Kategori: skrivande (sida 3 av 4)

september 17, 2014 / 6 kommentarer

Två steg framåt, ett-och-ett-halvt tillbaka #bloggswe

Det går inte fortare under hot

Ja, det går inte fort det här. Att tillfriskna från utmattningssyndrom och stressjuka är en ständig lektion i tålamod. Jag är inte den enda stressjuka som håller på att gå upp i limningen av att inte förstå, av att inte orka mer, av att inte kunna träna och umgås och jobba som vanligt. Vi längtar efter våra gamla liv. Efter våra gamla jag. De där jagen, inser jag nu när jag sitter och skriver, som medverkade till att vi hamnade i stressjukan. Vi längtar tillbaka till våra liv där vi stundtals var höga på att vara behövda, där själva farten i livet höll oss i rörelse så att det inte gick att sjunka.

MEN. Det var ju inget bra. Att leva för att vara behövd av någon annan eller av något annat funkar inte i längden. VI. MÅSTE. TÄNKA. OM.

Kom jag på efter mer än ett år efter Den Stora Krisreaktionen. Det vill säga efter själv kraschen. Men jag var ju på väg dit under lång tid. Hur korkad kan en smart människa vara?

Tillbaka till tänka om. För det är verkligen inte lätt. Det är riktigt jobbigt och bökigt. Det är direkt fysiskt jobbigt, skulle jag vilja säga. Det är som att försöka gå oberörd rakt fram i Lustiga Huset. Uppför alla konstiga trappor, genom alla rum som lutar och snurrar, nerför knöliga och hiskliga backar.

Tänka om. Vända på och ifrågasätta värderingar som jag trott varit fastcementerade. För att jag måste. Det rör jobbiga områden som levnadsstandard, livsstil och inte minst, självbild. Vem är jag när jag inte kan prestera och inte vara till nytta för någon annan? Kan jag leva med den människan? Har den människan ens ett existensberättigande?

augusti 19, 2014 / 1 kommentar

Alla tankar jag skulle hinna tänka klart

Morgonteet

Jahaja. Som vanligt var det här sommaren då ska jag skulle få perspektiv på allting, klarhet i det mesta och insikt i hur jag ska leva mitt liv framåt.

Och hur gick det med det då? (Retorisk fråga).

Nja. Kan vi bara komma överens om att sommaren kom emellan. Semestern kom emellan. Solen kom emellan. Baden kom emellan. Barnen kom emellan. De sociala sammanhangen kom emellan. Matlagningen och disken kom emellan. Högläsningen kom emellan. UNO-partierna kom emellan. Den underbara sömnen kom emellan.

Jo. Jag har haft två stunder av absolut närvaro. Den ena var på en bastutrappa i södra Finland, den andra var på en bastutrappa i Stockholms mellanskärgård. Just vid de här tillfällena var det lagom varmt, jag var utsövd, jag kunde dra mig undan, jag behövdes inte av någon, det var så pass tidigt att det var tyst.

Men under en hel sommar blev det inte fler än dessa två stunder.

Blir det nu i höst som jag ska tänka klart? (Retorisk fråga igen. Skulle inte tro det, va?)

juni 6, 2014 / 2 kommentarer

Att skapa är livsnödvändigt #blogg100 dag 99

Även om jag denna Nationaldag mest ägnar mig åt att reproducera min arbetskraft* så försöker jag samla mina tankar kring skapande för att kanske imorgon få till något intressant om vårt livsnödvändiga behov av att skapa. Dessutom fick jag en bra kommentar igår på mitt inlägg (som ju egentligen bara var en bild) som satte igång en hel tankekedja. Rubriken igår var ”Då jag visste allt” och nu ska jag alltså försöka minnas vad jag faktiskt trodde jag visste. Det ställer ju också de intressanta frågorna kring vad jag är helt övertygad om idag. Cyniska dogmer tycker jag fortfarande mest om även om jag ständigt längtar efter den totala vissheten.

Vad skapar jag idag? Jo, jag bloggar här och nu. Förutom att jag med hjälp av de här orden på något vis bygger verklighet genom att berätta så kanske mina ord kan ha någon mening för någon annan. Å, det där lät riktigt pretentiöst. Jag försökte uttrycka något men borde kanske fila mer på formuleringarna. Jag återkommer imorgon.

*att reproducera arbetskraften betyder i det här sammanhanget inte att alstra fler barn. Det jag avser här är att jag ser till att jag håller mig och min omgivning i sådant skick att jag är presentabel, socialt accepterad, hyfsat frisk och välkammad så att jag är en funktionsduglig medborgare/arbetstagare. Att reproducera sin arbetskraft kan alltså betyda, som i mitt fall idag, att jag vilar framför Netflix (”Homeland” berömde min kusin, så då var det helt enkelt dags för den), städar vårt hem, tvättar våra kläder, planerar veckan som kommer, underhåller mina sociala relationer genom litet Facebookande, sms och telefonsamtal, förkovrar mig genom att närläsa ”Creative man” samt förser mig med mat, dryck och rörelse för att hålla kroppen gående.

maj 23, 2014 / 14 kommentarer

Har jag blivit klokare? #blogg100 dag 85

Bättre lyss till den sträng som brast än aldrig spänna en båge. Kanske. Kanske inte.

Snart måste jag börja jobba heltid. Försäkringskassans handläggare säger att det inte går att motivera att jag är fortsatt deltidssjukskriven. Efter snart elva månader av stadigt tillfrisknande och återgång först till arbetsplatsen och nu till mina ordinarie arbetsuppgifter så säger Försäkringskassan att jag ska matchas mot alla på arbetsmarknaden förekommande jobb och då är det inte motiverat med längre sjukskrivningsperiod. Jag skulle kunna ta ett mindre krävande arbete. (Orimligheten i detta får jag prata om en annan gång.)

Jag har alltid varit en duktig-flicka-typ. Jag tycker jag har varit en på det hela taget ganska duktig utbränd typ också. Tillfrisknandet har väl nästan gått enligt mallen. Men nu fallerade jag visst. Hade kanske varit litet för käck hos doktorn (de måste väl också bli underhållna av roliga och snälla patienter, orkar väl inte höra på gnäll hela dagarna) som inte skrev ett tillräckligt övertygande intyg.

MEN. Hallå! Det var ju inte det här jag skulle skriva om. Jag skulle ju få ur mig en LISTA. Över vad jag har lärt mig av utbrändheten (jag använder det kortare och snärtigare ordet än ”utmattningssyndromet”). OK. Sagt och gjort:

1. Återhämtning är allt. Återhämtning är en färskvara. Återhämtning bör ske varje dygn. – VILA! VARJE DAG!

2. Att tillslut erkänna att viljan att vara lags, att vara till nytta har styrt mig i livet. Och att inse att den viljan ska jag hushålla med och använda sparsamt i väl utvalda sammanhang. För den viljan tog mig långt utanför min själsliga och kroppsliga gräns. – VÅGA SÄGA NEJ!

3. Kroppen är värd att lyssna på. Den måste lyssnas på. – KÄNN EFTER!

4. Orden kan användas som kosmetika. För verbala människor kan orden användas som skydd. Med hjälp av orden kan man bygga trovärdiga historier både för sig själv, doktorer och terapeuter så att man överlever i sina relativa lögner. – LYSSNA MER TILL KROPPEN ÄN TILL DINA EGNA ORD!

5. Sömn.

6. Bra mat och kosttillskott.

7. Skärmförbud ibland. Människoförbud ibland. – HA DET LÅNGSAMT OCH SMÅTRÅKIGT!

8. Det finns andra därute du kan dela erfarenheterna med. – HALLELUJA FACEBOOK OCH BLOGG100!

9. Träning, förstås. Men inte bara mer av träning, utan rätt sort. Jag skulle kunna träna mig trasig av både plikt och lust men det är inte dit jag ska. – TA HJÄLP AV FOLK SOM KAN! I mitt fall handlar det om PT Erling på Westnine Fitness i Solna.

Det här var de nio första punkterna. Jag är inte det minsta klar. Återkommer i frågan.

mars 29, 2014 / Inga kommentarer

För alla nytillkomna tittare! #blogg100 dag 29

Tidigt en morgon

Jag tycker om att skriva. Men jag har inte vetat om jag lyckas kommunicera. Dessutom får jag gärna skrivkramp och idétorka när jag tänker att jag ska skriva något mer berättande. Så jag gick en skrivarkurs. Det var förlösande att få uppgifter. Då blev det alldeles lätt att skriva och berätta.

En av mina bästa texter handlade om Filippa Reinfeldt. Inifrån Filippa Reinfeldt. Den har jag publicerat tidigare.

En annan favorit är hämtad från arbetslivet. Postade jag också förra året.

mars 24, 2014 / 3 kommentarer

"Vad bra du skriver! Du borde bli……. #blogg100 dag 24

……jurist.”

Jag tappade hakan av förvåning. Det var ett oväntat slut på en vacker komplimang.

Men det är klart. Särskilt jurister bör ju kunna skriva så att människor, de vanliga alltså, förstår hela innebörden. Inte bara enstaka ord och vissa meningar utan hela innebörden. Av ett brev, en skrivelse, en inlaga, ett beslut.

augusti 9, 2013 / Inga kommentarer

En dialog

– Å, vilka fina tapeter! utropade Angelica.

Det tyckte hon inte alls, det hörde Petra på hennes ton som skorrade. Så där lät hon alltid när hon skulle vara tillags och ställa sig in.

– Äsch, de har ju suttit där länge. Var det så längesen du var här?

Petra kunde inte hålla sig. Angelica hade ju själv bjudit in till elakheten. Varför måste hon vara så mesig och korkad? Varför kunde hon inte skyla över sin fjäskighet med litet polityr?

– Ska vi ta kaffet på terrassen?

De gick in i köket, det alldeles nyrenoverade köket med marmorbänkar, köksö och rostfria ytor. På en av de stora bänkarna tronade en italiensk kaffemaskin, en riktig barristamodell. Angelica fnissade nervöst.

– En correto? frågade Petra.

– Eh…va? Ja, visst, det blir bra.

Å, hon vet alltså inte vad en caffé correto är för någonting. Nu kände sig Petra elak, som om hon tagit det hela för långt.

– Ja, ursäkta. Jag bara skojade. En caffé correto är en kaffekask på italienska. Men du ammar väl fortfarande, så det kanske inte är någon vidare bra idé?

– Nej, du har rätt. Bara en vanlig kaffe, tack.

Angelica tittade på sin iPhone som om hon fått ett viktigt sms. Hon mumlade något och fumlade i handväskan.

– Förlåt, vad sa du?

– Toaletten, har ni fortfarande en i hallen?

– Ja. Alldeles till höger efter byrån.

Varför blev det alltid så här? Angelica svor inombords över både sig själv och Petra. Hon tittade sig runt i hallen och kunde för sitt liv inte komma ihåg vilken av dörrarna som gömde gästtoaletten. Kinderna hettade och det klibbade under armarna.

– Till höger om byrån, ropade Petra inifrån köket. Ropet studsade mot de blanka ytorna och upp mot rummets dubbla takhöjd.

– Jag hittar! klingade Angelica tillbaka.

Vad är vänster, vad är höger? Höger-handskfack, höger-hälsa med. Ok, det borde vara den här dörren. Nej, det var en garderob. Å, vad pinsamt. Angelica stängde dörren så tyst det bara var möjligt och öppnade istället dörren på andra sidan byrån. Hon skramlade litet extra med handtaget för att visa att hon hittat rätt.

Vad gjorde hon här egentligen? Varför hade hon tackat ja till ”husesyn” som Petra hade föreslagit? Varför skulle hon titta på den nyrika prakten som Petra så gärna visade upp? Hon skulle mycket hellre bara vara ute och gå med barnvagnen eller sitta för sig själv med kaffetermosen.

– Har du fastnat därinne?

– Litet mjölkstockning, bara!

Skönt att kunna skylla på amningen. Egentligen satt hon på toaletten och hade kissat färdigt för längesedan, men det var skönt att för en liten, liten stund bara vara alldeles ifred. Hon gjorde sig iordning och gick ut i köket igen.

– Har Amanda börjat gå ännu?

– Inte riktigt, men igår trampade hon runt båda Thomas Sandell-pallarna medan hon höll i sig i dem.

Å, det kändes skönt att få in ett designer-namn. Och att få berätta om Amandas framsteg. Petras son, Theodor var litet sen, han hade precis börjat krypa ordentligt. Det var det enda mörka molnet på Petras välputsade himmel. Petra hade nog hoppats på att hon, Angelica som var så mycket osäkrare än hon också skulle ha ett barn som var litet sen i utvecklingen. Allting mättes i Petras värld. Pengar, storlek på hus och bil, antalet gäster på bröllop och dop, längden på sommarsemestrarna, avståndet till de exotiska resmålen.

– Vad ska ni göra på semestern då?

– Vi har inga planer ännu.

– Men det är ju i mitten av maj! sa Petra, nästan upprört.

Angelica svarade inte. Hon frågade heller inte vad Petra och hennes familj skulle göra. Fast hon visste att det var precis det som Petra förväntade sig, så att hon kunde berätta om sina detaljerade planer som innehöll en varm och stor familj och långa, lata dagar i något charmigt hus på en mysig ort. Angelica frågade ingenting utan tog bara kaffekoppen som Petra höll fram och gick ut på terrassen.

– Vi funderar på att flytta, sa Angelica utan att riktigt veta varför.

– Nej! Vad spännande! Vart då? Till ett större hus här i närheten?

– Vi skulle kunna överta min morbrors fyrarummare i Kärrtorp.

Petra blev tyst. Var det ett gott eller dåligt tecken? Hade Angelicas man fått sparken eller blivit befordrad? Var Kärrtorp ett område på uppgång? Hon misstänkte att Angelica som bott i sta’n hade bättre koll på sådant. Skulle hon gratulera eller beklaga?

– Kärrtorp, vad trevligt!

maj 7, 2013 / Inga kommentarer

Det behövs fler Nike, Jonas och Susanna #blogg100

Dag 83 och inlägg 85

Det hade varit en fattigare vår utan ”Bästa Beatrice Ask” och utan Nike Markelius berättelse inifrån utförsäkringen.

Att vara nio och bestämma sig för att bli klassens plugghäst, världens bästa ögontjänare. Allt går enligt planerna och det är bara när vi har vikarie som någon automatiskt utgår från att vi är klassens bråkstake.

Att vara tolv och åka in till Mega Skivakademin för att provlyssna cd:s och varje gång vi kommer dit så börjar väktarna cirkulera som hajar, de pratar i walkie-talkies, de förföljer på bara några meters avstånd. Och vi försöker spela normala, vi anstränger oss för att använda ett maximalt okriminellt kroppsspråk. Gå normalt, Beatrice.

Två citat från Jonas Hassen Khemiris text som gav rasismen gestalt.

Hon vred sin dator så jag kunde se skärmen, där de staplade meningarna visade sig. Nu blev hon med ens blaserad och oengagerad, pekade på det som stod och kommenterade det mekaniskt. Dina dagar är slut. Du är utförsäkrad. Du uppfyller inte ett nytt villkor. Du är i ett nytt program nu. Vi kräver yrkesbreddning. Hon skrollar och öppnar rutan med min handlingsplan. Fnyser genom näsan.

– Du har ju inga meriter. Du blir nu kallad till ”kompletterande aktör”. Där ska du delta aktivt på heltid. Du kommer sedan att bli placerad i sysselsättning. Också det på heltid. Inom annat område än kultur.

Kraften, värdigheten, människovarandet rann ur mig.

Och detta var ett utsnitt från Nike Markelius historia om att vara i stadiet innan Fas 3 och om att hamna i ”åtgärder”.

Hade inte Jonas och Nike arbetat med att hitta sitt språk hade de aldrig kunnat åstadkomma det de gjorde med sina texter. Nu gav de ny energi till debatter som borde föras vid fikaborden men som kidnappats till tv-debatter och politiska arenor. För både rasism och utförsäkring kom närmare i och med deras gestaltning.

Eftersom jag just nu lyssnar på Susanna Alakoskis ”Håpas du trifs bra i fengelset” måste jag bara få med henne också. Det hon skriver om gör hon angeläget. Jag kommer att skriva mer om boken, den är värd många ord. Kom på att jag också måste lyssna om igen på hennes sommarprat från 2007. Det är angeläget, argt, välformulerat, renons på publikfrieri och lättköpta poänger, uppfriskande och tillnyktrande som ett bad i en iskall insjö.

maj 5, 2013 / Inga kommentarer

Att berätta är nödvändigt #blogg100

Dag 81 och inlägg 83

Så. Berätta. Skriv. Mejsla fram ditt eget språk så du kan berätta din historia.

Är du gammal som jag och bor hyfsat nära någon storstad finns Skrivarakademien. Där går jag en kurs just nu och det är därför jag har publicerat några skrivövningar jag gjort. En berättelse inspirerad av min barndomen, en arbetsplatsskildring och en hypotetisk ”Filippa Reinfeldt talar ut”.

Är du mellan 8 och 18 år och bor på Järvafältet eller i Södertälje finns Berättarministeriet.

Detta får räcka för idag. God natt!

maj 3, 2013 / 7 kommentarer

Helgläsning! Filippa Reinfeldt talar ut #blogg100

Dag 79 och inlägg 81

Jag heter Filippa Reinfeldt. Jag är jävligt trött just nu. Jag är en nyskild 3-barnsmamma som har jobbat hårt. Drömmen har spruckit och jag har ingen inre riktning just nu. Barnen är inte söta längre, de är stora och besvärliga.

Snart spyr jag på alla artiklar där jag sitter välkammad, nysminkad och leende i rosa kläder. Samtidigt är det kul att se sig sådär snygg. Jag vet att jag ska fortsätta med hemma-hos-reportagen, det är bra för partiet, bra för väljarsympatierna. Då blir det lättare att ta i med de hårda nyporna i politiken.

När jag kommer hem på kvällarna är jag in i döden trött. Jag vill bara dricka vin och somna i soffan. Men jag släpar mig ut i joggingspåret och hälsar glatt på de jag möter med mina blekta tänder. Inom mig känner jag hur jag långsamt går sönder. Jag är alldeles fast i alla måsten. Oron över barnen håller på att ta över.

En vanlig människa skulle kunna gå sönder. En vanlig människa kan gå till vårdcentralen och säga att nu behöver jag vara sjukskriven och ta antidepressiv medicin och sedan börja ta långa promenader och fundera över livet. Men jag är alldeles fast i den rosa massmediabilden. Och jag har ju varit med och skapat den själv. Fan ta mig! Fan ta Schlingmann och de andra strategerna.

Ska jag vara politiker hela livet? Är det bara det jag vill?

Jag har ingen högre utbildning. Kan jag plugga något – jag har ganska dåliga betyg från gymnasiet. Jag kan ju aldrig tjäna de pengar jag gör nu i något annat jobb.

Det var så lätt när allt gick på räls. Jag var söt och duktig och driftig. Gunnar Hökmark tog mig under sina vingar. Jag träffade Fredrik och förstod att vi hade samma driv och ambitioner och det var så häftigt att vara förälskad både i honom och i framgången. Bröllopet var precis som det jag drömt om och pojkarna kom så enkelt efter varandra. Deras allergier var ju jävligt besvärliga, men vi var ju unga och starka och hade mammor som ställde upp. Det kändes så enkelt, att vi var värda allt det goda i livet, att vi verkligen förtjänade det. Vi hade slitit många timmar, ibland dygnet runt för partiet och för det liv vi trodde på. Ett liv som jag trodde var för alla, bara vi kunde genomföra allt det vi trodde på; valfrihet och belöningar efter förtjänst. De driftigas rätt att lyckas.

Så vann vi valet. Fredrik blev statsminister och jag blev landstingsråd. Det var som ett rus, allting snurrade kring oss i partiet, vi var herr och fru Rätt. Partiapparaten backade upp oss, hjälpte till att fixa med det praktiska. De höll media på avstånd så att pojkarna och lillflickan slapp den uppmärksamheten. De skaffade fram pålitliga aupair-kandidater att välja från. De visste vilka städfirmor och hantverkare som var att lita på.

Vi var inbäddade i ett märkligt energifält. Även om jag var trött när jag kom hem efter jobbet kunde jag alltid njuta av att kramas med barnen och läsa högt för dem. Både jag och Fredrik hade kul på jobbet och vi hade alltid mycket att prata om. Livet var spännande, det hände mycket hela tiden. Vi var själva en del av själva händelsernas ursprung. Vi var med och styrde. Vilken häftig känsla! Som ett narkotiskt rus, kan jag tänka mig. I flera år.

Men så började våra åtaganden att krocka. Och märkligt nog var det alltid statsministern Fredrik som var viktigare än landstingsrådet Filippa. Skulle vi båda vara borta en kväll och något av barnen grät och kräktes så var det landstingsrådet som var mest förälder och fick stanna hemma. Första gången det hände blev jag förvånad. Andra gången irriterad. Tredje gången började jag bli avundsjuk och missunnsam. Fjärde gången hade det blivit rutin och hatet hade slagit rot.

Jag sa till Fredrik att han måste ju också ha en ersättare, precis som jag. Men då sa han:

– Jag är ju faktiskt Statsminister. Och det förstår du väl, det finns ju bara en som jag i hela Sverige. Det är ett ANSVAR, mot hela folket, mot hela landet.

När han sa det var det som om något dog. Kanske var det gemenskapen, den som kärleken var byggd på. Det var inte ”vi” i hans värld längre, det var han och hans krets, hans stöd, hans familj. Inte ”vår”, inte ”vi”, inte ”oss”.

Vi började bråka om allt. Det blev som i en film jag såg på VHS för länge sedan, med Kathleen Turner och Michael Douglas, där de spelade ett gift par som var så förbittrade på varandra att skilsmässan hade blivit ett krig. De försökte döda varandra filmen igenom.

Så var det med Fredrik och mig. Det blev en kamp om allt. Om tiden, om prestigen, om status, om barnen, om mediautrymmet. Det var härligt att se hans hundögon illustrera dåliga opinionssiffror när jag fick visa upp mig välsminkad och i snygga outfits.

Det blev ju outhärdligt hemma tillslut. I våra livsplaner fanns det inte plats för skilsmässa. Skilsmässor var för vanligt folk, för misslyckade människor, inte för sådana som oss. Men det gick ju inte. Hela familjen höll på att gå sönder. Å, vad jag fasade för tidningsrubrikerna och skriverierna. Vad skulle de komma att spekulera om? Snaskiga otrohetsaffärer, porrsurfande eller att någon av oss skulle komma ut ur garderoben som homosexuell. Men Schlingmann manipulerade skickligt som alltid.

Men hur ska jag orka nu? Var ska jag hämta min kraft ifrån? Pojkarna är tonåringar, de säger ibland att de hatar mig. De har sina umgängen, andra arroganta unga män med märkeskläder och bakåtkammat hår. Min dotter börjar bli stor, snart behöver hon inte mig för mycket annat än pengar och skjuts.

Vem är Filippa Reinfeldt?

”En kändis bakom ytan”
Skrivövning 6
Eva Adeen