Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.
Nu har jag ju redan berättat vad min blogg kommer att innehålla under Blogg100-perioden – gammal skåpmat. Men med ”staying power” som WordPress säger eftersom inläggen läses om och om igen. Av mer eller mindre nytillkomna besökare.
Bara för att det är roligt har jag nu förfärdigat en snabbenkät. Så var med och påverka i vilken ordning jag tar mig an de teman som jag tycker att jag skrivit om. Har jag glömt något – kommentera!!
[polldaddy poll=9314875]
En lista som är extremt subjektiv.
Annars vore det väl inget roligt, eller hur?
Min utkik idag.
Trots att jag är en riktigt duktig flicka och gör mina övningar som jag får på Stressmottagningen så får jag fortfarande ibland lättare oro av att inte vara till nytta. Som idag, när förkylningen återkommit och gör allting luddigt och rinnigt och hostigt. Så jag gav mig en uppgift – titta på filmer på Netflix för att sedan göra en lista.
Och sedan blev det mycket lättare att känna allmän lust inför dagen, koka kaffet, bre limpsmörgåsarna och sätta sig i soffhörnet med fjärrkontrollen och tittalångtbort-glasögonen. Till lunch äter jag nog glass.
Listan:
Sju stycken är väl en alldeles lagom lista. Och har ni inte Netflix finns ju Plejmo, Viaplay eller videobutiken (än så länge).
Det här var ju mest lättsamma filmer – jag var visst på det humöret idag. Jag återkommer senare med litet tyngre artilleri. För de mer djupsinniga dagarna i oktober.
….är ett citat som tillskrivs Karl Popper. Skriver Nicklas Lundblad i en väldigt bra artikel om arbete, jobb, robotisering, digitalisering och framtiden. Ett citat för att locka dig till artikeln:
Den som förväxlar jobb med arbete riskerar att predika att en värld utan arbete vore bättre för alla, att ingen egentligen vill arbeta och att allt arbete är meningslöst. Det är en värld som varken är eftersträvansvärd eller hållbar. Arbete, inte jobb, är det som gör oss till människor och skapar mening. Visst kan det finnas meningslösa jobb, men det betyder inte att allt arbete är meningslöst.
Lysande. För oh! vad jag arbetar med min blogg men något jobb, det är det ju inte. Jag får ju inte betalt. Jag har inga fikaraster, inga skyldigheter eller förmåner, inga utvecklingssamtal eller kick-offer. Men det är ett arbete som ger mening åt mitt liv.
Det här kommer jag att skriva mer om. Det är ju knappt tjugo inlägg kvar till målgång i blogg100, så jag ska väl försöka att komma med så intressanta inlägg som möjligt. Jag tror att jag gör en lista för att hjälpa mig själv i mål. Sagt och gjort. Förvänta dig det här:
1. skolan idag – vilken framtid utbildar den barnen för?
2. den långsamma våren
3. naturens närvaro och hämnd i skandinaviska dramathrillers, trenden blir tydligare
4. grönkålens framtid och andra matspaningar
Ja. Ungefär så.
Klart att vi alla måste ha smörknivar som heter Terapi
1. Lattevisp. För att jag vill svepas med i det mjuka sojamjölksskummet varje morgon. (Det finns en utomordentligt pålitlig visp från Teknikmagasinet. Den kostade som ett halvkilo plockgodis till ordinarie pris.)
2. Potatisskalare. Kan även skala kiwi, kålrötter, palsternacka, morötter, persiljerot, äpplen. En mångsidig liten gynnare som kan inhandlas i de flesta livsmedelsaffärer. Och som man står sig slätt utan.
3. En bra stavmixer. (Läs mitt inlägg om vilken stavmixer du absolut INTE ska köpa).
4. En hushållsassistent. Jag fick min i 40-årspresent. Den är av samma modell som den mina föräldrar fick i bröllopspresent. Jag har knådat alla slags degar i den, tunga rågdegar, oändliga mängder vetebrödsdeg, glutenfria experimentdegar och någon surdegsdeg långt innan det blev hippt. När jag blir större ska jag uppgradera assistenten med köttkvarn, mandelkvarn och korvhorn. (Bosch MUM6-varianten med degkrokar i botten)
5. En burk pepparkakor.
Fast du har säkert några helt andra idéer om vad som ska finnas i ett kök. Ja, vadå?
Några av mina dagböcker.
Jag tror att jag i någon av listorna kring utmattningssyndrom skrev Skriv! Och så har jag inte återkommit till den punkten igen. Sådana där lösa trådar som Monte Fjanton omedelbart skulle slå ner på om min blogg varit en film. Sådana utfästelser som jag själv hatar att jag låter vara oinfriade.
Men så plötsligt händer det. Just idag. Boom!!!!
Jag börjar med att skriva det igen: Skriv! Skriv! Skriv för dig själv. Blogga inte. Lägg inte ut på Facebook. Skriv för dig själv. Så klart att om du har ett stort behov av att uttrycka dig, av att få bekräftelse och att samtala ska du Facebooka och blogga, men du ska också skriva för dig själv. För det är bara då du för samtalet med dig själv framåt. Och när du har gått in i väggen är det i de flesta fall ett tydligt tecken på att det liv du har levt fram tills dess inte är långsiktigt hållbart och du måste få syn på vad du kan förändra. Du måste, hur jobbigt det än är, ifrågasätta ALLT. Inte på en gång, det går inte, det orkar du inte, men allt eftersom.
Så skriv. Hur löjligt det än känns. Skriv om hur du ser på dåtiden och framtiden och nuet. Skriv om hur det känns just idag. Skriv om hur det känns att inte orka. Skriv om varför du känner dig ledsen (om du gör det). Skriv om vad och vem som upprör dig. Skriv om när du känner dig väl behandlad och om när du känner dig orättvist eller dåligt bemött. Skriv om varför du är besviken på dig, dina närmaste eller på livet. Skriv om vad som får dig att må bra. Skriv om vad som som får din kropp att reagera med stress.
Just när du skriver kanske det känns som att du skriker i rymden (där ingen kan höra dig). Men jag lovar, redan någon vecka senare kommer du att kunna läsa det du skrev och du kommer att se något, förstå något som hjälper dig att komma vidare. En månad senare kommer du att förstå ännu litet till. Så fortsätt. Fortsätt.
När det gäller mig själv så har jag skrivit dagbok sedan jag var nio-tio år gammal. Och det är klart, det finns perioder när jag ljugit mig själv full av lögner samtidigt som det funnits mer klarsynta tider. I alla fall vet jag att om jag skrivit ”tio saker jag är tacksam för” varje dag istället för dagbok, så hade jag inte lärt mig mycket om mig själv. Med det vill jag ha sagt att självkänslo-KBT-varianter kan kanske hjälpa en bit, men tillslut måste du ändå ner i dig själv. Och ifrågasätta dina föreställningar om livet.
Listor är underbara. De handlar om mönster. Och det är mönster/berättelser och genom flera sinnen vi lär oss. Det lärde jag mig när jag lyssnade på ännu en finfint tänkvärd podcast från IFL på Handelshögskolan. Den här gången var det Thomas de Ming som pratade. Fullproppat med insikter och frön till egna tankar. (Och blogginlägg, såklart).
Så nu är det dags att dela med mig av ännu en lista över underbara entiteter. Tillbaka till köket. Men nu är det saker som kan hamna i munnen.
1. Färdiggjord pizzadeg. Färdigkavlad. Lagd på bakplåtspapper. Hur underbart är det inte? Toppa med Muttis passerade tomater om du har extra bråttom eller egengjord tomatsås om du vill piffa och sedan drös på med allt som just du tycker gör en toppenpizza. Gör som de gör på pizzeriorna – lägg osten direkt på tomatsåsen, INTE över alltihop på slutet.
2. Texas Longhorns Steak Sauce. Ett måste i min enkla pulled pork och i min (?) no-bean chili. Gör vilken burgare som helst (vego eller kött) litet snajsigare.
3. Tjock yoghurt. I Linas matkasse ingår det tjock yoghurt i två av fem middagar en vanlig vecka. Allt blir krämigt utan att kännas fettigt. Dessutom har vi i familjen insett att det går att göra vilken trist anrättning som helst rolig genom en god yoghurtsås. Med vitlök bara. Med rivet citronskal. Med ajvar. Med senap och honung. Med gurka, såklart. Med riven ingefära.
4 och 5. Några klassiker. Digestive-kex (McVitie’s) och PG Tips (tepåsar). Tea and biscuits, helt enkelt. Med ett paket av varje klarar jag det mesta. Dessutom går kexen att smula över den tjocka yoghurten (se punkt 3) till en smaklig, enkel och hyfsat nyttig dessert. Bottnar fint i det godaste av bakverk – cheesecake också.
1. Att skriva maskin
2. Sluta fråga ”varför”
3. Tro att det enda livsmålet är att vara duktig
4. Hoppa över en plint
5. Skriva uppsats enligt reglerna
De ovan listade färdigheterna är helt obsoleta. Jojo, det är klart, jag kanske skulle få ur mig fler ord om jag var en sådan där som skriver snabbt som tusan, men å andra sidan skulle jag väl behöva redigera mer. Vad jag egentligen menar med alla fem färdigheterna är att det är kunskaper som premierades en gång i tiden, men som jag klarar mig avsevärt bättre utan nuförtiden. Dessutom skulle den kostnad i form av energi, både mental och fysisk för att kunna de här fem sakerna vara vida större än den nytta jag någonsin skulle kunna haft.
Att skriva maskin snabbt var ju en kvinnofälla på 70- och 80-talen. Varje universitetsutbildad med ambitioner lärde sig snabbt att tiga om den färdigheten tills man kunde stänga dörren till sitt eget arbetsrum och eventuellt knattra loss på sitt eget material. Annars fanns ju alltid risken: ”Men du som skriver så snabbt, kan väl skriva det här åt mig?”.
Och kommer ni ihåg sekreterarna? Det fanns ett kvinnligt yrke där mesta tiden gick åt till att skriva maskin åt andra människor. Vad hände med alla de kvinnorna och den färdigheten?
Och. Jag kan stå på händer. Jag kan lyfta tunga saker och barn. Jag kan cykla långt och länge. En dag ska jag ner i spagat igen. Men plintar vägrar jag hoppa över. Punkt slut. I vilket universum kan det vara eftersträvansvärt att kunna?
Den briljante och lastbare amerikanen med miss Susan, den starkaste kvinnan av dem alla. ”Ripper Street”.
East End. Pittoreskt. Så länge en slipper lukten.
Vilket jag ju gör när jag tittar på TV. Nu är det dags för en lista på tre TV-serier som har East End gemensamt.
1. ”Whitechapel” BBC
2. ”Ripper Street” BBC
3. ”Call the midwife” BBC
1. och 2. är serier av deckartyp. 3. är serie av god-och-glad-och-snäll-typ. Alla tre är extremt välspelade, snyggt berättade och ambitiöst gjorda ner på knapp-och-mugg-nivå.
Kanske är jag partisk eftersom jag just nu tittar på ”Ripper Street” och bara badar i njutning när jag ser de fantastiska klänningarna, både de som ska vara vackra och de som ska vara skitiga och slitna, frisyrerna, herrkläderna, miljöerna, ljuset eller frånvaron av det i gränderna, prången, källarna, hålorna, cellerna. Den manliga trion balanserar varandra snyggt och känslomässigt – den plågade kommissarien, den galante, briljante och lastbara amerikanska läkaren, den buckliga pugilisten med känslig själ.
”Ripper Street” utspelar sig strax efter Jack the Ripper spred förskräckelse i Londons East End. ”Whitechapel” har samma gotiska bildvärld men utspelar sig i någonslags nutid. Det finns naturligtvis inte bara en intressant person utan två. Helt olika bakgrunder, så där som det bara kan bli i England med uttal och dialekt och internatskoleuppfostran mot gatans skola. De börjar som fiender men ser varandras svagheter, stöttar varandra och blir ett radarpar. Så klart.
Och om det finns mycket sår, lemlästning och blod i de här två serierna så måste jag faktiskt tillstå att det nog är ett antal liter låtsasblod som gått åt till ”Call the midwife” också. Om man är lagd åt det blodtörstiga hållet. Annars är det lätt att bara njuta. Vänskap, mänsklighet, godhet, lojalitet, se bortom yta och föreställning, att förlåta, bli mänsklig. Dessutom dricks det en massa te. Vilket helt klart fattas i de två första serierna. Konstigt!
Gör tillochmed handdisken rolig.
1. IFL. Ett utbildningscentrum för ledarutbildning som ligger under Handelshögskolan i Stockholm. Deras podcast innehåller otroligt intressant material om personlig utveckling, personligheter, varumärken, livslångt lärande, framtidsspaningar. Och allt är fritt från mumbo-jumbo och lättköpta quick-fixes. Det är vetenskap, reflektion och kritiskt tänkande som ligger till grund för det som sägs i de här intressanta samtalen. Kan särskilt rekommendera avsnittet om ”the Core Quadrant” som är ett intressant sett att se på sin personlighet och dess utveckling, Kjell A Nordströms spänstiga tankar och ”Vikten av att bryta regler”.
2. Värvet. Jaja. Jag vet. Alla andra har redan pratat om Kristoffer Triumf och hans banbrytande samtal vid köksbordet med diverse kändisar. Men han är ju så bra – nyfiken, frågvis, lyssnande, lyhörd, befriad från egen agenda. Lyssna särskilt på hans samtal med Lena Andersson och Barbro Lindgren. Jag borde naturligtvis gå utanför min egen komfortzon och lyssna på hans samtal med Charlotte Perelli eller Isabella Löwengrip. Men jag tror att jag är för rädd om min tid. Även om jag tror att Kristoffer Triumf får ut guldkorn av dem också.
3. Lilla Drevet. Du kommer att känna dig blixtrande skarp efter att ha lyssnat på Lilla Drevet. Du kommer att känna dig i mycket gott sällskap. Här levereras råsopar och ironi som blänker. Jag kan till exempel rekommendera en lyssning på avsnittet som heter ”För varenda singel”. Det är inte för inte som jag aldrig kommer att glömma när Liv Strömquist och Lena Andersson (se punkt 2) satt i Babel tillsammans och utsåg ”det allmänna slappa tänkandet” till vår tids största fiende. Jag har mina idoler. De sitter högt. De kan falla hårt. Men de blixtrar hela vägen ner.
4. P3 Dokumentär. Kanske borde ligga först. Det är så välgjorda program, så intressanta ämnen. Allt från Brilloboxarna och Heta Linjen till Salemmordet och Estoniakatastrofen.
5. Retorikiska. Camilla Eriksson pratar med folk i kräng- och påverkansbranschen (försäljning, marknadsföring, politik, PR, kommunikation i största allmänhet). Lyssna på Pierre-Emil Chantereau (Jajja) och Günther Mårder (Nordnet) exempelvis. De delar verkligen med sig av sina insikter och kunskaper. Därmed inte sagt att jag rekommenderar Jajjas tjänster eller att lyssna på Sparpodden som Mårder pratar i. För det gör jag inte. Upprepar: INTE. Mer om det vid ett annat tillfälle.
Men lyssna inte på alla poddar. Det finns så många pladderpoddar. Folk som sitter och pratar och fnissar och garvar och hummar och tar plats och tid. Vilket för mig in på en annan post jag kommer att skriva, om det slappa tänkandets okrönta kungapar – Amelia Adamo och Adam Alsing. Jag tycker det är fint att det blir en stilig allitteration av deras namn.
Issadissa och ”den andra” är vansinnigt trötta och tar fram litet skåpmat. Som också är en lista över bra böcker att ge i julklapp. Så det så.
