Kategori: samtiden

Varumärke, stolthet och arkitektur #blogg100

Inlägg 73

Imorgon är sista chansen att se avsnitt nummer två av tv-serien ”Rummen formar dig” på SVTPlay. Det programmet handlar om arkitekturen och arbetslivet. Ägna 45 minuter åt tankar på din arbetsplats imorgon, även om det är lördag.

Programledaren, underbart entusiastisk på ett sådant där typiskt brittiskt David Attenborough-sätt, utsatte sig själv för en typisk kvart i ett öppet kontorslandskap samtidigt som hans hjärnaktivitet mättes. Det var inte mycket koncentration där inte.

Ett inslag var från BMWs anläggning i Leipzig, ritat av en brittisk arkitekt som heter Zaha Hadid. Det var bland det absolut häftigaste i tankeväg jag sett. Produktionslinjen gick igenom kontorsdelen! Varje controller, varje löneadministratör och varje HR-specialist kan varje dag se bil efter bil rulla fram på linjen. Varumärkesfrågorna borde inte vara så svåra att diskutera där, eller hur? Det borde inte vara svårt att känna stolthet över produkten heller.

BMW_36
Anläggningens mening och stolthet, bilarna intar en central position

Nästa arbetsplats som fick programledaren att bli alldeles förtjust var det holländska försäkringsbolaget Interpolis kontor. Varje morgon får den anställde tänka efter: ”Vad ska jag göra idag? Ha möten, behöva koncentrera mig, bli inspirerad, komma framåt i projektgruppen? Och hur mår jag idag? Behöver jag mjukt ljus och tystnad, behöver jag bli stimulerad?” Så placerar man sig i den miljö som bäst passar dagens uppgifter och dagens form. De som kom till tals var mycket stolta över sin arbetsplats.

Jag hälsade på en kompis som jobbar på Vasakronan. Hon sitter i deras nya kontor på Mäster Samuelsgatan. Det var inrett med samma tankar som Interpolis kontor. Dessutom med miljötänk. Kaffekopparna var köpta på Myrorna och Stadsmissionen, stolarna på den stora gemensamma ”piazzan” var begagnade trästolar från skiftande bakgrunder som målats i några  få olika nyanser. Jag blev alldeles upprymd av mitt besök där. Här kommer en film som berättar om kontoret. Tyvärr inte med samma entusiasm som i ”Rummet formar dig”.

[vimeo http://www.vimeo.com/62335521 w=400&h=300]

Vissa dagar behövs Hanna H litet extra #blogg100

Dag 67

Det har inte varit någon supervecka för jämställdheten.

Ta det här med att modellagenturer har raggat nya modeller utanför en anorexiklinik.

Och att Lena Nyman kämpade hela livet med de ätstörningar som Vilgot Sjöman så fint hjälpte på traven och de manliga filmkritikerna eldade på. Läs i dagens DN, kan inte se att den artikeln är utlagd på nätet. Om du inte hinner köpa DN idag, så titta i fikarummet imorgon eller släng ut frågan på Facebook om någon kan scanna artikeln och mejla. Väl värt besväret. Förvänta dig att bli arg.

Tur ändå att Hanna Hellquist finns och att hon ledde mig till Instagram-kontot ”Kvinnohat”. Den som äger kontot är en väldigt balanserad människa (antagligen kvinna) som visar på förtinglingandet av kvinnokroppen och det hat som riktas emot oss som kollektiv. Vad jag tyckte var en väldigt roligt begrepp för meningslöst användande av kvinna i reklam: ”sälj-en-grej-med-en-tjej”. Säger allt, eller hur?

Gör något åt din Klout #blogg100

Dag 65

klout
Mina ”moments” med det som engagerade mest i mitten

Ett av mina mindre problem i tillvaron är min Kloutscore. Fast ibland tänker jag på Klout och undrar vad Klout ska vara bra för. Så dyker det upp någon artikel eller tweet som handlar om att Kloutscoren kommer att bli värdefull i rekryteringssammanhang i framtiden. Fast de artiklarna och tweetsen brukar få rejält mothugg. (läs vidare här och här och här och här)

Fast så skrev jag något på Facebook här i veckan som fick så många fler gilla än vad mina vanliga postningar brukar få och det påverkade min Kloutscore. Vad var annorlunda med den då?.Och nu vet jag:

den innehöll kärlek och positiva känslor!

Sådant ska hädanefter bli min melodi. Vad tror ni, kära läsare om att slänga in några smileys och animerade hjärtan också? Nej, förlåt, nu var jag ironisk. Min kärlek till världen var äkta och det var härligt att få en massa gilla tillbaka.

Men då väcks frågan – varför kallas knappen för ”gilla”? Kan vi inte döpa om den till ”sympati” så att den kan användas när man behöver den som mest, när man postar om sin olycka?

Tjuvlyssnat om förstadejter #blogg100

Dag 64

Den där högerspalten på Facebook pågår ju hela tiden, meddelanden strömmar om att någon lyssnar på det på Spotify (O, huga, har han så usel musiksmak!), om att någon tittar på detta på Netflix (Men, hallå, är det inte kontorstid nu?!?), om att någon annan har tryckt på ”Gilla”-knappen för en bild – ja, ni vet, ett ständigt flöde som man ser men ändå inte noterar. Och så var det något i en kommentar som gjorde att jag måste titta in på hela tråden. Det var ett gäng herrar, inte alls av någon yngre sort, som skämtsamt skrev om förstadejtentest. Det handlade helt enkelt om saker att göra, att kläder att ha på sig, att presenter att ta med som testar personen på förstadejten. Går hon/han med på att ses en gång till efter denna prövofyllda förstadejt, då är intresset på riktigt. Lyssna och lär:

Cykel med pakethållare

Alladinask

Ed Hardy-t-shirt

Sunkrestaurang

Träningsoverall

Dela notan

Ta med din mamma

Prata om din depression

Vid eventuell hemgång – se till att ha ”Guns & Ammo” samt ”Slitz” framme och sätt på mysmusik av typen Rammstein och Prodigy

Och idag spreds denna roliga video på samma tema. Men från en kvinnlig synpunkt:

https://www.facebook.com/photo.php?v=10152738410625570&set=vb.634645569&type=2&theater

PS. Osökt kommer jag att tänka på sådant vi diskuterade på den tiden när jag var på banan. Vilka killar man skulle vara något skeptisk till. Bland annat var det sådana som hade hela sin skivsamling i strikt alfabetisk ordning. Hade de sedan Flora i kylskåpet så var idé att genast lägga benen på ryggen. DS.

Vad är stil? #blogg100

Dag 57

Igår kastade jag en del stenar i glashus. Typ. Jag ställde mig på samma sida som Diana Vreeland och några andra stilikoner och var lätt hånfull över ett populärt samtida varumärke som gillar sin logotyp.

Det är dags att göra en pudel. Att komma ut ur garderoben och erkänna:
– Jag är total väskanalfabet.

Jag kan inte se på en väska om den är dyr eller billig, mer än på skinnkvaliteten. De väskor jag har haft har jag använt som just – väskor, på kollektiva transportmedel, på längre resor, på pakethållaren. Jag har använt väskorna att ha grejer i, för att jag har behövt att frakta dessa saker från A till B. Jag läser mycket så ofta ligger det en bok i väskan. Kort sagt, mina väskor slits. Jag förnyar inte väskgarderoben förrän det är absolut nödvändigt.

Ibland önskar jag att jag förstod litet mer om väskor. Det verkar viktigt. Men det går inte. Jag är nog inte väskanalfabet bara, jag är väskdyslektiker. Om jag vore en riktig kvinna med stil skulle jag få fladder i mellangärdet av följande bild:

kelly
Kellyväskan flankerad av Grace Kelly och furst Rainier av Monaco.

Men icke.

Å andra sidan verkar det som om de som säger sig vara väskexperter har en släng av väskanalfabetism ibland. Jag hörde att på någon auktion på Bukowskis där det såldes Chanel-väskor kunde riktiga experter se att någon av väskorna var en påtaglig kopia, vilket de unga ”experterna” på Bukowskis absolut förnekade. Och en som ville se litet bättre ut med hjälp av en Chanel-väska hade inte egen kunskap att sålla det äkta från det falska utan köpte kejsarens nya väska.

Är Hollister ett fotbollslag? #blogg100

Dag 56

Nej. Det kan man väl omedelbart konstatera. Diana Vreeland, Grace Kelly och Audrey Hepburn skulle hellre dött än tagit på sig ett plagg där en enorm logotyp var det enda som syntes.

Skulle man visa ett kort på vilken högstadieklass som helst från 2013 för en person från 60-talet skulle den nog fråga sig vilken sport denna grupp ungdomar ägnar sig åt. För uppenbarligen tillhör de ju ett lag som heter ”Hollister”.

Att stora, blaffiga logotyper har gått från att vara ytterligt vulgärt till att vara var mans statussymbol är intressant.

Det får räcka för idag. Jag avslutar med ett kort på ett kusinbarn som hade rätt sorts kropp för att förkroppsliga Hollister.

 

fitch660

Vem ska jag rädda? #blogg100

Dag 55

Idag blir det kort men kärnfullt: jag behöver hjälp. Till nästa torsdag ska jag ha räddat en kändis. Mot vem ska jag rikta mina hjälpinsatser?

På den skrivarkurs som jag går handlar hemuppgift nummer 6 om just detta. ”Som mediakonsument kan det kännas tryggt att karaktärerna är så schablonartat tecknade. Det ger oss en bild av en värld som är stabil trots att den innehåller så mycket konflikter och dramatik. En romanförfattare däremot borde bli oroad över medias trolösa förhållande till sina huvudkaraktärer. Rädda därför en kändis, ta ner karaktären på jorden så att vi får veta något nytt som media aldrig kan förmedla.”

OK. Sagt och gjort. Men vem ska jag rädda? Hjälp mig.

Om en samtida hjältinna, Lotta Olsson #blogg100

Dag 54

Det går långsamt i huvudet idag. Därför får jag ta och lyfta fram en kvinna som måste läsa fortare än vi andra….. ja, just det, ta något som du gör riktigt snabbt. Inte ens en uschel metafor kunde jag få ur mig idag.

Naturligtvis pratar jag om Lotta Olsson som varje lördag i Dagens Nyheter har en hel sida till sitt förfogande, där hon helt får bestämma tema och presentera 8 läsvärda böcker. Nu senast var temat ”Familjen”. Annars har det varit deckare, skräck, science fiction, den nya sortens genre som vänder sig både till ungdomar och vuxna och en hel del annat. Varje tema, varje genre tas om hand med respekt, hur illa andra än tittar på genren eller temat. Ja, just det, en gång ägnades hela sidan åt de förkättrade Harlequin-böckerna. Som jag i min snobbism inte ens tittar åt när jag ser bokstället på Willys.

Det intressanta med Lotta Olsson är hennes respektfulla behandling av genrer som vanligtvis inte ens berörs i dagstidningarnas kulturdelar och att hon också närmar sig ”finlitteratur” med samma uppskattning och angreppssätt. Hon visar respekt samtidigt som hon kräver att böcker ska vara läsvärda och här visar hon ingen mannamån, lika för alla är det som gäller.

Vi verkar dela ett flertal läsupplevelser: Pella-böckerna, ”Väggen” av Marlen Haushofer, Övärlden-sviten av Ursula K LeGuin (med särskild vikt vid de två sista; ”Tehanu” och ”The Other Wind”) för att nämna några. Ej att förglömma den korta, korta science fiction-novell som hon refererade till för någon månad sedan – just den gav mig en ”sense of wonder”, den känsla varje hängiven science fiction-författare är ute efter att skapa hos sina läsare.

Jag tror att populärkulturen ofta har viktiga saker att berätta om oss och om vår samtid. Bara man orkar lyssna och plöja. Då är det bra att man fortfarande är i slukaråldern fastän man fyllt femtio. Som Lotta Olsson och jag.

Den manlige arbetaren är lika ovanlig som den kvinnliga vd:n #blogg100

Dag 52

Industrin leder lönerna. Typ så stod det här i veckan i tidningen. Facket och arbetsgivarna inom industrin har kommit fram till hur löneutvecklingen ska se ut de tre närmaste åren.

Hur var artikeln illustrerad? Jo. Med män i overall. Från verkstadsgolvet. Där Sveriges välstånd skapas. ”Sega strukturer” pratar man om inom historieforskningen, det är föreställningar som är så djupt rotade att de inte förändras förrän långt, långt efter att man först insett att de kan förändras.

Varför verkar idén om verkstadsgolvet som en del av en seg struktur? Även om tillverkningsindustrin är den sektor som sysselsätter flest män så verkar det som om de flesta män som jobbar där är någon typ av försäljare. Om man nu lusläser SCB:s ”Medelsvensson”. De jobbar på en ny typ av verkstadsgolv – framför en skärm, talandes i telefon. Men vänta, vad det inte det en sekreterare gjorde för tjugo-trettio år sedan, satt vid en skärm, talade i telefon?! Är det därför vi vill behålla tanken på ”verkstadsgolvet”? För att skärmen och telefonen fortfarande luktar kvinna?

Ja. Inte vet jag. En dag får jag nog ihop det här litet bättre.

Tillsvidare vill jag bara göra en teaser om vad som komma skall på denna blogg:

– Det är tillåtet enligt svenska domstolar att köra på barn på övergångsställen
– Kapitel två av deckaren med Erik och Anna i huvudrollerna
– Lotta Olsson är den mest läsvärda på DN:s kulturredaktion
– Om ”Doctor Who” och andra förlustelser
– Recept på en snitsig kycklingwok

Verifierad av MonsterInsights