Kategori: att vara förälder (sida 4 av 7)

maj 27, 2015 / 1 kommentar

Termosar, skolan och Felix recenserar #blogg100

Vem behöver skriva snygga Q?

Ibland lyssnar jag på poddar.
Ibland fastnar saker jag hör som om de vore plåstret på flygplanet i Tintin. De släpper inte. De vägrar.

Så var det med en sak som Kristoffer Triumf sa i Värvet när han berättade om vad en tidigare gäst, Carl-Johan de Geer, sagt om skolan. Ungefär så här: Varför kan inte barnen komma till skolan med starka intressen och utifrån de intressena upptäcka kunskapen? Tänk om någon är väldigt intresserad av termosar, då kan den utifrån termosar lära sig det mesta. Först att läsa för att kunna hitta mer vetskap om termosar. Sedan matte och fysik för att förstå sig på termosar. Bild och form för att hitta verktyg att formge termosar. Historia och samhällskunskap för att förstå varför termosar uppfanns när de nu uppfanns och hur de har förenklat tillvaron för arbetande människor och skolbarn.

Ja. Ni förstår.

Idag är det alltså skolan av igår och idag och imorgon jag är på. Jag har två barn i skolåldern. Ibland blir jag alldeles själaglad över att skolan är så annorlunda mot när jag gick i skolan. Barnen lär sig att tänka, att länka ihop fakta, att värdera källor, att ställa frågor och svara på dem. Men ibland tappar jag alldeles hoppet. För då spökar Jan Björklund och Pisapaniken och betygshets och kalenderbitande kunskap som ingen människa kommer att behöva i framtiden (om det inte är så att barnet i sig är extremt intresserad av tågavgångar och genom dem lär sig allt om världen).

Det här med språk exempelvis. An, auf, hinter, in, neben, über, unter, vor, zwischen. Jojo, den ramsan kan jag. Tänker jag på den när jag försöker prata tyska? Såklart inte. Hur lär sig barnen engelska idag? Ja, nu har båda mina barn en underbar engelskalärare men tyvärr, jag tror inte att det är hennes förtjänst att de båda (12 och 16 år) förstår allt och pratar helt obekymrat. Nej. Det är spel- och omvärldsintresse och Youtube som ligger bakom det här. De umgås med engelskan som ett andra förstaspråk för att det de är intresserade av mest finns på engelska.

Förutom Monte Fjanton då. Felix som pratar skånska och lär mina barn om hur man inte gör film och inte berättar berättelser och därmed också lär dem hur man faktiskt gör film och berättar berättelser. När Felix dissekerar svenska filmer så lär han ut allt om tappade trådar, om klippmissar, om slarvigt kameraarbete och oengagerade rekvisitörer. Dessutom om marknadsföring, produktplacering och allmän PR. Det är kunnighet på hög nivå och generositet med den kunskapen. Inlindade i humor. Hur mycket bättre kan inte inlärning bli?

Imorgon blir det nog del två om skolan. Temat då blir ”Vilken värld utbildas barnen till?”.
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=6zBGmD3V_u0&w=560&h=315]

maj 14, 2015 / 2 kommentarer

Inte #tbt med mina barn i alla fall! #blogg100

I förrgår publicerade Kamratposten en undersökning som visade att alltför många föräldrar lägger upp bilder på sina barn i sociala medier utan att barnen har godkänt det. Och att föräldrarna då faktiskt bryter mot Barnkonventionen.

Därför lägger jag INTE upp en fantastiskt söt bild på Aktivisten och Pojken när de var små och förtjusande. De satt i en soffa och Pojken trillade runt och Aktivisten skrattade. Pojken var litet dryga året och Aktivisten strax över fyra. Bilden är i svartvitt och ljuset från fönstret bakom dem gör att deras då blonda och rufsiga hår är som glorior.

Jag hänvisar till pressmeddelandet från Kamratposten och delar istället med mig en bild på mig själv. Som jag kanske inte velat DÅ att någon hade delat.

maj 13, 2015 / Inga kommentarer

Hopplösa människa! #blogg100

Bilden har ingenting med texten att göra. Den är bara till för dekoration.

Förkyld. Har helt glömt bort att jag mår bra av att meditera och göra djupavslappning. Som tur är går jag till PT:n varannan vecka ungefär och han säger att jag ska andas.

MEH! Det gör jag ju hela tiden, annars skulle jag ju dö!

Fast egentligen förstår jag ju vad han menar.

Just nu så tittar jag hellre på ”Blacklist” än jag mediterar, andas och gör yoga. Det är inget bra, det vet jag. Men efter långhelgen, då när jag ska solalagagodamiddagarrensapåtomtenläsaböckerbakakommenteraandrasbloggarsomjaggillarfåutPojken-påpromenaderslitahonomfrånskärmen, då ska det bli ordning.

maj 11, 2015 / 2 kommentarer

Grattis! #blogg100

Ska bli en jordgubbstårta av det här.

För sexton år sedan föddes jag som mamma. Det var Aktivisten som kom ur ett snitt i min mage. Jag var trettiosju år gammal och hade aldrig hållit i ett spädbarn. Men jag hade ju lärt känna Aktivisten alltmer ju större hon blev därinne i min mage. Hon hickade kraftigt ganska ofta de sista veckorna innan hon kom ut. Jag visste inte förrän någon berättade det för mig där i operationssalen att Aktivisten var en flicka.

Som mamma var jag ett blankt ark innan hon dök upp. Men hennes närvaro lärde mig. Om närhet, om kärlek, om trygghet, om amningstider (som inte finns), om att lära sig tolka alla möjliga typer av signaler. Aktivisten tyckte inte om att ligga på fårskinnet eller under babygymmet mer än några minuter i stöten. Hon ville vara nära, vara buren, titta över axeln. Helt enkelt så tyckte hon väl att hon var för kort och för orörlig för att kunna utforska världen som hon var nyfiken på, så det var endast genom att lyftas upp på en hyfsad höjd som hon kunde börja ta in den outgrundliga och spännande omvärlden. Dessutom med en varm trygghet alldeles nära.

Nu har hon nått upp till en höjd som bättre matchar hennes ambitioner som spädbarn. Hon har växt om mig och lägger hakan på mitt huvud om jag knäar litet. Jag hoppas att jag fortfarande kan vara den trygghet hon behöver för att kunna vara modig.

april 29, 2015 / Inga kommentarer

Jag förstår mig inte på dagens ungdom #blogg100

Jag skickade iväg mig själv till sjunde himlen i lördags. Med hjälp av en middag.

Alltså, varför älskar de inte köttfärssås och spagetti lika mycket som vi föräldrar?

De flesta jag känner (i min ålder ner till typ 35) skulle kunna äta köttfärssås och spagetti VARJE dag. Men barnen protesterar. Har jag förstått. Inte bara Aktivisten och Pojken. Det verkar vara en utbredd oförmåga i den yngre generationen att faktiskt fatta att köttfärssås och spagetti är svaret på det mesta.

Jag tänker på lördagarna då mamma tryckte ner Kungsörnens spagetti i en stor gryta, gjorde köttfärssåsen modern genom att inte använda mjöl och så var det Felix ketchup som förflyttade middagen till himmelska höjder. Efter delade vi fyra i familjen på en halvliter Skåne-glass, den trefärgade som var rosa-vit-brun.

Dagen efter brukade det finnas rester av spagettin, nedklippt i köttfärssåsen. Frågan är om jag inte tyckte det var än mer himmelskt dag två. Med Felix ketchup såklart i den Eiffeltornsliknande flaskan. Pappa brukade smöra (jaja, margarina) en knäckebrödskiva (vi hade oftast Grovgrov, det vill säga Wasa Sport) och på den lägga de varma resterna. Det var också lycksalighet.

Men det är klart. Vi växte upp i en annan tid. I en tid av kött och potatis, fisk och potatis (i just min familj – torskblock och potatis), ris till några få rätter, exempelvis leverstuvning, så var det falukorv, fläskkotlett och hel kyckling. Stek med konserverade ärtor och morötter.

Spagettin och köttfärssåen var exotismen. Och kanske den enda rätt där barnen stod i fokus. Annars var ju maten rejält styrd från föräldrahåll.

Så. När jag tänker efter. Förstår jag mig visst på dagens ungdom. Och jag får göra köttfärssås när jag är ensam hemma eller om jag har några jämnåriga på besök.

Ps. Jag har ett bra tips på hur man gör den extra god. Ds

april 18, 2015 / 2 kommentarer

Medelklassbarn, en dyr och kär hobby #blogg100

För dig, kära läsare som följt med ett tag, så är det ingen nyhet att jag bor i en hyfsat välbeställd villaförort som ligger på en ö alldeles nordöst om Stockholms innerstad. De flesta har bra med pengar. Många jobbar väldigt mycket. Barnen har förväntningar på sig. Materialismen är förhärskande. Men det är väldigt grönt och vackert, folk är verkligen artiga och snälla, det är tryggt och lugnt, det är en småstad utan slumkvarter.

Det är extradyrt att ha barn här. Eftersom deras idé om ”normal” standard är en ny spelkonsol minst varje år, egen dator från 9-årsåldern, iPhone 5 eller senare, minst en skidresa årligen, en solresa och en storstadsresa bör också komma med, märkeskläder i drivor, att eget rum är en absolut självklarhet, så blir det dyrt.

Även om nu Aktivisten är alternativ, strikt moralisk och ifrågasättande så är hennes idé om ”normal” standard ändå präglad av omgivningen. Pojkens idéer om ett rikt liv är helt hanterbara även om han verkligen tycker att välhängt nötkött tillhör livets nödtorft. Och snart behöver han en PS4.

Klart att jag är medskyldig. Och, det vill jag verkligen betona, jag är inte ute efter att leta syndabockar. Men jag skulle önska att vi föräldrar var bättre på att ta ett vuxet ansvar och ifrågasätta våra egna konsumistiska och materialistiska värderingar.

Jag älskar Aktivisten och Pojken över allt annat. Jag vill ge dem allt jag kan, mest av allt vill jag ge dem kärlek, trygghet, självkänsla. Och hjälpa dem att behålla sin inneboende osjälviskhet, sin medfödda godhet och sin moraliska kompass. Men jag måste ändå förse dem med materiella ting för att inte förmena dem en hygglig uppväxt och det är dyrt just i denna tid. Det är dyrt.

april 16, 2015 / 1 kommentar

Utan telefon i tio dagar försmäktar jag på denna ö* #blogg100

Telefonen dog. Tvärdog.

Första dagen på påsklovet, första dagen på landet efter vintersäsong då ön inte varit nåbar. Nix. Ingen telefon. Ingen kan ringa. Ingen kan messa. Jag kan inte spela Sudoku. Inte Instagramma.

Påsklovet fortsatte sedan på nästa ö – Storbritannien. Jag tog med kameran istället för telefonen och såg till att hålla barnen under uppsikt så att jag inte hade anledning att ringa dem.

I måndags, efter tio dagars avhållsamhet fick jag en lånetelefon som jag kunde föra över det mesta till från iCloud.

Och nu till den viktiga frågan – vad det bra eller dåligt att vara utan telefon?

På plussidan:

jag slapp ducka för telefonsamtal jag inte vill ha. Samtal jag överhuvudtaget inte vill ha och samtal jag för tillfället inte vill ha. Ibland är mobiltelefonen ett tortyrredskap. Detta med att alltid vara nåbar och att folk förväntar sig svar inom kort tid. (Fast jag gör som de unga, sms svarar jag nästan omedelbart på, svarar i telefonen gör jag när det passar.)
jag insåg att det borde gå att göra en hacka på att göra något liknande e-cigaretten fast för mobilen. Det är ju så att mobilen nu har blivit en förlängning av oss själva, den är som en del av kroppen. Unga människor tar upp telefonen fler än 100 gånger dagligen. Mobilanvändandet har blivit en del av vårt ”naturliga” rörelseschema. Våra rörelser med mobilen är vad sugandet på cigaretten är för rökaren. Det är helt enkelt svårt att veta vad man ska göra av händerna.

På minussidan:

jag saknade kameran i mobilen. Den är alltid där. Den är opretentiös. Den är duktig. Den är lekfull.
jag saknade samtalen som förs.
jag saknade nyhetsflödet.
jag saknade poddarna, Netflix och SVTPlay.
jag ylade av saknad när jag insåg att jag inte kom in på en banks webb för att jag inte kom åt det Mobila BankID:et.

Kort sagt – jag saknade inte telefonen men saknade världen i den.

*parafraserat från Pippi Långstrump. Fast det är väl bara jag och några 60-talister till som förstod det. Jag får ursäkta.

april 13, 2015 / Inga kommentarer

Barn och idrott #blogg100

Jag var hyfsat bra på skridskor.

Jag har ett ganska dåligt bollsinne som jag dessutom aldrig tränat upp.

Jag ogillade i högsta grad skoljympan eftersom jag alltid kände mig dålig.

Men egentligen har jag en stark inneboende rörelseglädje som tolv år av skolgympa aldrig lyckades ta död på även om jag själv under en period trodde att den dött.

Därför är jag väldigt känslig för allt sådant som har med träning att göra och som samtidigt struntar i människors värde, olikheter, deras gränser och integritet. Om det dessutom handlar om att tidigt stämpla människor som dåliga, då börjar det lukta litet lätt åt nazism i mina näsborrar. Men, som sagt, jag är litet känslig.

Jo. Aktivisten och Pojken har gått på gympa och på fotboll. Just på sådan fotboll där det är föräldrar (outbildade när det gäller att träna barn) som tränar barnen. Så har ju deras kompisar tränat både det ena och det andra. Jag kommer ihåg när rundfrågan gick i en tredjeklass om vad barnen skulle bli när de blev stora. 7-8 av killarna skulle bli NHL-proffs, sa de. Trots miltals med skjutsningar, stenhård träning många gånger i veckan, tiotusentals kronor nedlagda varje år tror jag inte det är någon av de pojkarna som fortfarande spelar hockey. Men skadade hann de bli. Jag hoppas att alla skador är läkta. Även de som inte syns. Ni vet det här med A- och B-lag. ”Utvecklingslag”. Vilka som får spela match och vilka som får sitta på bänken.

Vad är det vi vill som föräldrar egentligen? Är det att våra barn ska fortsätta känna rörelseglädje så att de livet ut använder kroppen? Eller är det något annat, som vi inte ens själva vågar erkänna? Några drömmar som kanske, kanske kunde uppfyllas?

Här är ett kort klipp från TV4-studion när barn, träning och idrott diskuteras. Med en psykolog och en representant från Riksidrottsförbundet.

Och en artikel från Svenska Dagbladet där en f.d. idrottspappa reflekterar och gör om. Gör rätt?

april 6, 2015 / 2 kommentarer

Tipspromenera in i nutiden #blogg100

Eller hur du sliter dina barn från skärmen del två. (Del ett här.)

När jag var liten bodde jag i Örebro. En ganska tråkig halvstor småstad och det var en tid mellan dåtid och nutid som inte visste vart den var på väg. Kändes det som. På söndagarna anordnades det tipspromenader till höger och vänster. Familjer, de piggare pensionärerna, ja, alla utom de hippaste mopedungdomarna gick på tipspromenad. Det var inte som att orientera utan mera som att söndagsflanera i skogen. Så klädseln var ledigt elegant. Men med gummistövlar och regnjacka vid tveksamt väder. Inga löpartajts, barfotaskor eller funktionsmaterial här inte! Byxdress gärna.

Nu har jag hittat vår tids tipspromenad – geocaching. Såklart att det var Aktivisten som kom med idén. Nu förtiden är det fritt fram för funktionsmaterial men det som geocaching har gemensamt med tipspromenad är att det är en väldigt social aktivitet och att det innehåller ett spänningsmoment.

Jag insåg att när jag blev personlig så ökade intresset för bloggen, så jag vill dela med mig av påskaftonens aktivitet som naturligtvis inbegrep letandet efter den enda geocachen på ön där det hyrda huset ligger och planerandet av utläggning av flera geocacher. Det här är en hyfsat stor ö med ganska mycket allmän mark, så det finns möjligheter.

Vad är då geocaching? Jag citerar från Geobloggen:

Geocaching, som uttalas ”geo-cashing”, är en sport, lek eller helt enkelt en hobby där vem som helst ger sig ut i stad och natur för att leta efter så kallade ”geocacher”, eller bara ”cacher”. Enkla förklaringar lyder ofta ”skattjakt med GPS” eller ”man letar efter plastburkar i skogen”. Det kan låta underligt, men det är faktiskt grundidén.

Eftersom jag jobbar med digital kommunikation och är intresserad av hur nyttjandet av den nya tekniken påverkar oss så ser jag geocaching till viss del som en del av det som kallas ”gamification”, där man alltså använder speltanken till att uppnå andra mål. Som i det här fallet, komma ut och upptäcka sina omgivningar, både i staden och ute i naturen. Geocaching lägger som ett nytt lager över den synliga verkligheten som bara är upptäckbar genom GPS-en på mobilen och den app som behövs för att hitta skatterna.

april 5, 2015 / 2 kommentarer

Påskhelg, nu blir det litet personligt #blogg100

60-talsköket med 70-talsspis

Natur-TV. Widescreen.

Jag har massor av idéer, men ett visst motstånd mot att skriva ihop längre texter. Jag hoppas att detta är ett övergående tillstånd eftersom jag tänkt mig att slutföra utmaningen Blogg100 för tredje året i rad. Idag blir det bara en tillståndsuppdatering med bildillustrationer.

Påskhelgen tillbringar jag med Aktivisten och Pojken, i det hyrda huset. Vi har tillslut fått upp värmen, fått igång pumpen och varmvattenberedaren och så kokade jag några ägg och ”färskpotatis” samt öppnade ett par burkar köpesill. Godis har vi haft i överflöd. Påskfriden är stor.