers”.

Barbara Ehrenreich går så långt i sin bok så att hon säger att finanskrisen inte skulle uppstått om inte USA av idag skulle varit så präglad av positivitetskulturen. Ingen trodde att det skulle kunna gå illa. Vi satt ju alla på våra kamrar och affirmerade.

Jag vill dela med mig av en plats

Den enkla men raffinerade buffén som besökarna på Insel Hombroich bjuds på. Gratis.
Utanför ingången till Insel Hombroich.
En sal på Raketenstation. Ett område med konstnärsateljéer och gallerier där, för inte så länge sedan, topphemliga och superfarliga raketer fanns. Riktade åt öster.

Jag återkommer med text, men nöjer mig med bilder och länkar idag. Delandet var det viktiga.

Och dessa tysta platser ligger i Ruhr-området, omgivet av Tysklands stora industristäder, ett spindelnät av autobahn-delar och, märkligt nog en hel del grönt.

Insel Hombroich

Raketenstation

Den ofrivillige scouten

Där sitter jag i scoutskjorta och halsduk. Intressant.

”Den som inte gillar GK får gå hem” sjöng vi i Betelkyrkans scoutkår ”Goda Kamrater” i lokalerna vid Våghustorget i Örebro. Vi använde melodin till ”If you’re happy and you know it…”. Redan där borde man ha dragit öronen åt sig. Och det kan jag ju lugnt säga att mamma var ju aldrig speciellt förtjust över vårt deltagande i Goda Kamrater. Hon vägrade att köpa scoutskjortor till oss, betänk att det här var på 70-talet när det inte var så många år sedan nazisterna gått omkring på gatorna i uniformsskjortor.

Men vi pysslade och lärde oss sy i knappar och gjorde ”hemma-hos” och det var litet mysigt. Så kom då hajken. Och det blev en mardröm. Vi kände oss utanför, alla andra verkade ha roligt, det var mörkt, jag vaknade mitt i natten och var kissnödig. Efter det slutade vi vara Goda Kamrater, jag, min syrra och vår bästa kompis.

Fyrtio år senare har jag blivit del av en scoutgemenskap. Och jag är högeligen förvånad. Och alldeles lycklig. Jag är fortfarande ganska dålig på surrning, jag kan långsamt knyta 4 av 5 basknopar men kan numera göra en engelsk säckknop vilket jag är stolt över, mina barn är mycket bättre på att göra upp eld än jag, men jag lär mig. Jag är inte helt kär i scoutskjortan men när jag tänker på den som en skoluniform snarare än en militär persedel, då kan jag omfamna idén.

Vad är jag kär i?
Att få vara ute. Att få dela upplevelserna med både barn och andra vuxna. Att få samarbeta med andra vuxna utan konkurrens och ränkspel. Att ha ett mål som vi delar: att göra mötet, hajken eller lägret till en upplevelse fylld av äventyr, gemenskap och tillit. Usch, det här blev uppstyltat och management bullshit-liknande. Mittåt eller vad de säger i det militära när man ska börja om eller vända på sig.

Så jag börjar om:
scouting ger mig samma känslor som det bästa i sociala medier, det där som man ibland kallar webbkärlek.
VI.
TILLSAMMANS.
KAN.
BYGGA.
FÖRÄNDRA.
GÖRA.
GOTT.

Att jag sedan får göra tre saker som finns på min topplista över livsförhöjande åtgärder gör det hela än bättre:

  1. Uppleva saker tillsammans med mina barn
  2. Bada i svenska hav och sjöar
  3. Dricka kaffe utomhus

Det blev ju en fjärde också:

  1. Att lära mig nya saker (bland annat om mig själv)

Vad är det med zombies som är så tilltalande?

Så här tänker jag mig som zombie. Men….
….det är nog snarare så här jag kommer att se ut (och känna mig).

Efter att ha tittat på ett gäng zombiesar som tog sig norrut från Medborgarplatsen i lördags så börjar jag uppskatta dem allt mer. Jag gillar inte att läsa om zombiesar, de är för äckliga och jag är för kräsmagad. Jag känner hur de luktar skunk och hur löst och slafsigt allt trasigt skinn är.

Men att se dem var inspirerande. Och jag förstår tjusningen i att klä ut sig till zombie. Det är helt enkelt en logisk följd och en gestaltning av hur man känner sig vissa dagar. Vilken befrielse vore det inte att komma till kontoret som zombie, slafsa in till kaffeautomaten, grymta igenkännande till kollegorna och försiktigt (för att inte tappa någon lem) sätta sig vid skärmen och tangentbordet. Den dagen skulle alla förstå att denna kvinna bör man se upp med idag annars kan man få hjärnan uppäten.

Världens bästa hamburgare (så här långt i alla fall)

Dessertmenyn på White Trash i Berlin. Stilsäkert!
(personen på bilden har ingenting med artikeln att göra)

Här gäller det att hålla sina löften.

Jag har redan givit ett finfint recept på en hamburgerdressing som piffar upp vilken köttbit som helst. Och så utlovade jag även ett recept på världens godaste hamburgare. För även om hamburgarna är finfina på Pubologi i Stockholm, på P J Clarke’s i New York, på White Trash Fast Food i Berlin, på Byron i London och på Sporvejen i Köpenhamn så är de hemlagade som är gjorda efter följande recept absolut smaskigast.

500 g köttfärs
2 msk Worchestershiresås
2 msk Dijonsenap
1 pressad vitlöksklyfta
2 msk hackad koriander (är inte helt nödvändigt)

Arbeta ihop ingredienserna ordentligt till en smidig färs. Forma hamburgare. Stek eller grilla till tycke och smak. Servera med de tillbehör du tycker passar på din hamburgare.

Och som sagt – receptet är hämtat från Donna Hays kokbok ”New Entertaining.

Checklistan för livet eller hur du vet att ditt liv är perfekt

Den här bilen finns absolut inte med på listan.

Jag lovade före sommaren att skriva om Checklistan för livet. För det ju nu så är att jag bor i en välbeställd villaförort utanför Stockholm. Där är människor ganska lika, de är borgerliga och de hävdar individualistiska val. Men ibland känns det som om många av dem har samma lista över hur ett perfekt liv ska vara.  Och då tror jag att listan ser ut såhär (tyvärr är jag inte tillräckligt bra på html för att få in boxar som ni kan använda för att pricka av i listan):

  • Skaffa utbildning
  • Skaffa kille eller tjej (motsatt kön gäller)
  • Förlova sig
  • Gifta sig
  • Skaffa bra jobb
  • Första barn
  • Radhus
  • Barn nummer två
  • Friliggande villa
  • Tredje barn
  • Nytt kök i vitt
  • Stor bil av busskaraktär
  • Hund
  • Måla väggarna Stockholmsvita
  • Fondvägg, målad i ”spännande” färg eller med ”roligt” mönstrad tapet
  • Pojkarna ikläds pikétröjor från Polo Ralph Lauren
  • Flickorna bär Hollister-kläder

Så sitter man där med det perfekta livet. Man har bockat av varenda punkt på Checklistan för livet. Och sen då? Hmmmm…. Då kommer nog:

  • surdegen
  • och sedan kommer mannens motorstarka statusbil – ”’cause I’m worth it”.

Jag drar mig till minnes en gång, och det är nog därför jag skriver om det här, en arbetskamrat till mig som suckade litet behagsjukt och så sa hon:

–          Mitt liv är alldeles perfekt.

Och fortfarande undrar jag om hon verkligen kände att livet var perfekt eller om det helt enkelt var så att hon kunde pricka av de flesta punkterna i Checklistan för livet. Jag vet inte. Jag borde kanske fråga henne.

Verifierad av MonsterInsights