Kategori: läsupplevelser (sida 2 av 7)

maj 5, 2016 / Inga kommentarer

Jag kommer aldrig ur slukaråldern #blogg100 dag 66/2

Omslaget till ”Mitt bultande hjärta” av Alf Kjetil Walgermo

”För slukaråldern” kan det stå om vissa böcker. Det är en ålder i de tidiga ungdomsåren då många läser maniskt. Vissa kommer ut ur den perioden levande, andra blir kvar där.

Jag tänker att min läslust borde smitta av sig på mina barn, precis som snuva och kräksjuka gör. Men, ack nej. De älskar förvisso bra berättelser. I data- och TV-spel, i TV-serier, i filmer, men böcker och tryckta bokstäver är inte magiska för dem. Bara om jag läser högt.

När jag var i den normala slukaråldern på 70-talet plöjde jag Lotta-böcker, Susanne- och Sprakfåleserierna och naturligtvis Hans-Erik Hellberg, Kerstin Thorvall, Stig Malmberg och Sven Wernström. ”Trälarna”, ”Vart ska du gå? Ut!”, Maria-böckerna, ”Puss”, ”Kram”, ”Klass IIB” och ”Upproret”. Ungdomarna var förtryckta av skola och av föräldragenerationen. Ungdomskärlek var vacker och sann. Det var allmänt rätt att göra uppror.

Nuförtiden är det inte föräldrarna och skolan i sig som är motståndarna. Det är den egna kroppen och det inre kaoset. Och ibland skolans överklass – de lyckade.

Just sjukdom och död finns på ett helt annat sätt närvarande nu i ungdomsböckerna än när jag var tonåring. Då var ”Love Story” den enda bok som handlade om sjukdom och död och det var ju förresten en vuxenbok och egentligen mest romantisk.

”Mitt bultande hjärta” av Alf Kjetil Walgermo är en i gruppen ”ungdomsböcker som handlar om sjukdom och död”. En annan är ”Förr eller senare exploderar jag” av John Green. Ytterligare en är ”Jag går dit du går” av Nina Lacour. Medfödda hjärtproblem, dödlig cancer och självmord. Men också vänskap och kärlek. Gemensamt för de här böckerna är också att de är bra skrivna. Bättre skrivna än många av 70-talsböckerna, faktiskt. Personteckningen var ofta ganska yxig, om jag inte missminner mig.

Men varför död och sjukdom nu?

maj 5, 2016 / 3 kommentarer

Författarens eller översättarens fel? #blogg100 dag 66/1

Det var en trevlig frukost men egentligen en hiskelig läsupplevelse

Jag har läst ”Flyg fula fluga” av Patricia Cornwell. Utgiven på Norstedts förlag. Översatt av Manni Kössler.
Jag borde inte ha läst den. Jag blev så upprörd.

Frågor:

När översättaren ställs inför allmänt uselt språk, ska hen då förbättra det?

När översättaren ställs inför typiska amerikanska företeelser, ska då hen försöka hitta svenska motsvarigheter eller låta sammanhanget bli alldeles oförståeligt?

Exempel på meningar och stycken som är kryptiska och/eller helt oförståeliga och/eller helt oläsbara med avseende på rytm, flöde och ordval:

”Den där sista gubben fick verkligen en huvudvärk med glass”. Jag antar att det är ordet brainfreeze som ställt till det.

”Lucy avslutar aldrig det hon sällan påbörjar”. Förlåt, vad menas?

”…betraktar [..] Marino som packar en stor islåda med öl, kallskuret….” Vad är en islåda? Jag vet vad en kylbox är, men inte en islåda. Rättstavningsprogrammet har heller inte hört talas om ordet. Kanske ska testa det på Wordfeud?

”…väggarna var av gips som behandlats för att se äldre ut..” I min värld är gipsväggar något som är praktiskt för de är lätta att tapetsera eller måla och det är lätt att borra i dem. Jag tror inte att det ens i USA är fashionabelt med det vi i Sverige associerar med gipsväggar.

”Den pojken älskar isstrutar mer än någon annan Nic hört talas om…..” Isstrutar?! Någon som vet vad isstrutar är?

Ja, det fortsätter så där.

Jag kunde skriva av hela kapitel från boken. Det känns som om översättaren har vaknat till då och då och skärpt sig för att sedan, något kapitel senare låta Google Translate göra största delen av jobbet. Å andra sidan verkar det som om ms Cornwell skrivit på rutin. Hon slutar mitt i mening, känns det som. När hon skrev de sista kapitlen hade hon redan nästa bok i serien framför ögonen och kunde inte hålla kvar intresset för slutet. Snipp, snapp så dog en massa människor bara genom att någon berättade att de hade dött. Som läsare var man inte ens närvarande.

Tacka vet jag Arne Dahl och Jussi Adler-Olsen. Och Mons Kallentoft och Andrew Vachss. Där har vi killar (typiskt!) som kan snickra ihop spännande historier och låta språket leva.

maj 4, 2016 / Inga kommentarer

Varför läser jag det jag läser? #blogg100 dag 65/2

Just nu styrs min bokkonsumtion av två faktorer:

1. Utbudet av ljudböcker på Storytel

2. Det gemensamma biblioteket vid tvättstugan i huset där jag bor

Jag håller på att halka in i ett ljudboksberoende. Det är bara att inse det. Beroendet möjliggörs av dessa små datorer vi ständigt bär med oss och så naturligtvis av den mångfald av ljudböcker som finns tillgängliga. Det är så enkelt. Och det finns så många läsupplevelser därute som jag ännu inte varit med om.

Den senaste tiden har jag drabbats av tre böcker: ”The Curious Incident of the Dog in the Nighttime” av Marc Haddon och Maja-Maria Henrikssons böcker om Johanna (”Jag finns” och ”Inte på riktigt, inte på låtsas”). Jag vill absolut rekommendera Marc Haddons bok som ljudbok, dessutom på engelska. Det är en helt makalös inläsning som en ung pojke gör. Jaget i boken är en pojke med Aspergers syndrom som fått i uppdrag av sin lärare, Siobhan att skriva en bok. Han berättar om sina försök att lösa ett mysterium. Samtidigt berättar han om hur världen ter sig inifrån honom och det gör han så att jag kan känna igen mig. För det blir allmänmänskligt och inte alls konstigt.

Maja-Maria Henrikssons böcker är nästan outhärdliga i sin beskrivning av en väldigt utsatt tonårstjej. Till en del ser det bra ut på ytan, hennes mamma vill desperat att allt ska se bra ut och Johanna är tyst och foglig. Men Johanna förföljs, trakasseras, misshandlas och utnyttjas av två killar i skolan. Och ingen orkar eller vill se, än mindre ingripa. Det är en berättelse om total maktlöshet, om vuxna som sviker – föräldrar, lärare, kuratorer, socialarbetare. Men det är också en berättelse om syskonskap, Johanna har en lillebror som hon älskar över allt annat och som hon också vill skydda in till döden.

Läs böckerna. Gör det. Och titta sedan litet extra omkring dig, har du någon alldeles för tyst tonårstjej i närheten? Någon som bara säger ”Allt är OK” och tittar ner i golvet. Sluta inte fråga då.

Vårt gemensamma bibliotek har fått mig att låna Popcorn-rapporten, den från 1991. Den där begreppet ”cocooning” gjordes till en trend. Och, javisst, våra hem har ju verkligen blivit våra borgar, rustade till tänderna, något som visas upp för att skrämma andra till avundsjuka. Men ”cocooning”? Köken är påkostade men så mycket matlagning pågår ju inte där. Äsch, nu blev jag litet surkärring, influerad av Roxy Musics ”In Every Dreamhome a Heartache”.

Tillbaka till Popcorn-rapporten. Som jag kommer att återvända till. Jo, jag tror att hon såg trender som vi verkligen lever i nu. Men digitaliseringen av allt, den fanns inte med.

Just nu har någon ställt ner samtliga Scarpetta-deckare av Patricia Cornwell. Jag känner igen besatthet när jag ser den. Lyckas jag hålla fingrarna i styr?

maj 4, 2016 / Inga kommentarer

Kommer Gordon att bli en i gänget? #blogg100 dag 65/1

Omslaget till senaste boken om avdelning Q

Sitter, cyklar, diskar, tvättar och promenerar fnissande. Allt på grund av Carl Mörck, hans assistenter Rose och Assad och nu den märkliga gossen Gordon. Carl Mörck med följeslagare utgör avdelning Q, en avdelning inom Köpenhamnspolisen som ska syssla med ouppklarade fall. Avdelning Q huserar i polishuset källare där det luktar unket och dit dagsljuset inte når. Carl Mörck är en ytterligt besvärlig typ som inte så många människor orkar med. Han är separerad (och numera skild) från Vigga. Han bor i ett hus tillsammans med den inneboende, matlagande Mårten med Playmobilsamling och dennes muskulöse pojkvän som också är sjukgymnast. Han (sjukgymnasten) tränar Carls före detta kollega Hardy som också bor i hushållet och som ligger förlamad efter en skottlossning där en tredje kollega dog. Viggas son och tillika Carls plastson bor också i huset.

Det är figurer som lever, som bökar och stökar och vill saker. I detta går Carl Mörck och är trött och skuldtyngd. Han längtar efter att få sova middag med fötterna på skrivbordet i lugn och ro. Men även på jobbet stökas det och bökas. Hans assistent Assad är en hemlighetsfull man från Mellanöstern som med troskyldiga bruna ögon ständigt levererar arabiska talesätt som alltid innehåller kameler och som på löpande band missförstår Carls nordiska uttryck. Rose har snövit hy, korpsvart hår, svarta kläder och är måttlöst självtillräcklig.

Både Assad och Rose har tvingats på Carl. Från början ville han allra helst framleva sina dagar i källaren med att sova sig igenom dem med fötterna på skrivbordet. Från början såg han Assad och Rose som straff, som hinder för hans välförtjänta tupplurar, men med de lösta fallens gång så börjar han lita på dem, bli beroende av dem. Ja, till och med tycka om dem.

Jag har blivit beroende av Jussi Adler-Olsens deckare. I den som jag lyssnar på nu, Marcoeffekten har en ny figur adderats till avdelningen. En lång och ranglig pappas pojke som snart är färdig jurist. Han är i vägen, han klampar i klaveret, han har sex med Rose i hennes arbetsrum, han är son till den förhatlige chefens bästa vän. Carl vill bara ha bort honom. Men jag misstänker att han har kommit till avdelning Q för att stanna. Gordon bidrar helt klart till gruppdynamiken.

Det är Stefan Sauk som läser ljudboken. Först hörde jag bara Stefan Sauk. Å, det var Stefan Sauk som pratade och pratade och manierade sig och jag såg honom framför mig och det var Stefan Sauk och Stefan Sauk och Stefan Sauk. Men sedan blev både Assad och Rose och Gordon och Carl Mörck själv alldeles levande. Och jag fnissar opassande både här och där.

De sex böckerna om avdelning Q

maj 3, 2016 / Inga kommentarer

Tankar om framtiden #blogg100 dag 64/2

När jag satt med ett 300-baudsmodem (eller de bra dagarna – ett 1200-baudsmodem) och hämtade hem statistik från Eurostat i Paris hade jag aldrig kunnat drömma om hur vi umgås med våra datorer idag. Och då hade jag ändå läst mycket science fiction i mina dagar.

Det här tilldrog sig i mitten av 80-talet då jag jobbade på en utredningsavdelning på ett statligt verk. Bara det faktum att det gick att hämta statistik elektroniskt gav mig en känsla av framtid, en känsla som var både god och dålig.

Den här helgen har jag umgåtts intensivt med allehanda datorer tillsammans med barnen och några gånger har det svirrat till i huvudet ordentligt. Till exempel när 14-åriga S försökte föra ett filosofiskt samtal med Siri, röststyrningen som finns i Iphone 4S och 5. Och lyckades.

Delar av den transkriberade filosofiska konversationen mellan S och Siri

Men Siri la till: ”So far” när hon pratade. Sug på den: ”SO FAR” la hon till litet lakoniskt. Som sig bör i varje SF-novell eller -film. Och detta skrevs alltså inte ut när dialogen transkriberades.

……………………..

Och när 10-årige P sprang omkring med pistolattrappen laddad med en virtuell verklighet genom smartphonens skärm som satt stadigt förankrad på attrappen. Han jagade aliens, han var på en annan planet. Fast jag rent faktiskt såg honom här hemma.

Men oftast är det när jag gör de vanligaste sakerna som betalar i affären med kort eller skriver en statusuppdatering på Facebook som jag känner den där isande droppen trilla nedför ryggraden. Jag tänker på ”Tjänarinnans berättelse” (A Handmaid’s tale) av Margaret Atwood där kvinnorna en dag inte längre får använda sina betal- och kreditkort. Den konservativa och nyreligiösa regimen har låst alla kvinnors tillgodohavanden. Sedan fortsätter det med täckande dräkter och förvisande till hemmet.

Att vi sedan såg ett Doctor Who-avsnitt där en snillrik men inte så social ung man på jorden lierar sig med krigiska aliens för att ”visa alla” att de är korkade och därmed inte förtjänar att leva gjorde inte obehagskänslan mindre. Den geniale unge mannen hade naturligtvis uppfunnit någonting digitalt och väldigt praktiskt som alla människor använde sig av och som sedan vändes emot dem.

Så avslutar jag naturligtvis dagen med att lägga upp ett foto från min ungdom på Facebook som jag därmed ger bildrättigheterna till, ger mig ut och springer med Stefan Sauks streamade röst som läser ”Marcoeffekten” i örona medan jag bara av en händelse råkar känna hur gott häggen doftar och betalar några räkningar via telefonbanken.

So far. Glöm inte det. SO FAR.

maj 2, 2016 / Inga kommentarer

Pojkar, pojkar och böcker, böcker #blogg100 dag 63/2

Många pojkar läser en hel del. Gärna böcker om historia. Helst om andra världskriget. De läser också fantasy och science fiction. De är ofta bättre läsare än sina lärare då det gäller läsförståelsen av texter i videomanualer och dataprogram.

Så skriver Gunilla Molloy, docent i svenska vid Stockholms Universitet i en artikel i DN på kvinnodagen, den 8 mars. Det hon skriver är verkligen läsvärt, men det är ganska docerande och akademiskt, så här ger jag en snabbversion i min tappning:

Att vara pojke betyder bland annat att absolut inte vara flicka.
Att läsa skönlitteratur och att prata om skönlitteratur tillhör flicksfären.
Det betyder att det inte går att vara pojke och läsa och prata om skönlitteratur.
Att läsa skönlitteratur ger övning i att sätta sig in i andra människors tankar, känslor och liv. Människor som lever under andra omständigheter än man själv.
Förmågan att leva sig in i andra människor är en viktig byggsten i en demokrati.

Gunilla Molloy avslutar:

I ett land som hävdar demokratiska värderingar måste dess medlemmar kunna lyfta sig ur invanda mönster och föreställningar. I ett sådant samhälle skulle läsning av skönlitteratur inte behöva skilja könen åt, utan i stället förena dem i samtal om hur andra människor tänker, känner och lever.

Kort sagt, pojkar, killar och män – sätt er och läs en bok så att era kompisar och barn fattar att även den manliga hälften av mänskligheten gör sådant. Prata om böcker ni gillar och ogillar. Nu vet ni ju att förutom att ha roligt gör ni en insats för demokratin och mänskligheten.

maj 2, 2016 / Inga kommentarer

Om en samtida hjältinna, Lotta Olsson #blogg100 dag 63/1

Det går långsamt i huvudet idag. Därför får jag ta och lyfta fram en kvinna som måste läsa fortare än vi andra….. ja, just det, ta något som du gör riktigt snabbt. Inte ens en uschel metafor kunde jag få ur mig idag.

Naturligtvis pratar jag om Lotta Olsson som varje lördag i Dagens Nyheter har en hel sida till sitt förfogande, där hon helt får bestämma tema och presentera 8 läsvärda böcker. Nu senast var temat ”Familjen”. Annars har det varit deckare, skräck, science fiction, den nya sortens genre som vänder sig både till ungdomar och vuxna och en hel del annat. Varje tema, varje genre tas om hand med respekt, hur illa andra än tittar på genren eller temat. Ja, just det, en gång ägnades hela sidan åt de förkättrade Harlequin-böckerna. Som jag i min snobbism inte ens tittar åt när jag ser bokstället på Willys.

Det intressanta med Lotta Olsson är hennes respektfulla behandling av genrer som vanligtvis inte ens berörs i dagstidningarnas kulturdelar och att hon också närmar sig ”finlitteratur” med samma uppskattning och angreppssätt. Hon visar respekt samtidigt som hon kräver att böcker ska vara läsvärda och här visar hon ingen mannamån, lika för alla är det som gäller.

Vi verkar dela ett flertal läsupplevelser: Pella-böckerna, ”Väggen” av Marlen Haushofer, Övärlden-sviten av Ursula K LeGuin (med särskild vikt vid de två sista; ”Tehanu” och ”The Other Wind”) för att nämna några. Ej att förglömma den korta, korta science fiction-novell som hon refererade till för någon månad sedan – just den gav mig en ”sense of wonder”, den känsla varje hängiven science fiction-författare är ute efter att skapa hos sina läsare.

Jag tror att populärkulturen ofta har viktiga saker att berätta om oss och om vår samtid. Bara man orkar lyssna och plöja. Då är det bra att man fortfarande är i slukaråldern fastän man fyllt femtio. Som Lotta Olsson och jag.

april 30, 2016 / Inga kommentarer

Dags för en lista #blogg100 dag 61/2

Idag blir det en lista från mina tonår. Jag och min förlorade tvilling brukade lista tjocka och mycket läsvärda böcker. Det var viktigt att de var tjocka för det innebar en förlängd njutning.

1. ”Bara en mor” av Ivar Lo-Johansson

2. ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf

3. ”Scruples” av Judith Krantz

4. ”Mästaren och Margarita” av Michail A. Bulgakov

5. ”Kvinnorummet” av Margaret French

”Å, forna tider kvinnor!”. Parat med riktigt präktigt tantsnusk om den rundhyllta Wilhelmina Winthrop som blir den slanka tjusiga Billy Ikehorn som får ligga. Bredvid Rya-Rya vars inåtpekande tår hade gjort sig bättre på en spröd överklassdam men som nu badade naken och därmed beseglade sitt öde för all framtid. Medan Mira lever Mad Men-fruliv och gör uppror mot det. Och över Moskva och resten av världen svävar trickstern djävulen. Är det inte han som skipar rättvisa?

Obs! Listan är ingen topplista. Se böckerna som sinsemellan likvärdiga. I vår tonåriga värld var de det.

april 30, 2016 / Inga kommentarer

Sälja sin själ eller ett enkelt utbyte. #blogg100 dag 61/1

”Blodsmagi” av Tessa Gratton

Dag 9.

När den litterära PR-verksamheten Booked satte igång hängde jag på direkt. Att få en alldeles nyutkommen bok (en inbunden!) att ta i och lukta på och läsa och sedan bli tillfrågad om vad jag tycker. Vilket utbyte! Jag tyckte att jag bara kom ut som en vinnare.

Efter några böcker började jag bli tveksam: känner jag mig köpt eller tycker jag på riktigt om böckerna? Då hade jag läst ”Tivoli” av Kim Kolliander (pseudonym för Erik Wijk ), lyssnat på ”Ön” av Lotta Lundberg, hetsläst ”Rör mig inte” av Tahereh Mafi och fnissat mig igenom ”Blått blod” av Lars Ragnar Forssberg. Som tur var anslöt sig fler och fler till Booked som hugade läsare, så jag blev utan böcker i några månader.

Men så fick jag turen att läsa ”Blodsmagi” eftersom jag för en gångs skull var snabb att kolla mejlen och därför kobrasnabb att trycka på ”jag vill ha”-knappen. Jag har nog inte lämnat tonåren när det gäller läsningen, jag hetsläser och blir gärna förförd av en bra historia. Vampyrer har jag just inget för, jag läste aldrig Ann Rices böcker, har inte sett Twilight-filmerna och gäspade mig igenom några avsnitt av ”True blood” men magi är jag svag för. Har jag förstått med åren. Den inre kraften och det goda mot det onda. Ja, ni vet.

Jag vet inte om den lämnar några djupare spår, men ”Blodsmagi” är ett fint hantverk. Just inga lösa trådar, kärlek, syskonskap, ren ondska och den oupptäckta kraften som kommer till liv. Att upptäcka sanningen om sin egen familj och sin egen historia. Det är spännande hela vägen.

Nu ska jag lämna boken vidare till trettonåringen. Ska bli spännande att höra om den griper tag i henne.

Har jag sålt min själ? Så tusan jag har. Det här går jämnt upp.

april 29, 2016 / 4 kommentarer

Var finns din hembygd? #blogg100 dag 60/1

Om att känna sig hemma, på både gott och ont

”My home is where my heart is” sjunger Erasure i en låt. ”Wherever I lay my hat, that’s my home” sjöng den sammetsögde Paul Young på 80-talet.

Hemma är inte alltid hembygd. Vi rör på oss, vi flyttar, vi flyr, vi söker nya omständigheter.
Hembygd. En slags botten. Något som definierar den man är. Är hembygd en längtan? Är hembygd alltid en plats?

När jag läste ”Hembygd. Någonstans i Sverige” av Annica Carlsson Bergdahl som är en samling texter och bilder, unga människors egna berättelser om hembygden, så satte naturligtvis mina egna tankar igång. Vilken är min hembygd?

Uppvuxen i studentområden först i Uppsala och senare i Örebro där ingen annan släkt bodde. Längtade kollektivt bort därifrån hela högstadiet. Kom till villaområde i södra Stockholm. Flyttade runt i andrahandslägenheter i innerstan under många år. Blev bofast först i Midsommarkransen och sedan på Lidingö. Trots allt är Örebro en viktig plats. Jag har inte varit tillbaka där på 20 år, men jag kan fortfarande gatunamnen och i minnet kan jag gå runt i stan. Örebro är ristat i mig, vare sig jag vill eller inte. Längtan bort därifrån är en viktig del av mig.

Lidingö. Min egen småstad. Hälften så stort som Örebro, inga slott men många dyra hus, inga torg men skridskoisar och cykelbanor vid vatten. Jag känner många människor, jag har slagit rot där eftersom mina barn är födda där. Jag är både väldigt hemma och riktigt obekväm där.

Vad får mig att längta? Vad får mitt inre att brusa högt? Lukten av insjö en tidig morgon. Ensamheten på en klippa i skärgården. Innesluten i skogen. Stockholm, för att jag känner gatorna och busslinjerna i innerstan, för soplukten på morgnarna, för alla minnen som finns lagrade i hus och på gator. Hembygden har utvidgats. Den är inte statisk. Men i mitt fall är hembygden svensk så att det skvätter om det. Det inser jag.

”Ingenbarnsland” av Eija Hetekivi Olsson. Miira bor först i Gårdsten och sedan i Bergsjön, båda är förorter till Göteborg. Hon har hamnat där eftersom hon är barn. Hennes föräldrar flyttade från Finland, bär med sig Finland och längtar till Finland. Miira går i hemspråksklass och lär sig inte den svenska hon vill kunna. Hon ser tydligt det osynliga taket ovanför sitt och sina kompisars huvuden. Hon tilltalas nedlåtande ”Einstein” av sin lärare för att hon ibland visar att hon kan. Hon är fånge i Gårdsten men främmande överallt annars. Hon är arg. På att hennes mamma måste ha ont i ryggen, på att hennes pappa framhärdar i att vara finne, på att ingen väntar sig något av henne, på snobbarna, på lärarna som inte vill undervisa i hennes klass.

Skulle Eija Hetekivi Olsson benämna Gårdsten hembygd?