Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: framtiden (sida 4 av 4)

Varför läser jag det jag läser?

Just nu styrs min bokkonsumtion av två faktorer:

1. Utbudet av ljudböcker på Storytel

2. Det gemensamma biblioteket vid tvättstugan i huset där jag bor

Jag håller på att halka in i ett ljudboksberoende. Det är bara att inse det. Beroendet möjliggörs av dessa små datorer vi ständigt bär med oss och så naturligtvis av den mångfald av ljudböcker som finns tillgängliga. Det är så enkelt. Och det finns så många läsupplevelser därute som jag ännu inte varit med om.

Den senaste tiden har jag drabbats av tre böcker: ”The Curious Incident of the Dog in the Nighttime” av Marc Haddon och Maja-Maria Henrikssons böcker om Johanna (”Jag finns” och ”Inte på riktigt, inte på låtsas”).  Jag vill absolut rekommendera Marc Haddons bok som ljudbok, dessutom på engelska. Det är en helt makalös inläsning som en ung pojke gör. Jaget i boken är en pojke med Aspergers syndrom som fått i uppdrag av sin lärare, Siobhan att skriva en bok. Han berättar om sina försök att lösa ett mysterium. Samtidigt berättar han om hur världen ter sig inifrån honom och det gör han så att jag kan känna igen mig. För det blir allmänmänskligt och inte alls konstigt.

Maja-Maria Henrikssons böcker är nästan outhärdliga i sin beskrivning av en väldigt utsatt tonårstjej. Till en del ser det bra ut på ytan, hennes mamma vill desperat att allt ska se bra ut och Johanna är tyst och foglig. Men Johanna förföljs, trakasseras, misshandlas och utnyttjas av två killar i skolan. Och ingen orkar eller vill se, än mindre ingripa. Det är en berättelse om total maktlöshet, om vuxna som sviker – föräldrar, lärare, kuratorer, socialarbetare. Men det är också en berättelse om syskonskap, Johanna har en lillebror som hon älskar över allt annat och som hon också vill skydda in till döden.

Läs böckerna. Gör det. Och titta sedan litet extra omkring dig, har du någon alldeles för tyst tonårstjej i närheten? Någon som bara säger ”Allt är OK” och tittar ner i golvet. Sluta inte fråga då.

Vårt gemensamma bibliotek har fått mig att låna Popcorn-rapporten, den från 1991. Den där begreppet ”cocooning” gjordes till en trend. Och, javisst, våra hem har ju verkligen blivit våra borgar, rustade till tänderna, något som visas upp för att skrämma andra till avundsjuka. Men ”cocooning”? Köken är påkostade men så mycket matlagning pågår ju inte där. Äsch, nu blev jag litet surkärring, influerad av Roxy Musics ”In Every Dreamhome a Heartache”.

Tillbaka till Popcorn-rapporten. Som jag kommer att återvända till. Jo, jag tror att hon såg trender som vi verkligen lever i nu. Men digitaliseringen av allt, den fanns inte med.

Just nu har någon ställt ner samtliga Scarpetta-deckare av Patricia Cornwell. Jag känner igen besatthet när jag ser den. Lyckas jag hålla fingrarna i styr?

När reklambyrån själv får välja

Jag visste väl att jag skrivit en text med den titeln någongång. Jag letade bland alla bloggposter och hittade den inte. Tillslut fick jag googla. Just det – jag hade ju skrivit en krönika om det. För 4 år sedan. Och här är den, fortfarande aktuell.

”Under sommaren var det uppenbarligen en reklamtävling i Dagens Nyheter. Många morgnar när jag tittade i tidningen blev jag upplyft, på sidan tre fanns en annons som tog för sig. Så kom jag till sidan fem och där var det också en annons som skiljde sig radikalt från det man brukar se. Och när jag väl noterat vad som fanns på sidan fem vaknade jag till och drog mig till minnes att ja, det var nog inga vanliga annonser på sidan tre och fem.

Det finns många reflektioner man kan göra. En är att sällan, väldigt sällan är de vanliga annonser vi ser gjorda enligt det som reklamskolorna lär ut. Varför är det så egentligen? Jag menar de självklara sakerna som att förenkla och reducera, att bara säga en sak – hur ofta får vi egentligen se det? Nejnej, det ska in pay-offer, adresser och telefonnummer, titlar och sekundära budskap. Men under sommaren får äntligen de före detta reklameleverna göra annonser efter skolboken. Annonserna är påtagligt snygga, påtagligt enkla att förstå, påtagligt entydiga. Och alltså – påtagligt annorlunda från det vi till vardags ser.

Så jag undrar över en sak – hur står det egentligen till med relationerna mellan reklambyråerna och marknadscheferna? Varför ser annonserna annorlunda ut när reklambyrån själv får välja? De annonser vi ser dagligdags är ofta svårare att förstå och definitivt lättare att missa eftersom de sänder med samma frekvens som det vanliga mediebruset.

Men en annan, och kanske viktigare reflektion jag gjort är att bilden fått vara huvudperson i flera av annonserna. Bilderna får breda ut sig över hela sidan och tillsammans med några få ord vara bärare av hela budskapet. Som förespråkare för meningsfull och vacker bildkommunikation blir jag glad och fylld av framtidstro. Det får mig också att fundera över bildens allt viktigare roll i den dagliga kommunikationen. Hur många av er har skickat ett MMS den senaste månaden? Hur många har kommunicerat om semestern, barnen, ombyggnaden eller senaste utekvällen genom att lägga ut en bild på Facebook (Instagram fanns inte vid tiden för denna krönika. Förf anm)? Tesen att ”en bild säger mer än tusen ord” har blivit allt sannare.

För ord är svårt. Orden är otympliga, svårmanövrerade, vridstyva klumpedunser. Bilder är så mycket mer direkt, fångar enklare det man vill beskriva. En stämning, ett skeende, ett föremål. Jag går in på Bilddagboken (Long time. No see. Förf anm) ibland för att se hur de som är yngre än jag berättar om sina liv. Och det är de mest fascinerande historier som jag aldrig skulle fått höra annars. Och dessutom är det med en absolut självklarhet de kommunicerar genom bilder. Det här gör mig oerhört spänd på framtidens kommunikation. Kommer orden att bli sparsamma och dyra? Kommer vi alltid att ha någon slags bildvisare med oss när vi samtalar som ersätter och kompletterar de talade orden? Är vi redan där idag?

Vad är kontentan av denna krönika? Jo, det är nog två huvudspår:

  1. Bilden som kommunikationsmedel har aldrig haft en starkare roll än idag.
  2. Om reklambyrån själv får välja blir det roligare reklam, snyggare reklam, mer förståelig reklam. Bättre reklam.

Om det ibland finns en oro för att den uppväxande generationen har svårt med det talade och skrivna språket, så är det i alla fall helt klart att de ligger långt före oss över trettio när det gäller visuell kommunikation. De läser bilder, de förstår bilder, de använder bilder som språk. Och – de är kräsna när det gäller bilder.

Mer om framtiden som är nu #blogg100

Dag 96 och inlägg 98

Läste en rolig artikel om den man vars röst är Siri i Storbritannien.  Tycker att det är märkligt att Siri kan funka så makalöst bra när en människa som efter en hjärnblödning inte pratar helt tydligt inte kan få en talsyntes som fungerar. Tyvärr tror jag att det inte handlar om teknologin utan bara om var resurserna finns. Och var de inte finns.

Det här kan jag skriva mycket mer om och kommer att så göra.

Tankar om framtiden #blogg100

Dag 95 och inlägg 97

När jag satt med ett 300-baudsmodem (eller de bra dagarna – ett 1200-baudsmodem) och hämtade hem statistik från Eurostat i Paris hade jag aldrig kunnat drömma om hur vi umgås med våra datorer idag. Och då hade jag ändå läst mycket science fiction i mina dagar.

Det här tilldrog sig i mitten av 80-talet då jag jobbade på en utredningsavdelning på ett statligt verk. Bara det faktum att det gick att hämta statistik elektroniskt gav mig en känsla av framtid, en känsla som var både god och dålig.

Den här helgen har jag umgåtts intensivt med allehanda datorer tillsammans med barnen och några gånger har det svirrat till i huvudet ordentligt. Till exempel när 14-åriga S försökte föra ett filosofiskt samtal med Siri, röststyrningen som finns i Iphone 4S och 5. Och lyckades.

IMG_9975

Delar av den transkriberade filosofiska konversationen mellan S och Siri

Men Siri la till: ”So far” när hon pratade. Sug på den: ”SO FAR” la hon till litet lakoniskt. Som sig bör i varje SF-novell eller -film. Och detta skrevs alltså inte ut när dialogen transkriberades.

……………………..

Och när 10-årige P sprang omkring med pistolattrappen laddad med en virtuell verklighet genom smartphonens skärm som satt stadigt förankrad på attrappen. Han jagade aliens, han var på en annan planet. Fast jag rent faktiskt såg honom här hemma.

Men oftast är det när jag gör de vanligaste sakerna som betalar i affären med kort eller skriver en statusuppdatering på Facebook som jag känner den där isande droppen trilla nedför ryggraden. Jag tänker på ”Tjänarinnans berättelse” (A Handmaid’s tale) av Margaret Atwood där kvinnorna en dag inte längre får använda sina betal- och kreditkort. Den konservativa och nyreligiösa regimen har låst alla kvinnors tillgodohavanden. Sedan fortsätter det med täckande dräkter och förvisande till hemmet.

Att vi sedan såg ett Doctor Who-avsnitt där en snillrik men inte så social ung man på jorden lierar sig med krigiska aliens för att ”visa alla” att de är korkade och därmed inte förtjänar att leva gjorde inte obehagskänslan mindre. Den geniale unge mannen hade naturligtvis uppfunnit någonting digitalt och väldigt praktiskt som alla människor använde sig av och som sedan vändes emot dem.

Så avslutar jag naturligtvis dagen med att lägga upp ett foto från min ungdom på Facebook som jag därmed ger bildrättigheterna till, ger mig ut och springer med Stefan Sauks streamade röst som läser ”Marcoeffekten” i örona medan jag bara av en händelse råkar känna hur gott häggen doftar och betalar några räkningar via telefonbanken.

So far. Glöm inte det. SO FAR.

Var medveten om världen utanför det digitala spelet #blogg100

Dag 94 och inlägg 96

”Var medveten om världen utanför det digitala spelet” står det i den viktiga säkerhetsinformationen som tillhör Elite Commandar Användarmanual. Eftersom jag ännu inte tagit mig tid att titta på filmerna om Google-glasögonen tycker jag fortfarande att den här pistolattrappen är rena rama science fiction.

Men trots all svindlande framtidskänsla var det bästa ändå säkerhetstexten: ”När du utför uppdrag (..), se till att komma ihåg de faror som lurar, såsom soffa, soffbord, sovande katter och de där legoklossarna som ingen orkat plocka upp. Var medveten om världen utanför det digitala spelet.”

Eftersom jag börja bli trött på mig själv och på att klämma ur mig något varje dag, får detta räcka för idag. Och förutom att säga ”Må kraften vara med dig” kan jag nu också avsluta med ”Glöm inte världen utanför det digitala spelet”.

Pojkar, pojkar och böcker, böcker #blogg100

Dag 73 och inlägg 74

Många pojkar läser en hel del. Gärna böcker om historia. Helst om andra världskriget. De läser också fantasy och science fiction. De är ofta bättre läsare än sina lärare då det gäller läsförståelsen av texter i videomanualer och dataprogram.

Så skriver Gunilla Molloy, docent i svenska vid Stockholms Universitet i en artikel i DN på kvinnodagen, den 8 mars. Det hon skriver är verkligen läsvärt, men det är ganska docerande och akademiskt, så här ger jag en snabbversion i min tappning:

  • Att vara pojke betyder bland annat att absolut inte vara flicka.
  • Att läsa skönlitteratur och att prata om skönlitteratur tillhör flicksfären.
  • Det betyder att det inte går att vara pojke och läsa och prata om skönlitteratur.
  • Att läsa skönlitteratur ger övning  i att sätta sig in i andra människors tankar, känslor och liv. Människor som lever under andra omständigheter än man själv.
  • Förmågan att leva sig in i andra människor är en viktig byggsten i en demokrati.

Gunilla Molloy avslutar:

I ett land som hävdar demokratiska värderingar måste dess medlemmar kunna lyfta sig ur invanda mönster och föreställningar. I ett sådant samhälle skulle läsning av skönlitteratur inte behöva skilja könen åt, utan i stället förena dem i samtal om hur andra människor tänker, känner och lever.

Kort sagt, pojkar, killar och män – sätt er och läs en bok så att era kompisar och barn fattar att även den manliga hälften av mänskligheten gör sådant. Prata om böcker ni gillar och ogillar. Nu vet ni ju att förutom att ha roligt gör ni en insats för demokratin och mänskligheten.

Så kan man också läsa en deckare #blogg100

Dag 24.

deckare

Två arga deckarförfattare

Dag 24.

Det är tur att det finns så många tänkande människor som dessutom kan uttrycka sig.

En vän skrev på Facebook om att vantrivas i samtiden. Ja, det är något märkligt med tiden vi lever i, det är starka rörelser på gång. Både goda rörelser och sådana som går käpprätt åt fel håll. Digitaliseringen av livet exempelvis, kan föra så mycket gott med sig, men kan också få oss att bli alldeles maktlösa inför en ansiktslös teknik där ingen tar ansvar för att det ska fungera. Då är det lätt att vantrivas i samtiden.

Både Arne Dahl och Mons Kallentoft vantrivs med delar av samtiden och de uttrycker sin vantrivsel högljutt. Dessutom i deckarform. Jag läste ”Viskleken” av Arne Dahl och ”Den femte årstiden” av Mons Kallentoft. Det är spänningsprodukter av god hantverksmässig kvalitet. Personerna är intressanta, precis som miljöerna. Båda böckerna fyller sin funktion som bladvändare. Fast jag tror att både Arne och Mons vill säga något mer, de vill nog inte bara underhålla. Arne har fokuserat på den globala kriminaliteten, den som binder ihop maffian med politiken och finanssektorn. Den kriminalitet vars tentakler når både högt upp och långt in. Mons spanar också in vår tids elit, de som har allt, både makt och pengar. I ”Den femte årstiden” handlar det om maktens pakter som grindvakt för sanningen. Kollektivet ”maktens män” får Mons (undrar om jag ska kalla honom det eller Kallentoft?) att se rött och att spotta orden omkring sig. Vi pratar girighet, maktfullkomlighet, egocentricitet, den starkastes tyranni.

Världen är ond men i det lilla är människan god.

En nära vän berättade att hon fann stor tröst i Arne Dahls böcker om A-gruppen i en period i livet när hennes egen arbetsplats var en kökkenmödding av omorganisationer, politiska strider och personkonflikter: Det finns fungerande arbetsplatser! Det finns fungerande arbetsgrupper!
A-gruppen och gruppen OpCop i ”Viskleken” består av sinsemellan mycket olika individer. De drar inte jämnt hela tiden, men de är väl medvetna om varandras värde för gruppen och för de mål de är satta att arbeta mot.

Så kan man också läsa en deckare – som tröst och ingivare av hopp.

Verifierad av MonsterInsights