Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: stress (sida 3 av 15)

Hela hemmet består av ”calls to action” #blogg100 dag 42/2

hemmavid

Hemmavid

(Trots allt behöll jag en viss humor när jag ändå var på väg in i ett bakslag, strax före jul 2014.)

Om någon inte har förstått det hittills så jobbar  jag till vardags med digital kommunikation, det vill säga hemsidor och liknande. Och för oss som jobbar med sådant finns det magiska ordet optimering. Det betyder att våra digitala ansträngningar ska utmynna i att besökarna på våra hemsidor gör som vi tänkt, det vill säga trycker på rätt knapp, skickar in sina kontaktuppgifter eller köper mer än de tänkt från början. En knapp som det står ”köp” eller ”jag vill ha nyhetsbrev” på är en så kallad ”call to action”.

Imorse när jag vimsade runt i lägenheten i jakt på energin såg jag helt plötsligt vårt hem i det digitala ljuset – överallt lyste det knappar som det stod ”handling” på. Men istället för ”köp” står det ”plocka undan”, ”damma”, ”vik ihop”, ”gå igenom”, ”sortera”, ”hacka”, ”koka”, ”baka”, ”släta ut”, ”pynta”, ”rengör”. Hemmet är värre än en riktigt dåligt gjord hemsida, helt enkelt. Det lyser och blippar och rör sig överallt! Det ropas som vore jag på marknad i Fjärran Östern. ”Här!”, ”titta på mig!”, ”kolla, kolla!”. Egentligen med versaler och hundra utropstecken. Allt sådant vi hatar i den digitala verkligheten. Men i köttvärlden är det vardag.

Inte konstigt att jag måste åka till det hyrda huset på landet för att vila. Min enda ”call to action” där är: ”få upp värmen och håll den uppe”.

Så genom att jag har ett hyrt hus att fly till kan jag då och då optimera tillvaron. Men hur i helskotta ska jag fixa till den eländiga vardagen så att hemmet blir optimerat med tydliga ”calls to action”? Finns det några särskilda konsulter för optimering i hemmet som tänker som en SEO-konsult? HJÄLP!!!!

Jag slänger in handduken. Imorgon. #blogg100 dag 42/1

generationG

Vad generation G kännetecknas av.

(Ganska typiskt inlägg för den här tiden senhösten 2014, då jag jobbade heltid men inte kände mig i balans. Jag hade roligt men tärde på mina resurser.)

Var på dag två av Internetdagarna igår. Följde spåret ”Den digitala folkligheten”. Fick så många insikter och nya begrepp att beskriva det som händer omkring oss så att jag (särskilt Issadissa, förstås) gick i spinn. Så idag är jag trött. Och samtidigt är det ju dags att börja dra igång julenergin för några glöggmingel och julklappsinköp, sillinläggning och stjärnupphängning. Ja, ni hör ju vart det här barkar.

Dags att lägga band på Issadissa som ju helst vill blogga dagligen. Hon stirrar hätskt på ”den andra” som säger att ”det är bäst att vi skriver att det blir högst ett inlägg i veckan ett tag framåt”. Och så väser hon, Issadissa alltså, med sammanbitna käkar:

– Under tiden springer världen iväg och våra insikter bli vardagsmat och vi blir bortglömda och ingen vill någonsin mer läsa bloggen.

Jaja. Det är bara att inse att idag har jag inte samlat tankarna ordentligt, så insikterna och begreppen får anstå några dagar (en vecka!). Och med det lovar jag att ta det lugnt och att efter första advent återkomma med ett blogginlägg om Generation G – de som aldrig levt utan Internet. De som inte läser och tänker utan tittar och KÄNNER.

(Är du intresserad av att läsa om Katarina Graffmans otroligt intressanta insikter om Generation G, läs här)

Kriget om livsstilen #blogg100 dag 41/4

DSC_0576

(Det är fortfarande hösten 2014. Uppenbarligen har jag fått mer energi, men jag dras med känslan av att inte vara i balans, av att livet jag lever inte är hållbart ännu. Jag famlar och letar metoder och svar.)

Issadissa och ”den andra” ligger i fejd med varandra.

”Kom ut ikväll!” sjunger Issadissa högt och fortsätter:
– Gå på AW eller seminarium, prata med en massa människor om sociala medier, Netflix, bilder i reklam och varumärken. Sedan läser du alla roliga tidningsklipp du har i bokhyllan och efter det kommer du att ha massor av idéer till bloggen och till jobbet!

– Du vet att du inte orkar, säger ”den andra” förnuftigt. Stäng av datorn, strunta i TV:n, läs några kapitel i ”Steglitsan”, lyssna på Yoga Nidra och lägg dig tidigt.

Så där fortsätter de. Dag efter dag.

Ja, jag vet att jag får massor av idéer av att bombardera mig med intryck. MEN. Sedan måste jag gå in i mig själv och idissla allt det jag fått in i mig. Men inte bara det, jag måste gå in i mig själv för att grunda själen, för att bottna, för att landa. Och, det kostar mer att stillna än att låta sig översköljas av intressanta intryck. Det kostar tid och koncentration. Men det måste göras. Varje dag. Har jag förstått.

Meditation, djupavslappning, yogisk sömn. Långsamhetens lov. Reflektionens välsignelse.

Nu är min dagliga dos tjugo minuter. Antingen Yoga Nidra eller meditation så som jag lärde mig hos zenbuddhisterna på Erstagatan (sitt still, titta i väggen, andas och räkna till tio. Om och om igen.).

Som någon vis människa sa: ”Meditera tjugo minuter varje dag. Om du är för stressad för det, dubbla tiden.”

Förutom att det är en överlevnadsstrategi för min egen del, så funkade Yoga Nidra som insomningshjälpmedel för Pojken. I söndags hade han svårt att komma till ro (vilket skolbarn har inte det på söndagar?!). Då fick han lyssna på Yoga Nidra-spåret i min mobil. Efter tjugo minuter ropade han grötigt: ”Mamma, jag har lyssnat färdigt”. Jag hämtade mobilen, hörde honom rumstera om i sängen någon minut innan det blev alldeles lugnt och tyst i hans rum. Nästa morgon sa han att han sovit fantastiskt gott.

Livlinor och toalettsitsar #blogg100 dag 41/3

lurar

(Jag fortsätter att försöka förstå mig själv. Och världen. För jag inser under månaderna av utmattningen och tillfrisknandet att det inte bara finns en sorts ”vanlig” människa. Nej, vi är väldigt olika. Vi tar in olika mycket. Vi har olika stora behov av människor, av ensamhet och stillhet, av eftertanke och bekräftelse.)

”Du är receptiv” skrev min svenskalärare i gymnasiet på en av mina uppsatser. Eftersom jag visste att hon hade en tvetydig inställning till mig och jag inte visste vad ordet ”receptiv” betydde visste jag inte hur jag skulle tolka det hon skrivit. Och på den tiden, kära barn, var det inte bara att ta fram mobilen och googla på ordet. Nej, nej, jag fick invänta rasten, gå till skolbiblioteket och leta i någon av de ordböcker som fanns där. Men om det var bra i Sigbrith Lingers värld att vara mottaglig, det fick jag aldrig klart för mig.

Men hon hade en poäng. Hon hade läst mig. Jag hade en syn på mig själv att jag var ”as sensitive as a toilet seat” (citat från ”Catcher in the Rye” av J. D. Salinger) så jag visste själv inte hur jag skulle värdera det hon skrivit.

I alla fall. Med tiden har jag fattat att jag är både och. Jag kan koncentrera mig djupt och bli alldeles döv för omvärlden om jag sysslar med statistik, siffror, mönster eller Sudoku. Men när jag ska skriva, då behöver jag avskärmning, Då är jag i ordmood, ordmode och alla ord tar sig in i mitt huvud. Utan mina hörlurar/öronproppar/musik som stänger ute (utan ord!) så är jag rökt. Jag är alldeles vidöppen, hör varje viskning och samtal. Finns det bara ett ord som är intressant så är jag fast. Det är nästan som om hörseln skärps när jag ska skriva. Då är jag receptiv av bara tusan. Medan när jag sitter med statistik då är jag verkligen känslig som en toalettsits.

Den räddar liv #blogg100 dag 41/2

DSC_0804

Var är solen idag?

(Med en viss känsla av att jag kanske tjatat tillräcklig om Yoga Nidra. Men samtidigt vill jag fortsätta att berätta om effekterna. Och när jag om några dagar kommer till insikterna jag fick när jag gick Stressmottagningens program så inser jag att det här inlägget från ett år tillbaka är alldeles rätt i tiden.)


Yoga nidran
. Nu har jag jobbat upp ett beroende av den. Jag vet att när Issadissa spinner iväg och tar in ALLT NYTT och ROLIGT och hjärtat börjar klappa och Issadissa bara vill ha mer kaffe och mer socker, då är det bara att lägga sig någonstans med hörlurarna i öronen och klicka igång ”Yoga Nidra, den korta versionen”. Tjugo minuter senare är jag en ny och hel människa. Ett par timmar framåt, i alla fall.

För det måste upprepas. Helst dagligen. Nu har jag kommit in i vanan att köra en session varje dag. Ibland blir det efter lunchätandet, ibland blir det istället för eftermiddagsfika, ibland blir det när jag kommer hem och har jag inte hunnit med det alls så somnar jag väldigt gott om jag lyssnar. Trots att Swami xxyyppww säger att jag kommer att komma ur yoga nidran ”med en kropp full av energi”. På dagen funkar det ganska bra, jag vill i alla fall inte genast gå och lägga mig, men på kvällen är det numera ett säkert sätt att somna på.

Numera? frågar vän av ordning.

Jo. För det tog ett tag innan jag lärde mig. Innan min kropp gick med på att slappna av. Och fortfarande är det så att det ibland känns som om jag svävar några centimeter ovanför yogamattan, sängen eller heltäckningsmattan som jag har under mig, så spänd kan jag vara. Det tar olika lång tid att slappna av men numera funkar det tillslut alltid, utan undantag.

Vad är då yoga nidra?

Jag klipper från Wikipedia:

Yoga Nidra, av yoga (sanskrit: förening, enhet) och nidra (sanskrit: sömn), betyder ”fysisk sömn”, det vill säga att vid fullt medvetande uppleva att den fysiska kroppen sover. Denna djupavspänning sker med hjälp av instruktioner antingen från en närvarande person eller genom att lyssna på en cd, kassett, etc.

 

Hur gör man yoga nidra?

Lånar litet till från Wikipedia, med vissa justeringar:

Yoga Nidra skiljer sig från andra avspänningstekniker i att man aldrig blir ombedd att medvetet slappna av. I stället låter man sig utan förståelse- eller tankeansträngning ledas genom följande upplevelser:

  1. Förberedelse: Yoga Nidra utövas liggande på rygg på golvet med en tunn matta under sig. Man ligger med slutna ögon i yogaställningen shavasana (dödsstilla). I detta första skede blir man medveten om platsen man befinner sig på, kroppens fysiska tillstånd och det faktum att man är på väg att träna Yoga Nidra.
  2. Resan genom kroppen: Här vandrar medvetandet från en kroppsdel till en annan i en given ordning. För att ovidkommande tankar inte ska ta hjärnans uppmärksamhet sker förflyttningen mellan kroppsdelarna i ett snabbt tempo.
  3. Andningsmedvetande: Vid denna övning betraktar man sin naturliga andning utan att påverka den. Detta är den andningsrytm som kroppen har när man själv inte tänker på det. Genom att vända sin uppmärksamhet till exempel till hur bröstkorgen/magen höjs och sänks eller hur luften strömmar in och ut genom näsan får man kontakt med sin naturliga andning.
  4. Visualisering: Utvalda symboler och bilder visualiseras framför de slutna ögonen.
  5. Avslutningen: Genom att bli medveten om ljud i omgivningen, sedan slå upp ögonen och ses sig omkring och till sist röra på kroppen återgår medvetandet successivt till platsen där Yoga Nidra utövas på.

 

Vad händer i kroppen?

Det avslappnade tillstånd som upplevs under Yoga Nidra förekommer mellan vårt dagliga/aktiva tillstånd och det sovande tillståndet och har fått den vetenskapliga beteckningen alfa-tillstånd. Beteckningen syftar till att hjärnvågornas frekvens i detta tillstånd befinner sig inom intervallet för alfavågor, 8 – 12 Hz. Studier har visat att utövande av Yoga Nidra höjer dopaminhalten i kroppen. (Wikipedia igen)

 

Jag lägger in ett Youtubeklipp som jag tycker verkar bra. På svenska. På engelska finns det väldigt många, det är bara att söka och hitta sin favorit.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=eKmNQRXsCPs&w=560&h=315]

Mina mörkaste hemligheter #blogg100 dag 40/3

bild(2)

Till och med kameran skäms

Som jag skrivit om tidigare är jag med i några slutna grupper på Facebook vars medlemmar identifierar sig som utmattade/utbrända/vidbrända eller som på väg därifrån. Det är mycket värme, stöd och kunskap som finns i grupperna. Och så mycken oro och stress.

Försäkringskassan ställer till det för en del. Behövande anhöriga suger energi och kraft. Barnen behöver kärlek, intresse och mat. Tankarna på jobbet tar upp plats. Den kroppsliga skörheten och oförmågan sätter käppar i hjulet hela tiden.

MEN. Något som VERKLIGEN tar plats är ordningen hemma. För även om man är helt körd i botten av långvarig stress, så nog fan ska det vara städat hemma. För usch, annars är ju världen på väg käpprätt åt helskotta. Om inte hemmen kan hållas dammråttefria och hyfsat nybakade. Då är världen på väg mot Domedagsklyftan fortare än Gandalf säger ”hokus pokus”. Civilisationen står och balanserar vid den yttersta randen när de svenska hemmen inte kan hållas i protestantisk ordning. Att ha ett hem i upplösningstillstånd skulle jag vilja säga är mer stigmatiserande än att gå med otvättat, okammat hår och lukta svett.

Stressen inför detta är monumental. Och problematiseras sällan.

Så nu är det med yttersta vånda och starka panikkänslor som jag publicerar bilden inifrån mitt lägenhetsförråd. Jag rodnar djupt och tänker inte titta på det här inlägget igen. Som ni ser är det inte bara jag som skäms, kameran i telefonen vägrade att ens ställa in skärpan, så obehaglig tyckte den att åsynen var.

Men jag gör detta i mänsklighetens namn. På samma sätt som en mängd andra gör i Facebokgruppen ”Family living – the true story”. Det gör ont, det svider, vi vet att vi imorgon kanske inte hälsas på, men vi drar en lans för en stökigare, dammigare, snällare och mindre stressig vardag.

(Jag inser att jag, i mitt affekterade tillstånd helt lämnat analysen därhän. Jag får återkomma i frågan eftersom jag tycker det är sjukt intressant att hemmet, som borde vara vår varma filt att gömma sig i, vår fristad i en hjärtlös värld istället är en stressfaktor av magnitud.)

(Heja, 2014-Eva!)

Två steg framåt, ett-och-ett-halvt tillbaka #blogg100 dag 40/2

blandat20102011 105

Det går inte fortare under hot

Ja, det går inte fort det här. Att tillfriskna från utmattningssyndrom och stressjuka är en ständig lektion i tålamod. Jag är inte den enda stressjuka som håller på att gå upp i limningen av att inte förstå, av att inte orka mer, av att inte kunna träna och umgås och jobba som vanligt. Vi längtar efter våra gamla liv. Efter våra gamla jag. De där jagen, inser jag nu när jag sitter och skriver, som medverkade till att vi hamnade i stressjukan. Vi längtar tillbaka till våra liv där vi stundtals var höga på att vara behövda, där själva farten i livet höll oss i rörelse så att det inte gick att sjunka.

MEN. Det var ju inget bra. Att leva för att vara behövd av någon annan eller av något annat funkar inte i längden. VI. MÅSTE. TÄNKA. OM.

Kom jag på efter mer än ett år efter Den Stora Krisreaktionen. Det vill säga efter själv kraschen. Men jag var ju på väg dit under lång tid. Hur korkad kan en smart människa vara?

Tillbaka till tänka om. För det är verkligen inte lätt. Det är riktigt jobbigt och bökigt. Det är direkt fysiskt jobbigt, skulle jag vilja säga. Det är som att försöka gå oberörd rakt fram i Lustiga Huset. Uppför alla konstiga trappor, genom alla rum som lutar och snurrar, nerför knöliga och hiskliga backar.

Tänka om. Vända på och ifrågasätta värderingar som jag trott varit fastcementerade. För att jag måste. Det rör jobbiga områden som levnadsstandard, livsstil och inte minst, självbild. Vem är jag när jag inte kan prestera och inte vara till nytta för någon annan? Kan jag leva med den människan? Har den människan ens ett existensberättigande?

(Javisst, nu börjar jag närma mig viktiga insikter. Länkar till en artikel som nu i 2016 spridits i sociala medier. Från Veckans Affärer – den gamla kapitalistblaskan!)

Att inte vara frisk men inte få vara sjuk #blogg100 dag 39/3

väg och ljus

Enligt Försäkringskassan så får jag inte vara sjuk längre. Det är ju väldigt märkligt. Så nu fungerar jag hyfsat normalt de veckorna Aktivisten och Pojken har sitt hem tillsammans med mig (varannan-veckas-mamma är jag alltså) för att sedan gå in i arbeta-och-vila-mood varannan vecka. Jobba, vila, återhämta mig, sova, vila litet till – det är det jag gör. Träffa folk är överkurs. Träna är överkurs. Laga ordentlig mat är överkurs (jag har matlådor kvar efter Linas Matkasse som jag kör i barnveckorna). Läsa går inte just nu. Jo, jag kan läsa högt tillsammans med barnen, det funkar. Men så är det ju i de veckorna då jag tömmer mig på energi.

Det är märkligt det här. Jag får ingen rätsida på det. Jag brukar tänka och analysera, men eftersom jag just nu har inlett en arbeta-och-vila-vecka så fungerar huvudet knackigt efter klockan fem. Jag är litet lågintensivt arg på både det ena och det andra men har svårt att hitta de skarpa formuleringarna. Jag har skrivit om det här förut. Läs här och här. Bland annat.

(Trötthet och ilska. Var det de övervägande känslorna hösten 2014?)

Jag tror inte på superhjältar. Längre. #blogg100 dag 39/2

superhjälte

I ett rum hemma finns det resurser om nu Lex Luthor skulle få för sig att anfalla.

Det är så lätt att tro att det går att vara en superhjälte. Att det tillochmed är det man ska vara. Och en superhjälte nu för tiden behöver inte bara vara stark och kunna flyga, hen förväntas också kunna ta hand om barn med diagnoser, åldrande föräldrar, ett ansvarsfullt och krävande arbete, sina egna, partnerns och barnens dyra och tidskrävande fritidsintressen, ha ett spännande sexliv fullt i paritet med de resor som företas på både höst-, jul-, sport-, påsk- och sommarlov samt ha ett snyggt hem, stylish sommarställe och en walk-in-closet.

Och hen klarar det. Galant. Hen får gärna en liten sladdis också. Och springer ett maraton.

Vi läser ju om dem, de här superhjältarna. De flyger och är starka och orkar och presterar och ser så snygga ut. Någonstans vet vi att det kanske inte riktigt kan vara så här, vi misstänker att det finns stöd och hjälp och kanske litet kriser i något ostädat hörn också.

Men ändå. Vi blir påverkade. Vi tror att det nog går. Så vi kör på. Skaffar oss ett litet för stort hus, sätter igång litet för många och stora renoveringar, får ett barn till, tar på oss ledaransvar och ett styrelsejobb som har med skolan, fritidsaktiviteterna eller boendet att göra och gör så gott vi kan på jobbet. Samtidigt som vi försöker hålla oss i god form, både på insidan och på utsidan.

Det är klart det inte går!! Hur kunde vi vara så idiotiska att vi trodde på det här?? Men hallå!!

Var och en av er som låtsas att det funkar, som verkligen tror att det går att vara en superhjälte – in i telefonkiosken med er och stanna där! Eller flyg upp i världsrymden och ta fajten med Lex Luthor, men här har vi faktiskt ingen som helst användning för er. Ni kommer ändå snart att få hjärtinfarkt, gå igenom en hemsk skilsmässa eller braka in i väggen med buller och bång, för det går faktiskt inte att leva som ni tror eller som ni vill att vi ska tro.

Ps. Fast egentligen tror jag ännu mer på superhjältar än tidigare. Men de jag tror på är av en helt annan sort än de jag skriver om här ovan. De är mer som Derek, Ricky Gervais karaktär i serien med samma namn. Ds.

Avslutar med ett exempel på superhjältejournalistik. Med viss skepsis bör tilläggas.

(Jag inser att ju mer vi närmar oss nutiden, desto mer håller jag med mig själv. Just att jag är arg, det är bra. Det är så mycket bättre att vara arg än skuldtyngd och kraftlös. Hösten 2014 hände tydligen mycket inombords.)

Nu jävlar är jag konstruktiv! #blogg100 dag 39/1

zombie

Lyssna! Eller jag äter din hjärna.

Igår kanske jag uppfattades som en gnällspik, men idag ska jag komma med konstruktiva förslag som skulle underlätta för många människor. Jag intresserar mig för tillfället mest för de utmattade. Men återkommer såklart i frågor kring skolan, populärkultur, medelklassens ängslighet och annat jag tycker om att kommentera. Men nu – om och till och för de utmattade.

Varför skrivs det helt enkelt inte ut följande av de doktorer jag så infamt hånade igår:

1. Linas matkasse eller liknande färdiga matkassar med näringsriktig mat och färdiga middagsidéer

2. Läxhjälp till eventuella barn

3. Städhjälp

4. Klippkort på massage

5. Mindfulnesskurs eller i alla fall en avslappnings-cd

6. Obligatorisk kurs för anhöriga som ska innehålla följande:

– hur man lär sig att sänka kraven på ALLT, särskilt städ, tvätt och ordning
– hur man lär sig att sluta tjata (gäller särskilt barnen)
– hur man vågar granska sina egna värderingar (så att den utmattade inte behöver göra hela jobbet själv och dessutom i motvind)
– hur man sorterar tvätt, kör tvätt- och diskmaskinen, lagar mat, håller kontakt med släkt och vänner, sköter vardagslogistiken, ekonomin, husdjuren, bilen, dammsugaren…….

7. Förbud mot tittning på livsstilsprogram som har med husrenovering, statusjakt och allmän materialism att göra (Ernst och Timell ryker först tillsammans med Hollywoodfruarna och Kardashian-familjen)

8. Obligatorisk middagsvila

Ps. Ni har väl läst att Arbetsmiljöverket kommer att göra tusentals arbetsplatsbesök under hösten för att undersöka arbetsmiljön just med avseende på stress. Ds

(Klockrent. Håller fortfarande. Jag (2016-Eva) är helt enig med mig då (2014-Eva).)

Verifierad av MonsterInsights