Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.
Makalöst vad som kan visualiseras nuförtiden. Så att det ser absolut riktigt ut. Postapokalypsens Stockholm. Jag såg min arbetsplats i ruiner bredvid ett övervuxet Kungligt Slott. Jag vill se mer!!!
[vimeo 126832174 w=500 h=281]
State Zero – post apocalyptic short by Andrée Wallin from Andree Wallin on Vimeo.
Gula och vita = Eggs Inc
Det började med en man som verkligen gillade hotellfrukostar. Särskilt älskade han äggröra. Samme man visste också att han borde minska ner på sitt kolhydratintag för att hålla sina mått i schack. Ytterligare samme man tyckte att sallad är bland det tråkigaste som finns när vi pratar lunch. Vart han än såg så var det bara pasta och mackor och annat kolhydratstinnt som fanns om han ville välja snabb mat. Det fanns en restaurang, EN enda, som varje dag hade omelett på menyn. Till en kostnad av 140 kronor. Och då gick det inte undan, heller.
Runtomkring började ”alla” prata om att minska kolhydraterna. I tidningarna stod det om GI, LCHF, stenålderskost. Alltfler sa till serveringspersonalen på lunchställena att plocka bort brödet/pastan/riset/potatisen till köttet, fisken, grytan.
Så ställde sig mannen frågan:
– går det att göra en snabbmatsrestaurang med bara ekologiska äggrätter?
Ja, sa en leverantör av ekologiska ägg.
Ja, sa en kock med lång och fin meritlista (Årets Kock 2002 finns med på den).
Ja, sa en leverantör av specialugnar.
Ja, sa en konsult inom restaurangbranschen.
Ja, sa en riskkapitalist, om jag får bestämma. (Nej, sa då mannen med idén.)
Ja, sa tillräckligt många människor som satsade pengar via crowdfunding (FundedByMe).
Och nu finns den första restaurangen. Den ligger på Regeringsgatan 26 i Stockholm, bredvid Gallerian. Emilie och Moa jobbar där. Omeletten är perfekt luftig och smakrik. Äggägget är inte mindre än en mellanmålsuppfinning från himlen – mumsig, godgod, mättande, proteinstinn och i princip kolhydratfri. Dessutom köper du den för småpengarna i fickan, så liten är prislappen.
Det går fort, det är väldigt gott, det är LCHF/GI/stenålders så det skriker om det, det är så rätt på alla sätt.
De senaste månaderna har jag fått besök. Människor från Ukraina, Bretagne i Frankrike och Alicante i Spanien. Människor jag inte alls känner som sover i min lägenhet, äter frukost i mitt kök och som använder mitt wifi. Jag vågar släppa in dem för de har profiler på Airb´n´b som länkar till profiler på Facebook. Jag vet att de finns, att de heter det de heter, jag vet ungefär var de bor och jag kan läsa mig till i recensionerna att de är snälla människor som uppför sig som folk ska.
Jag är ju varannan-veckas-förälder och varannan vecka är det bara jag som huserar på de 80 kvadrat där vi bor. Istället för att operera in ett chip som vissa i social media-svängen gjort för att visa att de inte bara snackar utan att de faktiskt också agerar, så visar jag att jag menar allvar med att tro på den kollaborativa konsumtionen genom att finnas på Airb’n’b. Både som värd och som gäst.
MEN. Jag vågar alltså släppa in dem för jag fått förtroende för dem. De vågar bo hos mig för att de har fått förtroende för mig. Via det som finns i sociala nätverk om dem och mig och via recensioner/rekommendationer av dem och mig.
Väldigt få av oss bor längre i mindre orter där ”alla känner alla”. Men vi längtar ändå efter att känna förtroende för människor, fast ofta vågar vi inte det. Därför försöker vi hitta sammanhang i städerna där de flesta av oss bor. Sammanhang där vi känner oss hemma; i klubbar, föreningar, arbetsplatser, stamställen. Men nu har möjligheten att hitta sin by blivit verklighet igen utan att du behöver flytta ut på landet. För byn finns på nätet. Där går det att hitta sin gemenskap där ”alla känner alla”. Och vi kan låta vår önskan att lita på människor blomma upp igen, för nu är det möjligt att ha förtroende, för det har kommit en ny sorts social kontroll. Låt mig i den här bloggposten få fortsätta ropa halleluja så får jag återkomma till baksidan litet senare.
Jag tror att jag stannar här för idag och återkommer om några veckor. Jag avslutar med en kedja av ord som jag tror innehåller kärnan när det gäller att förstå samtiden och hur den starkaste påverkan sker:
Förtroende – trovärdighet – autenticitet – rekommendationer – nätverk
Behöver ni någon med extrem trovärdighet, om jag inte lyckats med mitt uppsåt att övertyga, så lyssna på Rachel Botsman som är en TED-talare.
[ted id=1572]
För någon vecka sedan var den absolut mest lästa artikeln på de-som-tycker-om-pengar-och-makts favoritsajt Veckans Affärer den artikel där Bodil Jönsson sa att nu är det dags att börja jobba två timmar om dagen.
Det är en väldigt rolig intervju där mycket ställs på huvudet av den klarsynta, klarspråkiga och orädda professorn. Hon hjälper oss att lyfta blicken och titta på vår samtid från ett nytt perspektiv. För det är ju så att produktiviteten har förändrats enormt – vi kan producera varor och vissa tjänster i en takt vi aldrig kunnat drömma om. Med allt mindre insats av mänsklig energi, fysisk eller mental. Samtidigt finns det ju vissa branscher som inte kan effektiviseras på samma sätt. Mänsklig vård och omsorg exempelvis.
Ändå använder vi oss ofta av gamla begrepp och tankemönster när vi pratar om vår samtid, om vårt arbetsliv och om framtiden. Arbete ska utföras åtta timmar per dag, till exempel. Helst sittande. Det är en föreställning som vi har svårt mentalt att frigöra oss ifrån.
Varför blir det nästan revolutionärt när någon ifrågasätter 8-timmarsnormen?
Jag tar några citat från artikeln:
Vi har ett samhälle som vilar på en uppställd norm om att arbeta, men samtidigt ser vi många arbetslösa. Vi människor är tänkande varelser som tycker om att göra saker. De som håller på 18 timmar per dygn med musik kallar vi arbetslösa.
… jag tror att kruxet ligger i att vi inte vet hur vi ska fördela våra resurser om vi inte längre gör det utifrån arbetet.
… sade till människor att det handlade om att lära sig sätta gränser när det i själva verket var företagen som inte satte gränser. Om jag hade sagt att jag skulle sätta mina egna gränser när jag var ung hade jag fått svaret vem tror du att du är. Det var inget problem förr i tiden för människor som inte kunde sätta gränser, utan det gjorde omvärlden för dem. (Apropå stressrelaterad ohälsa).
Mina bästa idéer har aldrig kommit när jag har suttit vid skrivbordet, utan det har jag fått när jag har sprungit i naturen.
Möten har en positiv klang i det att människor samlas, men sanningen är att många sitter och tänker på annat under ett möte. Jag undrar varför man ens ska gå på möten om man inte andligen är där.
Sanna Lundell som skriver i Aftonbladet var en av dem som läste intervjun med Bodil Jönsson och som tänkte vidare. Det blev ett mycket intressant inlägg med titeln ”Vi håller på att jobba ihjäl oss.” Jag tar ett citat därifrån också:
I relation till hur produktiva vi har blivit sedan 1970-talet så är det ologiskt att vi fortsätter att arbeta våra åtta timmar om dagen, standard sedan 1901. Det är hög tid att vi gör en ordentlig etisk och moralisk inventering av varför vi värderar arbete högre än något annat. Det är arbetet som identifierar oss, som ger oss makt, som ger oss möjlighet till att uppleva egenvärde tror vi. Varför då? Varför är vi fortfarande så pumpade med lutherska ideal? Vem vinner egentligen på den här inställningen?
Med min egen utmattning i färskt minne så funderar jag mycket på de här frågorna. Och uppenbarligen är jag inte ensam.
Förresten – jag kommer att återkomma till det här med möten. Det kan ju vara det roligaste som finns. Eller så kan det vara något som stjäl både tid och energi. Jag kommer att fråga er, kära läsare om era bästa och sämsta möten och om era bästa tips för att alla möten ska bli de bästa!
På vissa sätt, vill jag tillägga. Jag har ju skrivit om det här med samverkanskonsumtion förut. Om verktygspooler, couchsurfing, hyr-ut-din-bil, sälj-ditt-ex-presenter. Och nu har Audi skapat ett sätt så att det är enkelt att samäga och gemensamt nyttja en prestigebil med några vänner. De har givit systemet ett vackert namn – Audi Unite.
Jag tänker inte vara det minsta sarkastisk eller cynisk utan bara stjärnögt, jultindrande optimistisk idag. Puss och kram älskade läsare!
Definitivt inte mina nu heller.
Vilken bild det är på omslaget av skidskytten Björn Ferrys självbiografiska och nu till julen nästan slutsålda bok! Bilden ser ut som en anatomiplansch. Något som Leonardo da Vinci kunde ha skissat på. Eller en målning från 1500-talet från en anatomisk teater. Är det bara en kropp vi ser eller är det en människa? Kropp och kropp förresten – muskler, hud och ben. Inget fett. Inte det minsta lilla fett. Han är ju naken men ser inte det minsta naken ut. Det finns inget avklätt i bilden. Heller ingen blygsel.
Maskin. Robot. Pansar. Stolthet. Hårdhet. Funktion.
Otroligt intressant bild. Väldigt mycket 2014. Om jag fortfarande bloggar 2016 måste jag titta tillbaka på just den här bloggposten och betrakta bilden med mina framtida ögon. Jag har bloggat om muskler förut och kommer att göra det igen.
(Att han sedan har ett vapen på ryggen tar vi i en annan analys…….)
Och för er nytillkomna läsare kan jag rekommendera några andra lättsmälta inlägg:
1. Ellen Degeneres får er att skratta idag. Också.
2. Vad som kunde ha rört sig i Filippa Reinfeldts huvud.
3. Inte så vitt och fräscht. Om ”Orka torka”, motståndsrörelsen.
En bild från en resa i Finland när jag var åtta år gammal. Det var 1970.
Forntid? Nej, bara min barndom.
Jo, det är klart att det går att avfärda bilden ovan med att jag är gammal. Och det är jag väl på något vis. Men på samma gång är jag i högsta grad med i det samhälle vi är idag. Här stod jag och tittade på industrialismens ungdom. På timmer som är på väg nerför en älv till sågverk och massafabriker. Timmer som inte forslas med lastbil eller tåg utan på vattnet.
Jag som arbetar med och i det digitala samhälle vi har idag stod, för inte så längesedan, och tittade på arbete som utförts på samma sätt under en hundraårsperiod eller mer men som nu definitivt tillhör den ekonomiska historien.
För att veta var vi är idag måste vi kunna en del historia, vill jag härmed ha sagt. När jag nu ändå slår ett slag för teoretiska ämnen vill jag med bestämdhet också hävda att utan antropologi och etnologi är vi rökta. Vi måste FÖRSTÅ, inte bara registrera. Om vi bara iakttar och extrapolerar utan att reflektera, då kommer vi att besluta fel och ge usla råd.
Issadissa och ”den andra” ligger i fejd med varandra.
”Kom ut ikväll!” sjunger Issadissa högt och fortsätter:
– Gå på AW eller seminarium, prata med en massa människor om sociala medier, Netflix, bilder i reklam och varumärken. Sedan läser du alla roliga tidningsklipp du har i bokhyllan och efter det kommer du att ha massor av idéer till bloggen och till jobbet!
– Du vet att du inte orkar, säger ”den andra” förnuftigt. Stäng av datorn, strunta i TV:n, läs några kapitel i ”Steglitsan”, lyssna på Yoga Nidra och lägg dig tidigt.
Så där fortsätter de. Dag efter dag.
Ja, jag vet att jag får massor av idéer av att bombardera mig med intryck. MEN. Sedan måste jag gå in i mig själv och idissla allt det jag fått in i mig. Men inte bara det, jag måste gå in i mig själv för att grunda själen, för att bottna, för att landa. Och, det kostar mer att stillna än att låta sig översköljas av intressanta intryck. Det kostar tid och koncentration. Men det måste göras. Varje dag. Har jag förstått.
Meditation, djupavslappning, yogisk sömn. Långsamhetens lov. Reflektionens välsignelse.
Nu är min dagliga dos tjugo minuter. Antingen Yoga Nidra eller meditation så som jag lärde mig hos zenbuddhisterna på Erstagatan (sitt still, titta i väggen, andas och räkna till tio. Om och om igen.).
Som någon vis människa sa: ”Meditera tjugo minuter varje dag. Om du är för stressad för det, dubbla tiden.”
Förutom att det är en överlevnadsstrategi för min egen del, så funkade Yoga Nidra som insomningshjälpmedel för Pojken. I söndags hade han svårt att komma till ro (vilket skolbarn har inte det på söndagar?!). Då fick han lyssna på Yoga Nidra-spåret i min mobil. Efter tjugo minuter ropade han grötigt: ”Mamma, jag har lyssnat färdigt”. Jag hämtade mobilen, hörde honom rumstera om i sängen någon minut innan det blev alldeles lugnt och tyst i hans rum. Nästa morgon sa han att han sovit fantastiskt gott.
Så här såg det ut i den boken jag lämnade på Waxholmsbåten i måndags eftermiddag.
Haha. Nu hoppades ni få läsa något smaskigt och avslöjande, eller hur? Tyvärr. Jag har inget skvaller, varken om mig själv eller någon annan.
Nej, jag tänkte skriva om samverkanskonsumtion och då hamnar jag i Internetkärleken. Som kan vara så stor, så stor.
I den nya. sköna världen är ägande överskattat. I den nya, sköna världen är tillgång ledordet, ägandet är helt underordnat. Jag har skrivit en del om det här, om bokhyllan i min trappuppgång, om bilpooler där privatpersoner hyr ut sin bil när den inte används, om att tiden den genomsnittliga borrmaskinen används under hela sin livstid är en dryg kvart. Om att jag hyr det hus där jag varit och är som lyckligast. Tillgången till huset är helt överordnat, ägandet skulle just nu bara tynga.
OK. Så det är den sista skälvande veckan av valrörelsen. Men det är också veckan för Lämna/glöm en bok någonstans (Facebookgruppen hittar du här), som är en svensk del av ett världsomspännande projekt. Som handlar om att du tar en eller flera av dina lästa böcker och lämnar vidare. Och roligast är ju att lämna boken som om du glömde den, i väntrummet/på bussätet/i spagettihyllan/på toan. För någon att hitta en oväntad läsupplevelse. Som en gåva.
I veckan har jag också bokat min debut som couch-surfare. Via Airb’n’b. Jag ska till Göteborg och fira att en av mina platsbrorsor disputerar. Middag och party betyder översovning. Så nu är jag bokad hos Malin som bor i Majorna. Hon har fått många fina rekommendationer och vi har utväxlat trevliga meddelanden, så det här känns bara spännande.
Kommentarer överflödiga
