Melitta – en berättelse om en arbetsplats #blogg100

Dag 75 och inlägg 77

Jag snörvlar och hostar innan det börjar droppa ordentligt. Det varma vattnet sipprar ner på det bruna, aromatiska pulvret som först bara suger åt sig men sedan börjar släppa ifrån sig den livgivande drycken. Det ploppar i glaskannan när elixiret samlas där.

Jag är den de samlas runt på morgonen och på eftermiddagen. Samma tider varje dag utom några dagar då och då, när det är alldeles tomt. Korridorerna är alldeles tysta, det viskar bara i elementen och ventilationen andas svagt.
Jag ser allt, jag hör allt. De är tio stycken, sex män och fyra kvinnor. Jag antar att de utför någotslags arbete men det går inte att förstå vad som försiggår. Jag står i ett utrymme där det är litet dunkelt. Där är möblerat med en stor väggfast soffa, ett par runda små bord och några lösa stolar. De samlas här på morgonen efter att någon av dem, efter ett slags schema har satt igång mig.

Jag vet en sak de andra inte vet och det är att en av dem, hon är äldst av dem alla, hon smyger fram till mig varje dag och häller i vatten i det nybryggda. Och varje dag sitter de och försöker förstå varför det är så svårt att få till ett riktigt gott fika här på kontoret. De spekulerar om det är vattnet som är speciellt dåligt här i huset – det är ju byggt under miljonprogramsåren då det var litet si och så med kvaliteten på husen, säger de. Ibland är det någon som skäller på den som just för tillfället har ansvar för kaffekassan:
– Varför snålar du och köper blåvitt kaffe? Köp Zoegas istället, vi samlar ju ändå till det allihop.

De lägger klirrande mynt och en och annan prasslande sedel i en stor glasburk. Det plingar när mynten faller i men är alldeles tyst när han med skägget tar några tior ur den. Det finns en, hon den yngsta med röda håret som nog misstänker honom för att vittja kaffekassan. Men hon säger ingenting, vem skulle lyssna på henne?

De pratar alltid ganska högt när de först sätter sig kring borden. Många dricker sitt kaffe svart, han med skägget lägger i tre sockerbitar. Han vänder ryggen mot de andra och smusslar med bitarna. Han rör försiktigt så att det inte ska låta så mycket. Magen är ganska stor och lös, kanske han skäms för den.

Idag är det något som engagerar. Själv börjar jag bli sliten och trött, min förut så pigga orange färg har blivit matt och litet solkig, trots att städerskan med rastaflätor torkar av mig varje dag. Jag försöker lyssna på vad det är som får upp dem ur sin kontorslunk.
– Christer ska bli chef för avdelningen för långsiktighet på Konjunktursekretariatet, säger den högröstade kvinnan med kort, lättskött frisyr och litet mjölk i kaffet till honom med magen och sockerbitarna som precis har anslutit sig till gruppen.
– Men vem ska bli enhetschef här hos oss då?

Den högröstade kvinnan tar som vanligt kommandot i samtalet. Hon triumferar idag eftersom hon har någonting alldeles nytt att komma med. Jag hör på rösterna att de andra blir oroliga. ”Christer” vet jag inte vem det är, jag kan bara namnet på en av dem. Jag har listat ut att den långa kvinnan med mörkt hår som dricker te utan mjölk och socker heter Mariette. De brukar prata om henne när hon inte är med. De undrar över varför hon så ofta åker på sammanträden på ”departementet”, varför hon inte fikar med de andra varje dag utan ibland sitter kvar i sitt rum och arbetar. De frågar varandra i förtroende om någon har träffat hennes manliga vänner.

– Kommer det någon utifrån?
– Har du inte blivit tillfrågad?
– Undrar vad han kommer att tjäna på Konjunktursekretariatet?
– De tjänar väl bättre där än här. Det ser man på deras kostymer.
– Om man jobbar där vill ju bankfolk träffa en.

Den högröstade kvinnan tar över samtalet igen.
– Imorgon kommer Anna in med sin bebis. Vem är det som har kaffevecka?
– Det är jag, säger den tyste mannen med kofta och slips.
– Köp en längd så att vi kan fira litet! Men inte på bageriet här på Liljeholmen, de har så dåligt kaffebröd.
– Har du förslag på något annat bageri?
– Jag vet väl inte vad som finns där du bor. Nä, hörni, nu är det dags att gå tillbaka till Scribonan, avslutar hon och drar bak stolen hon sitter på så att det gnisslar i hela kafferummet.
Hon sköljer av sin kopp så att det plaskar och skvätter. Det plingar och klirrar om porslinet och vattnet skvalar. Alla samtal har avstannat. En efter en diskar de sina muggar.

För bara ett år sedan hade de plastmuggar med röda och blå hållare. Plastmuggarna trycktes ner i hållarna för att sedan slängas när de var urdruckna. Den yngsta kvinnan, hon med det röda håret, brukade sitta med sin urdruckna kopp och göra ljud med den. Hon slutade med sitt ploppande och sönderdelande efter att den högröstade kvinnan gjort alla uppmärksamma på vad hon gjorde:
– Gud, kan du inte sluta med det där! Det är jättejobbigt att lyssna på.
Den rödhåriga rodnade och lät håret falla fram som en gardin framför ansiktet. Dagen efter hade hon med sig en egen keramikmugg, vit med blå ränder som hon omsorgsfullt diskade av och sedan tog med sig. In i sitt rum, antar jag.

Ibland faller gruppen in i samma klagan. De säger att de känner sig kontrollerade. Det finns en maskin som piper när de går in och ut genom dörren till hissen. Dörren är alldeles bredvid kafferummet, så jag ser och hör dem när de kommer och när de går. De klagar över att de inte hinner äta på lunchen och de funderar över om de ska sluta ”flexa ut” på lunchrasten för att slippa stressa. De pratar om ”flexsaldot” och vissa skryter om hur mycket på plus de ligger. Kvinnan som precis fått gråa hår och som ofta kommer inspringande sist av alla på morgonen ser beklämd ut när ”flexsaldot” kommer på tal.

Precis som jag vet om det där med utspädningen av kaffet och nallandet av kaffekasssan, så vet jag också om att han som kommer först varje morgon inte alls sitter i sitt rum och jobbar. Han gör sig en kopp te fast han alltid annars dricker kaffe, han går fram till fönstret där han står och tittar ut och dricker sitt te. Sedan sätter han sig i kaffehörnan, lägger upp fötterna på en stol och läser i tjocka böcker. Många av dem har färggranna omslag med drakar och trollkarlar. Så fort han hör att hissdörren öppnas tassar han iväg. Än så länge har ingen mer än jag sett vad han gör. Alla är avundsjuka på hans flexsaldo och verkar litet rädda för hans arbetskapacitet.

Tjuvlyssnat om förstadejter #blogg100

Dag 64

Den där högerspalten på Facebook pågår ju hela tiden, meddelanden strömmar om att någon lyssnar på det på Spotify (O, huga, har han så usel musiksmak!), om att någon tittar på detta på Netflix (Men, hallå, är det inte kontorstid nu?!?), om att någon annan har tryckt på ”Gilla”-knappen för en bild – ja, ni vet, ett ständigt flöde som man ser men ändå inte noterar. Och så var det något i en kommentar som gjorde att jag måste titta in på hela tråden. Det var ett gäng herrar, inte alls av någon yngre sort, som skämtsamt skrev om förstadejtentest. Det handlade helt enkelt om saker att göra, att kläder att ha på sig, att presenter att ta med som testar personen på förstadejten. Går hon/han med på att ses en gång till efter denna prövofyllda förstadejt, då är intresset på riktigt. Lyssna och lär:

Cykel med pakethållare

Alladinask

Ed Hardy-t-shirt

Sunkrestaurang

Träningsoverall

Dela notan

Ta med din mamma

Prata om din depression

Vid eventuell hemgång – se till att ha ”Guns & Ammo” samt ”Slitz” framme och sätt på mysmusik av typen Rammstein och Prodigy

Och idag spreds denna roliga video på samma tema. Men från en kvinnlig synpunkt:

https://www.facebook.com/photo.php?v=10152738410625570&set=vb.634645569&type=2&theater

PS. Osökt kommer jag att tänka på sådant vi diskuterade på den tiden när jag var på banan. Vilka killar man skulle vara något skeptisk till. Bland annat var det sådana som hade hela sin skivsamling i strikt alfabetisk ordning. Hade de sedan Flora i kylskåpet så var idé att genast lägga benen på ryggen. DS.

Om "Doctor Who" och andra förvärvade smaker #blogg100

Dag 53

Det började med att 10-åriga P såg några märkliga små figurer på SF-bokhandeln som han absolut ville ha men inte fick. Ett slags konformade robotar med bulor på. De fanns tillsammans med andra dyra föremål i plast som var märkta med ”Doctor Who”. Ja, verkligen Doktor Vem?

Men så dök Netflix in i våra liv. Jag plöjde ”House of Cards” för den hade ju alla hyllat. Och så läste jag Johan Cronemans krönika om att han var trött på all ondska som höjdes till skyarna och då kändes det inte lika trevligt att gilla ”House of Cards” längre. Så var det påsklov. In i våra liv materialiserades ”Doctor Who”. Jag blev inte såld direkt. Men som med kaffe, rödvin, öl och Jussi Adler-Olsen, så blev jag varse att det här var min sorts faiblesse.

En förortstjej från London med blonderat hår och utväxt, med ”kickers”-kläder (i England ”chav”), boende i ett halvtrist flerfamiljshus med sin mamma, likaledes blonderad träffar Doctor Who och blir hans följeslagare på resorna genom tid och rum. Tillsammans räddar de världen och hamnar i tidsparadoxer. Är de tillsammans eller är hon egentligen mest kär i äventyren och sin pojkvän som finns kvar i förorten? Doctor Who pratar engelska med ”northern accent” ända tills han, efter en säsong blir en ny inkarnation och byter ut accenten och klädstilen.

Det är en alldeles underbar blandning av anglofili (en kopp te är universalmedicinen, förstås), science fiction, metaberättelser, litet skräck och fina ingredienser som vänskap och hjältemod.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=Qpx3bi_kirM&w=420&h=315]

Ps. De konformade robotarna heter Dalek och har ett mantra: ”Exterminate, exterminate, exterminate”. Ds.

Och nu blir det personligt #blogg100

Dag 47

Dags för en lista som jag antar blottar mig som ????? Vassego och analysera.

Listan omfattar filmer jag har sett mer än fem gånger. Frivilligt. Att jag har sett Disneys ”Robin Hood” och ”Nalle Puh” mer än fem gånger har ingenting med egen vilja att göra.

Till listan. I hullerombullerordning.

  • Apocalypse Now
  • Blade Runner
  • Dirty Dancing
  • The Rocky Horror Picture Show
  • Tommy
  • Härskarringefilmerna

Och dessa skulle jag gladeligen se igen. När som helst. Utom möjligen ”Tommy”. Inom snar framtid kommer ”The Big Lebowski” att ligga på listan. Tyvärr finns den ju inte på Netflix. Måste köpa den, helt enkelt. Känns gammalmodigt.

Begrepp #blogg100

Dag 46

”Verkstadsgolvet”. Är det ett begrepp som fortfarande lever kvar? För att beskriva de ”riktiga” arbetarna, de som producerar. Inte de där kvinnliga arbetarna som tar hand om, vårdar och utbildar. Nejnej, de riktiga arbetarna som får fingrarna skitiga av smörjolja, inte av människobajs eller matkladd.

Begreppet levde kvar senast 2005 när jag samarbetade med en 70-talist. Vi skulle skriva en analys om hur man skulle locka ungdomar att bli personliga assistenter.  Samarbetet var intressant, analysen blev succé (på grund av den mycket begåvade 70-talisten) men det var en tagg som satt kvar. Han pratade om ”verkstadsgolvet”.

Redan på 80-talet när jag jobbade som utredande nationalekonom pratades det om att tillverkningsindustrin snart inte skulle vara den huvudsakliga arbetsgivaren. Tjänstesamhället var redan en faktum, K-samhället var på väg.

Men föreställningar är sega. I SCB:s sammanställning av intressanta siffror i populärversion ”Medelsvensson och topplistor” står det att Fredrik Johansson (Herr Medelsvensson) jobbar i tillverkningsindustrin. Visst låter det som om han får skit under naglarna, att han måste duscha efter skiftet och att han har sin lunch i en matlåda av plåt?

Tittar man närmare på statistiken ser man att Fredrik Johansson arbetar som säljare åt tillverkningsindustrin. Om han får skit under naglarna så är det för att tjänstebilen måste ha mer spolarvätska. Lunchen betalat han nog med plastkort och han duschar nog på morgonen för att rakvattnet ska få blomma ut.

Det vanligaste jobbet för en man i Sverige år 2012 är att vara säljare. Det trodde du inte, va?

Facebookskryt och bloggpepp #blogg100

Dag 27

Jag är glad över att jag har en intressant samling bekanta och vänner på Facebook. Det gör att jag får inblick i många olika typer av liv. Där finns tonåringar, pensionärer, troende, extremt världsliga, träningsfanatiker, lojt tillbakalutade, folk som reagerar och folk som analyserar, människor som tar sitt överflödsliv alldeles för givet, människor som lever på marginalen.

En av alla dessa lägger ut sin statistik från Runkeeper ibland. Han gör litet drygt 2.5 km på 40 minuter de dagar han är snabb. Så finns det hon som bloggar om sin träning och sin kosthållning och lägger ut bilder på sin vältränade figur.

Idag är en dag när jag just inte har något att visa upp. Omeletten jag lagade smakade lätt av diskmedel eftersom jag uppenbarligen inte sköljt ur pannan ordentligt. Lägenheten och jag håller på att ställa om oss från barnvecka till för-oss-själva-vecka. Som började med att jag behövde sova middag. Då kom jag ihåg en berättelse jag hörde för mer än 20 år sedan. Den handlade om invandrarflickan som varje dag kom en halvtimme försent till skolan. Varje dag en halvtimme sen. Det hjälpte inte hur mycket tillsägelse hon fick av lärarna, hon fortsatte komma en halvtimme sent varje dag.  När någon tillslut ställde frågan på rätt sätt så visade det sig att flickan behövde ta en lång extrarunda varje morgon för att ställa om sig från det traditionella livet i familjen till den dagliga tillvaron i skolan i Sverige. ”Ställtid” som Bodil Jönsson benämner den tid som behövs för att vi ska kunna växla från en aktivitet till en annan, från en uppgift till en annan, från ett tillstånd till ett annat.

Min heroiska träningsaktivitet idag består i en promenad i solen och i tanken på att jag har tid nu på kvällen att göra några magövningar. Min matblogg skulle alltså kunna handla om ”une omelette parfumée” och några muggar stadigt engelskt te. Outfit-inslaget skulle omfatta morgonrock och raggsockor. Spotify-listan är inte ens litet tjusigt nostalgisk, jag lyssnar på de låtar av Bryan Ferry där han parodierar sig själv som gentlemannaromantiker. Men jag har minnen av en tid, ett skeende som väcks av LP:n ”The bride stripped bare”, så jag lyssnar på alla låtar i rätt ordning, som om jag satt där jag satt just då, lyssnande på hela sidan ett och sedan hela sidan två och sedan kanske på alltihop igen.

Mitt kvantifierade jag har inte mycket att komma med idag. Mer än en utlovad bloggpost. 73 kvar.

 

 

Nu är det dags….. #blogg100

Dag 18.

Nu är det definitivt dags att starta uppropet. Jag har legat och såsat alldeles för länge. Pratat om det men inte gjort något. Samlat några spridda själar till en liten trupp. Men nu gäller det!

Härmed startas uppropet ”Vi kräver bättre bilder omkring oss!

Förr i tiden, på 90-talet typ, var reklam något som var roligt. Ganska ofta. Texterna kunde vara fnissframkallande eller tankeväckande och förhållandet bild och text kunde ge upphov till riktiga aha-känslor. Bilderna i sig kunde vara vackra, frånstötande, konstiga.

Men nu. Herregud. Hur slätstruket är det inte? Tittade i Dagens Nyheter några dagar bort. All reklam (utom för olika bolag som påstår sig kunna hjälpa oss med pensionen) var enligt standardformat 1A:

  • bild på produkten
  • pris eller annan basinformation

Oberoende om det gällde bilar, telefoner, datorer, resor, vin, friluftsattiraljer, jobb.

Vardagens gråa blekhet

Inga läsvärda texter och framförallt inte en enda spännande bild! Och absolut inga spänstiga relationer mellan text och bild.

DSC_0488
Och hur upplivad blir man av detta?

OK. Så nu är jag igång. Jag tänker följa åtminstone två spår:

  1. visa hur eländigt det ser ut i den kommersiella bildvärlden
  2. försöka förstå hur det kan ha blivit så här

Det intressanta är ju att bildkommunikationen har blivit var mans egendom och rättighet. Många i tonåren har gått över från att umgås på Facebook till att umgås på Instagram, det vill säga helt umgås via bilder och kryptiska stödord. Att kommunicera om sitt liv och sina tankar i bild har blivit en självklarhet, samtidigt har bildkommunikationen i reklamvärlden gått tillbaka till 50-talet.

Möjliga förklaringsmodeller:

  1. fegare reklamköpare?
  2. Mad Men-trend?
  3. prispress i alla led?

Och om någon säger: ”Jaja, men annonserna i print är ju så få nu för tiden, så vem bryr sig?” då säger jag ”Vänta bara tills jag tar mig an bilderna i den digitala världen. Där står klichéerna som spön i backen.”

Upp till kamp för en bättre visuell värld!

Dags för en lista #blogg100

Dag 17.

Idag blir det en lista från mina tonår. Jag och min förlorade tvilling brukade lista tjocka och mycket läsvärda böcker. Det var viktigt att de var tjocka för det innebar en förlängd njutning.

1. ”Bara en mor” av Ivar Lo-Johansson

2. ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf

3. ”Scruples” av Judith Krantz

4. ”Mästaren och Margarita” av Michail A. Bulgakov

5. ”Kvinnorummet” av Margaret French

”Å, forna tider kvinnor!”. Parat med riktigt präktigt tantsnusk om den rundhyllta Wilhelmina Winthrop som blir den slanka tjusiga Billy Ikehorn som får ligga. Bredvid Rya-Rya vars inåtpekande tår hade gjort sig bättre på en spröd överklassdam men som nu badade naken och därmed beseglade sitt öde för all framtid. Medan Mira lever Mad Men-fruliv och gör uppror mot det. Och över Moskva och resten av världen svävar trickstern djävulen. Är det inte han som skipar rättvisa?

Obs! Listan är ingen topplista. Se böckerna som sinsemellan likvärdiga. I vår tonåriga värld var de det.

 

Idag behöver du inte ens läsa, #blogg100

Dag 16.

Jag drabbades av den här reklamfilmen på bio i London i mitten av åttiotalet. Reklamfilmen kommer aldrig att lämna mig, men vad det var för film jag sedan såg, det kommer jag inte ihåg.

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=_SsccRkLLzU&w=420&h=315]

Begreppsförskjutning och tolkningsföreträde, två intressanta företeelser. Del 1. #blogg100

Dag 13.

Jag tar itu med begreppsförskjutningen först och tar ett väldigt vardagligt exempel för att beskriva vad som händer med begreppen ibland. Ett lutande plan. Uppåt eller nedåt?

Ta begreppet ”sallad.” När jag växte upp betydde det salladsblad, gurkskivor och tomatklyftor. Salladsbladen var mjuka, gurkskivorna halvknapriga och tomaterna hårda och ljusröda (smaklösa, alltså). Väl inblandad i salladen var dressingen; Maille-vinäger och Matolja (vidare definition onödig på den tiden), salt och vitpeppar. Alltid vitpeppar på den tiden.

Femton år senare hade begreppet ”sallad” utvecklats till att betyda en bädd av isbergssallad på vilken det tronade; tomat-, gurk- och paprikabitar. Och några majskorn.  På toppen låg ost-och-skinka, räkor eller tonfisk-och-ägg. Min kompis som sommarjobbade på ett litet försäkringsbolag vid Berzelii Park brukade äta lunch på Smuggler. Då kunde man sitta ute på Östermalmstorg och knapra isbergssallad. Som ju var huvudingrediensen.

Nu när människor säger ”Jag åt bara en sallad till lunch” så innebär det ofta en portion pasta, en portion bulgur, ett lass kokta bönor, ett halvt fetaost-paket, ett halvt kokt ägg, en stekt kycklingfilé i strimlor och en knapp deciliter dressing av majonnästyp. Och just det – några ärtskott också.

”Where’s the beef?” var en slogan som användes av en amerikansk hamburgerkedja för många år sedan och som sedan blev ett talesätt. Kanske dags att mynta begreppet ”och var är tomaten?”?

 

Och här är reklamfilmen från Wendy’s när Clara Peller för första gången skrek ”Where’s the beef?”

[youtube http://www.youtube.com/watch?v=R6_eWWfNB54&w=420&h=315]

Verifierad av MonsterInsights