Hur en överlever livet. Issadissa delar med sig av sin visdom.

Kategori: dagsform (sida 3 av 4)

Stress och total obalans

Eller o-stress och välbefinnande.

De där dagarna när jag inte kan andas ut för att jag vet att det finns ”unfinished business”. De där dagarna när jag hamnar i tankeloopen att det inte är någon idé att andas ut eftersom jag ändå inte vet hur det där eller det här ska ordna sig.

Och efter månader av att inte riktigt slappnat av så blir allting grönt och doftande och inbjudande. Waxholmsbåtarna går dagligen, jag hinner svara på de få mejl som hamnar i inboxen, kalendern är blank som ett dansgolv och idéerna kommer rasande. I takt med att trasseltankarna löses upp.

Kroppen fungerar. Helt plötsligt. Hungern är hunger. Sötsuget uppstår ibland men kan hanteras med lagom mängd.

Sömnen funkar.

Var det så enkelt?

Den femte juli

En rasande vacker morgon om än något kylig. Himlen är klarblå utan moln, Östersjön är mörkblå, träden är gröna och Vaxholm är gulligt.

Jag sitter i stillhet, har druckit mitt kaffe och låter mig föras in till Stockholm, lätt gungande av ”Sjöbris”. Vi är en handfull människor som är på väg in till sta’n, för att jobba, för att bunkra, för att semestern är slut. I Vaxholm kliver de tyska turisterna på. Det verkar finnas något ställe här just de tyska turisterna vet om och bor på eftersom det är här de går på båten på morgonen och det är här de kliver av på kvällarna.

Tankarna är som sländor, flyger iväg, stannar till ett tag, hovrar och drar iväg igen. Det blir visst inget problemlösande idag, inga hugskott att suga på, ingen spännande perspektivering.

Börjar jag helt enkelt fasa in mot ledighet? Jag hade ju inte tänkt att semestern skulle innebära ledigt från idéer, men blir det så kanske det är det jag behöver. I alla fall kan jag konstatera att denna vår, då så mycket gungat samtidigt, så är jag ändå frisk från utmattningen.  För jag rasade inte dit igen. Och nu, efter bara några veckor av relativt lugn på de flesta fronter så är jag i god form. Jag ser det vackra igen. Jag tycker det är roligt att småprata med människor igen. Jag sover gott. Jag kan styrketräna utan att få konstigt ont i kroppen.

Betyder det här att det nu är dags att ta itu med de stora världsproblemen eller ska jag faktiskt vila?

 

In bland kulturmännen

Jag har vissa teman som jag tänkt skriva om, men idag är en sådan dag när tankarna inte riktigt orkar samla sig. I alla fall inte i skrift.

Så kanske ska jag våga mig på någonslags här-och-nu-bloggande. Det känns väldigt läskigt.

Jag skulle ju kunna göra en James Joyce eller en Knausgård och berätta ALLT som farit genom huvudet. Men kära nån, det skulle bli rörigt och ganska tråkigt, tror jag. Det är ju mycket ”oj, nu blev jag visst kissnödig igen” och ”det vore ju gott med en kopp te, men jag har nyligen borstat tänderna, så jag kanske ska vänta en halvtimme i alla fall” och ”undrar hur kallt det är i vattnet” och ”hur ska jag komma tillrätta med att jag inte har något lagringsutrymme i telefonen – vad jobbigt, hur ska jag göra med iCloud och Dropbox och externa hårddisken – nej, nu lägger jag ner, det här blev för stora beslut” och ”är Katarina Wennstam bra?”.

Så. Åt frukost i sängen medan jag tittade ut över farleden men mest läste ”Dödergök” av Katarina Wennstam. Eftersom solen tillslut sken satte jag mig en solstol med hastigt lagade solbrillor (Odd Molly som jag som tur var köpte på utförsäljning, nu lagade med ståltråd), läste mera ”Dödergök” och fick litet för mycket UV-strålning. Förtjustes över att jag hade en hyfsat solig söndag alldeles för mig själv och att jag dessutom var på mitt hyrda sommarställe. Jag var så förtjust att jag drog på mig mina storstövlar (Tretorn) och kände hur jag fick godsägarfeeling. Klamp, tramp, stå brebent och stadigt. Min flaggstång, mina klippor, mitt trädäck. (Ack, bara lånat. Bara lånat.)

Efter litet mer trampande och en härlig lunch på rester av midsommarsillen, kokt ägg och färskpotatis och en promenad runt ön så kastade jag mig inte i sjön. Men jag sänkte mig däremot något räddhågset ner i det 17-gradiga Östersjövattnet.

Och i och med denna allmänt hedonistiska dag och ett uppfriskande bad som påminde mig om kroppen som njutningsmedel så fick jag perspektiv på det självhat jag skrev om för några dagar sedan. Så pass att jag nog snart kan få ihop något med viss analytisk skärpa som rör detta sorgliga faktum att en 55-årig kvinna som jag inte alltid kan leva som vän med kroppen.

Jag ska inte gå på soffhörnets mjuka lockelse in i förnekelsen

Mitt Facebook-flöde flödar över av upprop och uppmaningar att agera och uppvisningar av aktioner, både stora och små. Mot näthat. Mot fängslande. Mot miljöförstöring. För flyktingar. För goda saker.

Det blir mycket. Det blir för mycket. Jag känner själv hur jag börjar stänga ner, stänga in, krypa ihop, titta inåt.

Farligt, farligt. För jag känner försvarsmekanismerna dra igång. Cynismen. Bortförklaringarna.

Det här är inte en kamp bara mot de onda krafterna utanför och på internationell nivå, det här är en kamp på det högst personliga planet.

Därför ska jag fortsätta i det lilla:

1) Berätta för mig själv varje dag att det lilla jag gör påverkar

2) Sopsortera, inte shoppa, nyttja kollektivtrafiken

3) Följa nyheterna med en klar och analytisk blick, vilket betyder att jag snabbspolar en hel del och hoppar över mycket

4) Blanda strängt innehåll med lättsammare tankar på bloggen

5) Inte ge upp

Och eftersom jag nu varit sträng i några inlägg efter varandra så börjar det bli anledning att posta litet lättviktigare innehåll. Vad sägs om:

1. De fem bästa tipsen för en trög mage (kommer de flesta medelålders kvinnor att gå igång på)

2. Snapchat och tonåringarnas behov av slutna rum

3. Finns det någon reklam som fungerar 2017?

4. Bästa Netflix-tipsen inför julen

5. Klimatsmarta recept – två, TVÅ till på köpet. De är jättegoda och vardagssnabba, men båda funkar fint som helgmat.

6. Twitter – dumskallarnas sammansvärjning (och jag är dummast!)

Vems ögon är viktigast?

img_3882

Peculiar

Egentligen hade jag tänkt att skriva om resten, eller i alla fall om en del av de böcker jag ätit i sommar. Då jag haft sådan läshunger. Därför illustrerar jag dagens inlägg med en bild från ”Miss Peregrine’s home for peculiar children”. Den boken håller för övrigt på att filmatiseras av alla svartkläddas favorit-regissör, Tim Burton.  Vid köksbordet, där Aktivistvalkyrian och Pojken sitter, diskuteras det om han kommer att lyckas med filmatiseringen. Det är en märklig bok med många lager.

Men som sagt, det var inte om böcker jag skulle skriva. Mer än att de står och ligger i oordning i mina bokhyllor och dessutom finns några på köksön. Kort sagt, i vissa delar kan mitt hem betecknas som stökigt. Just idag väntar jag besök av nära släktingar på min pappas sida. Det är den sidan av min släkt där ordning och duktighet varit de allt överskuggande värdena. Jag tog på mig den släktens glasögon och jag såg travarna, högarna, det pågående och det ofärdiga. Men intressant nog konstaterade jag bara att så kan en se på det hela. Jag fick inte panik och tänkte att jag måste städa och/eller kasta in allt löst i förrådet eller upp på vinden.

För, så kan jag bara gå till mina kära Airb’n’b-gäster som skriver så vackert till mig när de vill bli gäster och så snällt när de väl varit hos mig. De skriver att de vill komma till ”your beautiful home” och att de vill bo hos mig just för att det ser ut som det gör. Vad de ser är, naturligtvis, de snygga marknadsföringsbilderna på mitt städade hem men dessutom ser de också något väldigt svenskt, något som är annorlunda mot vad de har hemma, något som de är nyfikna på. De vill till mitt hem och de vill träffa mig för att jag bloggar och är intresserad av samtiden och digital kommunikation.

Det här skreve jag inte om jag inte hade lugn och ro i själen. Och om den beror på att jag faktiskt var på ett fysiskt yogapass på Westninefitness igår eller inte, det kan jag ju inte vara säker på. Men jag tror det spelar roll. För det var inte bara kroppen som reagerade starkt på träningen (delar av Ashtanga Primary Series), eller så är det via kroppens reaktioner något händer i själen. Får återkomma till detta. Och jag vill redan nu poängtera att det inte handlar om den tillfälliga ångestlindring som kan uppnås via hård träning och som jag själv och många, många andra förlitar sig på. I mitt fall – har förlitat sig på.

Så. Jag sitter lugnt och bloggar, dricker mängder av te, läser fjärde Harry Potter, förargar mig på Aktivistvalkyrians trista mattebok (när matte egentligen är roligt!!!) och förbereder litet mat för mina släktningar. Jag vill att de ska känna sig välkomna och efterlängtade men jag hoppas att de fullständigt skiter i hur bokhyllorna ser ut.

Ett rejält sommarlov på tre dagar

PICT0512

När jag var i slukaråldern första gången.

Imorse var jag en åldrande kvinna som tog ett välgörande morgondopp före kaffet. Det kalla vattnet som jag klöv igenom med några simtag och som omslöt mig med sin friskhet, som väckte mig på alla sätt. Inte minst vaknade jag själsligt. Ingenting var kvar av den där luddighetskänslan, vad-ska-vi-hitta-på-idag-jag-har-inga-idéer-känslan. Jag kände en allmän optimism och förväntan. Jag behövde två mackor till kaffet efter badet. Kroppen var alldeles nöjd. Den log tillsammans med själen.

Vad det helt enkelt ett föryngringsbad jag tog?

För sedan har jag varit bokslukande tolvåring. Äntligen har jag givit mig på Harry Potter. Bara första boken än så länge, men jag inser att jag kommer att plöja dem alla. Jag vet att jag är sist ut, men vad spelar det för roll – den här underbara upplevelsen har legat och väntat på att tidpunkten skulle bli rätt och det är den nu.

Förutom att jag åkt fram och tillbaka mellan åldrarna har jag gjort ett sommarlov på några dagar. Jag har slappnat av med barnen så att vi alla sovit tio-elva timmar varje natt. Och jag har känt igen mig – ”Så här är det att sova! Det här är sömn. Det här är det som behövs för att själen och kroppen ska fungera. Just det!”

Jag har läst Harry Potter, jag har lyssnat på Roslund/Hellströms senaste ”Tre minuter”, jag håller på att läsa ”Jägaren” högt för oss allihop (inga djupa tungkyssar än så länge, de är så jobbiga när en läser högt). Vi har spelat spel, om att bli rik på bönor, om att få kortet med prinsessan och så det där eländiga spelet Fluxx där reglerna ändras hela tiden.

Då, igår när vädret spelade upp sig som den allra vackraste av svenska sommardagar, då badade vi hela dagen, kändes det som. Det är klart, ibland var vi uppe vid huset, men det var liksom bara för att vi snart skulle ner till klipporna och bada igen. Först var det nästan obehagligt kyligt att gå ner i vattnet, men så inträffade det där som jag nu minns från barndomen, att det helt plötsligt blir jätteskönt, att det går att simma och vara i hur länge som helst.

Klart att vi har plockat fästingar och legat vakna av irriterande flugor, men myggen har inte kommit ännu. Mycket märkligt.

Läst. Badat. Högläst. Spelat spel. Ätit godis. Kvällspromenerat med fågelsång och nattviolsdoft som sällskap. Eldat brasa. Gjort litet nytta.

Det absolut bästa med känslan av sommarlov är inte vädret. Är inte aktiviteterna eller bristen på dem. Det är känslan av att ledigheten är oändlig. Och full av möjligheter. Även om det är dimma. Även om kassan är skral.

(Jag skrev det här igår, dagen efter midsommardagen, om det är någon som blir förvirrad av väderreferenserna.)

 

Jag gör min Stella Gibson och ser en bra film #blogg100 dag 47/3

IMG_2452

(Okej. Det här inlägget har inte så mycket med själva utmattningen att göra. Jo. Det handlar om hur jag lär mig att hantera stress, hur jag lär mig att röra på mig igen, hur jag håller intrycken på en hanterbar nivå. Nu har det blivit tidig höst 2015. Vi närmar oss nutid.)

Igår upptäckte jag två saker:

  1. att det inte är jobbigt att simma två kilometer, vilket får mig att undra hur långt jag kan simma innan jag ger upp. Efter 800 meter är det heller inte tråkigt utan då kommer jag in i ett meditativt tillstånd – rörelserna och andningen är ett, tankarna är tomma, jag upprepar bassänglängdens nummer i ordningen. Eftersom jag simmade i Eriksdalsbadets underbara 50-metersbassäng blev det inte larvigt många längder att hålla reda på.Jag undrar hur Stella Gibson gör när hon simmar i den fjuttiga hotellbassängen i ”The Fall”, hon tar högst två andetag per längd. Hon kan omöjligt räkna, då går ju all energi åt till det och inte till att lösa Fallet.
  2. Med hjälp av house/techno/electronica så kan jag fokusera och koncentrera mig. Jag antar att musiken funkar som visst brusljud kan hjälpa dem med tinnitus. För min del stänger musiken ute så pass mycket yttre stimuli att min nyfikna och överaktiva Issadissa-hjärna får ro att jobba. Det här skulle någon berättat för mig tidigare! Och jag ska ta med mig detta makalösa rön till gruppen på Stressmottagningen och se om någon annan gjort samma upptäckt.Klassisk musik kan fungera ibland. Popmusik funkar inte alls, särskilt om det är texter som är värda att lyssna på eller som har ätit sig in i hjärnan. Roxy Music, Bowie, diverse synt och disco och andra favoriter blir jag bara bortförd till minnen och tidigare åldrar, så det går inte alls. Drone av typen Black Angels och Kebnekajse går fint.

Jag återkommer om en massa saker – min tvilling, utmattningen och Stressmottagningen, mer om Airb’n’b och annat som just jag måste skriva om. Men jag slutar för idag med en rekommendation, en film jag såg av en slump, en indiefilm med feel-good-faktor (toppen – du känner dig hyfsat intellektuell samtidigt som du blir glad).
[youtube https://www.youtube.com/watch?v=OwNo1i3jkCo?rel=0&w=560&h=315]

 

Ps. Armar och ben är inte photoshoppade i filmen. Inte ens fjortisarna är inte perfekt släta och kvinnorna, trots att de semestrar i the Hamptons, får ha frasiga överarmar. Ds

Mästartakter av olika slag

Jag och mina barn tycker alltså att vi innehar distriktsmästartiteln i mys. Nu, efter att jag brutit handleden inser jag att jag är anti-regionsmästare i att be om hjälp. Å andra sidan tror jag att vi är många som kämpar om den titeln.

Om inte annat, så är detta års långa läxa – att lära mig be om hjälp.

För järnspikar, vad vardagen blir annorlunda med en gipsad arm. Att slänga ut julgranen från balkongen är inte att tänka på (genom lägenheten och trapphuset finns inte med på kartan – jag skulle bli lynchad av de vanligtvis mycket snälla grannarna för att ha barrat ner överallt). Diska är vääääääldigt svårt. Skriva på datorn funkar fint, som synes. Hälla av pastavatten går inte, då behövs två friska händer och fungerande armar. Dammsuga funkar faktiskt. Bädda är bara att glömma – dra-på-lakanen hasar hånfullt fram och tillbaka över madrassen. Knäppa bh:n – ett tidsödande företag. Snöra kängor gör ONT. Kramas är läkande. Titta på ”Big Hero 6” till frukost är direkt välgörande. Men ingenting som hjälper mig ut i vardagen.

Jag fick Pojken att hjälpa mig med återvinningskassarna. Och faktiskt, när jag ikväll ska träffa några av mina närmaste vänner, så inleder vi kvällen med att tvätta mitt hår innan vi går loss på osten och vinet. Jag bad om hjälp. Anti-mästartiteln förlorad. I alla fall idag.

Nyårslöften!

DSC_0954

En vecka försent. Fast det gör ingenting, för det här handlar om livsmotton. Inte bara om ett fånigt, nytt år.

Dessutom vill jag återanvända redan finfina tankar. Känns helt rätt på alla sätt. Varför uppfinna nytt när det redan finns så mycket bra tänkt?

Jag börjar med Laurie Anderson och Lou Reeds livsmotton:

  1. Var inte rädd för någon
  2. Skaffa dig en riktigt stor bullshit-detektor
  3. Var riktigt, riktigt ömsint

Jag citerar från ett tal Laurie Anderson höll, så kan du läsa om tankarna på rätt språk och i absolut rätt sammanhang:

I’m reminded also of the three rules we came up with, rules to live by. And I’m just going to tell you what they are because they come in really handy. Because things happen so fast, it’s always good to have a few, like, watchwords to fall back on.

And the first one is: One. Don’t be afraid of anyone. Now, can you imagine living your life afraid of no one? Two. Get a really good bullshit detector. And three. Three is be really, really tender. And with those three things, you don’t need anything else.

Och så litet Dalai Lama på det. De tre dygderna att bygga sitt liv på och att ständigt sträva efter:

  • tolerans
  • tålamod
  • medkänsla

Jag ska göra mitt bästa.
Jag ska göra vad jag förmår.
Jag lovar mig själv det.

 

Verifierad av MonsterInsights