Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Månad: maj 2015 (sida 3 av 4)

Grattis! #blogg100

IMG_1798

Ska bli en jordgubbstårta av det här.

 

För sexton år sedan föddes jag som mamma. Det var Aktivisten som kom ur ett snitt i min mage. Jag var trettiosju år gammal och hade aldrig hållit i ett spädbarn. Men jag hade ju lärt känna Aktivisten alltmer ju större hon blev därinne i min mage. Hon hickade kraftigt ganska ofta de sista veckorna innan hon kom ut. Jag visste inte förrän någon berättade det för mig där i operationssalen att Aktivisten var en flicka.

Som mamma var jag ett blankt ark innan hon dök upp. Men hennes närvaro lärde mig. Om närhet, om kärlek, om trygghet, om amningstider (som inte finns), om att lära sig tolka alla möjliga typer av signaler. Aktivisten tyckte inte om att ligga på fårskinnet eller under babygymmet mer än några minuter i stöten. Hon ville vara nära, vara buren, titta över axeln. Helt enkelt så tyckte hon väl att hon var för kort och för orörlig för att kunna utforska världen som hon var nyfiken på, så det var endast genom att lyftas upp på en hyfsad höjd som hon kunde börja ta in den outgrundliga och spännande omvärlden. Dessutom med en varm trygghet alldeles nära.

Nu har hon nått upp till en höjd som bättre matchar hennes ambitioner som spädbarn. Hon har växt om mig och lägger hakan på mitt huvud om jag knäar litet. Jag hoppas att jag fortfarande kan vara den trygghet hon behöver för att kunna vara modig.

 

 

 

Ännu mera sex #blogg100 #mombod

Nänänänä. Sååå personlig kommer jag inte att bli idag. (Eller någonsin.)

Jag tänker låna in en annan kvinnas berättelse som handlar om en vanlig kropp och sex (eller frånvaron av det) med en man som fram till sovrummet var en hyvens typ.

I sammandrag:

Här har vi en 59-årig kvinna. Både intellektuellt och fysiskt i god form. Separerad. Med vuxen son. Ger sig ut på nätdejtingarenan. Hittar en man (55 år) och tycke uppstår. De har roligt ihop, de trivs, de pratar och gör saker ihop. Så åker de iväg på en weekendresa. De sover i samma rum, i samma säng. De gosar men det blir inget sex. Tre nätter efter varandra och samma sak händer, eller inte händer. De åker hem. Hon tänker. Hon ringer upp och frågar.

Han är ärlig och säger som det är att han har skämt bort sig med unga kvinnor med hala kroppar och han kan inte tända på henne eftersom hon är för rynkig. Men han är snäll och ger goda råd, han berättar att det finns särskilda strumpor och andra klädespersedlar som kan trolla bort åldern.

I felt lika a Barbie Doll on acid as I listened to this man. He was totally oblivious to the viciousness of his words. He had turned me into an object to be dressed and positioned to provide satisfaction for his idea of what female sexual perfection should be.

Vad tror ni, kära läsare, dumpar hon honom eller gör hon en Christian Grey?

Läs hela texten här.

Får bara Barbie ligga? och andra historier #blogg100 #mombod

Dag 70.

Kära dagbok.

Idag känns det litet tungt och motigt. Hur ska jag orka få ur mig något intressant i TRETTIO dagar till? Jag tar mig en kopp engelskt te (PG Tips – hallå, kan ni inte sponsra mig snart?!) och en finsk pinne (där är jag inte märkestrogen, idag är det Coops) och hoppas på litet inspiration.

Jo, jag har ju länge tänkt på det här med kroppen, alltså kvinnokroppen och hur den visas. Och hur påverkad jag är efter att ha sett dessa modeller, mannekänger, skyltdockor, filmstjärnor och skådespelerskor i alla år. Så om jag inte är påpasslig och medveten så ser jag bara fel-kroppar överallt. Särskilt min egen. För ingen ser ju ut som de där på film, bild och i skyltfönstren.

Kära dagbok, jag tror att jag ska slänga ut frågan till läsarna om de någonsin sett en kvinna med mer realistisk kropp som fått ligga på film. Då kan jag skriva att jag nästan såg en sådan en gång. Det var i den där filmen där Anette Benning och Julianne Moore är ett gift par och när Julianne Moore är otrogen med en man får man se hennes hud och den var nästan rynkig och en liten, liten valk syntes. Men att jag annars bara sett släta, smala, liksom hala kroppar som trycks upp mot väggar (alltid dessa väggar!) och kastas i sängar. Och då kan jag fråga läsarna om de sett ”House of Lies” som ju är en extremt cynisk TV-serie om manipulation av stora skaror, faktiskt värre än ”House of Cards” och som innehåller väldigt mycket sex. I den verkar kvinnorollerna satta efter om skådespelerskornas kroppar funkar att visa upp nakna. Den enda kvinna som kanske har storlek 38-40 (HJÄLP!) i den serien och ändå får spela en sexuellt attraktiv roll syns i sängkammaren bara under täcket. Inget roligt mot en vägg eller på en publik toalett eller så. Under täcket, minsann.

Så kära dagbok. Det ska jag kanske skriva mera om, det här med hur kvinnokroppar får se ut när de befinner sig i det publika rummet. Annars har jag ju en del punkter att återkomma till. Den listan orkar jag med imorgon.

Kram från Eva

Här kommer presenten! #blogg100

bildhuset

Två tolkningar av vatten. Från Bildhusets tidning ”Bildhusets vatten”.

 

Efterrätten!

Grädde på moset!

Det utlovade.

Jaja. Alltså mina tankar och analys kring att det finns så pass många hemska bildbyråbilder (”stockphotos”) som faktiskt används i allvarligt syfte. För att förstå bildvärlden och bildkommunikation som den ser ut idag måste jag titta tillbaka till 90-talet då jag var yrkesverksam på den bästa bildbyrån i Sverige – Bildhuset. Vi hade en klar mission: att få bildköpare i alla läger att använda riktigt bra fotografi i sina böcker, annonser, broschyrer, internkommunikation, tidningar (det fanns inte så många hemsidor på den tiden). Att inte slentrianmässigt illustrera texter med samma bild som kollegorna/konkurrenterna använder. Samma bild = samma innehåll men kanske stöpt i någon annan form.

Fniss och tillrättavisande

Jo. Vi bildredaktörer som jobbade där visste att vi hade en mission som höll oss stolta (om än underbetalda ibland) och ett varumärke att försvara, så vi kunde rasa under ljusborden i fnitterattacker om någon ovetande bildköpare bad om en ”EU-bild där stjärnor på en himmel bildar en cirkel, som på flaggan”. Vid en sån förfrågan höll vi god min i telefonen, skrev upp beställningen, strök den som åtgärdad och väntade några minuter innan vi ringde tillbaka och beklagade oss över att vi inte hittat en sådan bild. Vanligtvis beskrev vi några alternativa bildförslag för den potentiella kunden efter att ha frågat vad hen skulle ha bilden till och vad den skulle berätta.

Från född till död

Vi var den stoltaste bildbyrån, kanske den med högst svansföring, men vi var definitivt inte ensamma om att ha en mission. Det fanns många svenska bildbyråer som ville påverka bildanvändningen. Så att den blev mer mångfacetterad, intressantare, mer autentisk, mer inspirerande. Jag tror att på 90-talet så fanns det upp mot 100 svenska bildbyråer. Med oändlig mängd bilder som visade Sverige från norr till söder, från de utsatta till de besuttna, från spädbarn till dödsbädd, från fästing till älg, från glesbygd till tätbebyggda områden i storstäderna, från eufori till djupaste avgrundssorg. Och som dessutom hade bilder från hela världen.

Fattigt, fattigt

Nu är de svenska bildbyråernas skara decimerad. Men det är inte det värsta. Det värsta är att det numera nästan inte går att få tag på ”riktiga” bilder. Alla bilder är kommersiella. I princip. De är uppställda, stylade, modellade. De är bilder av tänkta bilder. Det finns inget autentiskt innehåll i dem alls. De är bara representationer. Dessutom är det så att går du in på en bildbyrås sajt kan du köpa från de andra svenska (och internationella) bildbyråerna på samma ställe. Så valfriheten och det enorma utbudet är bara en illusion – det är samma bilder som finns på alla ställen. Och mängden bilder som visar specifikt svenska förhållanden har krympt. Det bidde en tumme!

Men varför?

Det här är alltså en klar trend. Samtidigt som alla som pratar om de unga bestämt hävdar att AUTENCITET är det ord som gäller om kommunikationen ska fungera, nu och i framtiden. Jag får inte det här att gå ihop. Jo, förresten. För den tredje trenden är att bilder inte får kosta. Och den trenden är universell, över länder, över åldersgrupper, över professioner.

Men det värsta är att vi inte lyckades i vår mission och att bildanvändningen just nu är bedrövlig. Vi bildredaktörer skulle ha lagt oss i fosterställning under ljusborden och givit upp om vi såg vad som används idag. Och hur smalt och likriktat utbudet är.

Är det bara att ge upp eller finns det en anledning att dra en lans för riktig bildkommunikation?

Är du frisk nu då? #blogg100

DSC_0667

Hur går det med utmattningen, då??

Om nu någon är intresserad. Jag kör ändå.

Jodå. Nu jobbar jag heltid igen. Efter några bakslag. Som kommer smygande som en Gollum om natten. Någonstans har jag varit medveten om att det närmat sig, bakslaget alltså, men jag har inte velat lyssna och kika och känna ordentligt. Jag har hoppats att ”det ska gå över”. För ibland gör det ju faktiskt det. Något i tillvaron rätar på sig och väger upp det som är rörigt och stressigt på andra håll. Balansen kan bibehållas.

Just nu har det rätat upp sig på viktiga områden. Jag har fått bekräftat från viktigt håll att jag är en människa som är värd att rehabiliteras, jag är alltså inte färdig för sophögen. På 90-talet talades det mycket om ”tillitsbrist-sjukdomar”, särskilt när det pratades om stressrelaterade och psykosomatiska åkommor. Jag tycker att det är ett intressant begrepp. För när jag har tappat taget har jag också tappat tilliten. Och när man tappar tilliten till människor, till systemet och till sig själv då är det inte lätt att häva sig upp av egen kraft.

Jag har skrivit en hel del om de rädda och världsfrånvända doktorerna som jag själv och andra utmattade fått träffa (här och här) och det är inga möten som gör att tilliten ökar och vi blir friskare. Men nu har jag till sist fått komma till Stressmottagningen på bedömningssamtal och på en vecka återfick jag tilliten och tron på systemet. Jag blev sedd, jag blev lyssnad på, jag behandlades som en fullvärdig människa, jag fick bekräftelse på att jag är värd att få den sista knuffen fram till ett långsiktigt hållbart liv.

Och. Nej. Det är inte bara vården som har visat sig från en bättre sida. Men resten får vi ta vid ett senare tillfälle. Jag kan bara poängtera att det handlar om tillit på många områden.

 

En dag att fira #blogg100 dag 66

När till och med världens mäktigaste man (se mitt inlägg för några dagar sedan) refererar till populärkultur för att få oss att förstå och känna vad han menar, då är det inte så konstigt att vi måste fira den internationella Star Wars-dagen. Eller hur?
May the Fourth be with You.

Jag tror egentligen att världen tillhör de snälla #blogg100

IMG_1763

En av de sagolika, fantasieggande och äventyrliga illustrationerna

Är ute i paradiset på ön med Aktivisten och Pojken. Underbart vårväder har blandats med gråväder och blåst. Spektakulära solnedgångar, måsskrin, fågelkvitter, gullvivor, snålblåst, fulmulet. En trevlig blandning som möjliggjort läsning. Pojken hade med sig ”Mördarens apa” av Jakob Wegelius, Jag hade inte med någon bok alls och redan på båten ut, när stressen efter att ha packat ihop proviant för tre dagar och tre personer, forslat den i två omgångar till jobbet och sedan fått oss alla tre till båten i tid, lagt sig så längtade jag väldigt efter en bok att försjunka i.

– Du kan ta min, erbjöd sig Pojken vänligt och generöst.

Och sedan dess är jag fast i Sally Jones äventyr. Sally Jones är en gorilla som inte kan prata men som kan skriva, spela schack och framförallt tänka. Hon behandlas av vissa som ett själlöst djur bara för att hon ser ut som en apa, medan andra ser in i hennes själ och behandlar henne som en vän och jämlike. Sally Jones är van och älskar livet på sjön, hon äger händernas intelligens och kan meka med både motorer och instrument på ett finkänsligt sätt. Men först och främst har hon en moralisk kompass som inte har någon missvisning. Hon är obrottsligt lojal mot sina vänner och vill egentligen alla väl. Ända tills de bevisat att de inte är värda Sallys omtanke.

Den här berättelsen har vissa gemensamma drag med ”Hundraåringen som klev ut genom ett fönster och försvann”. Historien förflyttar sig över kontinenter. MEN. Berättelsen om Sally Jones har en botten. Den är skriven av någon som har en tanke och en önskan om mänskligheten. Så läser jag den i alla fall. Det är en saga, en riktig saga. Stor kärlek, evig vänskap, orientaliska miljöer, omåttlig lyx, fångenskap, långa resor, hopp, besvikelse, ensamhet och gemenskap, fattigdom, den mänskliga röstens förmåga att nå fram till själens gömda vrår, arbetsgemenskap och förlåtelse.

Nej. Nu kan jag inte skriva mer. Jag måste läsa.

 

Verifierad av MonsterInsights