Kategori: 80-tal (sida 2 av 6)

maj 28, 2016 / 2 kommentarer

Och vad är det för fel på litet jävla enkel reflektion? #blogg100 dag 89/2

”När jag var liten tog vi bara cykeln till fotbollsplanen och där fanns alltid någon att spela med. Nuförtiden sitter barnen bara framför datorn.”

Jaha.
Nähä.
Har du hört talas om FÖRÄNDRING?
Har du inte tänkt på att du själv jobbar med helt andra saker än dina föräldrar?
Har du tänkt på att du själv sitter framför datorn hela dagarna på jobbet när du inte sitter i möten?
Har du tänkt på att du själv satt på tunnelbanan imorse och blippade på mobilen samtidigt som du bläddrade i Metro?

Jag blir så inihelvete trött på alla dumma vuxna som utgjuter sig över sina barn och barnbarn, men allra helst över andras barn och barnbarn. Meh! Vilka är det som har skapat den här tillvaron våra barn och barnbarn ska existera i och förhålla sig till? Jo, vi vuxna såklart.

Skärp oss, vi vuxna!

Det är vi vuxna som sitter oss till döds framför skärmar på kontoren och sedan får för sig att bli Iron Men och Women vid fyrtifem års ålder och får hjärtproblem och stressfrakturer när vi egentligen borde börja lyssna till våra egna kroppar och kanske, kanske våga föreslå ett promenadmöte. Gör vi det?

Det är vi vuxna som tittar på Cesar Milan och Supernanny och går hem och börjar orera om ”gränssättning” när vi egentligen bara borde sätta oss och ner lyssna på våra barn (och inte tro att de är hundar). Vad gör vi?

Det är vi vuxna som placerar Buddha-figurer i vardagsrum och trädgårdar (eftersom Elle Interiör tycker att vi ska ha dem där) när vi egentligen borde fråga oss själva om våra egna konsumtionsmönster och vår statusstress. Men det är litet jobbigt, eller hur?

Det är vi vuxna som tittar så mycket på skräp-tv att det är förnedrings-tv och gosigull-program som tjänar ihop mest reklampengar till tv-kanalerna så att det blir ännu mer hemskheter för barnen att välja bland och få sin världsbild från. När vi egentligen borde diskutera världen med våra barn och barnbarn. Men hu, då kan man bli ifrågasatt!

Det är vi vuxna som suckar över Pisa-undersökningens resultat och byter skola för våra barn som andra byter underbyxor när vi egentligen borde engagera oss i lärarnas löner och driva frågan om vilken verklighet dagens skola utbildar för. Litet jobbigt det också, eller?

Det finns något väldigt självgott över vuxna i den mätta medelklassen som byggt sin supertrevliga tillvaro som ekonomer, jurister och ingenjörer på att bygga den digitaliserade verklighet vi lever i nu och sedan ha mage att klaga på sina barn och barnbarn som bara ”sitter vid skärmen”. Men vem gav dem skärmen? Vem legaliserade skräp-tv? Vem urholkade skolan (om den nu är urholkad)?

Jag vet. Idag var jag inte färdigtänkt. Jag kräktes bara. Jag kastar sten i glashus så att det dånar. Men jag är arg. På mig själv och på andra liknöjda vuxna som inte orkar följa med i förändringen och skapa det bättre samhälle som vi egentligen vill ha och som vi jobbat för.

maj 26, 2016 / 1 kommentar

Pisapaniken, TV-spel och ett handslag #blogg100 dag 87

”– Vi vill ha ett handslag med alla föräldrar.”

Sa Tobias Tobé, talesman i skolfrågor hos Moderaterna. Det gällde TV-spelande. Som nu har utsetts till det fenomen som slutligen kommer att ta kål på den västerländska civilisationen (eller i alla fall den svenska skolungdomen och därmed vår hela framtid som nation).

Jaja. Och när jag var ungdom var det videovåldet som skulle brutalisera hela samhället och störta oss i fördärvet. Innan dess var det rock’n’roll och dessförinnan var det jazzen.

Och nu ställs alltså TV-spelandet (och jag antar att Tobias Tobé och alla andra då inte undantar spelande på dator och i mobil och på platta) mot läxläsandet. Om bara alla föräldrar kunde slita sina barn (och sig själva?) från spelandet och få dem att traggla engelska glosor, 10-kamraterna och pluttifikationstabellen så skulle vi inte behöva skämmas som nation när resultaten av Pisa-studien kommer.

MEN. I kräng- och påverkansbranschen, särskilt i den digitala delen som jag jobbar i så har det de senaste tre åren pratats mycket om ”gamification”. Kan vi få människor att hänga på oss som varumärke/organisation/produkt genom att vi talar till deras spellust så kan vi påverka dem att gilla vårt varumärke/organisation/produkt. (En hyfsat bra artikel hittar du här)

Har du varit uppe i Vemdalen, Trysil, Åre eller Sälen på sistone? Har du laddat ner MySkiStar? Då har du gått på Skistars gamification-idé.

Tillbaka till skolan. Vad ser vi av gamification där? Borde inte det vara det första stället man testar sådana idéer? Målgruppen är väl definierad, den behöver inte vänjas vid ett nytt beteende, den består av redan upplärda och frälsta. (Inte alls som när du som digital kommunikatör ska få en medelålders organisation eller målgrupp att göra som du tycker). Men nej. Vill inte skolan möta eleverna där de befinner sig? Skulle inte inlärningen gå så mycket bättre?

Nu lär sig spelande barn en massa engelska. Kanske inte alltid den turistengelska läromedelsförfattarna tror att de behöver och kanske inte alltid med den accent lärarna i skolan tycker är prydlig, men ändå. De lär sig skämta på engelska, de lär sig svära på engelska, de lär sig tysk och rysk brytning. De umgås med engelskan. Den blir en naturlig del av tillvaron, ytterligare ett sätt att kommunicera på.

Och så ska vi inte prata om vad de som spelar Minecraft lär sig om kreativitet och samarbete.

Äsch, det finns redan några som skrivit så bra om det här, så läs Mymlans ledare och Måns Jonassons utmärkta artikel.

Så kan man ju i all stillhet fråga sig varför det mesta som har med skolan och digital kommunikation att göra känns gammalt, dåligt och okunnigt upphandlat. De konsulter som har specialiserat sig på tjänster till svenska skolväsendet gör sig nog ganska bra med pengar utan att behöva jobba ihjäl sig.

Gullig design, eller hur? Och helt värdelöst system bakom det gulliga. Helt värdelöst. Totalt urbota urdåligt. Men svenska kommuner och skolor köper det. Och betalar säkert multum.

maj 21, 2016 / 1 kommentar

”Överflöd” – ett tänjbart begrepp? #blogg100 dag 82

Såklart att du är värd ett nytt kök, älskling!

Jag har den senaste veckan haft anledning att fundera över begreppet ”överflöd”. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det var något jag skulle behöva argumentera för, att vi lever i ett överflödssamhälle. Jodå, jag har en del människor i mitt Facebookflöde som har det knappt, på grund av sjukdom, utförsäkring, arbetslöshet eller funktionshinder, men det är inte från det hållet jag fått mothugg. Kan vi inte bara titta runt omkring oss och enas om att de allra flesta i vårt land lever i överflöd. Hur svårt kan det vara?

Men då inser jag att allt beror på vad och vem man jämför sig med. Det är klart, jämför man sig med Paris Hilton eller Kim Kardashian, javisst, då lever vi alla i armod. Kanske är det så att vi utsätter oss så mycket för de überrikas livsstil att en del av oss börjar tro att det är vår rättighet att äga inte bara en utan tio Prada-väskor, att det är en självklarhet att ha en walk-in-closet som är full av kläder ”en vogue”. I det perspektivet är vi alla fattiga, såklart. Och överflödet tillhör endast Kim, Kanye, Paris och Hollywood-fruarna.

Som jag berättat är jag nationalekonom från början. Jag pluggade nationalekonomi och jobbade med det på 80-talet. På den tiden lärde vi oss att den privata konsumtionen måste stävjas. Och, håll i er nu, det hade absolut INGENTING kommunistiskt över sig. Det hörde till makroekonomins grundteser på den tiden. Anledningen till att den privata konsumtionen skulle hållas på mattan var att den driver inflation och inflation var det värsta nationalekonomerna visste på den här tiden. Recession, tillbakagång hade inte inträffat på många årtionden, så deflation (motsatsen till inflation och som på den här tiden var en följd av tillbakagång) kunde man knappt stava till. Medan inflationen inte bara spökade utan gjorde pengarna allt mindre värda, år från år.

Men så hände detta – att köpandet, shoppandet, konsumerandet har blivit gott. Tillochmed aktningsvärt. Vi SKA konsumera. Det är den privata konsumtionen som sägs vara motorn i ekonomin.

Jag är ingen bitter gammal nationalekonom. Jag är bara måttlöst förundrad. För det hände sig också i veckan att jag insåg att även människor på vänsterkanten har helt köpt in sig i den nya konsumtionsideologin. De behöver lyssna på Fredrik Lindström och Henrik Schyffert i ”Ägd” för att ögonen ska öppnas.

Vad jag alltså har lärt mig senaste veckan:

överflöd är ett extremt relativt begrepp
konsumismen omfattas av de flesta, från vänster till höger
historielöshet är farligt, farligt

”Överflöd” är ett begrepp som alltså kan diskuteras. Tycker vissa. På samma sätt vill jag också hävda att ”fattigdom” kan diskuteras. Eller i alla fall begreppet ”relativ fattigdom”. För det är ju det som en del mer eller mindre välbärgade människor upplever sig leva i när de jämför sig med de überrika. Ursäkta att jag skriver det, men de vuxna människor som känner så borde skämmas. Nej förresten, skam är ingen konstruktiv känsla. De borde istället för att skämmas börja reflektera och sluta med sitt slappa tänkande.

Och med det sagt, vill jag bara avsluta med ett presenttips – boken ”Jämlikhetsanden” som handlar om hur mycket bättre människor mår i mer jämlika samhällen. Och ett mer jämlikt samhälle betyder här ett samhälle som har mindre inkomstklyftor. Ju mindre skillnader mellan låg- och höginkomsttagare desto bättre hälsa och välbefinnande på i princip alla sätt.

Ps. Jag kommer ihåg vad Susan, min amerikanska kompis berättade för länge, länge sedan. Hon hyrde övervåningen på ett hus som ägdes av ett par. En gång hörde hon dem diskutera om det inte var dags att skaffa barn nu. Mannen var inte helt med på noterna, tillslut hade han levererat alla sina argument MOT att skaffa barn just då varvid han skrek hjärtskärande ”I want my toys” och stormade ut på gräsmattan där hans åkgräsklippare stod bredvid allt annat som definierade honom. Ds.

Pps. Sitter jag i glashus? Jajamensan. Men det återkommer jag till. Vänligen edra, Issadissa et. al.

maj 12, 2016 / Inga kommentarer

Inte flickvänsmaterial #blogg100 dag 73/1

Under min ungdomstid hette flickvännerna Helene och hade blont hår. Vi som inte hette Helene och hade andra färger på håret var harmsna och ganska avundsjuka men ändå litet lättade. För ville vi egentligen vara flickvänsmaterial? Vad innebar det att vara flickvän – konformitet, icke-autonomi, kanske blommor, gåvor, smycken, frieri förstås på någonslags plussida men sedan anpassning. Eller?

Jag tänkte på det här när jag läste ”Alltings början” av Karolina Ramqvist, ”Egenmäktigt förfarande” av Lena Andersson och ”Den högsta kasten” av Carina Rydberg.

……och här började jag skriva en gång för tre månader sedan. Litet oärligt kanske, eftersom jag då inte hade läst klart ”Den högsta kasten”. Men nu när Roy Andersson har deklarerat i ”Skavlan” att han är Hugo Rask, Mannen i Lena Anderssons bok så känns det aktuellt igen att skriva om de här böckerna. Eller om temat.

Victor Schantz, Hugo Rask, Rolf Larsson. Alla verkliga män, men bara en som fått sitt riktiga namn i romanen. De ville ha dyrkan men de ville inte ha en ledsagare. I alla fall inte den ledsagaren som gav dem dyrkan. För de som dyrkade var inte flickvänsmaterial. I några av de här romanerna beskrivs de önskade flickvännerna: helst adliga, gärna förmögna, ”groomed”. Helgjutet flickvänsmaterial med guldkant, skulle jag vilja säga.

Jag har diskuterat böckerna. På någon kafferast, över en lunch, i en scoutstuga full med 12-åringar, på Facebook. En del säger:

– Jamen, det borde hon ju ha fattat. Att han inte ville ha henne. Hur tydlig måste han vara?

Och då förstår jag, om igen, att det finns många sorters människor. Och att idéerna om kärlek och familjebildning är spretiga fast vi försöker använda samma ord och begrepp och tänka att vi menar samma saker. Det finns ju vissa människor som verkar ha ritat upp livet innan de ens fyllt tonåring och sedan gäller det bara att hitta rätt person att utföra de olika stegen tillsammans med. (Se min checklista för att få koll på hur du ska gå tillväga om du undrar hur ett perfekt liv ska konstrueras.) I det sammanhanget verkar det alldeles ofattbart att Lena, Carina och Karolina fortsätter hoppas och går tillbaka trots att de aldrig får några blommor, någon middag eller förlovningsring. Men i sammanhanget där kärlek är en stark kraft mellan två personer oavsett kön, där nyfikenheten, viljan att komma nära och den svindlande känslan av alltings möjlighet i närheten av den älskade är något av det som definierar kärleken, då är Lenas, Carinas och Karolinas handlande helt förståeligt. Ja, tillochmed förnuftigt. För är det inte grabbhalvorna här, Roffe, Hugo och Victor som är ute och cyklar? Som tror att de ska ha flickvänner av flickvänstyp snarare än en kropps- och själsfrände.

Ibland på båten och tunnelbanan till och från den välmående villaförort där jag bor hör jag (företrädesvis) män berätta om sina liv som om de bockat av checklistan duktigt. Jag lyssnar och antecknar.

Ps. Nanna Johansson har krönikerat alldeles underbart om Roy Anderssons utspel. Läs och njut. Ds.

maj 3, 2016 / Inga kommentarer

Tankar om framtiden #blogg100 dag 64/2

När jag satt med ett 300-baudsmodem (eller de bra dagarna – ett 1200-baudsmodem) och hämtade hem statistik från Eurostat i Paris hade jag aldrig kunnat drömma om hur vi umgås med våra datorer idag. Och då hade jag ändå läst mycket science fiction i mina dagar.

Det här tilldrog sig i mitten av 80-talet då jag jobbade på en utredningsavdelning på ett statligt verk. Bara det faktum att det gick att hämta statistik elektroniskt gav mig en känsla av framtid, en känsla som var både god och dålig.

Den här helgen har jag umgåtts intensivt med allehanda datorer tillsammans med barnen och några gånger har det svirrat till i huvudet ordentligt. Till exempel när 14-åriga S försökte föra ett filosofiskt samtal med Siri, röststyrningen som finns i Iphone 4S och 5. Och lyckades.

Delar av den transkriberade filosofiska konversationen mellan S och Siri

Men Siri la till: ”So far” när hon pratade. Sug på den: ”SO FAR” la hon till litet lakoniskt. Som sig bör i varje SF-novell eller -film. Och detta skrevs alltså inte ut när dialogen transkriberades.

……………………..

Och när 10-årige P sprang omkring med pistolattrappen laddad med en virtuell verklighet genom smartphonens skärm som satt stadigt förankrad på attrappen. Han jagade aliens, han var på en annan planet. Fast jag rent faktiskt såg honom här hemma.

Men oftast är det när jag gör de vanligaste sakerna som betalar i affären med kort eller skriver en statusuppdatering på Facebook som jag känner den där isande droppen trilla nedför ryggraden. Jag tänker på ”Tjänarinnans berättelse” (A Handmaid’s tale) av Margaret Atwood där kvinnorna en dag inte längre får använda sina betal- och kreditkort. Den konservativa och nyreligiösa regimen har låst alla kvinnors tillgodohavanden. Sedan fortsätter det med täckande dräkter och förvisande till hemmet.

Att vi sedan såg ett Doctor Who-avsnitt där en snillrik men inte så social ung man på jorden lierar sig med krigiska aliens för att ”visa alla” att de är korkade och därmed inte förtjänar att leva gjorde inte obehagskänslan mindre. Den geniale unge mannen hade naturligtvis uppfunnit någonting digitalt och väldigt praktiskt som alla människor använde sig av och som sedan vändes emot dem.

Så avslutar jag naturligtvis dagen med att lägga upp ett foto från min ungdom på Facebook som jag därmed ger bildrättigheterna till, ger mig ut och springer med Stefan Sauks streamade röst som läser ”Marcoeffekten” i örona medan jag bara av en händelse råkar känna hur gott häggen doftar och betalar några räkningar via telefonbanken.

So far. Glöm inte det. SO FAR.

april 30, 2016 / Inga kommentarer

Dags för en lista #blogg100 dag 61/2

Idag blir det en lista från mina tonår. Jag och min förlorade tvilling brukade lista tjocka och mycket läsvärda böcker. Det var viktigt att de var tjocka för det innebar en förlängd njutning.

1. ”Bara en mor” av Ivar Lo-Johansson

2. ”Gösta Berlings saga” av Selma Lagerlöf

3. ”Scruples” av Judith Krantz

4. ”Mästaren och Margarita” av Michail A. Bulgakov

5. ”Kvinnorummet” av Margaret French

”Å, forna tider kvinnor!”. Parat med riktigt präktigt tantsnusk om den rundhyllta Wilhelmina Winthrop som blir den slanka tjusiga Billy Ikehorn som får ligga. Bredvid Rya-Rya vars inåtpekande tår hade gjort sig bättre på en spröd överklassdam men som nu badade naken och därmed beseglade sitt öde för all framtid. Medan Mira lever Mad Men-fruliv och gör uppror mot det. Och över Moskva och resten av världen svävar trickstern djävulen. Är det inte han som skipar rättvisa?

Obs! Listan är ingen topplista. Se böckerna som sinsemellan likvärdiga. I vår tonåriga värld var de det.

april 29, 2016 / 4 kommentarer

Var finns din hembygd? #blogg100 dag 60/1

Om att känna sig hemma, på både gott och ont

”My home is where my heart is” sjunger Erasure i en låt. ”Wherever I lay my hat, that’s my home” sjöng den sammetsögde Paul Young på 80-talet.

Hemma är inte alltid hembygd. Vi rör på oss, vi flyttar, vi flyr, vi söker nya omständigheter.
Hembygd. En slags botten. Något som definierar den man är. Är hembygd en längtan? Är hembygd alltid en plats?

När jag läste ”Hembygd. Någonstans i Sverige” av Annica Carlsson Bergdahl som är en samling texter och bilder, unga människors egna berättelser om hembygden, så satte naturligtvis mina egna tankar igång. Vilken är min hembygd?

Uppvuxen i studentområden först i Uppsala och senare i Örebro där ingen annan släkt bodde. Längtade kollektivt bort därifrån hela högstadiet. Kom till villaområde i södra Stockholm. Flyttade runt i andrahandslägenheter i innerstan under många år. Blev bofast först i Midsommarkransen och sedan på Lidingö. Trots allt är Örebro en viktig plats. Jag har inte varit tillbaka där på 20 år, men jag kan fortfarande gatunamnen och i minnet kan jag gå runt i stan. Örebro är ristat i mig, vare sig jag vill eller inte. Längtan bort därifrån är en viktig del av mig.

Lidingö. Min egen småstad. Hälften så stort som Örebro, inga slott men många dyra hus, inga torg men skridskoisar och cykelbanor vid vatten. Jag känner många människor, jag har slagit rot där eftersom mina barn är födda där. Jag är både väldigt hemma och riktigt obekväm där.

Vad får mig att längta? Vad får mitt inre att brusa högt? Lukten av insjö en tidig morgon. Ensamheten på en klippa i skärgården. Innesluten i skogen. Stockholm, för att jag känner gatorna och busslinjerna i innerstan, för soplukten på morgnarna, för alla minnen som finns lagrade i hus och på gator. Hembygden har utvidgats. Den är inte statisk. Men i mitt fall är hembygden svensk så att det skvätter om det. Det inser jag.

”Ingenbarnsland” av Eija Hetekivi Olsson. Miira bor först i Gårdsten och sedan i Bergsjön, båda är förorter till Göteborg. Hon har hamnat där eftersom hon är barn. Hennes föräldrar flyttade från Finland, bär med sig Finland och längtar till Finland. Miira går i hemspråksklass och lär sig inte den svenska hon vill kunna. Hon ser tydligt det osynliga taket ovanför sitt och sina kompisars huvuden. Hon tilltalas nedlåtande ”Einstein” av sin lärare för att hon ibland visar att hon kan. Hon är fånge i Gårdsten men främmande överallt annars. Hon är arg. På att hennes mamma måste ha ont i ryggen, på att hennes pappa framhärdar i att vara finne, på att ingen väntar sig något av henne, på snobbarna, på lärarna som inte vill undervisa i hennes klass.

Skulle Eija Hetekivi Olsson benämna Gårdsten hembygd?

april 27, 2016 / Inga kommentarer

Den motvillige monarken av Thomas Sjöberg, Deanne Rauscher och Tove Meyer #blogg100 dag 58/1

Sjaskigheten.

Läser ”Den motvillige monarken” långt efter att alla har läst den. Men vilken påfallande dålig bok!

När kungens uppväxt och uppfostran beskrivs är det ett ganska bra jobb de gjort. Men sedan kommer mittendelen där man bli alldeles bortkollrad av alla flickor A, B, C, D, E, F, G och alla gangstrar vars namn slutar på -vic och alla källare under krogar med bubbelbadkar och annat. Huga, vad illa skrivet och dåligt redigerat. Det är som om några personer lekt den där leken när någon skriver några rader på ett papper och sedan viker undan det skrivna och så är det dags för nästa person att skriva. Och så vidare. Och så blir det en tokrolig historia i slutändan som sällskapet kan skratta åt.

Och så helt plötsligt dyker ”kurtisanen” Henemark upp och språket ändrar helt tonalitet. Det blir Amelia-ton över det hela. ”Henemark säger….” och ”Henemark säger…”. Att hon sedan har kommit ut med SIN bok och sedan sitter hos Skavlan och i mars ska vara med i Melodifestivalen med Army of Lovers känns ju medialogiskt. Är det någon som kommer ihåg att hon för bara ett par år sedan dök upp i medierna efter år av frånvaro, enbart för att berätta sin lidandes historia om depression, utslussningsboende och hemlöshet. Var inte den historien tillräckligt bra?

Men hela historien i boken är ju fasansfull och intressant, trots alla stilistiska brister och all skandalönskan. En riktigt ordentlig analys av makt vore på sin plats. Ett nästa steg för någon.

april 26, 2016 / 3 kommentarer

”Snöängel” av Anna-Karin Palm #blogg100 dag 57/2

Ibland kommer böcker till en som gåvor. När jag fick Anna-Karin Palms senaste roman av en nära och viktig vän var det inte bara en present jag fick utan en GÅVA.

Ur boken steg mitt 80-tal upp och svepte in mig i minnena. På samma sätt som en av personerna i boken förflyttas i tiden så gjorde boken samma sak med mig. När jag igår morse klev ut i gränderna i Gamla Stan promenerade jag rakt in i de snötyngda gränderna kring julen 1986. Tystnaden, det gula ljuset från gatlyktorna som sken genom snömössorna, förväntan inför julen då jag och Karin skulle fylla tjugofem och tröttheten efter alla månader av mammas sjukdom.

När jag promenerade från Östermalmstorg till Slottsbacken imorse efter att just ha läst ut boken så kände jag att jag fått Staden tillbaka. Anna-Karin Palm låter Stockholm vara en av huvudpersonerna i boken. Hon beskriver hur våra minnen ligger lagrade i gathörnen och stadsljuden, i lukterna och i portarna. ”Snöängeln” blev en nyckel till Min stad. Efter att förvirrat ha letat efter kassorna på ”nya” Hemköp (gamla Åhléns) vid Östermalmstorg (jag fick nästan panik) gick jag förbi partyt i januari 1983 på Örtagården, ”Natural Born Killers” på Astoria medan stambytet pågick, Nybrogrillens köer efter Café Operas stängning och mina tunna kraghandskar som krävde uppkavlade kavajärmar medan vi väntade på kortegen efter Olof Palmes begravning.

Är det generellt sett en ”bra bok”? Ja, jag tror det. Det står ju så på omslaget. Men jag är helt oförmögen att bedöma det. För det känns som om det nästan är min historia hon har berättat. Lägenheterna på Sibyllegatan med festerna. Huset vid Åsöparken som det andra navet. Café Opera, Operabaren och alla oväntade möten och märkliga sammanträffanden. Två systrar utan föräldrar där den ena dör.

Imorgon ger jag mig ut igen i staden. Kommer det att lukta blodpudding om jag går från Medborgarplatsen mot Slussen? Kommer jag att få det där panget i bröstet när staden öppnar sig nere vid Slussen, då måsarna börjar skrika och vattnet börjar lukta?

mars 31, 2016 / Inga kommentarer

Magsår, musarm och möjligheten att överleva arbetslivet #blogg100 dag 31/1

Kommentar överflödig

(Då, 2014 ville jag nog kunna jobba mig ur utmattningen. Alltså göra saker så att jag skulle bli frisk. Inte bara vila och vänta. Därför skrev jag sådant här. Och tränade för mycket för vad min kropp då pallade med. Men vad visste jag då?)

Måste kroppen fara illa av livet?

Okej. Jag går med på att åldern påverkar musklernas förmåga att bygga upp sig, jag går med på att……. Ja, det var nog ungefär så långt. Men jag tycker verkligen inte att det finns en självklarhet i att ha ont. När jag var liten hade papporna ibland ont i ryggen och ont i magen – de sov på plywood ett tag och drack te (det vill säga inte-kaffe) i perioder. Mammorna klagade inte, så jag vet inte om de hade ont eller om de bara var tysta. När jag kom ut i arbetslivet på 80-talet var det litet fräckt att ha magkatarr, så när det sved till i maggropen när den första klunken kaffe trillade ner då visste man att man verkligen hade blivit vuxen. Naturligtvis ville man att det skulle gå över fort och det gjorde det alltid.

Men nu. Det är musarmar till höger och vänster. Nackspärrar och spänningshuvudvärk. Frusna axlar. Besök hos naprapater, osteopater, kiropraktorer, massörer och sjukgymnaster är vardagsmat. Jag ser korta, struttande steg, kutande axlar och alldeles stela höfter.

Hallå! Jag hade faktiskt tänkt att ha en fungerande kropp som inte ständigt vaknar stel och smärtande även när jag slutar jobba. Hur ska jag lyckas med det? Där har vi egentligen målet med min träning. När jag har skrapat bort allting som har med fåfänga att göra. Jag vill vara kompis med min kropp. Eller förresten jag vill mer än det, jag vill att vi ska vara en helhet – kroppen och själen – och jag vill att vi ska ha roligt ihop. Länge till.

Går det att träna sig tillbaka till kroppen före spänningarna, före musarmarna, före nackspärrarna? Det verkar som det. Fortsätt följ med på mitt projekt.

(Vill du läsa utmattningsinläggen i kronologisk ordning, börja med det första här och bläddra dig sedan framåt.)