Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: livsstil (sida 2 av 18)

”Överflöd” – ett tänjbart begrepp? #blogg100 dag 82

IMG_0399

Såklart att du är värd ett nytt kök, älskling!

 

Jag har den senaste veckan haft anledning att fundera över begreppet ”överflöd”. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det var något jag skulle behöva argumentera för, att vi lever i ett överflödssamhälle. Jodå, jag har en del människor i mitt Facebookflöde som har det knappt, på grund av sjukdom, utförsäkring, arbetslöshet eller funktionshinder, men det är inte från det hållet jag fått mothugg. Kan vi inte bara titta runt omkring oss och enas om att de allra flesta i vårt land lever i överflöd. Hur svårt kan det vara?

Men då inser jag att allt beror på vad och vem man jämför sig med. Det är klart, jämför man sig med Paris Hilton eller Kim Kardashian, javisst, då lever vi alla i armod. Kanske är det så att vi utsätter oss så mycket för de überrikas livsstil att en del av oss börjar tro att det är vår rättighet att äga inte bara en utan tio Prada-väskor, att det är en självklarhet att ha en walk-in-closet som är full av kläder ”en vogue”. I det perspektivet är vi alla fattiga, såklart. Och överflödet tillhör endast Kim, Kanye, Paris och Hollywood-fruarna.

Som jag berättat är jag nationalekonom från början. Jag pluggade nationalekonomi och jobbade med det på 80-talet. På den tiden lärde vi oss att den privata konsumtionen måste stävjas. Och, håll i er nu, det hade absolut INGENTING kommunistiskt över sig. Det hörde till makroekonomins grundteser på den tiden. Anledningen till att den privata konsumtionen skulle hållas på mattan var att den driver inflation och inflation var det värsta nationalekonomerna visste på den här tiden. Recession, tillbakagång hade inte inträffat på många årtionden, så deflation (motsatsen till inflation och som på den här tiden var en följd av tillbakagång) kunde man knappt stava till. Medan inflationen inte bara spökade utan gjorde pengarna allt mindre värda, år från år.

Men så hände detta – att köpandet, shoppandet, konsumerandet har blivit gott. Tillochmed aktningsvärt. Vi SKA konsumera. Det är den privata konsumtionen som sägs vara motorn i ekonomin.

Jag är ingen bitter gammal nationalekonom. Jag är bara måttlöst förundrad. För det hände sig också i veckan att jag insåg att även människor på vänsterkanten har helt köpt in sig i den nya konsumtionsideologin. De behöver lyssna på Fredrik Lindström och Henrik Schyffert i ”Ägd” för att ögonen ska öppnas.

Vad jag alltså har lärt mig senaste veckan:

  • överflöd är ett extremt relativt begrepp
  • konsumismen omfattas av de flesta, från vänster till höger
  • historielöshet är farligt, farligt

”Överflöd” är ett begrepp som alltså kan diskuteras. Tycker vissa. På samma sätt vill jag också hävda att ”fattigdom” kan diskuteras. Eller i alla fall begreppet ”relativ fattigdom”. För det är ju det som en del mer eller mindre välbärgade människor upplever sig leva i när de jämför sig med de überrika. Ursäkta att jag skriver det, men de vuxna människor som känner så borde skämmas. Nej förresten, skam är ingen konstruktiv känsla. De borde istället för att skämmas börja reflektera och sluta med sitt slappa tänkande.

Och med det sagt, vill jag bara avsluta med ett presenttips – boken ”Jämlikhetsanden” som handlar om hur mycket bättre människor mår i mer jämlika samhällen. Och ett mer jämlikt samhälle betyder här ett samhälle som har mindre inkomstklyftor. Ju mindre skillnader mellan låg- och höginkomsttagare desto bättre hälsa och välbefinnande på i princip alla sätt.

Ps. Jag kommer ihåg vad Susan, min amerikanska kompis berättade för länge, länge sedan. Hon hyrde övervåningen på ett hus som ägdes av ett par. En gång hörde hon dem diskutera om det inte var dags att skaffa barn nu. Mannen var inte helt med på noterna, tillslut hade han levererat alla sina argument MOT att skaffa barn just då varvid han skrek hjärtskärande ”I want my toys” och stormade ut på gräsmattan där hans åkgräsklippare stod bredvid allt annat som definierade honom. Ds.

Pps. Sitter jag i glashus? Jajamensan. Men det återkommer jag till. Vänligen edra, Issadissa et. al.

Bilen behöver inte stå parkerad #blogg100 dag 78

Jag hade inte mer än andats frågan om varför bilar mest står stilla så tipsade min kollega mig om Flexidrive (numera Snappcar). En webbtjänst där bilägare som vill tjäna miljön och litet pengar möter folk som behöver hyra bil. Just nu fanns det bara två bilar att hyra i min lilla småstad, jag hoppas att jag kan vara med och påverka så att det blir fler.

Tänk att nätet har möjliggjort en återgång till den perfekta marknaden, där samspelet mellan många små aktörer skapar det ”sanna” priset på en vara eller tjänst. Där ingen stor aktör kan utnyttja sitt informationsövertag eller sin makt för att påverka priset. Där det ”sanna” priset är en återspegling av tillgång och efterfrågan. De mest inbitna mikroekonomerna borde vara saliga av hänförelse över denna nya värld.  Jag är litet mer försiktigt glad, jag tillhörde aldrig de mest exalterade mikroekonomerna under min ”karriär” som nationalekonom. Vad jag mest gläder mig åt är att vi kan spara resurser och att vi kan DELA på det som finns.

Ett nytt tema för bloggen #blogg100 dag 77

Idag och någon vecka framåt ska det handla om samverkanskonsumtion, delningsekonomin eller vilken etikett jag nu ska använda. Jag börjar med ett Ted Talk.

  [youtube https://www.youtube.com/watch?v=AQa3kUJPEko&w=560&h=315]
 

I föredraget från TED som handlar om ”collaborative consumption” talar Rachel Botsman om borrmaskiner. Hon säger att medel-borrmaskinen körs 12-13 minuter under hela sin livslängd.  Och ändå är det bara hålet i väggen vi är ute efter, som hon så klokt säger. Borrmaskinen i sig är ju inte intressant.

Varför ska varje hushåll ha en egen borrmaskin? Hur stor är risken att den behövs samtidigt när den ändå bara ska bevisa sitt värde 13 minuter i sitt liv? Varför har vi inte verktygsbibliotek? Eller bokningsbara verkstäder bredvid tvättstugorna i våra bostadsområden?

Varför står de flesta bilar parkerade större delen av sin livstid?

 

 

Inte flickvänsmaterial #blogg100 dag 73/1

Under min ungdomstid hette flickvännerna Helene och hade blont hår. Vi som inte hette Helene och hade andra färger på håret var harmsna och ganska avundsjuka men ändå litet lättade. För ville vi egentligen vara flickvänsmaterial? Vad innebar det att vara flickvän – konformitet, icke-autonomi, kanske blommor, gåvor, smycken, frieri förstås på någonslags plussida men sedan anpassning. Eller?

Jag tänkte på det här när jag läste ”Alltings början” av Karolina Ramqvist, ”Egenmäktigt förfarande” av Lena Andersson och ”Den högsta kasten” av Carina Rydberg.

……och här började jag skriva en gång för tre månader sedan. Litet oärligt kanske, eftersom jag då inte hade läst klart ”Den högsta kasten”. Men nu när Roy Andersson har deklarerat i ”Skavlan” att han är Hugo Rask, Mannen i Lena Anderssons bok så känns det aktuellt igen att skriva om de här böckerna. Eller om temat.

Victor Schantz, Hugo Rask, Rolf Larsson. Alla verkliga män, men bara en som fått sitt riktiga namn i romanen. De ville ha dyrkan men de ville inte ha en ledsagare. I alla fall inte den ledsagaren som gav dem dyrkan. För de som dyrkade var inte flickvänsmaterial. I några av de här romanerna beskrivs de önskade flickvännerna: helst adliga, gärna förmögna, ”groomed”. Helgjutet flickvänsmaterial med guldkant, skulle jag vilja säga.

Jag har diskuterat böckerna. På någon kafferast, över en lunch, i en scoutstuga full med 12-åringar, på Facebook. En del säger:

– Jamen, det borde hon ju ha fattat. Att han inte ville ha henne. Hur tydlig måste han vara?

Och då förstår jag, om igen, att det finns många sorters människor. Och att idéerna om kärlek och familjebildning är spretiga fast vi försöker använda samma ord och begrepp och tänka att vi menar samma saker. Det finns ju vissa människor som verkar ha ritat upp livet innan de ens fyllt tonåring och sedan gäller det bara att hitta rätt person att utföra de olika stegen tillsammans med. (Se min checklista för att få koll på hur du ska gå tillväga om du undrar hur ett perfekt liv ska konstrueras.) I det sammanhanget verkar det alldeles ofattbart att Lena, Carina och Karolina fortsätter hoppas och går tillbaka trots att de aldrig får några blommor, någon middag eller förlovningsring. Men i sammanhanget där kärlek är en stark kraft mellan två personer oavsett kön, där nyfikenheten, viljan att komma nära och den svindlande känslan av  alltings möjlighet i närheten av den älskade är något av det som definierar kärleken, då är Lenas, Carinas och Karolinas handlande helt förståeligt. Ja, tillochmed förnuftigt. För är det inte grabbhalvorna här, Roffe, Hugo och Victor som är ute och cyklar? Som tror att de ska ha flickvänner av flickvänstyp snarare än en kropps- och själsfrände.

Ibland på båten och tunnelbanan till och från den välmående villaförort där jag bor hör jag (företrädesvis) män berätta om sina liv som om de bockat av checklistan duktigt. Jag lyssnar och antecknar.

Ps. Nanna Johansson har krönikerat alldeles underbart om Roy Anderssons utspel. Läs och njut. Ds.

Heminredning, ”vitt och fräscht” och ”Orka torka” #blogg100 dag 71/1

spooky

Från min WalkInCloset

Vi har ju alla Walk-In Closets, eller hur? I våra drömmar, i alla fall. Annars kan de ju gå under namn som ”förrådet” eller ”klädkammaren”. Eftersom jag skäms så ohyggligt (bloggandet om eländet är ren terapi) så låter jag mitt alter ego bli huvudperson istället.

Issadissa har ett förråd i sin lägenhet. Där trängs:

  • alla tomma Linas Matkasse-kassar. Eftersom Issadissa får de flesta matvaror levererade den vägen behöver hon väldigt få kassar. Och absolut inte några storhandlingskassar! (Nu får Issadissa se till att mejla en idé om pant/bytessystem med kassarna till Linas Matkasse)
  • den trasiga, men hyfsat habilt lagade dramaten från IKEA (det prickiga ni ser) med nytvättade lakan som ska ut till landet (platsen där Issadissa återhämtar sig och hittar den rena lyckan)
  • tidningarna till tidningsinsamlingen
  • pantflaskorna som av någon anledning alltid är för många i förhållande till kassens storlek. Oberoende av kassens storlek.
  • dammsugarpåsar, rengöringsmedel, tvättmedel, tvättpåsar för de urdyra BH-arna från Gustaf Mellbin (där Issadissa vid hög ålder äntligen fick veta sin sanna BH-storlek) som Inte Får Gå Sönder, aceton, toarent samt borsten till dammsugaren (HA! det är DÄR den är!)

Som tur var fick Issadissa en anledning att städa litet bättre i lägenheten i helgen. Några högar är attackerade och destruerade. Men så långt som till den famösa Walk-In closeten kom hon aldrig. Så bilden ovan visar sanningen. Fortfarande.

Vilket osökt för mig (nu vågar jag prata i jag-form igen) in på boken ”Orka Torka” av Lotta Sjöberg. Som innehåller bilder från Facebook-gruppen ”Family Living – the true story”. Där vi som inte känner igen våra hem när vi tittar i inredningstidningarnas reportage och/eller i mäklarnas annonser. För så ser det minsann inte ut hos oss! Och det skämdes vi för. Ända tills vi fick se varandras vardag och sanna bilder. Förutom att Facebook-gruppen har 25 000 gillare så gick den alldeles nyutkomna boken rakt upp på Bokus-toppen i helgen. Så här skriver Galago i sin reklamtext för boken:

Dess bilder har också visat sig fungera som en gratis KBT-terapi i en
tid då vi, trots den största tidsbristen någonsin, förväntas ägna våra
liv åt att konsumera oss till fulländning och lycka.

Tankar om framtiden #blogg100 dag 64/2

När jag satt med ett 300-baudsmodem (eller de bra dagarna – ett 1200-baudsmodem) och hämtade hem statistik från Eurostat i Paris hade jag aldrig kunnat drömma om hur vi umgås med våra datorer idag. Och då hade jag ändå läst mycket science fiction i mina dagar.

Det här tilldrog sig i mitten av 80-talet då jag jobbade på en utredningsavdelning på ett statligt verk. Bara det faktum att det gick att hämta statistik elektroniskt gav mig en känsla av framtid, en känsla som var både god och dålig.

Den här helgen har jag umgåtts intensivt med allehanda datorer tillsammans med barnen och några gånger har det svirrat till i huvudet ordentligt. Till exempel när 14-åriga S försökte föra ett filosofiskt samtal med Siri, röststyrningen som finns i Iphone 4S och 5. Och lyckades.

IMG_9975

Delar av den transkriberade filosofiska konversationen mellan S och Siri

Men Siri la till: ”So far” när hon pratade. Sug på den: ”SO FAR” la hon till litet lakoniskt. Som sig bör i varje SF-novell eller -film. Och detta skrevs alltså inte ut när dialogen transkriberades.

……………………..

Och när 10-årige P sprang omkring med pistolattrappen laddad med en virtuell verklighet genom smartphonens skärm som satt stadigt förankrad på attrappen. Han jagade aliens, han var på en annan planet. Fast jag rent faktiskt såg honom här hemma.

Men oftast är det när jag gör de vanligaste sakerna som betalar i affären med kort eller skriver en statusuppdatering på Facebook som jag känner den där isande droppen trilla nedför ryggraden. Jag tänker på ”Tjänarinnans berättelse” (A Handmaid’s tale) av Margaret Atwood där kvinnorna en dag inte längre får använda sina betal- och kreditkort. Den konservativa och nyreligiösa regimen har låst alla kvinnors tillgodohavanden. Sedan fortsätter det med täckande dräkter och förvisande till hemmet.

Att vi sedan såg ett Doctor Who-avsnitt där en snillrik men inte så social ung man på jorden lierar sig med krigiska aliens för att ”visa alla” att de är korkade och därmed inte förtjänar att leva gjorde inte obehagskänslan mindre. Den geniale unge mannen hade naturligtvis uppfunnit någonting digitalt och väldigt praktiskt som alla människor använde sig av och som sedan vändes emot dem.

Så avslutar jag naturligtvis dagen med att lägga upp ett foto från min ungdom på Facebook som jag därmed ger bildrättigheterna till, ger mig ut och springer med Stefan Sauks streamade röst som läser ”Marcoeffekten” i örona medan jag bara av en händelse råkar känna hur gott häggen doftar och betalar några räkningar via telefonbanken.

So far. Glöm inte det. SO FAR.

Pojkar, pojkar och böcker, böcker #blogg100 dag 63/2

Många pojkar läser en hel del. Gärna böcker om historia. Helst om andra världskriget. De läser också fantasy och science fiction. De är ofta bättre läsare än sina lärare då det gäller läsförståelsen av texter i videomanualer och dataprogram.

Så skriver Gunilla Molloy, docent i svenska vid Stockholms Universitet i en artikel i DN på kvinnodagen, den 8 mars. Det hon skriver är verkligen läsvärt, men det är ganska docerande och akademiskt, så här ger jag en snabbversion i min tappning:

  • Att vara pojke betyder bland annat att absolut inte vara flicka.
  • Att läsa skönlitteratur och att prata om skönlitteratur tillhör flicksfären.
  • Det betyder att det inte går att vara pojke och läsa och prata om skönlitteratur.
  • Att läsa skönlitteratur ger övning  i att sätta sig in i andra människors tankar, känslor och liv. Människor som lever under andra omständigheter än man själv.
  • Förmågan att leva sig in i andra människor är en viktig byggsten i en demokrati.

Gunilla Molloy avslutar:

I ett land som hävdar demokratiska värderingar måste dess medlemmar kunna lyfta sig ur invanda mönster och föreställningar. I ett sådant samhälle skulle läsning av skönlitteratur inte behöva skilja könen åt, utan i stället förena dem i samtal om hur andra människor tänker, känner och lever.

Kort sagt, pojkar, killar och män – sätt er och läs en bok så att era kompisar och barn fattar att även den manliga hälften av mänskligheten gör sådant. Prata om böcker ni gillar och ogillar. Nu vet ni ju att förutom att ha roligt gör ni en insats för demokratin och mänskligheten.

Om en samtida hjältinna, Lotta Olsson #blogg100 dag 63/1

Det går långsamt i huvudet idag. Därför får jag ta och lyfta fram en kvinna som måste läsa fortare än vi andra….. ja, just det, ta något som du gör riktigt snabbt. Inte ens en uschel metafor kunde jag få ur mig idag.

Naturligtvis pratar jag om Lotta Olsson som varje lördag i Dagens Nyheter har en hel sida till sitt förfogande, där hon helt får bestämma tema och presentera 8 läsvärda böcker. Nu senast var temat ”Familjen”. Annars har det varit deckare, skräck, science fiction, den nya sortens genre som vänder sig både till ungdomar och vuxna och en hel del annat. Varje tema, varje genre tas om hand med respekt, hur illa andra än tittar på genren eller temat. Ja, just det, en gång ägnades hela sidan åt de förkättrade Harlequin-böckerna. Som jag i min snobbism inte ens tittar åt när jag ser bokstället på Willys.

Det intressanta med Lotta Olsson är hennes respektfulla behandling av genrer som vanligtvis inte ens berörs i dagstidningarnas kulturdelar och att hon också närmar sig ”finlitteratur” med samma uppskattning och angreppssätt. Hon visar respekt samtidigt som hon kräver att böcker ska vara läsvärda och här visar hon ingen mannamån, lika för alla är det som gäller.

Vi verkar dela ett flertal läsupplevelser: Pella-böckerna, ”Väggen” av Marlen Haushofer, Övärlden-sviten av Ursula K LeGuin (med särskild vikt vid de två sista; ”Tehanu” och ”The Other Wind”) för att nämna några. Ej att förglömma den korta, korta science fiction-novell som hon refererade till för någon månad sedan – just den gav mig en ”sense of wonder”, den känsla varje hängiven science fiction-författare är ute efter att skapa hos sina läsare.

Jag tror att populärkulturen ofta har viktiga saker att berätta om oss och om vår samtid. Bara man orkar lyssna och plöja. Då är det bra att man fortfarande är i slukaråldern fastän man fyllt femtio. Som Lotta Olsson och jag.

Varför litteratur behövs. #blogg100 dag 60/2

Aase Berg skrev om E L James storsäljande böcker en lördag i Dagens Nyheter (130209). Bland annat skrev hon:

”För det finns ingen oskyldig litteratur. Den som publicerar en text har alltid ett ansvar för hur denna text påverkar samhället. Masskultur och underhållning har ingen frisedel som neutral, även om den, och även konsumenterna av den, gärna vill saluföra den tanken. Verklighetsflykt är också ett sätt att forma vår gemensamma verklighet.
Den ogestaltade litteraturen banaliserar och avförtrollar subversiva drömmar. Den fråntar oss förmågan att läsa och reagera på undertexter, även samhällets. Till slut tror vi att det på riktigt är viktigt att köpa piskor på fnissiga homepartyn, spela golf, odla bin på balkongen och, som kronan på verket, iscensätta parmiddagstrivsel med fasader om spännande och lyckade – inte lyckliga – äktenskap.”

Javisst. Om vi bara läser E L James och tittar på Hollywood-fruar och låter våra parmiddagar blir excesser i renoveringsprat och lever som om vi inte har några inre behov, då blir vi kanske zombies tillslut. Levande i kroppen, men själsligt alldeles tomma.

Läs ”Korparna” av Tomas Bannerhed om du orkar. Eller ”Yarden” av Kristian Lundberg. Eller ”Konsten att vara kvinna” av Caitlin Moran som är så arg, så arg men så vansinnigt rolig. Eller om du vill ha en romantisk och nationalromantisk klassiker; ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf.

Jag är nog frisk #blogg100 dag 56/1

vindalsö_höst 002

Från mina scoutår

Jag hörde någon gång att när man är frisk har man förmågan att arbeta och att älska. Och ja, båda funkar. Så. Vi kör väl på den hypotesen – jag är frisk.

Det började med att jag vaknade en helg för en tid sedan och kände igen mig själv. Jag behövde inte locka upp mig själv ur sängen med hjälp av tanken på en stor kopp kaffe med skummad mjölk och ett avsnitt av ”Blacklist”. Jag kände att helgen var ett stort, vitt ark som kunde fyllas med allt möjligt och att jag dessutom faktiskt kände lust att göra något. Där jag låg i sängen kunde jag tänka ut flera saker som verkade lockande. Både små och stora saker. Mer eller mindre aktiva.

Lite städning för att få ordning.

En promenad för att få känna kroppen bli varm och känna solen värma litet försiktigt.

Träffa en kompis för att prata Airb’n’b och annat.

Äta frukost i all evighet.

Ringa mamma.

Tänka på min parallellblogg – Issadissa’s Guide to Stockholm.

Sova.

 

Inte i den ordningen nödvändigtvis. Idéerna kom och födde varandra.

Nu i veckan var jag på en slags utvärderingsträff på Stressmottagningen. Det var jag, en psykolog, en läkare, en praktikant och en fysioterapeut. De bekräftade hypotesen – att jag nog är frisk.

Så jag tar mina första stapplande steg ut i friskheten. Och imorgon tänker jag skriva om vilka faktorer som varit viktigast för att jag tillslut kommit hit.

(Snart är jag i nutid.)

Verifierad av MonsterInsights