Ett skivomslag, ett par professorer och en hamburgare

Det här är en text som jag skrev 2009. Jag har nu letat upp Magnus Söderlunds understreckare i SvD:s digitala arkiv, så krönikan har uppgraderats litet grann. Jag gillar verkligen Söderlunds begrepp ”lagerförda bilder” som han använder om bildbyråbilder. Att benämna bilder som ”lagerförda” är väl att tala ganska nedsättande om dem, samtidigt tycker jag att det krävs ord för att särskilja de goda bilderna på bildbyråer från de strömlinjeformade, könlösa och känslobefriade illustrationer som kladdar ner den visuella kommunikationen.  

 

”Hur hänger skivomslaget, professorerna och hamburgaren ihop? Läs krönikan och ni ska förstå. Det finns en gemensam nämnare och den heter verkligheten. Eller rättare sagt, hur vi vill se på verkligheten.

 

Skivomslaget

Nu är det dags att avsluta kringpratet och gå rakt på pudelns kärna. Jag börjar med skivomslaget. Det är gjort av formgivaren Martin Kann och skivan är The Soundtracks of Our Lives senaste ”Communion”. Bilden som pryder omslaget är en typisk bildbyråbild av amerikanskt eller tyskt snitt. Den föreställer ett par i övre medelåldern som sitter i halvfigur och tittar in i kameran. Leende förstås och med varsitt glas med ett grönaktigt innehåll. Bilden bara finns där, helt okommenterad. Vad betyder bilden i sig kan man fråga sig? Och vad betyder bilden i det här sammanhanget? Gåtfullt. Kommenterande, säkert, men kommenterar vad?

 

Första professorn

En av professorerna från rubriken heter Magnus Söderlund. Han återfinns på Handelshögskolan i Stockholm. Han forskar och skriver mycket om kundnöjdhet och kundlojalitet. Han föreläser gärna och skrev 2005 en understreckare i Svenska Dagbladet.Den handlar om den typiska bildbyråbilden och vad det gör med oss som människor att ständigt omges av dessa lyckliga konsumenter. Drömmen om perfektionen slås hårdare fast varje gång vi möts av dessa bilder. Och vi lär oss mer om hur perfektionen ska manifesteras varje gång vi ser en sådan bild. Och hur ser vi sedan på våra vanliga slarviga liv?

 

Andra professorn

Den andra professorn heter Larry Percy. Så här var det: jag gick en utbildning i ”högre marknadskommunikation”. Vi fick lära oss en massa bra saker där. Teorier, strategier, metoder. Men så kom vi fram till avsnittet om reklam, själva slutprodukten av alla teorier, strategier och metoder. Slutprodukten som ju ska kommunicera med kunden. Då skickade skolan fram en avdankad läroboksförfattare från Amerika som berättade för oss hur man gör reklam.
Efter att ha lyssnat på honom i ett par veckor förstod jag varför det görs så mycket dålig reklam. Det är för mycket teorier, strategier och metoder och alldeles för litet hjärta och hjärna. Och jag förstår varför mycket reklam är ängsligt gjord, det är för att uppdragsgivarna, marknadscheferna och deras underhuggare har gått på skolor där de lär sig om reklam via professorer som Larry Percy. Och därför är också den utbredda användningen av ängsliga bilder lätt att förstå. För Larry Percy tyckte att en bild med en leende människa skapade ”liking” och det var bara det som behövdes för vissa produkter. Enligt teorierna, strategierna och metoderna.

 

Den avrundande hamburgaren

Max, den svenska hamburgerkedjan kör TV-reklam. Först visas en hamburgare så som vi är vana att se dem på bild – tio centimeter hög, krispig sallad, stunsig och tjock burgare, fluffigt bröd. Sedan får vi se hur den faktiskt ser ut när den serveras – litet sned och hoptryckt. ”Men lika god” säger en röst i filmen.
Jag vet inte om jag kommer att äta fler hamburgare på Max, men jag gillar i alla fall deras varumärke bättre efter att ha sett filmen. Max och jag finns numera på samma sida när det gäller att ”genomskåda” reklamen och säga att vi föredrar verkligheten framför drömbilden av den.”

När reklambyrån själv får välja

Jag visste väl att jag skrivit en text med den titeln någongång. Jag letade bland alla bloggposter och hittade den inte. Tillslut fick jag googla. Just det – jag hade ju skrivit en krönika om det. För 4 år sedan. Och här är den, fortfarande aktuell.

”Under sommaren var det uppenbarligen en reklamtävling i Dagens Nyheter. Många morgnar när jag tittade i tidningen blev jag upplyft, på sidan tre fanns en annons som tog för sig. Så kom jag till sidan fem och där var det också en annons som skiljde sig radikalt från det man brukar se. Och när jag väl noterat vad som fanns på sidan fem vaknade jag till och drog mig till minnes att ja, det var nog inga vanliga annonser på sidan tre och fem.

Det finns många reflektioner man kan göra. En är att sällan, väldigt sällan är de vanliga annonser vi ser gjorda enligt det som reklamskolorna lär ut. Varför är det så egentligen? Jag menar de självklara sakerna som att förenkla och reducera, att bara säga en sak – hur ofta får vi egentligen se det? Nejnej, det ska in pay-offer, adresser och telefonnummer, titlar och sekundära budskap. Men under sommaren får äntligen de före detta reklameleverna göra annonser efter skolboken. Annonserna är påtagligt snygga, påtagligt enkla att förstå, påtagligt entydiga. Och alltså – påtagligt annorlunda från det vi till vardags ser.

Så jag undrar över en sak – hur står det egentligen till med relationerna mellan reklambyråerna och marknadscheferna? Varför ser annonserna annorlunda ut när reklambyrån själv får välja? De annonser vi ser dagligdags är ofta svårare att förstå och definitivt lättare att missa eftersom de sänder med samma frekvens som det vanliga mediebruset.

Men en annan, och kanske viktigare reflektion jag gjort är att bilden fått vara huvudperson i flera av annonserna. Bilderna får breda ut sig över hela sidan och tillsammans med några få ord vara bärare av hela budskapet. Som förespråkare för meningsfull och vacker bildkommunikation blir jag glad och fylld av framtidstro. Det får mig också att fundera över bildens allt viktigare roll i den dagliga kommunikationen. Hur många av er har skickat ett MMS den senaste månaden? Hur många har kommunicerat om semestern, barnen, ombyggnaden eller senaste utekvällen genom att lägga ut en bild på Facebook (Instagram fanns inte vid tiden för denna krönika. Förf anm)? Tesen att ”en bild säger mer än tusen ord” har blivit allt sannare.

För ord är svårt. Orden är otympliga, svårmanövrerade, vridstyva klumpedunser. Bilder är så mycket mer direkt, fångar enklare det man vill beskriva. En stämning, ett skeende, ett föremål. Jag går in på Bilddagboken (Long time. No see. Förf anm) ibland för att se hur de som är yngre än jag berättar om sina liv. Och det är de mest fascinerande historier som jag aldrig skulle fått höra annars. Och dessutom är det med en absolut självklarhet de kommunicerar genom bilder. Det här gör mig oerhört spänd på framtidens kommunikation. Kommer orden att bli sparsamma och dyra? Kommer vi alltid att ha någon slags bildvisare med oss när vi samtalar som ersätter och kompletterar de talade orden? Är vi redan där idag?

Vad är kontentan av denna krönika? Jo, det är nog två huvudspår:

  1. Bilden som kommunikationsmedel har aldrig haft en starkare roll än idag.
  2. Om reklambyrån själv får välja blir det roligare reklam, snyggare reklam, mer förståelig reklam. Bättre reklam.

Om det ibland finns en oro för att den uppväxande generationen har svårt med det talade och skrivna språket, så är det i alla fall helt klart att de ligger långt före oss över trettio när det gäller visuell kommunikation. De läser bilder, de förstår bilder, de använder bilder som språk. Och – de är kräsna när det gäller bilder.

Tillbaka

Dags att börja blogga igen. Med lagom höga ambitioner. Jag har tryckt litet väl hårt på gasen under våren, så pass att jag har fått koncentrationssvårigheter och glömmer bort saker. Kan ju också ha att göra med att jag säger ”javisst, det fixar jag” till allt som jag beds om och förringar alla insatser till att bara vara ”en liten grej”. Men när alla ”små grejer” äter upp all arbetstid och fritid och jag dessutom glömmer att det tar tid att ställa om från en uppgift till en annan, då är farten för hög och den stenhårda väggen nära.

Det susar vackert i träden utanför balkongen, ett flygplan och något elektriskt verktyg hör av sig på tillräckligt långt avstånd. Det är i efterdyningen av årets mest hajpade helg. Nu kan vi alla äntligen slappna av. Själv tänkte jag förgylla dagen med att gå till förpackningsinsamlingen och Emmaus-containern. Jag har sagt ”javisst, det hänger jag på” (såklart!) till utmaningen #crop100 som innebär att man under ett år ska göra sig av med 100 saker. Syftet är att rensa ut och (allramest) tänka över sin egen konsumtion. Hittills har jag bidragit med 5 böcker till vårt flerfamiljshus gemensamma bibliotek som står bredvid tvättstugan samt tre kassar med barnkläder och -skor till Emmaus.

Nu kommer jag till de svåra frågorna:

– ska jag räkna varje plagg i kassarna?

– räknas ett par skor som två (skor) eller som ett (som i par skor)?

– borde det inte räknas när man går till förpackningsinsamlingen också?

– fast då kanske det ligger snubblande nära att tänka att man gör en insats när man slänger soporna också?

crop100
Denna ensemble har slitits av två barn hittills, nu är det dags för ett tredje

Nu går jag iväg till Emmaus-containern och hoppas att den inte är full. Skulle inte tro det, folk har haft annat att tänka på den senaste veckan (köpa jordgubbar, lägga in sill, gå på Systemet, binda kransar, lägga upp bilder på Instagram och Facebook på jordgubbstårtor och midsommarstänger, stressa, längta och längta bort). Mitt bidrag idag är vinterkläder för barn, något slitna men av god kvalitet så det finns åtminstone ett par säsonger kvar i dem. Jacka och byxa – ska jag räkna det som två eller som en? Eller, ve och fasa, om jag lägger dem i en kasse med resten av kläderna, kan jag då bara tillgodoräkna mig EN ynkapynka poäng i crop100-räkningen?

Ord och begrepp du måste kunna #blogg100

Dag 99 och inlägg 101

Organiserad ansvarsflykt

Unibrow

Meme

Kudos

FPS-spel

Listan kommer att fyllas på.

Jag tycker att det viktigaste i listan är det första begreppet. Det är hämtat från ”Håpas att du trifs bra i fengelset” av Susanna Alakoski.

Uttrycket handlar alltså om det som oftast låter som ”Jag kan tyvärr inte göra något åt det här. Hur gärna jag än skulle vilja. Det är de över mig som beslutar.” Och när du går vidare till nästa instans så får du höra samma sak. Och i nästa instans samma sak. Och när du kommit högst upp så bollas du åt sidan eller nedåt. ”Organiserad ansvarsflykt”. Tänk efter när du senast träffade på det – på jobbet, i dina barns skola, på dagis. Ha öronen öppna för det. Du kommer att träffa på det oftare än du anar. Tänk efter ett varv till – är du en del av det? Kan du bryta det genom att faktiskt ta ansvar?

Kommer Gordon att bli en i gänget? #blogg100

Dag 98 och inlägg 100

marcoeffekten
Omslaget till senaste boken om avdelning Q

Sitter, cyklar, diskar, tvättar och promenerar fnissande. Allt på grund av Carl Mörck, hans assistenter Rose och Assad och nu den märkliga gossen Gordon. Carl Mörck med följeslagare utgör avdelning Q, en avdelning inom Köpenhamnspolisen som ska syssla med ouppklarade fall. Avdelning Q huserar i polishuset källare där det luktar unket och dit dagsljuset inte når. Carl Mörck är en ytterligt besvärlig typ som inte så många människor orkar med. Han är separerad (och numera skild) från Vigga. Han bor i ett hus tillsammans med den inneboende, matlagande Mårten med Playmobilsamling och muskulös pojkvän som också är sjukgymnast. Han (sjukgymnasten) tränar Carls före detta kollega Hardy som också bor i hushållet och som ligger förlamad efter en skottlossning där en tredje kollega dog. Viggas son och tillika Carls plastson bor också i huset.

Det är figurer som lever, som bökar och stökar och vill saker. I detta går Carl Mörck och är trött och skuldtyngd. Han längtar efter att få sova middag med fötterna på skrivbordet i lugn och ro. Men även på jobbet stökas det och bökas. Hans assistent Assad är en hemlighetsfull man från Mellanöstern som med troskyldiga bruna ögon ständigt levererar arabiska talesätt som alltid innehåller kameler och som på löpande band missförstår Carls nordiska uttryck. Rose har snövit hy, korpsvart hår, svarta kläder och är måttlöst självtillräcklig.

Både Assad och Rose har tvingats på Carl. Från början ville han allra helst framleva sina dagar i källaren med att sova sig igenom dem med fötterna på skrivbordet. Från början såg han Assad och Rose som straff, som hinder för hans välförtjänta tupplurar, men med de lösta fallens gång så börjar han lita på dem, bli beroende av dem. Ja, till och med tycka om dem.

Jag har blivit beroende av Jussi Adler-Olsens deckare. I den som jag lyssnar på nu, Marcoeffekten har en ny figur adderats till avdelningen. En lång och ranglig pappas pojke som snart är färdig jurist. Han är i vägen, han klampar i klaveret, han har sex med Rose i hennes arbetsrum, han är son till den förhatlige chefens bästa vän. Carl vill bara ha bort honom. Men jag misstänker att han har kommit till avdelning Q för att stanna. Gordon bidrar helt klart till gruppdynamiken.

Det är Stefan Sauk som läser ljudboken. Först hörde jag bara Stefan Sauk. Å, det var Stefan Sauk som pratade och pratade och manierade sig och jag såg honom framför mig och det var Stefan Sauk och Stefan Sauk och Stefan Sauk. Men sedan blev både Assad och Rose och Gordon och Carl Mörck själv alldeles levande. Och jag fnissar opassande både här och där.

 

De fem böckerna om avdelning Q

Kvinnan i rummet

Fasanjägarna

Flaskpost från P

Journal 64

Marcoeffekten

Apropå second-hand #blogg100

Dag 97 och inlägg 99

Ibland blir jag helt berusad av att höra om bra idéer. En väldigt genial köp- och säljsajt heter ”Exboyfriendjewelry” med undertexten ”You don’t want it. He can’t have it back.”. Här säljer före detta flickvänner, fästmör och gifta kvinnor förlovningsringar, halsband, armband men också väskor och motorcyklar. Det senare under kategorin ”Stuff that should have been jewelry”.

Det intressanta är att den som lägger ut ett föremål för försäljning på sajten måste skriva en text som berättar en historia om föremålet. Bara det gör sajten värd en titt. Jag avslutar med att visa en motorcykel som ligger ute för försäljning just nu, med en text som ungefär berättar: Pojkvännen övertalade mig att köpa en motorcykel. Han lämnade mig. Nu har jag ingen att köra tillsammans med = ingen anledning att behålla den.

Motorcykeln är körd ungefär 10 mil.

27401a

Mer om framtiden som är nu #blogg100

Dag 96 och inlägg 98

Läste en rolig artikel om den man vars röst är Siri i Storbritannien.  Tycker att det är märkligt att Siri kan funka så makalöst bra när en människa som efter en hjärnblödning inte pratar helt tydligt inte kan få en talsyntes som fungerar. Tyvärr tror jag att det inte handlar om teknologin utan bara om var resurserna finns. Och var de inte finns.

Det här kan jag skriva mycket mer om och kommer att så göra.

Tankar om framtiden #blogg100

Dag 95 och inlägg 97

När jag satt med ett 300-baudsmodem (eller de bra dagarna – ett 1200-baudsmodem) och hämtade hem statistik från Eurostat i Paris hade jag aldrig kunnat drömma om hur vi umgås med våra datorer idag. Och då hade jag ändå läst mycket science fiction i mina dagar.

Det här tilldrog sig i mitten av 80-talet då jag jobbade på en utredningsavdelning på ett statligt verk. Bara det faktum att det gick att hämta statistik elektroniskt gav mig en känsla av framtid, en känsla som var både god och dålig.

Den här helgen har jag umgåtts intensivt med allehanda datorer tillsammans med barnen och några gånger har det svirrat till i huvudet ordentligt. Till exempel när 14-åriga S försökte föra ett filosofiskt samtal med Siri, röststyrningen som finns i Iphone 4S och 5. Och lyckades.

IMG_9975
Delar av den transkriberade filosofiska konversationen mellan S och Siri

Men Siri la till: ”So far” när hon pratade. Sug på den: ”SO FAR” la hon till litet lakoniskt. Som sig bör i varje SF-novell eller -film. Och detta skrevs alltså inte ut när dialogen transkriberades.

……………………..

Och när 10-årige P sprang omkring med pistolattrappen laddad med en virtuell verklighet genom smartphonens skärm som satt stadigt förankrad på attrappen. Han jagade aliens, han var på en annan planet. Fast jag rent faktiskt såg honom här hemma.

Men oftast är det när jag gör de vanligaste sakerna som betalar i affären med kort eller skriver en statusuppdatering på Facebook som jag känner den där isande droppen trilla nedför ryggraden. Jag tänker på ”Tjänarinnans berättelse” (A Handmaid’s tale) av Margaret Atwood där kvinnorna en dag inte längre får använda sina betal- och kreditkort. Den konservativa och nyreligiösa regimen har låst alla kvinnors tillgodohavanden. Sedan fortsätter det med täckande dräkter och förvisande till hemmet.

Att vi sedan såg ett Doctor Who-avsnitt där en snillrik men inte så social ung man på jorden lierar sig med krigiska aliens för att ”visa alla” att de är korkade och därmed inte förtjänar att leva gjorde inte obehagskänslan mindre. Den geniale unge mannen hade naturligtvis uppfunnit någonting digitalt och väldigt praktiskt som alla människor använde sig av och som sedan vändes emot dem.

Så avslutar jag naturligtvis dagen med att lägga upp ett foto från min ungdom på Facebook som jag därmed ger bildrättigheterna till, ger mig ut och springer med Stefan Sauks streamade röst som läser ”Marcoeffekten” i örona medan jag bara av en händelse råkar känna hur gott häggen doftar och betalar några räkningar via telefonbanken.

So far. Glöm inte det. SO FAR.

Var medveten om världen utanför det digitala spelet #blogg100

Dag 94 och inlägg 96

”Var medveten om världen utanför det digitala spelet” står det i den viktiga säkerhetsinformationen som tillhör Elite Commandar Användarmanual. Eftersom jag ännu inte tagit mig tid att titta på filmerna om Google-glasögonen tycker jag fortfarande att den här pistolattrappen är rena rama science fiction.

Men trots all svindlande framtidskänsla var det bästa ändå säkerhetstexten: ”När du utför uppdrag (..), se till att komma ihåg de faror som lurar, såsom soffa, soffbord, sovande katter och de där legoklossarna som ingen orkat plocka upp. Var medveten om världen utanför det digitala spelet.”

Eftersom jag börja bli trött på mig själv och på att klämma ur mig något varje dag, får detta räcka för idag. Och förutom att säga ”Må kraften vara med dig” kan jag nu också avsluta med ”Glöm inte världen utanför det digitala spelet”.

Verifierad av MonsterInsights