Etikett: netflix (sida 2 av 3)

april 16, 2016 / Inga kommentarer

Jag gör min Stella Gibson och ser en bra film #blogg100 dag 47/3

(Okej. Det här inlägget har inte så mycket med själva utmattningen att göra. Jo. Det handlar om hur jag lär mig att hantera stress, hur jag lär mig att röra på mig igen, hur jag håller intrycken på en hanterbar nivå. Nu har det blivit tidig höst 2015. Vi närmar oss nutid.)

Igår upptäckte jag två saker:

att det inte är jobbigt att simma två kilometer, vilket får mig att undra hur långt jag kan simma innan jag ger upp. Efter 800 meter är det heller inte tråkigt utan då kommer jag in i ett meditativt tillstånd – rörelserna och andningen är ett, tankarna är tomma, jag upprepar bassänglängdens nummer i ordningen. Eftersom jag simmade i Eriksdalsbadets underbara 50-metersbassäng blev det inte larvigt många längder att hålla reda på.Jag undrar hur Stella Gibson gör när hon simmar i den fjuttiga hotellbassängen i ”The Fall”, hon tar högst två andetag per längd. Hon kan omöjligt räkna, då går ju all energi åt till det och inte till att lösa Fallet.
Med hjälp av house/techno/electronica så kan jag fokusera och koncentrera mig. Jag antar att musiken funkar som visst brusljud kan hjälpa dem med tinnitus. För min del stänger musiken ute så pass mycket yttre stimuli att min nyfikna och överaktiva Issadissa-hjärna får ro att jobba. Det här skulle någon berättat för mig tidigare! Och jag ska ta med mig detta makalösa rön till gruppen på Stressmottagningen och se om någon annan gjort samma upptäckt.Klassisk musik kan fungera ibland. Popmusik funkar inte alls, särskilt om det är texter som är värda att lyssna på eller som har ätit sig in i hjärnan. Roxy Music, Bowie, diverse synt och disco och andra favoriter blir jag bara bortförd till minnen och tidigare åldrar, så det går inte alls. Drone av typen Black Angels och Kebnekajse går fint.

Jag återkommer om en massa saker – min tvilling, utmattningen och Stressmottagningen, mer om Airb’n’b och annat som just jag måste skriva om. Men jag slutar för idag med en rekommendation, en film jag såg av en slump, en indiefilm med feel-good-faktor (toppen – du känner dig hyfsat intellektuell samtidigt som du blir glad).
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=OwNo1i3jkCo?rel=0&w=560&h=315]

Ps. Armar och ben är inte photoshoppade i filmen. Inte ens fjortisarna är inte perfekt släta och kvinnorna, trots att de semestrar i the Hamptons, får ha frasiga överarmar. Ds

mars 31, 2016 / Inga kommentarer

Spinnet i huvudet har närmat sig #blogg100 dag 31/3

Så här skulle det alltid kännas inombords. Vackert.

(Det jag beskriver nedan är sådant som en vanlig, ”frisk” människa klarar av att vila sig ifrån på ett par dagar, men som jag inte klarade av.)

Det blev litet mycket ett tag där förra veckan och veckorna innan dess. Intensivt läger i Idre med skidåkning och astma- och allergiskola. Barnen hemma hos mig två veckor i rad efter det med PRAO-trassel och en del vabbande. Bloggen blev viral och jag fick kontakt med nya intressanta människor. Det packades på med en del andra stressfaktorer av både privat och jobbrelaterad typ.

Det blev helg. Sov knackigt. Solen sken så vackert och varmt. Barnen var glada. Men tröttheten inombords var helt förlamande. Det svirrade varmt på insidan av huvudsvålen – ett säkert tecken på ohälsa hos mig.

Jag satte mig framför datorn för att göra några korta bloggposter som jag kunde förpublicera. Aktivisten tog fram plattången för att frisera mig snygg medan jag knattrade på tangentbordet.

Absurditeternas absurditet! När jag kände att ett återfall var på väg satte jag blogg100-utmaningen nästan överst på listan. Inte bra! Men jag insåg det som tur var ganska omgående. Och barnen då? Hur tänkte jag där? Jo, kylskåpet var fullt och två nya säsonger av ”Doctor Who” hade precis kommit ut på Netflix. Då klarar vi oss. God mat och helig gemenskap i soffan med Doktorn, Amy, Rory och River Song.

(Vill du läsa utmattningsinläggen i kronologisk ordning, börja med det första här och bläddra dig sedan framåt.)

februari 11, 2016 / Inga kommentarer

Jag har sett allt

För min del är det absolut slut med tablå-TV. Nyheterna innehåller en massa dravel och ingen analys. Det vevas samma långfilmer om och om igen. Samma människor promotas i Skavlan, morgonsofforna och ”Så mycket bättre”. Reality-showerna blir mer och mer idiotiska och människoföraktande. Eländet Mellon har jäst ut över alla bräddar och kladdar ner hela våren.

Nej. Tacka vet jag Netflix och Viaplay.

Men. Nu har jag sett allt som är värt att se. Och en del annat. Jag har förlorat mig i East End genom ”Barnmorskan i East End”, ”Ripper Street” och ”Whitechapel”. Marvelvurmen är på topp efter ”Agent Carter” och ”Daredevil”. Sociopaterna har jag följt i ”Sherlock Holmes”, ”Blacklist” och ”Luther”. Skrattat och gråtit med våra nordiska grannar har jag gjort i ”Dag”, ”Rita” och ”Hjördis”. Jag har rest i tid och rum med ”Doctor Who” och hans olika side-kicks. Jag har citerat Stella Gibson (”The Fall”), blivit manipulerad av Carrie Mathison (”Homeland”) och analyserat kläderna i ”Suits”. Med den gipsade handen i högläge har jag följt det förtjusande radarparet geniet Harold och den samvetsömme men våldsamme John i ”Person of interest”.

Men. Nu måste jag söka mig vidare. Hädanefter får det bli Ted talks. Fasiken, vad upplyft jag blev av det första jag såg.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=rrkrvAUbU9Y]

november 1, 2015 / Inga kommentarer

Broar, en massa skog och allmänt hackande

Har du läst Elsa Beskows bilderbok om det fallna trädet som blir en drake?

Om nu någon inte har förstått det, så förtjänar det att sägas igen:

Jag har lämnat tablå-TV bakom mig. Ordentligt. Och som de flesta förändringar så skedde det gradvis. Jag var inte ens medveten om att det hände. Jag noterade på Facebook för ett eller två år sedan att Metro hade slutat publicera TV-tablån. Och på ett antal seminarier hade jag hört om vårt förändrade TV-tittande. Och en dag var jag där själv. Där klockan och TV:n inte har något med varandra att göra. Där TV-apparaten och TV-programmen har tappat kopplingen med varandra.

Jag ser på TV när jag vill.

Jag väljer helt fritt vilka program jag vill se och vilka jag väljer bort.

Jag ser på TV på den skärm som passar just för stunden (stor-TV, dator, mobil eller platta).

Men jag följer några serier på de vanliga kanalerna just nu, men inte på de tider kanalerna sänder dem, såklart. ”Mr Robot”, ”Ängelby”, ”Bron” och ”Modus”. Trots sina ytliga olikheter så flyter de ihop och blandas tillsammans, även med andra serier jag nyligen sett; ”Jordskott” och ”Fortitude”.

Melinda Kinnaman är det nya svarta. Hon ska vara med. Hennes flickaktiga sprödhet som nu är parad med vuxenhet har blivit en intressant kombination, tycks det.
Skogen. Jojo, Sverige är skog. Skogen är trolsk. Skogen är mystisk och farlig. Sverige är skog och folktro.
Naturen hämnas. Naturen slår tillbaka med kraft.
Det är snyggt att blanda in litet skandinaviska – både som språk och som människor. (Gäller egentligen bara ”Mr Robot” i det här sammanhanget, men kolla in Joel Kinnamans (”läste jag inte det efternamnet alldeles nyss?”) karriär i USA.)
Göran Ragnerstam är den som visar på sanningen. Antingen som mystisk polis eller som ortens informationscentral med årets fulaste frisyr.
Psykiska funktionshinder spelar stor roll – ”Saga Norén, Länskrim, Malmö” i ”Bron” och dottern i ”Modus”. Och Elliot i ”Mr Robot” såklart, han har väl de flesta bokstavskombinationer man kan tänka sig.
Homosexualitet som dödsorsak.
Det ska vara en halvskäggig, snällögd polis som MAN i år. Det är de gulliga killarnas år. De snälla pojkarnas tid. Inte en magruta eller väldeffad biceps så långt ögat når. Inga kala skallar eller brutala käklinjer.

På något vis känns det som om spaning nummer 8 är den viktigaste. Som den mest intressanta. Eftersom den indikerar ett trendbrott.

september 25, 2015 / Inga kommentarer

De bästa filmerna på Netflix

En lista som är extremt subjektiv.

Annars vore det väl inget roligt, eller hur?

Min utkik idag.

Trots att jag är en riktigt duktig flicka och gör mina övningar som jag får på Stressmottagningen så får jag fortfarande ibland lättare oro av att inte vara till nytta. Som idag, när förkylningen återkommit och gör allting luddigt och rinnigt och hostigt. Så jag gav mig en uppgift – titta på filmer på Netflix för att sedan göra en lista.

Och sedan blev det mycket lättare att känna allmän lust inför dagen, koka kaffet, bre limpsmörgåsarna och sätta sig i soffhörnet med fjärrkontrollen och tittalångtbort-glasögonen. Till lunch äter jag nog glass.

Listan:

The Scapegoat
Å, så engelskt och romantiskt! Inte sentimentalt, bara välspelat, välmodulerat. Utomordentligt bra historia av mästarinnan Daphne du Maurier (titta på Hitchkocks ”Rebecca” litet senare). Moralisk feelgood på dimmiga gods och med tjänstefolk som ser allt och vill väl.
Almost Famous
Vilken rollista! Vilket tema! Bara underbart om rock’n’roll. Med Zooey från ”New Girl”, Frances från ”Fargo”, Philip från ”The Big Lebowski”. 70-tal, amerikanska Västkusten, groupies med underbara godisnamn. Roligt. Fjäderlätt.
Whip It
Har du undrat vad Roller Derby är? Se filmen och titta också in på en del av baksidan av USA, det småstadsinskränkta, begränsande. Där en liten, vilsen själ hittar sin ”tribe” och sin styrka. För alla tonåringar, oavsett kön och ålder, som inte riktigt passar in.
Be Kind Rewind
Nördig, nördigare, nördigast. Bara roligt, roligt, roligt. Jack Black i god form. Sanslös historia.
Kinky Boots
Tillbaka till England igen. Skofabrik som gått i familjens ägo i åratal. En stor kris. Kan fabriken räddas? Kanske med hjälp av extravaganta skodon till dragqueens? Kan det gå? Om hantverk, glitter, lack och massor av te.
An Education
Snyggt 60-tal. Brittiskt, brittiskt. Snyggt hantverk överallt. Sedelärande historia men en massa lagom omoral däremellan. Förpackat i snygg 60-talskostym och med hantverk, gediget som en sko från Church’s.
Bröllopskaos
I all denna samling av brittiska filmer och en och en annan amerikanske indie-film så måste jag bara rekommendera en fjäderlätt och extremt fransk komedi. Ohlala! Höjda ögonbryn och pastoral, fransk landsbygd. Gester, mimik och fransk feelgood som smakar lagrad Comté, frasiga croissanter och lättdrucket lantvin. (Få inte igång mig kring amerikansk feelgood, då stoppar jag inte. Nämn inte Lasse Hallström eller Lena Olin!)

Sju stycken är väl en alldeles lagom lista. Och har ni inte Netflix finns ju Plejmo, Viaplay eller videobutiken (än så länge).

Det här var ju mest lättsamma filmer – jag var visst på det humöret idag. Jag återkommer senare med litet tyngre artilleri. För de mer djupsinniga dagarna i oktober.

augusti 25, 2015 / 2 kommentarer

Jag gör min Stella Gibson och ser en bra film

Igår upptäckte jag två saker:

att det inte är jobbigt att simma två kilometer, vilket får mig att undra hur långt jag kan simma innan jag ger upp. Efter 800 meter är det heller inte tråkigt utan då kommer jag in i ett meditativt tillstånd – rörelserna och andningen är ett, tankarna är tomma, jag upprepar bassänglängdens nummer i ordningen. Eftersom jag simmade i Eriksdalsbadets underbara 50-metersbassäng blev det inte larvigt många längder att hålla reda på.
Jag undrar hur Stella Gibson gör när hon simmar i den fjuttiga hotellbassängen i ”The Fall”, hon tar högst två andetag per längd. Hon kan omöjligt räkna, då går ju all energi åt till det och inte till att lösa Fallet.
Med hjälp av house/techno/electronica så kan jag fokusera och koncentrera mig. Jag antar att musiken funkar som visst brusljud kan hjälpa dem med tinnitus. För min del stänger musiken ute så pass mycket yttre stimuli att min nyfikna och överaktiva Issadissa-hjärna får ro att jobba. Det här skulle någon berättat för mig tidigare! Och jag ska ta med mig detta makalösa rön till gruppen på Stressmottagningen och se om någon annan gjort samma upptäckt.
Klassisk musik kan fungera ibland. Popmusik funkar inte alls, särskilt om det är texter som är värda att lyssna på eller som har ätit sig in i hjärnan. Roxy Music, Bowie, diverse synt och disco och andra favoriter blir jag bara bortförd till minnen och tidigare åldrar, så det går inte alls. Drone av typen Black Angels och Kebnekajse går fint.

Ps. Armar och ben är inte photoshoppade i filmen. Inte ens fjortisarna är inte perfekt släta och kvinnorna, trots att de semestrar i the Hamptons, får ha frasiga överarmar. Ds

maj 31, 2015 / Inga kommentarer

En lördag utan ambitioner #blogg100

Brunch med riktigt bra te (Yorkshire)

Exterminate. Exterminate. Exterminate.

Fast det är klart. Det var visst en lördag med ambitioner. Som dessutom var ganska stora. Aktivisten skulle bestämma programmet eftersom hon fyllde 16 för några veckor sedan och nu var det dags att fira.

Så vi inledde med att vanka runt på Söder i en halvtimme eftersom det var kö till bord på Greasy Spoon. Båda barnen är mycket förtjusta i engelsk frukost och på Greasy Spoon serveras snygg och autentisk sådan av engelsktalande personer (med både amerikansk och brittisk accent). Kanske litet för snygg för att kännas riktigt engelskt-engelsk (om du fattar: rödhårigt, ”luv”, vitblek hud, syntetgardiner i pastellfärger) och teet fick jag i tantkopp istället för i stadig mugg. Men snyggt, gott, hipsterstämplat.

(När vi gick runt fick vi se att det var 40% på alla spel och en massa annat på Game i Skrapan. Min motståndskraft var allmänt nedsatt så Pojken fick nya ”Call of Duty”. Han blev alldeles själaglad och jag kände mig som en moraliskt undermålig men glad-för-glädjen förälder.)

Och tur nog var ju vädret alldeles pissigt och hemskt, så när vi väl kom hem fanns det inget överjag som sa flasklock för att vi placerade oss framför Netflix och började titta på säsong 8 av ”Doctor Who”. Med den tolfte doktorn, Peter Capaldi. Intressant nog blev det alltså en lätt rynkig 50-åring efter Matt Smiths elfte doktor som nästan doftade barntvål. Just åldrandet ägnas en del av de första avsnitten åt. Eller rättare sagt, doktorns side-kick Claras reaktion på förändringen. Hon kan i början inte se förbi rynkorna. Hon kan inte känna hans själ och person. Hon vill inte gå med på att han är doktorn. Hon är besviken, arg, kanske tillochmed litet äcklad. (Som den nätdejtandemedelålders mannen jag skrev om häromveckan som inte ville ha sex med en jämnårig kvinna.)

Clara borde ha blundat. Hon skulle ha använt alla sina andra sinnen. För synen kan ju ta över. Så enkelt är det. Hon borde ha blundat.

april 4, 2015 / Inga kommentarer

Skriet och annan nationell reklam #blogg100

Det här med att göra reklam för ett land. Inte lätt. Ibland blir det riktigt roligt när man använder det gamla vanliga fantastiskt vackra, sitt rykte om att vara ett svindyrt land samt den inhemska kulturens stora ikon. Kort sagt – det går att göra en bra Norge-historia om Norge:

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=2BdULu4tI5M?rel=0]

Och i samma anda kan man fråga sig om inte ”Hinterland” är sponsrad av Wales Turistorganisation. Vilken makalös naturporr! Jag är helt kär i Wales efter att ha sett två avsnitt. Tyvärr gör den här trailern inte serien full rättvisa, så titta på Netflix och dröm! Men vad den här trailern har är walesiskan – vilket språk. Låter som Björk skulle prata med Arwen ungefär. Vackert, sagoaktigt.

[youtube https://www.youtube.com/watch?v=1RcCiL2rkmU?rel=0&w=560&h=315]

Jag har skrivit om den förut, ”Top of the Lake” som är rena rama reklamfilmen för Nya Zeelands vidunderliga, ta-andan-ur-dig natur (Sydön, antar jag att det är). En hemmasnickrad (?) trailer som gör den hyfsad rättvisa:
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=FKMzxrNMC4k?rel=0]
I samma anda skulle jag då vilja utnämna Volvos senaste reklamfilm till den svenska motsvarigheten till ”Hinterland” och ”Top of the Lake”.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=3KquHpO2VWI?rel=0&w=560&h=315]

Och därmed undra om Visit Sweden haft något med det hela att göra.

februari 6, 2015 / 2 kommentarer

Jag har det i alla fall bättre än Madicken

1. Jag har inte hjärnskakning.

2. Jag har Netflix.

Men jag ligger i sängen eller soffan och har så gjort i tre dagar. Tråkigt? Nejnej. Tråkigt har jag inte haft sedan barn- och ungdomen. När jag väl slapp skolan och påtvingade teaterföreställningar och karaktärsbyggande biobesök så har jag inte haft tråkigt en sekund. Jag har haft det hemskt ibland, ledsamt ibland, men aldrig tråkigt.

Och nu för tiden har jag inte ens möjlighet att ha det tråkigt. Ett par klick på fjärrkontrollen och så glider jag in i de mest spännande. mest raffinerade, mest teatraliska, mest fantastiska historier. Som ger, om inte annat, näring åt tankar och skriverier. Jag skippar tablå-TV helt, orkar inte med tramset och utfyllnaden som Skavlan, Luuk och de andra levererar. För att inte prata om eländet på de andra kanalerna. Och reklamen, den ser jag på Youtube om jag vill se den, vem som blev nya Ica-Stig till exempel. Som Generation G gör, helt enkelt.

Varför jag tillfälligtvis härbärgerar soffa och säng? En mansförkylning. En sådan där som tar rejält, som lämnar en som en ynkande trasa, ropande efter Värme, Vätska, Vila och Vänlighet.

december 23, 2014 / 2 kommentarer

Jag fick ett läsarbrev

Innan det börjar tindras. Absolut sant. Trovärdigt. Autentiskt. Inte så påtagligt snyggt, eller hur?

Att dela med sig.

Jag fick ett läsarbrev via Facebook. Från en främling som jag berört. Att läsa hennes ord som hon tagit sig tid att skriva till mig, det var en storslagen julklapp. Hon beskrev hur hon kommit till bloggen via Elmer Diktonius dikt ”Maskinsång” (orlodoffa doschkoff). Hon avslutade med: ”Jag kommer att följa dig i FB och i bloggen. Du skriver så det går rakt in i hjärtat. Tack och kram”

Det fick mig att vilja vara snäll. Eftersom jag ska handla och packa några paket och – ja, det är ju jul imorgon, så avslutar jag för idag med tips på tre väldigt snälla serier på Netflix:

”New Tricks” om tre gamla poliser som återanvänds tillsammans med blond, sträng och kvinnlig kommissarie. Mycket omtanke, många koppar te, många besök på puben och en hel del gula och sneda tänder. Så där som folk såg ut för bara tio år sedan i verkligheten.

”Call the Midwife” (Barnmorskan i East End) om en ung barnmorska i Londons fattigkvarter på 50-talet. Sant är det visst, Fullt av medmänsklighet, en massa te (såklart – det blir man snäll av!), kärlek, vänskap, födslar och ibland död.

”Derek”. Alltid ”Derek”. Ricky Gervais snällhetsepos om det goda i människan. Om svagheterna och hoppet som aldrig dör, om vänskap, om lojalitet, om medmänsklighet, om att se det som är bra hos varje människa. Samtidigt som det är så roligt.