Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: november 2013 (sida 2 av 2)

Femte dagen – skarpt läge

vardag

Vardagsskönheten

Det regnade inte idag. Tvärtom, vädret var strålande. En smula kallt var det att cykla, men ljuset, rörelsen, farten och staden satte igång endorfinerna.

Jag lyckades köra mitt yoga nidra-pass (det korta på tjugo minuter) innan jag gav mig iväg till jobbet. Det lade en väldigt bra grund för resten av dagen. Jag var fokuserad och blev inte distraherad av ljud runtomkring mig när jag skulle utföra mina uppgifter för dagen. När någon idé kom flygande kunde jag skriva ner den och agera vidare när jag var färdig med mina uppgifter, jag kände inte stress över att jag skulle glömma bort och förlora momentum.

När jag kom hem fanns det mellanmål (nyttigt!) till båda barnen. De åt med god aptit. Blommorna jag fått i lördags av viktiga vänner var fortfarande vackra. Ljuset sken in genom fönstren via de gula löven, tevattnet började sjuda och det klack till i hjärtat av lycka. Ni vet, så där när det säger ”pang” litet lågt inombords och det blir alldeles varmt och ljust. Det har inte hänt så ofta de senaste månaderna.

Så här långt in i testperioden vill jag med bestämdhet påstå att de flesta människor skulle må litet bättre och förhålla sig litet lugnare till tillvaron om de gav sig själva 20 minuters djupavslappning varje dag. Man köper cd:n, lägger in spåren i sin telefon, utverkar 20 minuters ostörd tid och kör igång.

Tredje och fjärde dagen – yoga nidra gör sitt jobb

röd_ros

Någonting vackert att meditera över och vara tacksam för.

 

Jag var ute och promenerade för att få luft och rörelse. Hade läst i morgontidningen om hur vårt stillasittande liv dagligen för oss närmare döden. Så med liemannen i hasorna kasade jag runt i närmaste skogen. Och mötte under vägen två olika människor som efter att jag ”outat” mig som vidbränd/utbränd/stressjuk berättat för mig om sina perioder som stressjuka. Nu måste jag använda mig av stora bokstäver:

HALLÅ! HUR MÅNGA ÄR VI INTE? ÄR DET INTE DAGS ATT TA DET HÄR PÅ ALLVAR, KÄRA SAMHÄLLE?!

De flesta blir ju friska och återvänder till det vanliga litet tilltufsade, litet skamsna och väl medvetna om sin egen sårbarhet. Men vore det inte bättre om litet färre människor skulle behöva vara med om att springa in i väggen. Jag strävar på i mitt forskningsarbete och just nu är jag mest fokuserad på att undersöka effekten av daglig djupavslappning/yoga nidra.

Jo. Den positiva känslan av större fokus, större lugn. bättre koncentration och större kroppsligt välbefinnande håller i sig. Imorgon är det halvtidsjobb och cykelpendling i regn (?) som gäller. Ska jag köra avslappning innan jag går till jobbet eller när jag kommit hem?

Dag 2 med korta yoga nidra som daglig rutin

Mer fokuserad

Inget stresspåslag

Fysiskt pigg

 

Bara positiva effekter alltså.

Kan ha att göra med att både jag och barnen haft höstlov och att vi har sovit och slappat ikapp. Men ändå. Avsevärt mer fokuserad, jag orkade både tjata iväg 10-årige P till frissan och promenera med honom dit och hem, cykla och handla smink och annat nödvändigt i lokala centrumet med 14-åriga S, ta mig igenom fjärde lektionen i Black Ops med sagda P (dessa Xbox-kontroller!!! Simultankapaciteten, var tg du vägen?), fixa lunch och middag (inte bara halvfabrikat) och traggla mig och sagda P igenom matteläxa om decimaltal (hur förklarar man något som bara är självklart!?).

Jo. Jag tror att 20 minuter om dagen av yoga nidra är som en vaccinering. Men det är fem dagar kvar tills slutlig utvärdering.

Jag kommer aldrig ur slukaråldern

mitt_bultande_hjärta

Omslaget till ”Mitt bultande hjärta” av Alf Kjetil Walgermo

”För slukaråldern” kan det stå om vissa böcker. Det är en ålder i de tidiga ungdomsåren då många läser maniskt. Vissa kommer ut ur den perioden levande, andra blir kvar där.

Jag tänker att min läslust borde smitta av sig på mina barn, precis som snuva och kräksjuka gör. Men, ack nej. De älskar förvisso bra berättelser. I data- och TV-spel, i TV-serier, i filmer, men böcker och tryckta bokstäver är inte magiska för dem. Bara om jag läser högt.

När jag var i den normala slukaråldern på 70-talet plöjde jag Lotta-böcker, Susanne- och Sprakfåleserierna och naturligtvis Hans-Erik Hellberg, Kerstin Thorvall, Stig Malmberg och Sven Wernström. ”Trälarna”, ”Vart ska du gå? Ut!”, Maria-böckerna, ”Puss”, ”Kram”, ”Klass IIB” och ”Upproret”. Ungdomarna var förtryckta av skola och av föräldragenerationen. Ungdomskärlek var vacker och sann. Det var allmänt rätt att göra uppror.

Nuförtiden är det inte föräldrarna och skolan i sig som är motståndarna. Det är den egna kroppen och det inre kaoset. Och ibland skolans överklass – de lyckade.

Just sjukdom och död finns på ett helt annat sätt närvarande nu i ungdomsböckerna än när jag var tonåring. Då var ”Love Story” den enda bok som handlade om sjukdom och död och det var ju förresten en vuxenbok och egentligen mest romantisk.

Mitt bultande hjärta” av Alf Kjetil Walgermo är en i gruppen ”ungdomsböcker som handlar om sjukdom och död”. En annan är ”Förr eller senare exploderar jag” av John Green. Ytterligare en är ”Jag går dit du går” av Nina Lacour. Medfödda hjärtproblem, dödlig cancer och självmord. Men också vänskap och kärlek. Gemensamt för de här böckerna är också att de är bra skrivna. Bättre skrivna än många av 70-talsböckerna, faktiskt. Personteckningen var ofta ganska yxig, om jag inte missminner mig.

Men varför död och sjukdom nu?

Verifierad av MonsterInsights