Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: #blogg24 (sida 3 av 4)

"Överflöd" – ett tänjbart begrepp?

IMG_0399

Såklart att du är värd ett nytt kök, älskling!

 

Jag har den senaste veckan haft anledning att fundera över begreppet ”överflöd”. Jag kunde inte i min vildaste fantasi föreställa mig att det var något jag skulle behöva argumentera för, att vi lever i ett överflödssamhälle. Jodå, jag har en del människor i mitt Facebookflöde som har det knappt, på grund av sjukdom, utförsäkring, arbetslöshet eller funktionshinder, men det är inte från det hållet jag fått mothugg. Kan vi inte bara titta runt omkring oss och enas om att de allra flesta i vårt land lever i överflöd. Hur svårt kan det vara?

Men då inser jag att allt beror på vad och vem man jämför sig med. Det är klart, jämför man sig med Paris Hilton eller Kim Kardashian, javisst, då lever vi alla i armod. Kanske är det så att vi utsätter oss så mycket för de überrikas livsstil att en del av oss börjar tro att det är vår rättighet att äga inte bara en utan tio Prada-väskor, att det är en självklarhet att ha en walk-in-closet som är full av kläder ”en vogue”. I det perspektivet är vi alla fattiga, såklart. Och överflödet tillhör endast Kim, Kanye, Paris och Hollywood-fruarna.

Som jag berättat är jag nationalekonom från början. Jag pluggade nationalekonomi och jobbade med det på 80-talet. På den tiden lärde vi oss att den privata konsumtionen måste stävjas. Och, håll i er nu, det hade absolut INGENTING kommunistiskt över sig. Det hörde till makroekonomins grundteser på den tiden. Anledningen till att den privata konsumtionen skulle hållas på mattan var att den driver inflation och inflation var det värsta nationalekonomerna visste på den här tiden. Recession, tillbakagång hade inte inträffat på många årtionden, så deflation (motsatsen till inflation och som på den här tiden var en följd av tillbakagång) kunde man knappt stava till. Medan inflationen inte bara spökade utan gjorde pengarna allt mindre värda, år från år.

Men så hände detta – att köpandet, shoppandet, konsumerandet har blivit gott. Tillochmed aktningsvärt,. Vi SKA konsumera. Det är den privata konsumtionen som sägs vara motorn i ekonomin.

Jag är ingen bitter gammal nationalekonom. Jag är bara måttlöst förundrad. För det hände sig också i veckan att jag insåg att även människor på vänsterkanten har helt köpt in sig i den nya konsumtionsideologin. De behöver lyssna på Fredrik Lindström och Henrik Schyffert i ”Ägd” för att ögonen ska öppnas.

Vad jag alltså har lärt mig senaste veckan:

  • överflöd är ett extremt relativt begrepp
  • konsumismen omfattas av de flesta, från vänster till höger
  • historielöshet är farligt, farligt

”Överflöd” är ett begrepp som alltså kan diskuteras. Tycker vissa. På samma sätt vill jag också hävda att ”fattigdom” kan diskuteras. Eller i alla fall begreppet ”relativ fattigdom”. För det är ju det som en del mer eller mindre välbärgade människor upplever sig leva i när de jämför sig med de überrika. Ursäkta att jag skriver det, men de vuxna människor som känner så borde skämmas. Nej förresten, skam är ingen konstruktiv känsla. De borde istället för att skämmas börja reflektera och sluta med sitt slappa tänkande.

Och med det sagt, vill jag bara avsluta med ett julklappstips – boken ”Jämlikhetsanden” som handlar om hur mycket bättre människor mår i mer jämlika samhällen. Och ett mer jämlikt samhälle betyder här ett samhälle som har mindre inkomstklyftor. Ju mindre skillnader mellan låg- och höginkomsttagare desto bättre hälsa och välbefinnande på i princip alla sätt.

Ps. Jag kommer ihåg vad Susan, min amerikanska kompis berättade för länge, länge sedan. Hon hyrde övervåningen på ett hus som ägdes av ett par. En gång hörde hon dem diskutera om det inte var dags att skaffa barn nu. Mannen var inte helt med på noterna, tillslut hade han levererat alla sina argument MOT att skaffa barn just då varvid han skrek hjärtskärande ”I want my toys” och stormade ut på gräsmattan där hans åkgräsklippare stod bredvid allt annat som definierade honom. Ds.

Pps. Sitter jag i glashus? Jajamensan. Men det återkommer jag till. Vänligen edra, Issadissa et. al.

Kom fram hel och hållen till jul.

IMG_0111

Så här kommer det i alla fall inte att se ut i jultrafiken.

 

Det är tur att det kommer ut bra saker från avdelningen jag jobbar på så att den enorma tröttheten som jag försöker skaka av mig inte inverkar på bloggandet. Precis lagom till jultrafiken har vi tagit en fram sajt där man kan räkna fram hur lång tid det MINST ska ta för julresorna med bil. För varför stressar vi så mycket just då, när det är som mörkast och halkigast och trängst på vägarna? Kort sagt, när det är som farligast.

Har du barn eller hund i bilen? Då läggs det på tid eftersom ni behöver stanna litet oftare.

Finns det några vägbyggen på vägen? Då kan det läggas på mer tid.

Ska det regna eller snöa? Mer tid för att då måste du ju dra ner på farten, eller hur?

Med hjälp av öppen data från Google Maps, Trafikverket, SMHI och Sveriges radios trafikrapportering så beräknar vår sajt den tid det MINST ska ta för dig att åka hemifrån till julfirandet just den dagen du tänkt åka.

Dina Restider heter sajten.

Imorgon kommer jag att återkomma med egengenererat material eftersom jag haft anledning att fundera över begreppet ”överflöd” och vilka känslor det ordet kan väcka hos människor.

Mårran eller Snusmumriken? Mer om ensamhet.

Det här med ensamhet skrivs och pratas det ju extra mycket om kring jul. Och som jag tyckt synd om människor som varit ensamma på jul. Både sådana som jag läst och hört om och så förstås människor som jag borde ha umgåtts med.

Men ensamhet är ju tudelat i högsta grad – det kan var det hemskaste man kan vara med om och det kan vara en absolut välsignelse. I mina tröttaste och svartaste stunder känner jag mig ekande ensam, vilka som än är i närheten. Och nu, när jag skriver det här har jag haft ett drygt dygn i välsignad ensamhet och ser fram emot ett dygn till i samma välsignade tillstånd.  Jag njuter av att få bestämma själv över tiden och maten, jag låter tankarna fara iväg, tumla runt och kanske landa med något vettigt, uppiggande eller ingenting alls. Just nu är jag i Snusmumriken-ensamheten. Den självvalda, underbara. (Jag har skrivit om det här förut.)

Medan Mårran-ensamheten är hemsk. Den handlar bara om att vara utanför. Utanför allt – gemenskap, kärlek, sammanhang. Den ensamheten är grå, kall, avståndsgörande.

Det var en väldigt intressant artikel förra veckan i DN om hur kreativa människor fungerar. Rubriken var ”Kreativitet kräver mycket vila”. Jag vill inleda avslutningen med ett citat som i högsta grad anknyter till vad jag skrivit om idag:

Kreativa personer tycks också vara både extremt inåtvända och utåtriktade. Även här pendlar de mellan ytterligheterna. Efter tät kontakt med kolleger och vänner kommer längre eller kortare stunder med totalt fokus på arbetsuppgiften.

Och så blir den definitiva avslutningen en bild på en tröja från Lookhuman. För ibland är det precis så det är. Och andra gånger vill mingel- och samtalslusten aldrig ta slut.

lookhuman_introvert

Kvargknarkandet och de saftigaste saffransbullarna

När kvargen introducerades av Arla i mitten av 80-talet så tyckte produktutvecklarna och marknadsmänniskorna att kvarg var ett så hemskt ord. Särskilt för något man stoppar i munnen. (Testa att säga ordet och känn efter vad kroppen egentligen gör när du uttalar det. Just det! Ingenting man tar IN i kroppen.) Så Arla döpte kvargen till Kesella. En litet gulligare variant av Keso, helt enkelt. Snäll och slät till skillnad från Kesons mer klumpbemängda konsistens.

Men helt plötsligt har alltså kvarg-ordet fått en helt annan status. Nu används ordet kvarg till höger och vänster. Kvarg har blivit ett högstatusord. Det förknippas med kroppsuppbyggnad, träning, mån-om-sin-kropp, ja, själva odödlighetstrenden.

Som vanligt ligger ju starka lobbygrupper bakom det vi ägnar oss åt. I det här fallet har vi mjölklobbyn, den som förut hette Svensk Mjölk numera LRF Mjölk. Vi dricker ju allt mindre mjölk men det produceras ju fortfarande mängder med mjölk, så vad gör bondemaffian? Jo, de satte fyr under lattebrasan med hjälp av Prime, Sveriges bästa byrå när det gäller marknads-PR. Och det har ju gått som tåget. Men trots det allmänna lattesörplandet så är trenden kring mjölkanvändningen felaktig, enligt mjölklobbyn. Så då hakar man på proteindrycksslurpandet. Och förvandlar det till kvargknarkande.

Jag vet inte hur de lyckades med det, men bland mina träningsälskande kollegor är det ett evigt kvargätande. Precis som det förbrukas kvarg i parti och minut i de träningsbloggar jag tittar in på.

Det här med att Kesella (kvarg!) ger ett saftigare saffransbröd är också en myt som är skapad av mjölklobbyn. Allt enligt Aftonbladet och experter de har pratat med. Så jag avslutar med en lista över goda råd.

Goda råd för saftiga saffransbullar:

kalljäsning

rumsvarmt smör – inte smält

klibbig deg – ta inte för mycket mjöl

lös upp den stötta saffranen i litet sprit (inte malörtsbrännvin dock, det smakar litet fel…)

Frågelådan är öppen!

Stiftelsen .se ger varje år ut årets roligaste bok: Svenskarna och Internet. Jag älskar Internet och jag älskar statistik – bingo! För några år sedan började de skriva om bloggandet och att det var just bland tjejer i skolåldern som det var ett stort fenomen. Jag började titta in på en del bloggar som skrevs av 12-15-åriga tjejer. Som sociologisk studie var det intressant. Självklart plockade jag upp en del inspiration där. Vissa format för inlägg är smått geniala. Jag tänker inte på poster av typen ”dagens outfit” eller ”jag myser med min hund” eller ”BFF” utan på det här med frågelådor.

En dag skriver bloggaren om att ”det har kommit in frågor till mig, har ni några fler, så mejla eller skriv i kommentarerna” och några dagar senare är det dags för svaren. Gärna i ett videoinlägg.

Närvaro. Trovärdighet. Äkthet. Autenticitet. Kontakt nästan på riktigt. Nästan nakenhet.

Det var också då jag förstod att läsekretsen när de gällde många av de här bloggarna var ganska snäv eftersom en del av frågorna var av typen:
– vilka killar i 7C tycker du är snygga?

Oj. Jag gjorde visst en typisk Issadissa – en lång inåkning. För att egentligen säga att NU, nu är det dags för frågelådan här. Jag väntar mig inte en störtflod av frågor, så jag kan börja med några själv:

– vilket är ditt bästa vegetariska recept?

– tre saker du skäms för.

– snyggaste killen på jobbet?

– pryl du inte kan vara utan?

– måsten på julbordet?

– dold talang?

– bästa plagget i garderoben?

– tre saker vi kommer att höra mer om 2015.

– kommer du att bli frisk?

Som sagt: frågor i kommentarerna eller till min mejl issadissaissadissa@gmail.com

Världen går åt rätt håll!

På vissa sätt, vill jag tillägga. Jag har ju skrivit om det här med samverkanskonsumtion förut. Om verktygspooler, couchsurfing, hyr-ut-din-bil, sälj-ditt-ex-presenter. Och nu har Audi skapat ett sätt så att det är enkelt att samäga och gemensamt nyttja en prestigebil med några vänner. De har givit systemet ett vackert namn – Audi Unite.

Jag tänker inte vara det minsta sarkastisk eller cynisk utan bara stjärnögt, jultindrande optimistisk idag. Puss och kram älskade läsare!

Frisk som en nötkärna men tillfälligtvis slut som artist

IMG_0300

Sätter mig försiktigt för att själen inte ska spricka

En av de fina förmånerna på jobbet är att vi får gå på hälsokontroll. (På Sophiahemmet dessutom. Fast syrrorna där bär inte längre den fina lilla mössan…) Jag lämnade diverse kroppsvätskor i förra veckan och träffade i veckan en väldigt mänsklig doktor som utvärderade resultaten, frågade intresserade frågor och avslutade det avstressade mötet med uppmuntrande ord.

Till saken hör att jag har haft ett bakslag igen (jag gick in i väggen förra sommaren – många blogginlägg om det). Jag har ju jobbat heltid sedan i början av sommaren och det har ju funkat om jag de barnfria veckorna verkligen satsat hårt på vila och återhämtning. Sova mycket, inte träffa folk, inga måsten. försöka komma ihåg att meditera och djupavslappna. Det har funkat hyfsat tills för några veckor sedan. Sov i en vecka och nu jobbar jag halvtid och återhämtar mig på halvtid. Ett tag till.

MEN. Kroppen är ju i finfin kondition. Säger doktorn. Inte ett enda värde som är fel. Top notch. Kommer att kunna gå och ticka tills jag blir nitti-hundra allra minst.

Det är ju hur intressant som helst. Att kroppen säger ”sassa, brassa, mandelmassa” och ”jajamensan, fattas bara” i doktorns tester men till mig säger kroppen ”SOV!!!”, ”gå i ide”. Eller tolkar jag kroppen fel? Är det något annat den vill berätta för mig?

Verifierad av MonsterInsights