Jag visste väl att jag skrivit en text med den titeln någongång. Jag letade bland alla bloggposter och hittade den inte. Tillslut fick jag googla. Just det – jag hade ju skrivit en krönika om det. För 4 år sedan. Och här är den, fortfarande aktuell.
”Under sommaren var det uppenbarligen en reklamtävling i Dagens Nyheter. Många morgnar när jag tittade i tidningen blev jag upplyft, på sidan tre fanns en annons som tog för sig. Så kom jag till sidan fem och där var det också en annons som skiljde sig radikalt från det man brukar se. Och när jag väl noterat vad som fanns på sidan fem vaknade jag till och drog mig till minnes att ja, det var nog inga vanliga annonser på sidan tre och fem.
Det finns många reflektioner man kan göra. En är att sällan, väldigt sällan är de vanliga annonser vi ser gjorda enligt det som reklamskolorna lär ut. Varför är det så egentligen? Jag menar de självklara sakerna som att förenkla och reducera, att bara säga en sak – hur ofta får vi egentligen se det? Nejnej, det ska in pay-offer, adresser och telefonnummer, titlar och sekundära budskap. Men under sommaren får äntligen de före detta reklameleverna göra annonser efter skolboken. Annonserna är påtagligt snygga, påtagligt enkla att förstå, påtagligt entydiga. Och alltså – påtagligt annorlunda från det vi till vardags ser.
Så jag undrar över en sak – hur står det egentligen till med relationerna mellan reklambyråerna och marknadscheferna? Varför ser annonserna annorlunda ut när reklambyrån själv får välja? De annonser vi ser dagligdags är ofta svårare att förstå och definitivt lättare att missa eftersom de sänder med samma frekvens som det vanliga mediebruset.
Men en annan, och kanske viktigare reflektion jag gjort är att bilden fått vara huvudperson i flera av annonserna. Bilderna får breda ut sig över hela sidan och tillsammans med några få ord vara bärare av hela budskapet. Som förespråkare för meningsfull och vacker bildkommunikation blir jag glad och fylld av framtidstro. Det får mig också att fundera över bildens allt viktigare roll i den dagliga kommunikationen. Hur många av er har skickat ett MMS den senaste månaden? Hur många har kommunicerat om semestern, barnen, ombyggnaden eller senaste utekvällen genom att lägga ut en bild på Facebook (Instagram fanns inte vid tiden för denna krönika. Förf anm)? Tesen att ”en bild säger mer än tusen ord” har blivit allt sannare.
För ord är svårt. Orden är otympliga, svårmanövrerade, vridstyva klumpedunser. Bilder är så mycket mer direkt, fångar enklare det man vill beskriva. En stämning, ett skeende, ett föremål. Jag går in på Bilddagboken (Long time. No see. Förf anm) ibland för att se hur de som är yngre än jag berättar om sina liv. Och det är de mest fascinerande historier som jag aldrig skulle fått höra annars. Och dessutom är det med en absolut självklarhet de kommunicerar genom bilder. Det här gör mig oerhört spänd på framtidens kommunikation. Kommer orden att bli sparsamma och dyra? Kommer vi alltid att ha någon slags bildvisare med oss när vi samtalar som ersätter och kompletterar de talade orden? Är vi redan där idag?
Vad är kontentan av denna krönika? Jo, det är nog två huvudspår:
- Bilden som kommunikationsmedel har aldrig haft en starkare roll än idag.
- Om reklambyrån själv får välja blir det roligare reklam, snyggare reklam, mer förståelig reklam. Bättre reklam.
Om det ibland finns en oro för att den uppväxande generationen har svårt med det talade och skrivna språket, så är det i alla fall helt klart att de ligger långt före oss över trettio när det gäller visuell kommunikation. De läser bilder, de förstår bilder, de använder bilder som språk. Och – de är kräsna när det gäller bilder.
